Snurrande tankar - del 1

Det är många inlägg på denna sida referande till nörderi. För mig är det fullständigt obegripligt. Kanske för att jag är så pass gammal att detta begrepp inte fanns i min ungdom och jag var rätt gammal när det kom. Min initiala reaktion när det först dök upp – i referens till de tidigaste personerna som var smarta nog att inte bara sitta framför en hemdator dygnet runt utan också se dess potential och sälja det – var avsky. Och längre har jag inte kommit. Nörd är en stupid beteckning på människor som inte slaviskt följer senaste dokusåpa men däremot slaviskt följer t.ex. Postcards utgivning eller måste ha alla Klippan singlar som undertecknad. Det kostar oss alla lika mycket ekonomiskt och tidsmässigt men bara för att man inte följer mainstream fållan skulle man vara någon sorts nörd eller dessutom sätta en ära i det. Jag förstår det inte och definitivt inte på denna sida där referenserna är så normala och musikaliskt ”korrekta” (men det är en annan sak). Det känns som en nedvärdering av oss själva och våra intressen och smak.


Hela mitt liv har jag känt mig lite lätt utanför (samtidigt som jag varit ”inne” emellanåt av märkliga tillfälligheter) och det är något som jag med åren uppskattat alltmer hos mig själv. Varför ska jag plåga mina medmänniskor om utlägg om den senaste dokusåpa när jag kan såga av dem med en motfråga om vad de anser om Residents senaste album. Jag frågar inte mina arbetskollegor vad de tycker om sistnämnda lika lite som jag kan svara på vad jag tycker om dokusåpor. Det ena är varken sämre eller bättre än det andra egentligen. Det är bara en fråga om smak. Att denna sidas bloggägare sjunkit ner i soft rock från tidigt 70-tal gör inte honom till en sämre människa. Jag älskar honom lika mycket för det även om jag inte delar hans smak inom just detta område. Även om jag hellre lyssnar på Motörhead än äter fiskpinnar. Har en bekant som en gång beskrev ett av sina mest rörande livsögonblick: det var när hans nioåriga son ställde sig upp och sjöng Sheena Is A Punkrocker a capella på klassens samlingstimme.


Jag vet inte varför jag skriver detta utlägg. För egentligen bryr jag mig inte, jag har aldrig känt att jag behöver försvara min smak eller dess yttringar. Tvärtom är det sedan mina yngre tonår som punkare i en småländsk småstad i slutet av sjuttiotalet och allt det hat det medförde från omgivningen som präglat mig så starkt att det inte blir intressant vad enstaka människor eller recensenter tycker. Det viktiga är vad jag tycker och jag behöver inte plåga mina medmänniskor med det när jag vet att de inte är intresserade (är de lite intresserade däremot så kan jag gott plåga dem lite). Kanske skriver jag detta som en sorts ”rening” för mig själv eftersom jag idag betalat 3350 kronor för en svensk vinylsingel. Men so what: vad hade jag fått för de pengarna annars? 20 nya cd? En vecka på Mallorca? En helg på krogen? Nej! Vill jag betala det för en singel så gör jag det. Men det gör mig inte till en nörd och det ger mig inget behov av att försvara det heller. Kan det vara att jag har benzin i blodet?

När alla andra ser Rapport och Aktuellt
när alla kämpar för nåt fint och ideellt
vegetabilisk palestinamaskerad
vissa bekymrerar sig, men jag är bara glad

Hej och hå, oj oj såna bekymmer man kan ha
Hej hå hej, sån tur att jag e jag
För jag vill bara dansa...