Ibland sammanfaller saker. Magnus post här nedan till exempel och att några vänner den senaste veckan med hjälp av Spotify har presenterat egna 90-minuterssamlingar på Facebook för den där öde ön som det hamnas på titt som tätt. Bra låtar alltihop så jag tänkte att jag skulle göra en egen. Jag orkade inte komponera a- och b-sidor på 45 minuter så allt kommer i ett svep istället. Det blir snabbt uppenbart hur begränsat utbudet på Spotify trots allt är och hur begränsande blott 90 minuter är men håll till godo.
Jag har berättat om min vän Sextiotals-Jonas tidigare (läs här) och hur han började ösa blandkassetter över mig direkt efter att vi träffats i Uppsala för femton år sedan. Jag lyssnar på dem i princip dagligen på bandaren i köket när jag lagar mat, äter, läser dagstidningen och diskar upp. Och jag njuter av det primitiva soundet på de åldrande kassettbanden.
Ett av de första blandbanden hade temat amerikanska småhits med mest soul i mixen. Det lustiga var att låtarna var sorterade i ordning efter högstaplacering på Billboardlistan (#40 till #85). Det var sådant Jonas hade böcker på, förde egna listor över och dessutom hade i huvudet. Detta grepp var det mest nördiga jag bevittnat. När jag frågade varför han gick till väga på detta udda sätt konstaterade Jonas att han hade flera tusen skivor och ännu fler låtar och visste inte hur och var han skulle börja. När jag tänker efter umgås jag nästan bara med människor som är besatta av något. Men blandbandet flyter faktiskt fint och hänger ihop. Tre kanonlåtar:
The Contours - First I Look At The Purse (#57, 1965)
Brenda Holloway - Just Look What You've Done (#69, 1967)
Jackie Wilson - I've Lost You (#82, 1967)
Jodå, sen kom ytterligare ett blandband med stora men bortglömda amerikanska hits (#1 till #45).
Valet av motiv när man bloggar kan som bekant variera. Man kan älska eller hata något, eller bara vilja missionera eller debattera. Men det kan ibland vara riktigt givande att blogga om saker som kanske inte ligger en så varmt om hjärtat. Något som inte passar in i ens profil, något som man kanske inte ens vill stå för.
Jag talar här inte om guilty pleasures – en på alla sätt trevlig företeelse – utan snarare handlar det om… ja, vadå?
Jag måste kanske bli mer konkret: i flera veckor har jag nämligen funderat på att skriva några rader om låten Fisherman’s Blues med The Waterboys. Men varför i hela friden ska jag ägna tid och energi och formuleringar och spaltcentimetrar åt just The Waterboys?
Det finns åtminstone, säg, hundrafemtio-tvåhundra artister som jag är mer intresserad av, som jag hellre skulle skriva ett inlägg om. För The Waterboys är inte viktiga i min värld. Jag har inte den minsta lust att lyssna på dem eller ens äga någon av deras skivor. Har de inte till och med saxofon i en massa låtar? Usch och tvi!
The Waterboys - Fisherman's Blues (1988)
Närmar man sig sedan beståndsdelarna i just den här låten så blir det än mer förvånande. Mike Scotts röst är alldeles för raspig för min smak. Hans texter är jag fullkomligt likgiltig inför. Arrangemanget är rakt igenom odynamiskt och ospännande. Trumspelet är stelt och närmast irriterande stabbigt. Inspiration från irländsk folkmusik... Nä, det här är faktiskt precis sådan musik som jag inte borde gilla.
Trots allt detta så får jag gåshud varje gång jag hör den här låten. Den där fiolen är bara så himla vacker. Och de där gudomliga mandolinerna fullständigt knockar mig. Jag ryser och blir glad på samma gång. Kan det vara detta ogripbara som är själva roten i rotmusik?
En positiv sak är att pop- och rockmusik kan öppna porten till en värld av kultur, vilket är särskilt lockande för unga människor som inte fått några kulturella referenser hemifrån. Och jag pratar då inte om fisförnäm finkultur som opera, modern dans och teater, utan främst om skönlitteratur, film, konst och poesi på skuggsidan. Lyckas man väl få upp den något kärvande ekporten är det grönt och härligt på andra sidan, långt bortom de grå vidsträckta parkeringarna utanför Elgiganten, Jysk Bäddlager, Siba eller Bauhaus som "verklighetens folk" dras till på lördagarna.
Willie Alexander & The Boom Boom Band - Kerouac (1977)
Men i takt med att musik blivit så lättillgänglig förlorar den mycket av mystiken som omgärdat den och därmed sin dragningskraft. Dörren till en värld av mänsklig erfarenhet är inte inom räckhåll. Och hur kul World of Warcraft än är, vad leder det till, andra dataspel?
Har jag tidigare sagt att jag älskar eran i mitten av 70-talet när soulen glider över i disco? Nåväl, nu säger jag det!
Tavares - Heaven Must Be Missing An Angel (1976)
Var på Mickes Skivor i söndags med Martin och bläddrade i 10-kronorsbackarna - min form av yoga eller meditation. Martin var alert nog att plocka upp en fin gammal samling med Tavares åt mig. Tack! Väl hemma i lägenheten åkte samlingen och Heaven Must Be Missing An Angel på först och sen gick hembestyren som en dans.
Luther Ingram - (If Loving You Is Wrong) I Don't Want To Be Right, live på endagsfestivalen Wattstax på Los Angeles Coliseum den 20 augusti 1972
Att det var en fullständigt magisk kväll - ett minne för livet för alla inblandande - är bortom tvivel. Åhh, vilka vackra kvinnor i publiken! Wattstax hölls för den svarta befolkningen i Los Angeles till minne av de blodiga och dramatiska upploppen i Watts sju år tidigare. Uppbådet av artister inom soul och funk var oöverträffat och för att göra festivalen till en gigantisk manifestation för den afro-amerikanska minoriteten såldes biljetter för 1 dollar styck.
Och vilken bitterljuv deep soul-ballad om otrohet av Luther Ingram! Denna sommar var hans version av låten en enorm hit, toppade soul/R&B-listan och nådde en tredjeplats på den amerikanska Billboard-listan. Ja, man förlåter Luther för hans äktenskapsbrott och sympatiserar med honom, för han förklarar det så fint. Men kolla in det här...
Millie Jackson - (If Loving You Is Wrong) I Don't Want To Be Right, live i Manchester 1982
I Millie Jacksons tappning är låten mer ett försvarstal för att hon äntligen får kanonsex. Låten öppnade hennes grymma album Caught Up från 1974. För er som blir förbryllade måste jag berätta att Millie verkligen är en kvinna. Här ser hon dock ut och för sig som en äkta transvestit, likt den som Arsenio Hall gör i komedin En prins i New York med Eddie Murphy. Hennes röst kunde nå orkanstyrka och den var mörk, hes och raspig.
Men utseendet och rösten åsido vände hon upp och ner på könsrollerna genom att bete sig som riktig karl. Millie bad aldrig om ursäkt för sig själv, väjde aldrig för den smutsiga sanningen, var grov i munnen, hon skröt om sitt omättliga sexbegär och stod för några härliga skivomslag.
Tänk att få sitta med en drink i handen vid ett bord nedanför scenkanten och få känna Millie Jacksons urkraft.
(If Loving You Is Wrong) I Don't Want To Be Right har också spelats in av The Bar-Kays, Bobby "Blue" Bland, Isaac Hayes, Tom Jones, Ramsey Lewis, Barbara Mandrell, David Ruffin, Percy Sledge och Rod Stewart.
Om du frågar mig så kan min favoritlåt ur soulen mycket väl vara den här:
Just Brothers - You've Got The Love To Make Me Over (1972)
Jag älskar You've Got The Love To Make Me Over för att bröderna Bryant sjunger så ömt, som om de var betagna av förälskelse, så djupt mänskligt. Dessutom faller jag för den sköna tamburinen i refrängen och det väna pianot. Du hittar låten på den ypperliga samlingen The Music Merchant Story, ett dokument över Holland-Dozier-Hollands kortlivade tredje skivbolag som de startade i början av 70-talet efter att de lämnat Motown år 1967.
Just Brothers gjorde också den instrumentala northern soul-klassikern Sliced Tomatoes, som Fatboy Slim till stor del byggde sin stora hit från 1998 på, The Rockafeller Skank.
Mer soul som är betuttad upp över öronen!
The Continental IV - The Way I Love You (1970)
En mindre känd vokalgrupp från Philadelphia som kunde skapa hissnande harmonier, helt i klass med den samtida framgångsrika philly-gruppen The Delfonics. Denna självlysande melodi sällar sig till den stora skaran should-be classics, men som kom bort redan från början. Och därför blev den en northern soul-dänga.
Men om vi talar manliga vokala soulgrupper som lyfter fram de kärlekskranka harmonierna går det inte att förbise föregångarna The Four Tops.
The Four Tops - Right Before My Eyes (1970)
Right Before My Eyes är en mindre känd pärla av världens bästa soulgrupp i mitt tycke. Låten är hämtad från albumet Changing Times från 1970. Här omger de sig med ett tuffare sound än tidigare. Men det är en stark melodi som vanligt. Låten är driven av pumpande fuzzbas, Motowntrummor, tamburin och framför allt Levi Stubbs sedvanligt kraftfulla röst. Arrangemanget är raffinerat, lekfullt och luftigt för man brassar inte på med alla instrument samtidigt. Right Before My Eyes borde kunna fylla vilket dansgolv som helst i den bästa av världar.
Måste bara tipsa om en låt som jag verkligen gillar just nu. Det är inledningsspåret på ett kommande album med The Beginning. Bakom detta projekt döljer sig Anders Ljunggren, som också är den som inte spelar trummor i brödraduon Trummor & Orgel.
The Beginning: Sometimes It's So Hard (2010)
Låten har skön popkänsla och vinkar hej till sextiotalsband som The Zombies. Men här finns också kvaliteter i arrangemangen som jag kan tycka saknas bland många band nuförtiden. Det är sorgligt på många sätt, att sådan här musik liksom riskerar att vara för bra för att slå igenom. Melodier och harmonier premieras kanske inte så mycket längre.
Alright, dags för kvinnoröster. Dags för soul. Här finns så mycket dramatik, värdighet och överväldigande kraft att jag inte kan lyssna med ett halvt öra.
Linda Jones - Fugitive From Love (1966)
Det går inte att vara cool inför Fugitive From Love. Få har sjungit med en så vulkanisk intensitet som Linda Jones. Givetvis skiner hennes gospelbakgrund igenom. Den fullständiga känsloeruptionen är dock förenad med en majestätisk elegans. Sorgligt nog dog Linda Jones av sin diabetes redan vid 27 års ålder 1972 efter en show på The Apollo i Harlem, New York.
Mary Love - Baby I'll Come (1967)
Belysningen är dämpad och det är sent på natten. Mary Love ångrar sig och allt är förlåtet. Ring henne för Guds skull! Förutom Marys vädjande sång, spetsa öronen och lyssna också på de snygga kantslagen. En sofistikerad låt.
Rozetta Johnson - Who Are You Gonna Love (Your Woman Or Your Wife) (1971)
Detta är en av de mest fascinerande soullåtar jag har hört, med melodier och rytmer som hela tiden slingrar fram, vrider sig, glider in i varandra och nästan vränger sig ut och in. Rozetta Johnson sjunger dock med pondus och släpper inte för en sekund taget om den vindlande låten. Med låtskrivaren och producenten Sam Dees nådde hon sublima höjder.
Gospelspacerockarna Spiritualized - med Jason Spaceman i spetsen - är möjligen en smula överskattade. Men jag har varit ett fan från början och hör flera bra saker på - i varje fall - deras tre första album. Trots att jag i mitt lyssnande sällan brukar fokusera på låttexter så är det just det jag tänker göra här. Den drygt åtta minuter långa låten I Think I’m In Love, som återfinns på 1997 års album Ladies And Gentlemen We Are Floating In Space, innehåller en hel del stoff som tål att vändas och vridas på.
Den musikaliska inramningen är benhårt konsekvent; det är monotont och malande som värsta motorvägen. Sången ligger över musiken som ett mässande mantra. Texten i låtens första parti målar upp extremt närgångna detaljer i en drogbrukares vardag. Redan här är det blandade känslor. Jaget känner en slags kärlek till sin "utrustning" som ger honom det han vill ha – men befinner sig också i någon form av meningslöshet.
"Call and response-partiet" som sedan följer är fullständigt briljant i sitt knivskarpa ordleksbruk av kontraster. Jag tycker att det lyfter till högre höjder här - på ett sätt som inte är drogrelaterat – även om en del säkert börjar muttra om hippie-flum. Men det liv man lever behöver inte vara nersjunket i något beroendeträsk för att man ska kunna känna igen sig. Snarare tycker jag mig här se en väl sammanfattad bild av mänskligt tillkortakommande i allmänhet.
Drömmar som förblir drömmar. Förhoppningar som går i kras. En självbild som inte riktigt kan leva upp till sig själv. Luftslott å ena sidan, krass verklighet å andra sidan. Och otroligt svårt att veta vilken sida som egentligen är värre än den andra.
Det handlar också om olika inställningar till livet. Vad har jag för syn på mig själv och den verklighet jag befinner mig i? Är jag positiv, optmistisk, hoppfull, självsäker, stöddig? Är jag cynisk, ironisk, hopplös, melankolisk, osäker? Kan jag kanske vara allt detta? Samtidigt?
Spiritualized - I Think I'm In Love
Sun so bright that I'm nearly blind Cool ‘cause I'm wired and I'm out of my mind Warm as the dope running down my spine But I don't care 'bout you and I've got nothing to do
Free as the warmth in the air that I breathe Even freer than DMT Feel the warmth of the sun in me But I don't care 'bout you and I've got nothing to do
Love in the middle of the afternoon Just me, my spike in my arm and my spoon Feel the warmth of the sun in the room But I don't care 'bout you and I've got nothin'…
I think I'm in love - Probably just hungry I think I'm your friend - Probably just lonely I think you got me in a spin now - Probably just turnin’ I think I'm a fool for you, babe - Probably just learnin’ I think I can rock and roll - Probably just twistin’ I think I wanna tell the world - Probably ain't listenin’ Come on
I think I can fly - Probably just fallin’ I think I'm the life and soul - Probably just snortin’ I think I can hit the mark - Probably just aimin’ I think my name is on your lips - Probably complainin’ I think I have caught it bad - Probably contagious I think that I'm a winner baby - Probably Las Vegas Come on
I think I'm alive - Probably just breathin’ I think you stole my heart now baby - Probably just thievin’ I think I'm on fire - Probably just smokin’ I think that you're my dream girl - Probably just dreamin’ I think I'm the best, babe - Probably like all the rest I think that I could be your man – "Probably just think you can" Come on
