While Pitt Stood Helpless We Were...

Det var sommaren 1989. Vi hämtade upp M vid Vaksala torg ungefär. Han hade ingen packning utan sa att han skulle sova i sin parkas. Tomtens ljusblå dieselmerca ned genom landet. Jag minns inte om det var då som ena bakrutan var lagad med en pappskiva. Vi stannade någonstans i Småland och den vägrade starta igen på vad som kändes som timmar. Så småningom nådde vi Hultsfred och festivalen. J och M, och visst var det H som var med, slog upp sitt tält i kolmörkret. Innanför ett knuttegängs hojar visade det sig dagen efter. Perfekta tältvakter. F och N anslöt till platsen. M skakade av kölden och var blå om läpparna på morgonen. Jag och T fällde sätena och sov i bilen. Täckte fönstren mot ljuset och vaknade av att några satt på bakluckan och gungade oss.

Jag minns att Van spelade rock’n’roll-favoriter och log (jag hade ett kvadratiskt foto klippt ur en dagstidning på väggen i mitt minimala kök i flera år), att Status ställde in och några norrmän grät på parkeringen. Fast det andra kanske var ett annat år? Men visst var det då Jakob Hellman spelade en Tant Strul-cover. Dunkar Varmt? Hjärtan slå? Säkert är att The Men They Couldn't Hang spelade och att mannen till vänster om mig hoppade oavbrutet och obekymrat i en vattenfylld grop. Kanske allra mest till Bounty Hunter. TMTCH är ganska bortglömda idag men sågs ett kort tag som de enda verkliga folkrockutmanarna till The Pogues. Brittiska, politiska, allvarliga och väldigt bra och hårdslående i ett blodfattigt åttiotal som aldrig verkade vilja ta slut. De splittrades några år senare efter att ha gjort en bra version av The Jams Man in the corner shop på liveplattan Alive, Alive-O men har återbildats flera gånger och spelar fortfarande sporadiskt.

Jag skulle gärna få till ett 20-årsjubileum av den där konserten jag såg men chansen att de kommer till Sverige igen är nog väldigt liten. Egentligen hamnade vi här just nu för att jag spelade Gabrielle med Shane MacGowans gamla band The Nips och sen gick vidare. The Men They Couldn't Hang. The Coulours. Från deras bästa platta Waiting for Bonaparte (som även är fortsättningen på den här postningens rubrikmening). Ni hittar den säkert för en tia på vinyl medan cd-utgåvan just nu verkar vara väldigt dyr att köpa begagnat på nätet.