Där man minst anar, del 6

Sen drygt ett år är den funkiga rockrökaren Free Ride med The Edgar Winter Group min fyraårige sons absoluta favoritlåt [läs om den i ett tidigare inlägg ur denna serie]. Bland julklapparna fick han låten på vinyl med albumet They Only Come Out At Night, som vi vördnadsfullt brukar lägga på skivtallriken och rensa rören med en stund före Bolibompa.

Men det har visat sig att större delen av skivan är lyssningsvärd. Musikaliskt spretar den åt olika håll. Jag vill understryka att här finns inga spår av den bluesrock som storebror Johnny Winter körde. Nej, Edgar och hans tajta band hade sin egen grej eller rättare sagt ett par andra saker på gång.


The Edgar Winter Group - Round & Round (1972)

Första låten på andra sidan gör mig förbluffad. Round & Round är en bedårande countryrocklåt som The Byrds eller The Eagles skulle kunna ha gjort om de kommit från sydstaterna. Edgars lugna men samtidigt öppna röst ger låten sin varma prägel.

Jag vill också slå ett slag för ett par fina spår på The Doobie Brothers första platta när vi ändå är inne på americana, det vill säga rock eller pop som är rotad i amerikansk blues, folk eller country.


The Doobie Brothers - Greenwood Creek (1971)

Här hör man ett gäng unga killar från Kalifornien som anstränger sig för att låta trovärdigt lantliga, som om de hade jord mellan tårna. Men det är inte desto mindre en ledigt flödande akustisk låt. Och visst kan man höra ekon från Neil Young, visserligen inte i närheten av hans storhet, men låten hamnar någonstans mittemellan Everybody Knows This Is Nowhere och Tell Me Why.



Jag hörde härom dagen titelspåret från andra plattan Toulouse Street. Låten har samtidigt en skönhet och en spöklik stämning. Jag vill höra mer av The Doobie Brothers.


The Doobie Brothers - Toulouse Street (1972)