"These Are The Streets, I Used To Walk..."
Texterna här på Spengo har på sistone varit rejält nostalgiska. Undrar vad det beror på? Men det är klart, det var inte lätt att vara nostalgisk t ex under tonåren, snarare var det väl omöjligt eftersom allt (ännu) var så distanslöst. Även musiken vi skriver om kan ju i sig vara nostalgisk och sentimental. Inte undra på att vemodet aldrig är långt borta.
Vid flera tillfällen har jag lyft fram Madness fjärde album, The Rise And Fall (1982), och det har inte bara varit för att det var en av de fem första LP-skivorna jag skaffade. 1983, när jag var tretton år, tyckte jag att det var en fantastisk popskiva, även om den delvis lät lite märklig i mina oerfarna öron. Jag tycker fortfarande att det är en av åttiotalets bästa popskivor.
Låten som surrade och snurrade vid denna tid var ju superhitten "Our House", en låt som jag faktiskt har haft oerhört svårt att tröttna på. Egentligen mot alla odds. Den borde vara i riskzonen för uttjatning, men jag går igång på den varje gång. För många har nog den låten helt förknippats med Madness. Eller snarare tvärtom.
The Rise And Fall, albumet där "Our House" ingår, spretar musikaliskt och tar rejält avstånd från gruppens tidiga, "roliga" ska-pop. Men på något sätt hänger allt ihop till en unik, närmast konceptuell helhet. Här dyker en ganska bister och sällsam vardag fram. Låtarna är små detaljrika, diskbänksrealistiska berättelser om det ibland desperata livet i England. Urbrittiskt!
Låter det inspirerat av The Kinks och Ray Davies? Well, parallellerna finns där, helt klart. "Primrose Hill" är ett gott exempel på när text, musik, sång och arrangemang strålar ihop till fulländning. Känslan är dock otäck; faran/fattigdomen/galenskapen lurar runt hörnet och just denna förtätade stämning åskådliggörs med hjälp av de mäktiga musikaliska inslagen.
Boomp3.com
En tillbakablickande, nostalgisk feeling får jag också av titellåten "Rise And Fall", som även den är rejält Kinks-doftande. Gladare låt har man dock hört. Mollskiftningarna håller borta en naiv glättighet och gör att desperationen inte släpper taget. Det hela blir liksom obönhörligt. Inte hopplöst, men obönhörligt.
Boomp3.com
6 kommentarer:
Fortfarande en väldigt bra platta. Jag tror att den håller så bra för att Madness här vågade släppa på sin nutty image som om sanningen ska fram passade bättre på singlar och i musikvideos än över hela album. Nu ska jag spela Blue Skinned Beast.
Tack Mattias, för att du i elfte timmen räddade Spengo!
Räddade Spengo? Med ännu mer tillbakablickar och nostalgiska funderingar...? Nej, det krävs större krafttag för att rädda Spengo! ;-)
Självklart har du rätt, men jag syftade på att det inte kommit ett enda inlägg på en vecka sedan mitt om garagerock. Jag varken kan eller vill sitta varje kväll och blogga. Då var det skönt med avlösning från dig, för jag vill ändå inte att Spengo tvärdör nu. Anledningen till all nostalgi är att det banne mig står still för mig på musikfronten (på ett sätt som det aldrig gjort tidigare). Jag har nått slutet av en återvändsgränd.
För övrigt är det lite speciellt med den här skivan. På vinyl kan man absolut hitta den ganska lätt, inte sällan i tiokronorsbackarna. På cd är det desto svårare. Det kom en "remastered edition" för typ 8 år sedan, som av outgrundlig anledning verkar vara utgången. Man kan hitta den på nätet för 6-700 kr! Jag hittade den nyligen i en affär i den grekiska övärlden (den kanske hade väntat på mig där i 8 år?), vilket gjorde denna postning aktuell.
Sånt där är verkligen fascinerande. En annan platta man kan hitta för en tia på vinyl är The Men They Couldn't Hangs Waiting for Bonaparte (postning kommer snart) men på Amazon krängs begagnade cd-versioner för 50 pund. Det är ju inte direkt någon skiva jag tänker på som dyrgrip när jag plockar fram den ur cd-hyllan.
Skicka en kommentar