Den musikaliska utvecklingen under det berömda årtiondet 1963-1972 kan nu äntligen sammanfattas på ett både övertygande och pedagogiskt sätt!

Där man minst anar, del 6

Sen drygt ett år är den funkiga rockrökaren Free Ride med The Edgar Winter Group min fyraårige sons absoluta favoritlåt [läs om den i ett tidigare inlägg ur denna serie]. Bland julklapparna fick han låten på vinyl med albumet They Only Come Out At Night, som vi vördnadsfullt brukar lägga på skivtallriken och rensa rören med en stund före Bolibompa.

Men det har visat sig att större delen av skivan är lyssningsvärd. Musikaliskt spretar den åt olika håll. Jag vill understryka att här finns inga spår av den bluesrock som storebror Johnny Winter körde. Nej, Edgar och hans tajta band hade sin egen grej eller rättare sagt ett par andra saker på gång.


The Edgar Winter Group - Round & Round (1972)

Första låten på andra sidan gör mig förbluffad. Round & Round är en bedårande countryrocklåt som The Byrds eller The Eagles skulle kunna ha gjort om de kommit från sydstaterna. Edgars lugna men samtidigt öppna röst ger låten sin varma prägel.

Jag vill också slå ett slag för ett par fina spår på The Doobie Brothers första platta när vi ändå är inne på americana, det vill säga rock eller pop som är rotad i amerikansk blues, folk eller country.


The Doobie Brothers - Greenwood Creek (1971)

Här hör man ett gäng unga killar från Kalifornien som anstränger sig för att låta trovärdigt lantliga, som om de hade jord mellan tårna. Men det är inte desto mindre en ledigt flödande akustisk låt. Och visst kan man höra ekon från Neil Young, visserligen inte i närheten av hans storhet, men låten hamnar någonstans mittemellan Everybody Knows This Is Nowhere och Tell Me Why.



Jag hörde härom dagen titelspåret från andra plattan Toulouse Street. Låten har samtidigt en skönhet och en spöklik stämning. Jag vill höra mer av The Doobie Brothers.


The Doobie Brothers - Toulouse Street (1972)

Guilty Pleasures del 13: Lulu & Gilbert O'Sullivan - Get Down

Gilbert O'Sullivan och Lulu - Get Down (1973)

Välfönad familjeunderhållning av prima kvalitet från det tidiga 1970-talet, på den tiden Lulu och Gilbert O'Sullivan var omåttligt populära. Och de såg verkligen ut att trivas ihop. Småbusigt!

You need pop!

Det finns massor av rockmusik som hyllar själva rocken och rock 'n' roll-attityden. Ni vet, man rockar när man har det där sneda fnysande Billy Idol-leendet, intar sexuellt aggressiva poser och skiter i allt och alla. Hur gör man när man poppar? Jag antar att man bara studsar omkring med ett fånigt leende.


The Speedies - You Need Pop (sent 1970-tal/2005)

Nyupptäckta The Speedies från Brooklyn var ett av de populärare banden på CBGBs och Max's Kansas Citys livescener, även om deras rykte inte nådde så mycket längre. Killarna gick fortfarande i high school under den här eran i slutet av 1970-talet och de uppträdde med sällan skådad tonårsiver - snabba, catchy och roliga. The Speedies spelade visserligen powerpop men brydde sig inte om pressveck eller slipsknutar, det var mer punkbett i dem än så.


Segarini - Gotta Have Pop (1978)

När det ändå handlar om pop vill jag passa på att köra powerpop-klassikern Gotta Have Pop med den kaliforniske kanadensaren Bob Segarini, som redan i slutet av 1970-talet var en veteran med en bakgrund i en rad band. Plattan från 1978 rekommenderas, ibland påminner Segarini musikaliskt om Nick Lowe.


Boston-bandet The Tweeds gjorde en sprakande poplåt med det sällsynta temat skivsamlande. Härliga ord som picture disc och orange vinyl forsade fram som fradga ur munnen på sångaren. Pop on!


The Tweeds - I Need That Record (1980)

Don't give it to me on an 8-track,
I don't want it on cassette
If I can't have it on a disc,
then I don't want it yet

Musikbiografi.

Mattias, min vän och medskribent på Spengo, har startat en ny blogg: Musikbiografi. Härförleden hittade han några kalendrar där han skrivit upp sina skivinköp mellan 1990 och 1995.

Från årsskiftet kan vi alltså följa vilka kultskivor Mattias hittade för exakt 20 år sedan, i 90-talets begynnelse. Febrig av musiktörst trålade han framför allt Umeås skivaffärer nästan dagligen. Det är inte bara spännande att följa hur hans musiksmak utvecklades, vilket vi kanske får göra de kommande fem åren, utan också intressant att ta del av hans reflexioner två decennier senare.

Nittonårige Mattias köpte en EP med hårdrocksgrungiga Soundgarden en dag och The Sundays otroligt engelska mjukpop dagen efter, öppen för det mesta, bara det inte låg på topplistorna. Musikbiografi är en nostalgitripp för sextiotalister och sjuttiotalister som ville var alternativa och indie som unga.


Thirteen Moons - Suddenly One Summer

När jag hör svenska Thirteen Moons storslagna och melankoliska Suddenly One Summer, som Mattias köpte på singel 9 januari 1990, åker jag själv tillbaka till den tiden i ljusets hastighet. Till dessa smäktande toner minns jag känslan som jag hade när jag tjuvrökte i natten utanför pojkrummet med hjärtat som skälvande av sturm und drang. Suddenly One Summer var ganska udda för sin tid. Gillade den låten trots att jag då avskydde saxofoner.

Kom att tänka på att jag i höstas hittade ett kartotek, där jag registrerat mina skivinköp fram till 1993 (tyvärr fann jag bara boxen med M-Z), detta var före datoriseringen. De nördiga tendenserna fanns alltså redan då.

En annan nostalgiblogg för gamla kultrockare, syntare och särskilt indiepoppare är Mr. Zaines Konsertarkiv, där en gammal bekant till mig redogör för de mer än 500 konserter eller spelningar han besökt, spelat på eller arrangerat sedan mitten av 80-talet och framåt. Som bandbokare på Kalmar Nation i Uppsala på 90-talet var han en viktig kugge i den svenska indievärlden. Börja med de äldsta inläggen först. Bloggen är ett monument!

Så här kan en gitarr också låta

Jag gillar att se saker ur olika synvinklar. Det brukar ofta ge mig väldigt mycket att ibland försöka byta perspektiv och se om man på så vis kan få nya ingångar till företeelser. Det jag ska försöka illustrera här handlar om elgitarren och hur den används. Kort sagt finns det en hel del normer och traditioner som rätt många pop- och rockmusiker trots allt följer. Och då är min grundfråga: varför är det inte fler band/musiker som vågar sticka ut från normen?

Exemplet här kommer från den amerikanska gruppen Yo La Tengo. En väldigt sympatisk trio som byggt upp en trogen publik, släppt massor av skivor och gjort "sin grej" i tjugofem år. De vandrar lätt mellan genrerna och spelar vad som faller dem in: från inåtvända ljudlandskap och sköra ballader till solskenspoplåtar och avantgardistiska noise-monster. Ekon hörs alltsomoftast från Velvet Underground och Yo La Tengo har också porträtterat sina förebilder i filmen I Shot Andy Warhol.

Men till saken: 1991 släppte gruppen en EP vid namn That Is Yo La Tengo. Där hittar vi låten Walking Away From You - över vilken Lou Reeds ande verkligen vilar. Jag vet att det finns många som blir en smula uttråkade av sådana här låtar, som mer bygger på stämning och nerv än på harmonier och vers/refräng-upplägg. Men det vi ska fokusera på här är hur elgitarren används. Lyssna särskilt noga på vad som händer från knappt tre minuter in i låten.


Yo La Tengo - Walking Away From You

Jag antar att Walking Away From You har samma byggstenar och beståndsdelar som vilken låt som helst från, säg, Nirvana-skivan Nevermind som kom samma år. Men där Nirvana framgångsrikt använde sig av Pixies-receptet mjuk-hårt-mjukt-hårt så slår Yo La Tengo istället an helt andra nervsträngar. Spelar man låten riktigt högt så blir det faktiskt riktigt otäckt att lyssna. Själv blir jag till och med berörd av den där gitarren även på låg volym.

Därför gillar jag det mjuka 70-talet, del 4

Ett nyckelord är eskapism när jag ska förklara varför jag älskar det mjuka 70-talet. Musiken tar mig till en vackrare värld, så där softad i kanterna som bilder kunde vara då, oskuldsfull och vän. Melankolin var ett skönt tillstånd att vila i och hade ännu inte slagit över i svartsyn. Harmonierna tar mig till en drömvärld. Ibland kan det vara en gammalmodig pastoral engelsk landsbygd eller kanske djupa svenska urskogar.

Men det ultimata sagolandet måste ändå vara södra Kalifornien i slutet av 60-talet och början av 70-talet, en svunnen högkultur i ett behagligt klimat.

Efter att ha botat bakfyllan med en burrito på Yuca's åker vi runt i en cabriolet halva dagen med armbågen vilande över bildörren, längs Pacific Coast Highway och upp i Topanga Canyon med sitt torra chaparallgräs och sen vidare på Mulholland Drive med sin betagande utsikt och genom Laurel Canyon i kvällningen. Vägarna, som man har hört i filmer och låtar, svischar förbi likt fartvinden genom det solblekta håret, som är på utväxt. Senare när natten närmar sig vaknar jag upp ur soldvalan och sticker ut på stan för att hänga med polarna på Troubadour vid Santa Monica Boulevard och dricka färdigblandad Tequila Sunrise ur kannan, medan någon gudasänd singer-songwriter sjunger så bländande vackert att en ung pumig Linda Ronstadt spontant hoppar upp på scen och körar. Sedan tar ett nybildat hungrigt countryrockband över estraden och fyrar av ett set med honky tonk-musik som rundas av med ett set med smäktande lägereldsballader fram på småtimmarna.



Eagles - Most Of Us Are Sad (1972)

Här talar vi västkustharmonier i sångstämmorna som inte står The Beach Boys långt efter. Glenn Frey och de andra killarna kunde odla ett vemod och samtidigt vara slanka, solbrända och fräscha. Den introspektiva modfälldheten går märkligt nog som en röd tråd genom singer/songwriter- och countryrockscenen i Los Angeles vid den här tiden.


Buckingham Nicks - Crystal (1973)

Ett romantiskt par med ambitioner som fortfarande inte nått några framgångar, två år före att de blev superstjärnor i Fleetwood Mac. Sensuella och sofistikerade Crystal är full kalifornisk natursymbolik som reflekterar det inre tillståndet, skriven av Stevie Nicks spelades den in igen och hamnade på deras första platta med Fleetwood Mac.


Rick Nelson & The Stone Canyon Band - Legacy (1974)

Rick Nelson var en Hollywood kid som växte upp i show business och blev rock 'n' roll-stjärna som sjuttonåring i slutet av 50-talet. Vid tjugosex var han en föredetting som slog in på country (och barockpop och singer/writer-stil). Med The Stone Canyon Band var han en av skaparna av countryrock-soundet i Los Angeles. Med pärlan Legacy är vi kvar på stranden invid Stilla Havet.

Go down to the sea
put your ears to the ground
and open your heart to the waves
and the sounds that they make
as they break along the shore
never more to pass this way again


- - - - - - - - - - - - - - - -

Jag vill också passa på att meddela att hela serien Därför gillar jag det mjuka 70-talet nu är restaurerad. Det går att lyssna på alla låtar genom DivShare. Ha det mysigt!

BERSERK WARRIORS

I hälften av mitt liv har jag gillat AC/DC med Bon Scott. Denna passion har efter hand satt mig i kontakt med den intressanta, och här i Norden alltför okända, australiensiska musikkulturen under 70-talet. Merparten av denna scen dominerades av öldrypande energisk machorock, som ger en god förståelse för vad AC/DC tog musikalisk avstamp från i början av sin karriär vid 70-talets mitt. Men här finner man även androgyna glitterband som barbröstade piskade upp tonårshysterin bland de australiensiska tjejerna, och upplyftande poprockare vars catchiga refränger stundtals närmar sig schlagergenren. Alla var de del av en vital, livsglad och energisk musikmiljö, vars diversitet och egenart stundtals förvånar en.


Ett låtskrivar-/producentpar som kom att ha stor inverkan på denna musik var de i början av 70-talet desillusionerade medlemmarna George Young och Harry Vanda från det insomnade The Easybeats. De hade utvecklat en talang för hitmässigt låtskrivande, och hade en stor samling låtar i portföljen redo att bli inspelade av hungriga australiensiska artister. En sådan artist var skottskfödde John Paul Young, som kom att ha en stor mängd hits under 70-talet, spännandes från den lättviktigaste pop (Love is in the air), till låten jag vill slå ett slag för här, Yesterday’s Hero. Den skildrar Georges och Harrys besvikelse på The Easybeats karriär, men gör det i en oemotståndlig pop-/rockdänga som innefattar så skilda element som garagefuzzgitarr, schlagerkling i refrängen, stompig rock, och maximal catchyness. En alltför bra låt för att vara så pass okänd som den är idag. Youngs karriär tjänade på den exponering han fick i det legendariska tv-programmet Countdown, som varje söndag sågs av miljontals australiensiska ungdomar. Programmet hade avgörande effekt på vad som blev hits på radion, och på artisternas lanserande överlag. Programmets huvudgestalt var partydjuret Ian ”Molly” Meldrum.


John Paul Young- Yesterday's Hero (1975)


De forna Easybeatarna hade spenderat en stor del av 60-talet i London i syfte att lansera sin karriär, och där blev Vanda & Young kvar en bit in på 70-talet, fast då som studiomusiker och producenter. Det sista de gjorde innan återvändandet till hemlandet var ett studioprojekt, som blivit berömt för att det är George Youngs två yngre bröders första studioinspelningar. Projektet fick det häftiga namnet The Marcus Hook Roll Band, och är musikaliskt i linje med The Easybeats bästa stunder. Energiska och tuffa rocklåtar med tydlig struktur och viss soulkänsla, som också ger en antydan om Angus och Malcolm Youngs kommande band. Trots stor efterfråga att turnera skivan vägrade Vanda & Young, och som konsekvens släpptes den enbart i Australien. Idag är den ett tungt samlarobjekt.


Marcus Hook Roll Band- Natural Man (1973)

Det Australien Vanda & Young återvände till fann sig i en utbredd våg av en musikalisk ungdomsgängkultur, kallade Sharpies eller Sharps. Dessa var främst centrerade kring Melbourne, och var en australiensisk variant på den brittiska ska-, mods- och skinheadkulturen. Genom de många brittiska emigranterna spreds kulturen Down Under, och utmärktes där av jeans och T-shirts, samt snaggat hår med långt i nacken. Sharpies var inte sällan våldsamma, och polisen var ibland maktlösa mot dem pga. deras stora antal. Denna våldsamhet skulle sedermera leda till kulturens upplösande.



Sharpieskulturens främsta band var Lobby Loyde & The Coloured Balls som spelade MC5- och Flamin’ Groovies-inspirerad punkrock 4 år innan den fanns. Loyde var en ledande figur i den australiensiska pubrockscenen, först som gitarrist i Billy Thorpe & the Aztecs, och senare i Coloured Balls. Deras första skiva Ball Power från 1973 inleds med låten Flash som ger en bra bild av den musik som spelad med hög energi och volym kunde utgöra bakgrund till de gängslagsmål som bandet konserter kunde bli föremål för. Loyde lämnade senare Australien för England, missnöjd med sin ofrivilliga koppling till dessa våldsamheter. Han dog 2007 av lungcancer. Bandets singel Liberate Rock förtjänar även nämnas, då den innehåller trumspel av den senare AC/DC-legenden Phil Rudd.



The Coloured Balls- Flash (1973)

Ett band som kom att utgöra en radikal kontrast till den tuffa gänginriktade pub-punkrocken var det androgyna och färgstarka glamrockbandet Skyhooks. Med fantasirika och uppseendeväckande dräkter och smink sjöng de om det australiensiska 70-talets tonårskultur, vilket tillsammans med den dubbla gitarrattacken från Peter Starkie och Red Symons gjorde dem till ett av landets absolut popläraste grupper under decenniet. De var även den första gruppen som med framgång sjöng om australiensiska lokaliteter, och deras debutalbum Living In The 70s blev det dittills mest sålda albumet i landet. När Symons hoppade av gruppen i början av 1977 bytte man sin bombastiska glitterlook mot en mer down to earth rockstil, och spelade året därpå in singeln Women In Uniform. Låten blandar deras popkänsla med Coloured Balls råa energi, och spelades två år senare in av Iron Maiden i lyckad version med förste sångaren Paul Di’Anno på sång, vilket för övrigt var min absoluta favoritlåt som ungt Maidenfan. Skyhooks var dock vid det laget redan upplösta.


Skyhooks- Women in uniform (1978)


AC/DC- Can I Sit Next To You, Girl (1974)

Sina kvaliteter till trots hamnar alla dessa artister dock i skuggen av det främsta australiensiska rockbandet någonsin, AC/DC. Redan från starten var grundaren Malcolm Young inställd på världssuccé, vilket tillsammans med deras minimalistiska spelstil, råa energi, otroliga låtar, Angus Youngs scenframträdande och Bon Scotts oöverträffade rockröst, tog dem till den topp de redan 1975 sjöng om vars så krävande att klättra till. Producenterna Vanda & Young var bestämda att inte låta AC/DC drabbas av samma öde som Easybeats, utan lät dem vara så råa som de ville i studion. Detta hörs kanske allra bäst på urladdningen Let There Be Rock från 1977, som måste ha varit en ljudsensation när den kom. Men ställer man gruppen mot ovanstående artister ser man var de kommit från musikaliskt och kulturellt. I deras råa energiska låtar hör man den pubpräglade protopunken Coloured Balls spelade, och i deras starkt boogie- och bluesbaserade musik hör man samma groove som The Ted Mulry Gang och Billy Thorpe & The Aztecs hade. Tittar man även på AC/DC:s utseende under framför allt de första åren ser man glitterinfluens från Skyhooks, och senare de Sharpieskarakteristiska jeansen och t-shirt, som kom att utmärka främst AC/DC:s rytmsektion. Bon Scott kompenserade dock genom att under 1975 och 1976 ha den typiska Sharpiesfrisyren.


När bandet sen anlände i London i april 1976 och släppte lös sin explosiva australiensiska musikkultur i de små klubbarna Red Cow och The Nashville Rooms, kan man förstå Angus Youngs uttalande att Johnny Rotten såg ut som en klon på Bon Scott efter att ha sett ett par spelningar med gruppen. Kanske var det inte bara CBGBs-kulturen från New York som lade grund för punkens etablerande i England 1976, utan kanske har Lobby Loyde, Vanda & Young och en hel del Sharpies haft ett finger med i spelet också…

Det finns inget bättre sätt att avsluta denna artikel om australiensisk rock 'n' roll på 1970-talet, och representera AC/DC, än en kaotisk primalrå inspelning från Sydneys främsta rockklubb under decenniet, The Bondi Lifesaver, våren 1977. Let there be rock!


AC/DC- She's got balls (Live at The Bondi Lifesaver 1977)