Där man minst anar, del 3
Jag är inte tillräckligt gammal för att ha varit med om hysterin kring Sweet kring åren 1973-76. Men för de som är födda i början av 60-talet, och som trädde in i tonåren då, kan vittna om hur gigantiska Sweet var. Visst har jag hört deras fullpumpade, volymstarka och testosteronstinna glamrockhits [kolla in och lyssna]. De strävade själva efter att bli ett trovärdigt hårdrocksband, även om de aldrig kunde riktigt kunde släppa popformatet som gav dem framgång. Och jag har både hört och läst att deras dekadens och fullständigt respektlösa framfart slog till exempel en rockparodi som Spinal Tap tio gånger om [läs mer].
Boomp3.com
Döm om min förvåning när jag fick höra deras första singel Slow Motion från 1968, långt före framgångarna under glamrockeran. Tala om välartad pop med sin lite gammaldags ragtime-stämning! Det är svårt att koppla ihop med det Sweet som en ung Nikki Sixx (i Mötley Crüe) dyrkade mer än något annat band, när han fortfarande bara kunde drömma om att bli en cool och tuff rockstjärna.
2 kommentarer:
Baksidan It's lonely out there är minst lika bra och på sin första LP gjord de de en grym version på Reflections med Supremes!
Alltså, det där med Gröna Lund var ett trauma. Vi kunde verkligen inte köpa att det skulle ha hänt. Kiss var idioter, nazister, sexgalningar etc, men Sweet var ju bara så grymt bra och såg dessutom(frånsett Steve Priest) så djävulskt coola ut; inte skulle väl de...?
Lycka att punken kom och lät en lägga det där bakom sig.
Sweet är ju lite knepiga, men mellan bongotrummepopen (Poppa Joe, Wigwambam m fl) och den tungrodda hårdrocken finns en hel del att gilla; främst på Desolation Boulevard och Sweet FA, men även Give Us a Wink har något att tillföra.
Skicka en kommentar