Powerpop-partaj

En fredagskväll för några år sedan samlades sex män (av dessa blev fem senare Spengo-skribenter) i Jonkens ungkarlslya i Sundbyberg för att spisa powerpopskivor. Kvällen till ära hade jag först varit på Myrorna och köpt smala slipsar åt oss deltagare. Vi var så fulla av iver att vi sjöng My Sharona redan på väg till Jonkens lägenhet.

Vi hade alla tagit med oss skivor så att det räckte och blev över för denna afton. Så vi turades om att sköta skivspelaren och gick laget runt med att spela favoritlåtar. Normalt brukar vi på musikaftnarna lägga ut texten med personliga introduktioner späckade av anekdoter och trivia innan vi sätter ned nålen. Men den här gången klarade vi oss utan en massa snack. Istället blev det luftgitarr till Cheap Tricks Southern Girls så att de smala slipsarna gungade i takt. Musikaftonen förvandlades till ett fylleslag. Det var precis vad jag behövde!



Häromveckan läste jag en intervjubok om mitt gamla favoritband Pixies. Charles Thompson IV (alias Black Francis alias Frank Black) berättade att han under de sena tonåren älskade The Cars, som också kom från Boston. Det ansågs visserligen vara ocoolt i mitten av 80-talet att digga ett sådant mainstreamband. Men han hävdade att The Cars musik och sound påverkat mycket av det han skrev för Pixies. Genast var jag tvungen att lyssna på denna halvt bortglömda grupp (jag syftar inte på Pixies). Omedelbart blev jag tokig i debutsingeln Just What I Needed från 1978. Den gänglige Ric Ocasek var visserligen gruppens musikaliska motor, men i den här låten var det fräschingen Benjamin Orr som stod i rampljuset.

Jag har förstått att powerpopen var en viktig influens för den amerikanska alternativa rocken, som jag diggade stenhårt i början av 90-talet, minst lika viktig som punken. I USA hade Kurt Cobain och de andra i hans generation präglats av powerpop från radion då de närmade sig tonåren i slutet av 70-talet, för att först senare komma i kontakt med engelsk och amerikansk punkmusik.

Jag älskar powerpopen helt enkelt för att den gör mig glad. Jag kan inte värja mig mot denna pigga och spänstiga pop med sitt komprimerade sound, sin stämsång och sina vassa gitarrer. Texterna kretsar kring omogna relationer mellan unga killar och tjejer och har ett ganska grabbigt perspektiv, befriat från intellektualism.

Om jag får välja ikväll, plockar jag fram en rad förbannat bra albumspår, istället för klassikerna i genren. Gemensamt för dessa låtar är att de är hämtade från album som är njutningsbara rakt igenom.


The dB's - Bad Reputation


Artful Dodger - Long Time Away



The Romantics - When I Look In Your Eyes


The Toms - Other Boys Do



The Knack - That's What The Little Girls Do To You


Pezband - Stop! Wait A Minute

Jonathan, Jonathan

Musik, vardag och magi

På väg hem ensam i bil från Eslöv denna hösts vädermässigt tråkigaste dag. I höjd med Tomelilla är på en gång allt vitt omkring mig. Samtidigt rullar Teenage Fanclubs Ain't that enough igång i bilstereon. Volymen skruvas upp för att jag inte skall missa klockspelen. Fyra minuter senare är jag på andra sidan byn utan att minnas en sekund av hur jag kommit dit.

Med Lloyd Cole i mitt öra

I tisdags såg jag den här låten framföras av Lloyd Cole himself, live på Katalin i Uppsala. Den var en ljuvlig version. Stillsam, varm, akustisk, nedkortad och avskalad. Jag rös av välbehag längs hela ryggraden. Det var - som så många gånger förr - melankolin och melodin snarare än texten som berörde mig.

Det är betydelselöst, men Lloyd Cole är "bara" nio år äldre än undertecknad. Det år debutskivan Rattlesnakes släpptes, 1984, var Lloyd Cole en tjugotreårig låtskrivartalang och samtidigt smakfullt intellektuell (She reads Simone de Beauvoir in her american circumstance...). I januari fyller han fyrtioåtta. Tiden går och på många sätt pågår ständigt parallella skeenden både bakåt och framåt i ens minnesbank.

Eftersom jag för tillfället är väldigt fascinerad av 80-talet (mina tonår inföll 1983-1989), så passade det utmärkt att knyta ihop det hela med en Lloyd Cole-konsert. Med den här turnén känns det som att han tillvaratar sitt eget kulturarv. "Rattlesnakes" låter ju bättre än någonsin, både "nu" och "då". Tänk om man fick höra sådana här låtar på P3 nuförtiden! För vi vet ju alla att det var bättre förr. Eller?

-

PS. Ahh, detta 80-tal. Den här låten påminner mig om både Echo & The Bunnymen (Ocean Rain-skivan, också från 1984) och The Go-Betweens (vilken skiva som helst). DS.

När man inte är speciellt tuff

I'm a street walking cheetah with a heart full of napalm
I'm a runaway son of the nuclear A-bomb
I am a world's forgotten boy
The one who searches and destroys

Hmmm knappast, kanske är det snarare i mitt fall:
I am a world's forgotten middle-aged man
The one who äter ostmackor på kvällen när ungarna somnat
Ibland av pur leda, ibland av ohejdad vana
The one who searches and plockar upp leksaker

Eller möjligen:
The one who ska vara alla till lags
För att han är så jävla rädd att nån inte ska gilla honom eller bli besviken på densamme

Att lyssna på riktig tuff rock är som att läsa serietidningar med superhjältar. Rocken och särskilt hårdrocken erbjuder de som lyssnar en manlig idealbild (för det är med få undantag grabbarnas värld). Det är något en kille kan ta till för att bli större och kaxigare än vad han egentligen är. En konflikträdd svensk kan behöva hjälp att släppa fram sina instängda aggressioner i ett tryggt sammanhang.

Jag gillar rock, även om jag inte kan identifiera mig med den. Det är schysst att bara känna på kraften och låta till exempel en ung hetsporre som Iggy Pop ta fighten.


The Stooges - Gimme Some Skin

Prefab Sprout: I Remember That

I början hade jag fasligt svårt för Prefab Sprout. Jag kunde ICKE höra storheten. Tyckte mest att det var smörigt och fruktansvärt plastigt producerat. I remember that. Nuförtiden kommer det i vågor: begäret att få höra lite Prefab då och då. Att få känna den innerliga lyxen och den oefterhärmliga elegansen. Att få susa med i de stora känslorna och leva mig in i de intrikata låtarrangemangen.

Lyssna på den här oantastliga låten till exempel. De rent mekaniska delarna vers, brygga, refräng har liksom spelat ut sin roll. Skrivs det överhuvudtaget sådana här låtar längre? Musiken sitter ihop efter egna regler, låten är sig själv och inget annat. Visst är det oerhört genomkomponerat, men mer som en evergreen. Och det känns jäkligt skönt att (tematiskt) bada i ännu mer nostalgi.

Nostalgivågen fortsätter...

Det konstaterades i ett föregående inlägg att det var mycket nostalgi på Spengo för tillfället. Är det en tillfällighet eller beror det på att flera personer känner en svacka i upptäckandet av ny musik?

Magnus inlägg om Sweets första stapplande steg fick mig taggad att skriva om något om gruppen i allmänhet och det Sverigebesök 1976 som blev startpunkten för deras relativt snabba nedgång och fall i synnerhet. Jag är född 1963 och man ska nog, som Magnus påpekar, vara född runt det året eller möjligen yngre med ett äldre syskon för att förstå betydelsen av detta omtalade Sverigebesök.


Det är svårt att idag inse Sweets dominans på popscenen kring 1972-1975. Om jag skulle försöka att beskriva situationen för mig och mina 10-11 åriga kompisar kring 1974 såg musikuniversum ut ungefär på följande sätt:

Sweet – Solen i popuniversum som alla andra band kretsade omkring. Sweet var måttstocken och andra band försökte profilera sig så gott det gick.

Slade – Kronprinsarna som hade nästan lika många hitlåtar. Föll dock på att de var fulare och passade inte alls lika bra i smink och glitterkläder som Sweet.

David Bowie – Var enormt stor som idol men hade färre hitlåtar än både Sweet och Slade vilket nog berodde på att dessa pumpade ur sig singlar i manisk takt. Bowie gjorde sina singelsläpp från fullängdarna men då han även riktade sig mot en äldre publik satsades mycket på albumkonceptet. Jag och min bror älskade dock vårt exemplar av Pinups sönder och samman.

Gary Glitter – Singlarna var enormt coola med mycket trummor, blås och den där mjukfuzziga gitarren. Led dock av att LP:na i övrigt var kassa samt att han kändes lite gammal.

Sparks – Bisarr image och ännu bisarrare musik. De var nog egentligen för sofistikerade för en tioåring men de funkade ändå. Om inte annat var de ju ändå ett av de band som var med i varje nummer av Tiffany.

Mud – Delade Chinn och Chapman som hitmakare med Sweet och Suzi Quatro. Man hade dock alltid en känsla av att Sweet fick de bästa låtarna och Mud fick hålla till godo med andrahandssorteringen.

Suzi Quatro – Hela bandet var klädda i svart läder och inte i glitterutstyrsel vilket gjorde att de kändes lite tuffare än de andra glambanden och Can The Can kan vara den bästa låt Chinn och Chapman gjort.

Chicory Tip – Enligt dem själva det första band som använde synt och låtarna skrevs att Giorgio Moroder och Pete Bellotti. De hade 4-5 höga tio i topp-placeringar men är idag totalt glömda. De har en speciell plats i mitt hjärta i och med att båda mina två första konserter var med just dem.

1974 var ett stort år för Sweet. Ballroom Blitz hade 1973 fört bandet till den absoluta toppen och 1974 släpptes singeln Teenage Rampage, albumet Sweet Fanny Adams (som inte innehöll en endaste av den långa rad av singlar som de släppt under 1973 och 1974) och under senare delen av året singlarna The Sixteens och Turn It Down.

Även 1975 var ett bra år, Desolution Boulevard släpptes, samlingsalbumet Strung Up och singeln Action som skulle visa sig bli bandets sista stora succé. Våren 1976 släpptes den självproducerade Give Us A Wink som var tänkt ge bandet den respekt som band som Deep Purple, Led Zeppelin och Black Sabbath åtnjöt. Tyvärr fanns inte mycket av de sprudlande arrangemang och de snygga popmelodier som präglat främst Sweet Fanny Adams. Publikmässigt hade bandets stjärna ännu inte dalat men det skulle snart bli ändring på det. Sommaren 1976 var bandet inbokat på Gröna Lund. Om jag minns rätt så skulle de spela två kvällar men kom överhuvudtaget inte den första kvällen och var ett par timmar sena andra kvällen.

Dagen efter spelningen var det krigsrubriker i tidningarna. De första dagarna handlade mycket om de unga tjejer som Sweet "umgåtts" med under besöket. Sedan började allt det som numera är allmängods att komma ut. Det givna samtalsämnet då man träffade en kompis är vad som killarna gjort och inte gjort. Vi fantiserade kring detta och sorterade ut de olika händelserna på bandets fyra medlemmar och så här utföll det:

Brian Connolly – Sångaren med den inåtfönade frisyren hade vi läst var svår på flaskan och enligt oss var det förmodligen han som blivit så full att de fick ställa in konserten första dagen.

Andy Scott – Gitarristen och musikaliske motorn slängde ned Gröna Lunds chef Ove Hahn i rosenrabatten nedanför scenen. Jag har hört att det var för att han stod och tittade på soundchecken. Enligt DN, som Magnus länkade till i sitt inlägg, var det några småtjejer som stod och kollade på soundchecken vilket var anledningen till nedskickandet i rabatten. Det pratades även om att ett hårt slag i bröstkorgen på Hahn föregick nedskickandet. Rykten om våldshandlingar tillskrevs efter det Andy.

Mick Tucker – Tucker hade kort innan vikt ut sig på en leopardfäll i den nystartade tidningen Poster. Detta i kombination med att en på den tiden känd chefsroadie (Bosse nånting) fick frågan vem som var den värste brudraggare han träffat på. Svaret blev just Tucker som enligt Bosse inte accepterade att tjejen var äldre än 12 (var Gary Glitter med i den tävlingen ?). Med andra ord fick Tucker stå för allt som hade med tjejer att göra.

Steve Priest – Vad blev kvar åt bandets rödlätte bassist. Ja, det var ju en hel del kroppsutstötningar (eller vad det nu heter) under Stockholmsbesöket så både kissandet i champagnehinken och bajsandet på bordsduken tillskrev vi glatt Priest utan några egentliga belägg.


Tidningen Poster hängde med Sweet under de här dagarna men rapporterade inte mycket saftigheter. De var troligen måna om att hålla sig väl med artister och skivbolag för att även i fortsättningen få ta "unika bilder med ensamrätt för Poster". En sak de skrev om som visar hur slumpartad popvärlden var då är bandets hotellbyte. Sweet är inbokade på ett mindre hotell i Vasastan som drivs av en frikyrklig organisation. En strid ström av tjejer i de yngre tonåren kombinerat med bandets arroganta attityd gör att hotellpersonalen helt sonika kastar ut bandet. Poster tar då på sig ansvaret att ringa runt bland Stockholms hotell för att se om något är villigt att ta emot killarna. Hotell Malmen vid Medborgarplatsen nappar och blir scenen för flera av de omtalade situationerna. Bland annat lär det ha varit receptionisten på hotellet som efter övernattningen fick motta en present av bandet (eller av Steve då enligt mig) som innehöll avföring inslagen i en bordsduk. Det finns en konkurrerande version på detta som går ut på att det var någon i Gröna Lunds personal som fick denna "present".

Sweets managers första förklaring var att "grabbarna hade lite otur". Sedan ändrade han sig till att bandet är närmast att jämföra med apor så man ska inte tillskriva dem något ansvar för det inträffade.

Att det var få som pratade om Sweet efter detta Sverigebesöket berodde nog inte bara på svinerierna utan även på att följande hände på samma gång:

- Kiss släppte 1975 Alive 1 och kom under 1976 att släppa Destroyer. Hur konstigt det än kan låta idag så kändes Kiss farliga på ett sätt som Sweet inte kom i närheten av. Fortfarande idag kan jag minnas vällustrysningarna när jag vände på Hotter Than Hell-plattan och tittade på bilderna. Gene sprutar eld, Pete och Paul med varsin tjej med måttlig mycket kläder och Ace som ser ut som världens (eller kanske universums eftersom det är han det gäller) ensammaste människa. Men Kiss är en annan historia.

- Sweet hade varit riktigt stora i 4 ½ år och det är en väldigt lång tid på tonårstronen.

- Sweet hade just gjort sitt första kommersiella och konstnärliga misslyckande.

Vad hände med medlemmarna efter Sverigebesöket. Det blev ett ytterligare hårdrockförsök 1977 med Off The Record. 1978 sadlade bandet om och släppte västkustpoppiga Levelheaded där de själva tyckte sig ha gjort låtar som borde jämföras med The Beatles Yesterday och Michelle. Love Is Like oxygen var dock en bra låt. Inför arbetet med nästa skiva Cut Above The Rest gjorde Connollys alkoholkonsumtion att det var omöjligt att ha kvar honom i bandet och de tre kvarvarande medlemmarna tog över sången. 1980 kom Waters Edge och 1982 den ovärdiga svanesången Identity Crisis som endast släpptes i Tyskland. Namnet Sweet fick dock inte vila länge. 1986 såg jag Brian Connellys Sweet på The Nashville i London framföra, förutom Sweet-låtar förstås, bland andra låtar av Joe Jackson och Pat Benetar. Senare på sommaren spelade Brians Sweet i Motala Folkets park och Brian tillbringade tiden efter konserten på kombinerade minigolf-/flipperhaket Lingården. Andy Scott körde vid samma tid sitt eget Sweet med Mick Tucker på trummor och nån från Michael Schenker group på sång. Den uppsättningen såg jag i Linköping i slutet av 80-talet. På en Finlandsbåt i slutet av 90-talet (vilket jag nog inte borde erkänna om jag hade någon värdighet kvar) och på Akkurat för ett par år sedan såg jag ett Sweet med bara Andy Scott av orginalmedlemmarna. Måste säga att Andys Sweet är förhållandevis OK då de inriktar sig mot Sweets hårdare material kring albumen Sweet Fanny Adams och Desolution Boulevard.

Brian dog i en av de många hjärtattacker han drabbades av (jag har hört ett rykte om att han var med i Guinness Rekordbok som den som haft flest hjärtattacker och överlevt) 1997 och Mick Tucker följde efter 2002. Andy Scott turnerar fortfarande med Sweet. Steve Priest har haft den krokiaste vägen av medlemmarna. Efter han lämnat Sweet flyttade han till New York och arbetade som förläggare av rasistisk musik. Att han ägnade sig åt detta slår egentligen det mesta som hände den där majkvällen 1976 i obehaglighet, men när jag läste en intervju med honom nu så rangordnade han ett uppträdande i nazistuniform på Top of the Pops som en av höjdpunkterna i Sweets karriär. Så åsikterna fanns där redan då. Efter förläggarkarriären flyttade han till Los Angeles och jobbade några år som bilförsäljare. Några ytliga bekanta till mig sökte upp Priest i Los Angeles för att få sig ett snack men han ville inte alls kommentera Sweet, utan "leave me alone" var ungefär allt de fick ur honom.

Varför är det närmast ett skämt att nämna Sweet idag. Spelar Sverigebesöket in? Själv tror jag att det faktum att olika bandmedlemmar oavbrutet turnerat runt med mer eller mindre undermåliga band är den enskilt viktigaste anledningen. Man har aldrig hunnit med att längta efter en bra återbildning.

Jag ska avsluta med min egen lilla Sweet historia som jag är lite stolt över eftersom den inte varit ute bland tidningarna. För drygt 10 år sen kände jag en kille i 22-23 års åldern som definitivt inte hade någon relation till Sweet. Med tanke på hans ålder så visste han inte heller mycket om skandalerna. När han hörde mig nämna Sweet drog han följande historia: Min väns farbror var vid tiden för Sweets besök vaktmästare på Grönan. Sweet hade varit där och soundcheckat. P.g.a. deras onykterhet och allmänna beteende fick vaktmästaren i uppdrag att följa med bandet till den buss som skulle föra dem tillbaka till hotellet. När bandet sitter i bussen frågar de vaktmästaren om han inte kunde gå ut och köpa glass åt dem i den glassvagn som stod parkerad utanför bussen. Vaktmästaren gör som han blir tillsagd och när han står och ska betala har Brian smugit sig fram till glassvagnen och urinerar över de olika glasslådorna med ett leende på läpparna.

Här är några tuffa låtar att lyssna och titta på med de otursföljda killarna:


Först ut är Little Willy från den tidiga bubbelgumsperioden de kämpade så att göra sig fria från. Vilken poplåt och vilken tidsmaskin till en någon klassfest i fjärde klass.


Albumspåret Solid Gold Brass från Desolution Boulevard som visar att bandet inte stod och föll om Brian skulle tappa rösten.


Fin AOR från 1978, Love Is Like Oxygen.

Sha Na Na - Rock 'n Roll Is Here To Stay

Mitt under hippieeran blev Sha Na Na ett uppskattat pausinslag. Denna sång- och danstrupp slog ett slag för brylkräm och rock 'n' roll med massvis av humor och energi. Då jag såg Woodstock-filmen för första gången tänkte jag (tyst för mig själv) att Sha Na Na var uppfriskande då de dök som gubben ur lådan mot slutet av filmen, detta efter att ha sett och hört en hel massa saggig rockmusik. Ser ni förresten en leende Jerry Garcia i publiken, där på någon stor festival i Kanada 1970?

While Pitt Stood Helpless We Were...

Det var sommaren 1989. Vi hämtade upp M vid Vaksala torg ungefär. Han hade ingen packning utan sa att han skulle sova i sin parkas. Tomtens ljusblå dieselmerca ned genom landet. Jag minns inte om det var då som ena bakrutan var lagad med en pappskiva. Vi stannade någonstans i Småland och den vägrade starta igen på vad som kändes som timmar. Så småningom nådde vi Hultsfred och festivalen. J och M, och visst var det H som var med, slog upp sitt tält i kolmörkret. Innanför ett knuttegängs hojar visade det sig dagen efter. Perfekta tältvakter. F och N anslöt till platsen. M skakade av kölden och var blå om läpparna på morgonen. Jag och T fällde sätena och sov i bilen. Täckte fönstren mot ljuset och vaknade av att några satt på bakluckan och gungade oss.

Jag minns att Van spelade rock’n’roll-favoriter och log (jag hade ett kvadratiskt foto klippt ur en dagstidning på väggen i mitt minimala kök i flera år), att Status ställde in och några norrmän grät på parkeringen. Fast det andra kanske var ett annat år? Men visst var det då Jakob Hellman spelade en Tant Strul-cover. Dunkar Varmt? Hjärtan slå? Säkert är att The Men They Couldn't Hang spelade och att mannen till vänster om mig hoppade oavbrutet och obekymrat i en vattenfylld grop. Kanske allra mest till Bounty Hunter. TMTCH är ganska bortglömda idag men sågs ett kort tag som de enda verkliga folkrockutmanarna till The Pogues. Brittiska, politiska, allvarliga och väldigt bra och hårdslående i ett blodfattigt åttiotal som aldrig verkade vilja ta slut. De splittrades några år senare efter att ha gjort en bra version av The Jams Man in the corner shop på liveplattan Alive, Alive-O men har återbildats flera gånger och spelar fortfarande sporadiskt.

Jag skulle gärna få till ett 20-årsjubileum av den där konserten jag såg men chansen att de kommer till Sverige igen är nog väldigt liten. Egentligen hamnade vi här just nu för att jag spelade Gabrielle med Shane MacGowans gamla band The Nips och sen gick vidare. The Men They Couldn't Hang. The Coulours. Från deras bästa platta Waiting for Bonaparte (som även är fortsättningen på den här postningens rubrikmening). Ni hittar den säkert för en tia på vinyl medan cd-utgåvan just nu verkar vara väldigt dyr att köpa begagnat på nätet.

"These Are The Streets, I Used To Walk..."

Texterna här på Spengo har på sistone varit rejält nostalgiska. Undrar vad det beror på? Men det är klart, det var inte lätt att vara nostalgisk t ex under tonåren, snarare var det väl omöjligt eftersom allt (ännu) var så distanslöst. Även musiken vi skriver om kan ju i sig vara nostalgisk och sentimental. Inte undra på att vemodet aldrig är långt borta.

Vid flera tillfällen har jag lyft fram Madness fjärde album, The Rise And Fall (1982), och det har inte bara varit för att det var en av de fem första LP-skivorna jag skaffade. 1983, när jag var tretton år, tyckte jag att det var en fantastisk popskiva, även om den delvis lät lite märklig i mina oerfarna öron. Jag tycker fortfarande att det är en av åttiotalets bästa popskivor.

Låten som surrade och snurrade vid denna tid var ju superhitten "Our House", en låt som jag faktiskt har haft oerhört svårt att tröttna på. Egentligen mot alla odds. Den borde vara i riskzonen för uttjatning, men jag går igång på den varje gång. För många har nog den låten helt förknippats med Madness. Eller snarare tvärtom.

The Rise And Fall, albumet där "Our House" ingår, spretar musikaliskt och tar rejält avstånd från gruppens tidiga, "roliga" ska-pop. Men på något sätt hänger allt ihop till en unik, närmast konceptuell helhet. Här dyker en ganska bister och sällsam vardag fram. Låtarna är små detaljrika, diskbänksrealistiska berättelser om det ibland desperata livet i England. Urbrittiskt!

Låter det inspirerat av The Kinks och Ray Davies? Well, parallellerna finns där, helt klart. "Primrose Hill" är ett gott exempel på när text, musik, sång och arrangemang strålar ihop till fulländning. Känslan är dock otäck; faran/fattigdomen/galenskapen lurar runt hörnet och just denna förtätade stämning åskådliggörs med hjälp av de mäktiga musikaliska inslagen.

Boomp3.com

En tillbakablickande, nostalgisk feeling får jag också av titellåten "Rise And Fall", som även den är rejält Kinks-doftande. Gladare låt har man dock hört. Mollskiftningarna håller borta en naiv glättighet och gör att desperationen inte släpper taget. Det hela blir liksom obönhörligt. Inte hopplöst, men obönhörligt.

Boomp3.com

Garagerock från en generation till en annan

På konstskolan där jag jobbar händer det emellanåt att jag slår mig i slang med någon av eleverna i ämnet pop- och rockmusik. Jag har då blivit rekommenderad att lyssna på nya akter med retroprägel som till exempel The Mars Volta, The Brian Jonestown Massacre och Devendra Banhart. Tyvärr är jag inte speciellt nyfiken, men jag förstår att dessa grupper och artister fyller en funktion som guider tillbaka till rockhistorien för dagens tjugoåringar. Jag snackade med en av dessa trevliga musikintresserade ynglingar på skolan härförleden och han berättade att han golvats av en låt av en gammal grupp som hette The Castaways. Jag blev eld och lågor förstås och tipsade honom att skaffa Nuggets-boxen på stört om han ville höra mer garagerock från 60-talet. Han blev förvånad eftersom trott att garagerock var ett begrepp som myntats någon gång de tio senaste åren.


The Castaways med Liar, Liar från filmen It's A Bikini World

Jag minns att det är tjugo år sedan jag som sjuttonåring själv hörde The Castaways gamla hit Liar, Liar för första gången i filmen Good Morning Vietnam, vars soundtrack faktiskt gav ett fint tvärsnitt av vad som var populärt bland amerikanerna år 1965 och var en bidragande anledning till att jag fastnade för sextiotalsmusik.

Vid samma tid under min gymnasietid lånade jag ett gäng sextiotalsplattor av min faster från hennes tonårstid, bland annat den fantastiska och koncisa Stones-samlingen Big Hits (High Tide and Green Grass). När jag förstrött bläddrade i Bonniers Rocklexikon på stadsbiblioteket i Simrishamn, för att få timmarna efter skolan att gå innan skolbussen gick hem mot Sankt Olof, läste jag att det hade funnits en amerikanskt grupp som hette The Standells, vars musik var minst lika cool och tuff som The Rolling Stones.

En av de ballare killarna på gymnasiet lånade ut några Stones-album (med förmaningar att jag skulle handskas försiktigt med dessa förstapressningar) så att jag skulle kunna spela av dem på kassett. Han var förgrundsfigur i ett av kultgängen, hade rökt cannabis (tabubelagt men meriterande) och även byggt upp en imponerande skivsamling som han till stor del hade förvärvat genom att snatta på Domus. Inte ens han hade hört talas om The Standells när jag frågade. Det var dessutom tio mil till närmaste välsorterade skivaffär. Jag fick fantisera om det här bandet i ytterligare några år, men knockades under tiden av The Chocolate Watchband som var av samma kaliber. Det känns som om jag långsamt närmade mig garagerocken, grupp för grupp och låt för låt.

Hade jag varit ung idag hade jag bara kunnat slå på datorn och ladda hem hela The Standells produktion med några musklick. Hur stor kick hade jag fått när jag direkt kunnat pumpa över musiken i iPoden och lyssna i hörlurarna nästa morgon på väg till plugget, utan behöva drömma om musiken och under lång tid längta och leta efter den? Hade det bara varit något jag betade av, innan något annat spännande dök upp. Hur påverkas musikintresset när man sysslar med nedladdning istället för som förr med skivletande?

Den tjugoårige sympatiske konstskolekillen som gillade The Castaways följde faktiskt mitt råd. Jag träffade honom i fredags och han berättade att han toklyssnat på Nuggets-boxen senaste månaden och fullt förståeligt fastnat för The Sonics, för tänk att det fanns så rå och uppkäftig punkmusik långt före själva punken. Jag rös över att han precis hade öppnat dörren till garagerockens underbara värld, att han hade alla dessa fantastiska musikupplevelser framför sig.


Det var först vid mitten av 90-talet som min passion för garagerock blommade. Då mötte jag nämligen min mentor Sextiotals-Jonas i Uppsala. Jag tänker välja fem fulländade exempel på garagerock, som inte är hämtade från Nuggets-boxen men väl från olika samlingskivor i Pebbles-serien, vilken från slutet av 70-talet och framåt definierade och renodlade genrebegreppet. Jag fick dessa fem låtar och mycket mer på blandband när Jonas gav sin grundkurs. Låtarna sammanfattar allt jag älskar med genren - ruffigt, påträngande, snärtigt och aldrig tungt:


The Bold - Gotta Get Some


The Moving Sidewalks - 99th Floor


The Avengers - Be A Caveman


The Haunted - 1-2-5


The Shag - Stop And Listen