Tillbaka i det engelska folkrock-träsket igen...

Var på visit med min äldste son i Uppsala hos min gode vän Sextiotals-Jonas härom helgen. Efter taco-middag och lek somnade barnen på ovanvåningen. Halvtrött sjönk jag ner i soffan med ett glas vin. Jonas sprang mellan skivspelaren i vardagsrummet och det intilliggande rummet, som har skivhyllor från golv till tak. De fåtaliga och sällsynta timmarna, som han hade till sitt förfogande, utnyttjade han till att bomba mig med musik som jag troligen gillar.

De här gyllene stunderna är något jag konstant längtar till. En viktig anledning till att jag blev intresserad av musik var att det var en social företeelse, att gå till skivaffärer och åka på skivmässor tillsammans, se konserter ihop, att tälta ett helt gäng på nån popfestival, att jobba i rockföreningar och arrangera spelningar och klubbar med andra, att vara discjockey på krogar och fester, att spela skivor hemma för varann, till och med att musicera och sjunga ihop. Det fanns en tid när vi gav blandband till varandra jämt. Det här kan aldrig bloggande med efterföljande kommentarer ersätta. Det är det ständiga utbytet med folk jag träffar som jag saknar, dels för att mitt liv ser annorlunda ut nu och dels för att man konsumerar musik på andra vis nuförtiden, mycket på egen hand genom datorn och iPoden.

Jag satt i soffan och berättade för Jonas att jag dragit ner på mitt lyssnande av engelsk folkrock senaste året, helt enkelt för att jag blev nedstämd av att ständigt omge mig med sådan musik, full av vemodig skönhet, i fall blev jag inte upprymd av den.


Då spelade Jonas den enda skivan som gruppen Fuchsia gjorde. Ja, egentligen var det två grupper som gått samman: tre rockkillar på gitarr, bas och trummor och tre klassiskt skolade tjejer på tvenne violiner och en cello. Tillsammans skapade ett knippe låtar som var poetiska, virvlande och vindlande, starka melodier som tog oförutsägbara vägar. Det var drömmar ingraverade på vinyl. Musiken kan genremässigt kan beskrivas som ett möte mellan progressive (som också till viss del kallas symfonirock), engelsk folkrock och kammarmusik. Fuchsias sound var unikt eftersom stråkinstrumenten var fullt integrerade i musiken. Vanligtvis brukar man efteråt lägga på stråkar efter ett skrivet arrangemang i studion ovanpå själva pop- eller rocklåten.


Fuchsia - Me And My Kite

Efter att ha börjat bekanta mig med plattan på egen hand, kan jag konstatera att jag tilltalas mest av den omedelbaraste, poppigaste och kortaste låten, som alltid på mer musikaliskt ambitiösa album. Me And My Kite är en fin skildring av en ung man som vägrar bli vuxen och vill vara ifred. Undrar varför engelsmän, så fort de bli lite mer lågmälda, utan ansträngning skapar en pastoral atmosfär, som frammanar bilder av pittoreska byar, hedar, citronfjärilar och måndimma. Jag är tillbaka i det engelska folkrock-träsket igen och får helt enkelt lära mig att leva med biverkningarna.