Roten till det goda
Valet av motiv när man bloggar kan som bekant variera. Man kan älska eller hata något, eller bara vilja missionera eller debattera. Men det kan ibland vara riktigt givande att blogga om saker som kanske inte ligger en så varmt om hjärtat. Något som inte passar in i ens profil, något som man kanske inte ens vill stå för.
Jag talar här inte om guilty pleasures – en på alla sätt trevlig företeelse – utan snarare handlar det om… ja, vadå?
Jag måste kanske bli mer konkret: i flera veckor har jag nämligen funderat på att skriva några rader om låten Fisherman’s Blues med The Waterboys. Men varför i hela friden ska jag ägna tid och energi och formuleringar och spaltcentimetrar åt just The Waterboys?
Det finns åtminstone, säg, hundrafemtio-tvåhundra artister som jag är mer intresserad av, som jag hellre skulle skriva ett inlägg om. För The Waterboys är inte viktiga i min värld. Jag har inte den minsta lust att lyssna på dem eller ens äga någon av deras skivor. Har de inte till och med saxofon i en massa låtar? Usch och tvi!
The Waterboys - Fisherman's Blues (1988)
Närmar man sig sedan beståndsdelarna i just den här låten så blir det än mer förvånande. Mike Scotts röst är alldeles för raspig för min smak. Hans texter är jag fullkomligt likgiltig inför. Arrangemanget är rakt igenom odynamiskt och ospännande. Trumspelet är stelt och närmast irriterande stabbigt. Inspiration från irländsk folkmusik... Nä, det här är faktiskt precis sådan musik som jag inte borde gilla.
Trots allt detta så får jag gåshud varje gång jag hör den här låten. Den där fiolen är bara så himla vacker. Och de där gudomliga mandolinerna fullständigt knockar mig. Jag ryser och blir glad på samma gång. Kan det vara detta ogripbara som är själva roten i rotmusik?
2 kommentarer:
Och kom inte dragandes med att en bra låt är en bra låt är en bra låt. Det borde väl vara elementärt nuförtiden att en dålig låt kan vara bra och att en bra låt kan vara dålig.
Den sista meningen i ditt inlägg är fullständigt briljant och öppnar för mycket funderingar. Jag får tårar i ögonen varje gång jag hör "fisherman's blues". Den var fantastisk när den kom och jag gick i gymnasiet och är minst lika hänförande nu när jag närmar mig fyrtio. Det är fiolen som tar mest.
Skicka en kommentar