BERSERK WARRIORS

I hälften av mitt liv har jag gillat AC/DC med Bon Scott. Denna passion har efter hand satt mig i kontakt med den intressanta, och här i Norden alltför okända, australiensiska musikkulturen under 70-talet. Merparten av denna scen dominerades av öldrypande energisk machorock, som ger en god förståelse för vad AC/DC tog musikalisk avstamp från i början av sin karriär vid 70-talets mitt. Men här finner man även androgyna glitterband som barbröstade piskade upp tonårshysterin bland de australiensiska tjejerna, och upplyftande poprockare vars catchiga refränger stundtals närmar sig schlagergenren. Alla var de del av en vital, livsglad och energisk musikmiljö, vars diversitet och egenart stundtals förvånar en.


Ett låtskrivar-/producentpar som kom att ha stor inverkan på denna musik var de i början av 70-talet desillusionerade medlemmarna George Young och Harry Vanda från det insomnade The Easybeats. De hade utvecklat en talang för hitmässigt låtskrivande, och hade en stor samling låtar i portföljen redo att bli inspelade av hungriga australiensiska artister. En sådan artist var skottskfödde John Paul Young, som kom att ha en stor mängd hits under 70-talet, spännandes från den lättviktigaste pop (Love is in the air), till låten jag vill slå ett slag för här, Yesterday’s Hero. Den skildrar Georges och Harrys besvikelse på The Easybeats karriär, men gör det i en oemotståndlig pop-/rockdänga som innefattar så skilda element som garagefuzzgitarr, schlagerkling i refrängen, stompig rock, och maximal catchyness. En alltför bra låt för att vara så pass okänd som den är idag. Youngs karriär tjänade på den exponering han fick i det legendariska tv-programmet Countdown, som varje söndag sågs av miljontals australiensiska ungdomar. Programmet hade avgörande effekt på vad som blev hits på radion, och på artisternas lanserande överlag. Programmets huvudgestalt var partydjuret Ian ”Molly” Meldrum.


John Paul Young- Yesterday's Hero (1975)


De forna Easybeatarna hade spenderat en stor del av 60-talet i London i syfte att lansera sin karriär, och där blev Vanda & Young kvar en bit in på 70-talet, fast då som studiomusiker och producenter. Det sista de gjorde innan återvändandet till hemlandet var ett studioprojekt, som blivit berömt för att det är George Youngs två yngre bröders första studioinspelningar. Projektet fick det häftiga namnet The Marcus Hook Roll Band, och är musikaliskt i linje med The Easybeats bästa stunder. Energiska och tuffa rocklåtar med tydlig struktur och viss soulkänsla, som också ger en antydan om Angus och Malcolm Youngs kommande band. Trots stor efterfråga att turnera skivan vägrade Vanda & Young, och som konsekvens släpptes den enbart i Australien. Idag är den ett tungt samlarobjekt.


Marcus Hook Roll Band- Natural Man (1973)

Det Australien Vanda & Young återvände till fann sig i en utbredd våg av en musikalisk ungdomsgängkultur, kallade Sharpies eller Sharps. Dessa var främst centrerade kring Melbourne, och var en australiensisk variant på den brittiska ska-, mods- och skinheadkulturen. Genom de många brittiska emigranterna spreds kulturen Down Under, och utmärktes där av jeans och T-shirts, samt snaggat hår med långt i nacken. Sharpies var inte sällan våldsamma, och polisen var ibland maktlösa mot dem pga. deras stora antal. Denna våldsamhet skulle sedermera leda till kulturens upplösande.



Sharpieskulturens främsta band var Lobby Loyde & The Coloured Balls som spelade MC5- och Flamin’ Groovies-inspirerad punkrock 4 år innan den fanns. Loyde var en ledande figur i den australiensiska pubrockscenen, först som gitarrist i Billy Thorpe & the Aztecs, och senare i Coloured Balls. Deras första skiva Ball Power från 1973 inleds med låten Flash som ger en bra bild av den musik som spelad med hög energi och volym kunde utgöra bakgrund till de gängslagsmål som bandet konserter kunde bli föremål för. Loyde lämnade senare Australien för England, missnöjd med sin ofrivilliga koppling till dessa våldsamheter. Han dog 2007 av lungcancer. Bandets singel Liberate Rock förtjänar även nämnas, då den innehåller trumspel av den senare AC/DC-legenden Phil Rudd.



The Coloured Balls- Flash (1973)

Ett band som kom att utgöra en radikal kontrast till den tuffa gänginriktade pub-punkrocken var det androgyna och färgstarka glamrockbandet Skyhooks. Med fantasirika och uppseendeväckande dräkter och smink sjöng de om det australiensiska 70-talets tonårskultur, vilket tillsammans med den dubbla gitarrattacken från Peter Starkie och Red Symons gjorde dem till ett av landets absolut popläraste grupper under decenniet. De var även den första gruppen som med framgång sjöng om australiensiska lokaliteter, och deras debutalbum Living In The 70s blev det dittills mest sålda albumet i landet. När Symons hoppade av gruppen i början av 1977 bytte man sin bombastiska glitterlook mot en mer down to earth rockstil, och spelade året därpå in singeln Women In Uniform. Låten blandar deras popkänsla med Coloured Balls råa energi, och spelades två år senare in av Iron Maiden i lyckad version med förste sångaren Paul Di’Anno på sång, vilket för övrigt var min absoluta favoritlåt som ungt Maidenfan. Skyhooks var dock vid det laget redan upplösta.


Skyhooks- Women in uniform (1978)


AC/DC- Can I Sit Next To You, Girl (1974)

Sina kvaliteter till trots hamnar alla dessa artister dock i skuggen av det främsta australiensiska rockbandet någonsin, AC/DC. Redan från starten var grundaren Malcolm Young inställd på världssuccé, vilket tillsammans med deras minimalistiska spelstil, råa energi, otroliga låtar, Angus Youngs scenframträdande och Bon Scotts oöverträffade rockröst, tog dem till den topp de redan 1975 sjöng om vars så krävande att klättra till. Producenterna Vanda & Young var bestämda att inte låta AC/DC drabbas av samma öde som Easybeats, utan lät dem vara så råa som de ville i studion. Detta hörs kanske allra bäst på urladdningen Let There Be Rock från 1977, som måste ha varit en ljudsensation när den kom. Men ställer man gruppen mot ovanstående artister ser man var de kommit från musikaliskt och kulturellt. I deras råa energiska låtar hör man den pubpräglade protopunken Coloured Balls spelade, och i deras starkt boogie- och bluesbaserade musik hör man samma groove som The Ted Mulry Gang och Billy Thorpe & The Aztecs hade. Tittar man även på AC/DC:s utseende under framför allt de första åren ser man glitterinfluens från Skyhooks, och senare de Sharpieskarakteristiska jeansen och t-shirt, som kom att utmärka främst AC/DC:s rytmsektion. Bon Scott kompenserade dock genom att under 1975 och 1976 ha den typiska Sharpiesfrisyren.


När bandet sen anlände i London i april 1976 och släppte lös sin explosiva australiensiska musikkultur i de små klubbarna Red Cow och The Nashville Rooms, kan man förstå Angus Youngs uttalande att Johnny Rotten såg ut som en klon på Bon Scott efter att ha sett ett par spelningar med gruppen. Kanske var det inte bara CBGBs-kulturen från New York som lade grund för punkens etablerande i England 1976, utan kanske har Lobby Loyde, Vanda & Young och en hel del Sharpies haft ett finger med i spelet också…

Det finns inget bättre sätt att avsluta denna artikel om australiensisk rock 'n' roll på 1970-talet, och representera AC/DC, än en kaotisk primalrå inspelning från Sydneys främsta rockklubb under decenniet, The Bondi Lifesaver, våren 1977. Let there be rock!


AC/DC- She's got balls (Live at The Bondi Lifesaver 1977)