Det är börjar bli läge att ta fram skivorna som hör hösten och vintern till. Det är dags att dra ned tempot och dra upp värmen. Mitt musikval styrs ofta av årstiden. Nu känns det naturligt att att ta fram singer/songwriter-plattorna igen.
Jag fick nyligen tag på samlingen Wayfaring Strangers: Ladies From The Canyon som räddade ett knippe sånger åt eftervärlden av obskyra kvinnliga amerikanska singer/songwriters från tidigt 70-tal, mer eller mindre influerade av Joni Mitchell. De flesta skivor som inspelningarna kommer ifrån var egenfinansierade privatpressningar som aldrig såldes i affärer, utan ur bakluckan till bilen efter någon spelning i trakten.
Jag lyssnar just nu mest av allt på Barbara Sipples varma och ömma Song For Life och låter mig i hörlurarna omslutas av hennes hissnande vackra röst.
Hennes album Songs For Life var egentligen bara demoinspelningar som redan utan framgång skickats till storbolag som Elektra och Columbia. Hennes skiva gavs 1973 ut på den New Jersey-baserade kristna etiketten Lazarus. Den såldes bara i samband med spelningar och var snart bortglömd. Föga känt är att det på den tiden fanns hur många uttalat uttalat kristna singer/songwriters som helst i USA. I kölvattnet av hippie-eran fann många frälsning och blev vad man kallar "Born-Again Christians". Steget från flower power till Jesus Kristus var inte så långt. Texterna på Songs For Life handlade i mångt och mycket mer om humanism än om det rent kristna budskapet, även om Sipple tog ställning ställning mot abort i Song Of The Unborn.
Barbara gifte sig och skaffade familj, men påbörjade också studier i klassisk sång. Idag är hon en internationellt känd operasångerska under namnet Barbara Dever, som stått på alla de stora estraderna och sjungit med såväl Luciano Pavarotti som med Plácido Domingo.
The Stranglers har aldrig varit ett band som jag diggat. Jag minns att jag en gång för längesen köpte deras första platta Rattus Norwegicus, som jag bytte bort ganska raskt.
Däremot blev jag häromåret fullständigt överrumplad då jag fick se videon till Golden Brown. Tänk att denna grupp år 1981 gjorde något så udda som en drömsk jazzig melodi på cembalo i något som påminner om valstakt men inte är det, dessutom ackompanjerad av en ytterst smakfull video som för tankarna till sluttampen av upptäckareran med engelska gentlemän från 1920-talet i det exotiska Egypten. Sångaren Hugh Cornwell var här oändligt stilig i smoking.
Vad som också är förbluffande är det faktum att denna särpräglade låt i början av 1982 blev The Stranglers största hit, endast toppad av The Jams A Town Called Malice på Englandslistan.
Av någon anledning har den här låten fastnat i mitt medvetande de senaste dagarna. Den är inte märkvärdig, den är inte speciell, den är inte unik. Den är inte lång, bara strax över två minuter. Och ändå hinner de med så mycket. Men börjar man låten direkt med en refräng, ja, då spar man ju lite tid.
Det handlar alltså om "King Of The Rumbling Spires" med Tyrannosaurus Rex. Singeln släpptes sommaren 1969 och var den sista som Steve Peregrin Took medverkade på, därefter slog sig Marc Bolan ihop med Mickey Finn.
Låten är intressant på flera sätt. Den kan ses som en gränsstation mellan duons ursprungliga hippiefolk och den sköna boogie som T. Rex senare skulle glittra med. Jag hör också en oemotståndlig popådra och en lätt touch av psykedelia.
Jag har aldrig känt mig intresserad av punken, i varje fall inte sett ur en strikt musikalisk synvinkel. Kort sagt har musiken låtit alltför dålig i mina öron; och inte minst slarvig, dum, gapig och larvig. Men pratar vi postpunk då är jag på mammas gata.
Häromveckan lämnade jag hemmet och vardagssysslorna och småbarnsskötandet för en liten tur till matvarubutiken. I bilen spelade jag Magazine och deras debutsingel "Shot By Both Sides". Jag kände mig under några minuter ganska tuff och cool och lite punkig, trots att jag hade mjukisbyxor på mig och välling och blöjor på inköpslistan. Låten återfinns på Magazines debutplatta Real Life som kom 1978 och fullkomligt definierade termen postpunk.
Andra plattan, Secondhand Daylight (1979), fortsatte i samma spår. Man hör ekon av Roxy Music, David Bowie och kanske lite Cockney Rebel. Howards Devotos texter rörde sig kring litterära referenser och musiken var närmast progressiv. Momus har senare kallat Devoto för The Most Important Man Alive, i sin tribute-sång med samma namn. Eller var det NME-journalisten Paul Morley som gav Devoto detta epitet redan när det begav sig? På senare tid har jag hursomhelst inte tyckt att det varit någon överdrift.
Från tredje plattan The Correct Use Of Soap (1980) lyssnar vi på ett lite bortglömt spår. "Sweetheart Contract" är verkligen tidstypisk new wave. Lyssna på stråkmaskinen och den malande basen. Jag kan också se framför mig hur bob hund sitter i sina söderlägenheter och diggar den här låten.
Jag är inte tillräckligt gammal för att ha varit med om hysterin kring Sweet kring åren 1973-76. Men för de som är födda i början av 60-talet, och som trädde in i tonåren då, kan vittna om hur gigantiska Sweet var. Visst har jag hört deras fullpumpade, volymstarka och testosteronstinna glamrockhits [kolla in och lyssna]. De strävade själva efter att bli ett trovärdigt hårdrocksband, även om de aldrig kunde riktigt kunde släppa popformatet som gav dem framgång. Och jag har både hört och läst att deras dekadens och fullständigt respektlösa framfart slog till exempel en rockparodi som Spinal Tap tio gånger om [läs mer].
Döm om min förvåning när jag fick höra deras första singel Slow Motion från 1968, långt före framgångarna under glamrockeran. Tala om välartad pop med sin lite gammaldags ragtime-stämning! Det är svårt att koppla ihop med det Sweet som en ung Nikki Sixx (i Mötley Crüe) dyrkade mer än något annat band, när han fortfarande bara kunde drömma om att bli en cool och tuff rockstjärna.
Det är många inlägg på denna sida referande till nörderi. För mig är det fullständigt obegripligt. Kanske för att jag är så pass gammal att detta begrepp inte fanns i min ungdom och jag var rätt gammal när det kom. Min initiala reaktion när det först dök upp – i referens till de tidigaste personerna som var smarta nog att inte bara sitta framför en hemdator dygnet runt utan också se dess potential och sälja det – var avsky. Och längre har jag inte kommit. Nörd är en stupid beteckning på människor som inte slaviskt följer senaste dokusåpa men däremot slaviskt följer t.ex. Postcards utgivning eller måste ha alla Klippan singlar som undertecknad. Det kostar oss alla lika mycket ekonomiskt och tidsmässigt men bara för att man inte följer mainstream fållan skulle man vara någon sorts nörd eller dessutom sätta en ära i det. Jag förstår det inte och definitivt inte på denna sida där referenserna är så normala och musikaliskt ”korrekta” (men det är en annan sak). Det känns som en nedvärdering av oss själva och våra intressen och smak.
Hela mitt liv har jag känt mig lite lätt utanför (samtidigt som jag varit ”inne” emellanåt av märkliga tillfälligheter) och det är något som jag med åren uppskattat alltmer hos mig själv. Varför ska jag plåga mina medmänniskor om utlägg om den senaste dokusåpa när jag kan såga av dem med en motfråga om vad de anser om Residents senaste album. Jag frågar inte mina arbetskollegor vad de tycker om sistnämnda lika lite som jag kan svara på vad jag tycker om dokusåpor. Det ena är varken sämre eller bättre än det andra egentligen. Det är bara en fråga om smak. Att denna sidas bloggägare sjunkit ner i soft rock från tidigt 70-tal gör inte honom till en sämre människa. Jag älskar honom lika mycket för det även om jag inte delar hans smak inom just detta område. Även om jag hellre lyssnar på Motörhead än äter fiskpinnar. Har en bekant som en gång beskrev ett av sina mest rörande livsögonblick: det var när hans nioåriga son ställde sig upp och sjöng Sheena Is A Punkrocker a capella på klassens samlingstimme.
Jag vet inte varför jag skriver detta utlägg. För egentligen bryr jag mig inte, jag har aldrig känt att jag behöver försvara min smak eller dess yttringar. Tvärtom är det sedan mina yngre tonår som punkare i en småländsk småstad i slutet av sjuttiotalet och allt det hat det medförde från omgivningen som präglat mig så starkt att det inte blir intressant vad enstaka människor eller recensenter tycker. Det viktiga är vad jag tycker och jag behöver inte plåga mina medmänniskor med det när jag vet att de inte är intresserade (är de lite intresserade däremot så kan jag gott plåga dem lite). Kanske skriver jag detta som en sorts ”rening” för mig själv eftersom jag idag betalat 3350 kronor för en svensk vinylsingel. Men so what: vad hade jag fått för de pengarna annars? 20 nya cd? En vecka på Mallorca? En helg på krogen? Nej! Vill jag betala det för en singel så gör jag det. Men det gör mig inte till en nörd och det ger mig inget behov av att försvara det heller. Kan det vara att jag har benzin i blodet?
När alla andra ser Rapport och Aktuellt när alla kämpar för nåt fint och ideellt vegetabilisk palestinamaskerad vissa bekymrerar sig, men jag är bara glad
Hej och hå, oj oj såna bekymmer man kan ha Hej hå hej, sån tur att jag e jag För jag vill bara dansa...
Det var lördag, sen afton eller tidig kväll. Jag befann mig i köket. Hade slängt på en skiva i den lilla stereon. Donade på lite, torkade bordet, plockade ur diskmaskinen. Gick ut ur köket och plockade fram en bok ur bokhyllan. Bläddrade lite i den (tankfullt? förstrött?). Gick tillbaka till köket.
Tinade räkor. Kontrollerade att Petit Chablis-flaskan stod på kylning och att diskbänken blänkte. En mild vind av förväntan susade genom lägenheten. En stilla lugn och sällsam stämning som berättade för alla lyhörda att livet just då kändes ganska okej. Kanske kom det en höstsvag solstråle genom fönstret.
Plötsligt! Jag stannade upp. Avbröt det som jag höll på med. Tappade tankegången som jag vandrat runt i. Förlorade koncentrationen i samma stund som hjärnans nerver slog av och hjärtats känselspröt tog över. En osynlig kraft tog tag i mig, lyfte upp mig från golvet, drog iväg med mig.
Med facit i hand förstår jag att det var en konstnärlig och musikalisk urkraft som visat sin styrka för mig. Ett spår som bjöd in mig till kvalitetsbegreppets epicentrum. Som gav mig kalla kårar och rysligt njutningsfulla ilningar i kroppen. Som mentalt flyttade mig från en plats till en annan.
När Birdhouse In Your Soul med They Might Be Giants bubblade på topplisteprogrammet Tracks runt 1990 jublade jag. Äntligen en låt på Tracks som kom från mitt folk - nördarna - det ville säga människor med annorlunda referensramar som levde på en diet av gamla filmer, skivor, serietidningar och böcker. De var här för att erövra världen hoppades jag. Naturligtvis gick Birdhouse In Your Soul inte in på Trackslistan, men halva segern var ändå vunnen.
Ahh, dessa dagar i 80-talets efterdyningar när man rådiggade amerikansk collegerock som REMs Stand och Cheepskates Someday. Man kände sig speciell (och på något sätt mer intelligent än andra). Detta var innan Nirvanas genombrott ändrade synen på vad som var kommersiellt eller alternativt i rockmusiken. Det fanns fortfarande ett staket däremellan.
En rolig grej med They Might Be Giants var att man i mitten av 80-talet kunde ringa ett speciellt telefonnummer och dagligen höra en ny låt av dem. Konceptet kallades Dial-A-Song [läs mer]. Linjen var oftast blockerad för endast en i taget kunde kunde lyssna. Före Internet var det telefonsvarare som gällde.
Skulle du komma hem till lägenheten och spela exempelvis No Sleep ’Til Hammersmith med Motörhead på manlig ljudvolym från högtalarna för att få igång blodcirkulationen och känna att du lever, efter att ha trängts på buss och tunnelbana i en timme på väg hem från en lång dag på jobbet? Skulle du verkligen vilja göra det när din sambo (som varken har någon bakgrund inom hårdrocken eller punken) håglöst står och steker fiskpinnar och barnen ligger på vardagsrumsgolvet och drar mekaniskt i sina BRIO-tåg, trötta och gnälliga efter en intensiv dag på dagis? Nej, det skulle nästan vara som att köra över resten av familjen med stridsvagn. Det skulle vara som att visa en barnförbjuden våldsam film för ungarna på DVDn, bara för att jag själv gärna vill se den. Hur min musiksmak har utvecklats har i mångt och mycket handlat om anpassning.
Inget aggressivt, tungt, skitigt, speedat, nervigt, skevt, monotont eller väldigt diskant känns lyckat att spela på stereon i en liten lägenhet hos en prövad småbarnsfamilj som vår. Det får jag spara till att lyssna på i hörlurarna när jag jobbpendlar, för jag är aldrig ensam hemma. För visst kan det vara förlösande att köra The Stooges Funhouse i morgonrusningen någon gång ibland. Men när stämningen hänger i en skör tråd hemma gäller det snarare att sträva efter sinnesro, om jag nu tvunget vill spela en skiva.
Och det är just där det mjuka 70-talet passar perfekt med sin mjukt inbäddade, fylliga och organiska ljudbild. Den lätt vemodiga stämningen är här behaglig, då musiken är mättad av melodier och harmonier. Den här musiken ger mig så mycket som möjligt och stör samtidigt omgivningen minimalt.
Clifford T Ward - Wherewithal (1973)
Min sambo tyckte verkligen att Wherewithal var en fin låt, men hon hörde lite fel och undrade varför Clifford T Ward i första raden sjöng:
I wish I had to wear a thong To attract your attention
Wherewithal är mjuk Paul McCartney-influerad singer/songwriter-pop i dess mest engelska form. I övrigt var det förträffliga albumet Home Thoughts från 1973 till brädden fyllt av små berättelser om det lilla livet. Musiken var stillsam, pastoral och ibland beläst. Engelskläraren från den lilla byn Stourport utanför Birmingham, Clifford T Ward, bangade inte för att posera med frun, barnen och terriern i en rad bilder på uppslaget. I England fick han en stor hit med Gaye och albumet sålde också bra. Ovillig till att turnera och ge intervjuer, gled Clifford T Ward långsamt in i glömskans dimma igen. Detta att ha med barn och familj på skivomslagen var inte ovanligt då, men skulle vara otänkbart idag.
The Shadows hade varit det tongivande bandet i instrumentalrocken som dominerade populärmusiken i början av 60-talet, åren före The Beatles och The British Invasion. Deras hit Apache är en odödlig klassiker. År 1968 var gruppen emellertid helt passé och The Shadows lades på is.
Ett par år senare dök de två ledande Shadows-medlemmarna Hank Marvin och Bruce Welch upp igen tillsammans med australiensaren John Farrar (senare mest känd som superstjärnan Olivia Newton Johns producent och låtskrivare). Marvin, Welch & Farrar gjorde en akustiskt präglad poprock som var rik på stämsångsharmonier och hade ibland inslag av engelsk folk. Detta var ungefär den raka motsatsen till det som The Shadows gjort sig kända för tidigare. Trion gav ut två njutbara plattor i tät följd år 1971, Marvin, Welch and Farrar och Second Opinion. Musikaliskt knöt Marvin, Welch & Farrar an till en rad andra grupper som var kända för sin stämsång - Crosby, Stills & Nash, The Hollies, Bee Gees, The Beach Boys och inte minst The Beatles.
Marvin & Farrar - Music Makes My Day (1973)
I samband med en personlig kris hoppade Bruce Welch av och de andra två fortsatte ett litet tag själva innan The Shadows återförenades. Albumet Hank Marvin & John Farrar från 1973 är ett helgjutet album från det mjuka 70-talet. Det är därifrån jag har lyft undersköna Music Makes My Day, som har ett närmast sagoaktigt skimmer över sig.
Den skotska duon Gallagher & Lyle var begåvade spelemän som inte bara använde sig av akustiska gitarrer utan också av mandoliner, dobros, banjos, dragspel och munspel. På deras första plattor spelade de folkpop som var lantligt rustik och som samtidigt hade ett lätt anslag. De hade redan börjat utveckla sitt sound som medlemmar i gruppen McGuinness Flint på ett par av deras fina skivor vid 70-talets början. Parallellt med deras egna karriär som duo gick Benny Gallagher och Graham Lyle också med i Ronnie Lanes kompband Slim Chance och medverkade på hans första soloskivor. Tillsammans lät de som om de hade jord mellan tårna [titta och lyssna].
Gallagher & Lyle - David, Charlie and Ian (1972)
David, Charlie and Ian är ett hjärtskärande vackert ögonblick från den första skivan Benny Gallagher & Graham Lyle som kom ut 1972. Här släcker de ned allt runtomkring. I mörkret sitter de tätt tillsammans och spelar denna anspråkslösa visa. Och hemma i lägenheten känns det vilsamt och tryggt.
Jag har alltid upplevt Lloyd Cole som lite "Stiff", och då menar jag inte skivbolaget. Det är smart och snyggt, men nerven som finns hos en så uppenbar referens som Television saknas. Tråkigt är ordet jag söker. Det är därför som endast debuten Rattlesnakes hittas i min skivhylla. En platta som känns obligatorisk om man har det minsta intresse av gitarrbaserad engelsk pop från 80-talet. Men man förändras och med åren har jag skaffat mig mer tålamod och lärt mig uppskatta eftertänksam vuxenpop.
Margo´s Waltz fick man höra en del i början på 90-talet i samband med att Lloyd släppte sin andra soloplatta Don´t get weird of me. Ett hyllat album som lät ok i mina öron utan att på något sätt träffa mig hårdare än en jabb från en flugviktare. Låten återupptäckte jag via soundtracket till Den där Mary, som jag skaffat för Jonathan Richmans medverkan. Den är fantastisk med sitt vardagsvemod och ljuva orkesterarrangemang, att nämna Burt Bacharach i sammanhanget känns onödigt. Känsligheten och vänheten i Margo´s waltz saknar jag på Rattlesnakes när jag lyssnar på den för att friska upp mitt minne inför denna post. Jag har fått ett intresse av att fortsätta lyssna in mig på Lloyd, men jag kommer att botanisera bland Lloyds lite senare alster och lämna Commotions tiden därhän.
Ian Matthews och hans lilla dotter Darcy. Bilden är hämtad från textbladet till albumet Some Days You Eat The Bear And Some Days The Bear Eats You
Du missade väl inte den rafflande fortsättningen i följetongen Därför gillar jag det mjuka 70-talet mitt den i Shoes-hysteri som blossade upp igår? Bekanta dig med mjukisar som Gary Ogan & Bill Lamb, Graham Nash och Ian Matthews. Läs och lyssna >>
Black Vinyl Shoes är en lite mytomspunnen skiva. Jag vet inte exakt hur, men mytomspunnen är den. Bandet hade redan börjat släppa sina skivor själva, i begränsade upplagor, i någon slags DIY-anda. Det här är den officella debuten - och kanske hade man kunnat vänta sig en ruffigare attityd, eller något lite mer punkigt.
Men Black Vinyl Shoes känns intim som en demoinspelning, smått dizzy i kanterna, och helt klart en anomali i tidsaxeln. Musikaliskt närmar det sig snarare indie-pop, fast tio år för tidigt. Jag hör många inslag som senare återkommer i C86-vågen i England. Lyssna här på "Running Start":
En annan fin liten bit är "Writing A Postcard", ännu ett spår som inte alls låter 1977. Snäll, catchy pop med en och annan twist. Och därmed sätter vi punkt för Shoes-resan denna gång:
Present Tense var den första skivan jag hörde med Shoes. Det kan vara så att jag hade läst om dem i tidningen Now & Then, i deras genomgång av amerikansk pop. Skivan är väldigt bra. För att visa att jag även kan hantera tyngre spår så tänkte jag här lyfta fram ett spår som heter just "Now And Then". Mycket tyder på att Per Gessle äger den här skivan och det känns helt OK.
Bland de mer typiska powerpopgitarrerna smyger det sig även här in mjukare låtar. "Every Girl" har en vekhet som nästan är hjärtskärande. Olycklig kärlek, misslyckade förhållanden, killens osäkerhet och martyrskap. I doesn´t matter anyway, I´m used to the pain...
Avslutningsvis ett minimästerverk från denna platta. Tre låtar i en. En svit av sirligt ihopsydda poplåtar som glider in i varandra. En sublim union av sång, gitarr, bas och trummor som är så följsam att flytande honung framstår som blåis i jämförelse.
Nu börjar vi närma oss den rätta tidsåldern. Albumet Tongue Twister är en smygfavorit hos mig, men ändå på något sätt en doldis till platta som sällan uppmärksammats. Först ut är ett lite tyngre spår, "Burned Out Love", som går utmärkt att spela luftgitarr till (har jag hört).
Mer jingel-jangel blir det i utsökta "Only In My Sleep". Perfekt pop i min bok. På något sätt avig, men ändå klockren. Jag kan spela den om och om igen och ändå inte tröttna. Det är något med arrangemanget som känns så självklart.
Albumet Boomerang från 1982 är riktigt fint, men några höjdpunkter finns det här trots allt. Framför allt fastnar jag för de spår som betonar pop mer än power i begreppet powerpop. "Too Soon" är till exempel väldigt mjuk och len, med skön stämsång och ett nästan dansbandsliknande komp.
Men det riktig kapet är "The Summer Rain", som liksom fångar in både det ljuva och det bittra, både sommaren och regnet. Allt i en stilbildande, högkvalitativ mespoppig stil, med jingel-jangel-gitarrer och himmelska stämmor.
Jag brukar alltid tänka att Shoes har gjort världens bästa tiokronorsplattor. Och det kanske inte är så fasligt långt från sanningen. Här följer en lite miniserie som arbetar sig bakåt.
1984 kom albumet Silhouette och det är väl i sanningens namn inte något mästerverk. Det börjar kännas 80-tal på ett - i detta sammanhang - olyckligt sätt: trummaskiner och syntar gör entré i powerpopkombons repertoar och, ja, det blir inte alltid så lyckat.
Men mitt första smakprov här är trots allt rätt lysande, och helt klart albumets räddning:
Det var inte bara min vän Johans blandband som styrde min musiksmak mot det mjuka 70-talet, utan också bristen på pengar eller kanske snarare min snålhet. På den begagnade vinylmarknaden står den här musiken fortfarande lågt i kurs - förbisedd, underskattad eller bortglömd. Än idag är den här musiken knappast återutgiven på CD, om det inte är några entusiastiska japaner som gjort det i en exklusiv upplaga. Det är svårt att att hitta musiken för nedladdning (omöjligt om det är obskyrt). Alltjämt är det gammal vinyl det som gäller.
Väl definierade musikgenrer har alltid sina samlare. Men en anledning till att det mjuka 70-talet är så bortglömt kan vara att det ofta är svårkategoriserat. Musiken rör sig ofta mellan eller vid sidan av olika genrer. Även om melodier och harmonier står i centrum är det långt ifrån alltid pop. Det mjuka 70-talet kan vara färgat av såväl rock, folk och country som av jazz eller soul.
Före Internet-revolutionens tidevarv fick jag pröva mig fram på egen hand, eftersom det aldrig skrevs om det mjuka 70-talet i poptidningar eller rocklexikon. För en tia eller två gick det ju att chansa om bara omslaget såg lovande ut. Det var helt okej om det åtminstone fanns ett par bra låtar på skivan för det ringa priset. Dök det upp riktiga pärlor kändes det som om man själv dykt efter dem. Jag kunde ibland känna mig som en exalterad arkeolog med ett fynd som jag grävt fram ur kulturlagren av vinyl. Och det mjuka 70-talet är ännu inte ordentligt kartlagt.
Gary Ogan & Bill Lamb - I Want To Live (1972)
Skivor svämmade över alla breddar i mexitegelvillan och garaget samt i en hyrd lagerlokal. Mannen hade förlorat herraväldet över sitt samlande. Han köpte då och då in hela skivsamlingar billigt, plockade ut det bästa åt sig själv och dumpade sen det som blev över i sin omgivning. Frun tröttnade på att dagligen vada runt i vinyl och ställde honom inför ett ultimatum. Han ordnade så en loppmarknad. I hans garage i utkanten av Tomelilla hittade jag albumet Portland av duon Gary Ogan & Bill Lamb. Plattan var fortfarande inplastad och kostade 3 kronor! Min polare Chrille köpte också ett lika fint exemplar åt sig själv.
Gary Ogans och Bill Lambs enda album tillsammans döptes efter hemstaden i Oregon och gavs ut på det legendariska skivbolaget Elektra. Behöver jag tillägga att skivan inte sålde överhuvudtaget? Med sina stämsångsharmonier för duon förstås tankarna till Simon & Garfunkel, det mjuka 70-talets gudfäder. Det finns ett andligt sökande i deras texter, något känns kristet med Ogan & Lamb, även om det är outtalat.
I Want To Live är den fullständigt bländande avslutande låten på skivan. Låten vittnar om vilken omedelbar påverkan Neil Youngs storsuccé Harvest hade med sin pedal steel guitar och den typiska tillbakalutade lufsande takten (som är valstakt fast baklänges). Kanske kom inspirationen från Neils låt Helpless med Crosby, Stills, Nash & Young.
Graham Nash - Hey You (Looking At The Moon) (1972)
Apropå den sistnämnda supergruppen vill jag hävda att medlemmarna var långt bättre på egen hand än tillsammans, då de ofta var pretentiösa och uppblåsta. Särskilt den lite mer jordnära och melodiske Graham Nash gjorde ett par fina soloplattor på 70-talet. Graham sjöng som om resonerade direkt med lyssnaren.
Efter genomtrevliga Songs For Beginners år 1971 kom det dystra, avskalade och i mitt tycke magnifika albumet Wild Tales ut vid årsskiftet 1973/74. Skivan spelades in efter att Grahams flickvän Amy Gosage mördats av sin bror. Wild Tales skildrade tomheten och problemen som kom efter de glada åren i slutet av 60-talet. I den vingliga och nästan skeva Hey You (Looking At The Moon) hör vi återigen ekon från Neil Youngs musik.
Tell me how come everything appears to be hazy, there's nothing left to see Tell me how come everyone appears to be crazy too
Ian Matthews är annan engelsman som slog ner bopålarna i USA. Eftersom han är en av mina husgudar har jag skrivit om honom tidigare.
Ian Matthews - Home (1974)
Även om han oftast brukade göra smakfullt valda covers, så är nästan gräddigt lena Home en angenäm låt, skriven av honom själv. Ian Matthews sjunger med en mjuk, känslig och lätt nasal röst. Musiken är djupt influerad av amerikanska singer/songwriters, amerikansk folk och countryrock. Men Ians röst har en sval engelsk prägel (och är inte direkt är någon countryröst). Dessutom har han en bakgrund i den engelska folkrockinstitutionen Fairport Convention. Man kan säga att han i sin musik lyckas överbrygga Atlanten.
Gary Ogan & Bill Lamb - Portland Rain (1972)
Slutligen vill jag återkomma till Gary Ogan & Bill Lamb med Portland Rain, deras finaste stund. Jag känner att låten här nästan är ovärdigt krympt till en mp3-fil. Jag har funderat mycket på vad Portland Rain egentligen handlar om. Möjligen kretsar den kring sorg och saknad efter ett syskon eller en mamma. Även om jag inte riktigt greppar helheten blir jag alltid gripen och rörd av låten i all sin litenhet. Lyssna efter orgeln i refrängen!