Tiden är viktig

Ibland finns det inget annat som duger. Jag fastnar i en skiva. Jag lyssnar om och om igen, tar mig tid att hitta nya vinklar och vrår i texterna och melodierna. Det händer tyvärr alltför sällan i dessa dagar av snabbkonsumtion à la Spotify. Där är jakten på något sätt viktigare än bytet för min del. Nya erövringar, nya och åter nya.

Men i några veckor nu har jag (nästan) uteslutande fastnat i en nästintill okänd skiva från början av det skälvande 1990-talet. Gruppen heter It´s Immaterial och skivan heter Song.

Bandet It´s Immaterial kan väl närmast betecknas som ett one-hit-wonder. De hade en massiv hit med låten Driving Away From Home 1986. Det var en snack-sjunga låt i shuffletakt om en biltur på landet. Låten följdes av fullängdaren Life Is Hard And Then You Die som, vad jag vet, inte riktigt fick samma genomslag som singeln. Personligen tyckte jag den var riktigt bra när det begav sig. Den kastar sig mellan olika genrer och stilar men lyckas ändå få fatt pålyssnaren med riktigt bra pop-hooks.

Men mästerverket kom först fyra år senare, 1990. It´s Immaterials svanesång och största stund, i mitt tycke. Då brydde sig om möjligt ännu färre, om ens någon, om gruppen. Song är, för att knyta an till inledningen, en skiva som tjänar på ett antal lyssningar. Det är en skiva, som man säger, växer för varje lyssning.

De första gångerna är ganska krävande. Melodierna är dämpade och försiktiga. Det är ett jämngrått och jämntjockt musikaliskt språk som sipprar ut genom högtalarna. Efter ett par lyssningar, när texterna och melodierna sakta nötts in, växer ett alldeles eget musikaliskt universum fram. Melodi- och soundmässigt är det ifs inte helt väsenskilt från tidiga Pet Shop Boys eller Blue Nile, vilket kanske inte är en slump. Blue Nile-producenten Calum Malcom sitter bakom rattarna för Song.



Men till skillnad från Blue Nile är det en mycket grå värld som John Campbell (tidigare i Yachts) och Jarvis Whitehead i It´s Immaterial målar upp. I ett annat forum beskrev jag musiken som ett soundtrack till en Ken Loach-film och i mina öron är skivan tonsatt diskbänksrealism It´s Immaterial försöker sig på. Den enda referens jag kan komma på som är närheten av det John Campbell gör textmässigt är Ray Davies. (Inga jämförelser i övrigt dock.)

Men inte ens Rau Davies lyckas vara riktigt lika svart och cynisk. I låten Endless Holiday beskrivs den hopplösa vardagen hos en arbetslös som lever på sin frus inkomst. Han vaknar på morgonen, lagar frukost, vinkar adjö till frugan och sätter sig att vänta på att timmarna ska gå. En tröstlös tillvaro utan något ljus i sikte.

Men även om cashen skulle rulla in, lättar inte trycket. I låten Life on The Hill mässar Campbell; "Is that what money amounts to?/A house on the hill, ugly and new.../"



Inledande New Brighton skildrar en dead-end town där affärerna är stängda, hoppet är ute och där drömmen om ett nytt Brighton inte är annat än just en dröm.

Song hade ju kunnat bli fullständigt outhärdlig om inte melodierna i kombination med Campbells väna stämma hade varit så bra. På något konstigt sätt känns det också skönt att höra att någon annan jävel har det lite värre, när min egen vardag känns grå och trist. Den effekten har den här skivan på mig.

I den knapphändiga information som finns om It´s Immaterial på webben kan man läsa att det finns ett tredje fullbordat album med arbetsnamnet House For Sale som ännu inte är outgivet. Enligt John Campbell ville inget skivbolag ge ut det när det begav sig. Skivan uppfattades som "too dark". Det låter ju nästan för bra för att vara sant och jag hoppas att någon inom en snar framtid ger ut den skivan.

Jag tycker att Cherry Red gjorde en kulturgärning när de återutgav den här skivan i våras. På skivan finns ett par extraspår, som t.ex den underbara versionen av singeln Heaven Knows, som med ny melodi här kallas Faith. Den var f ö b-sida på singeln Heaven Knows. Jag hoppas att fler tar sig tid (för tiden är viktig i detta sammanhang) att upptäcka It´s Immaterial och Song. Det är den värd.

(OBS! Song har av någon outgrundlig anledning fått fel låtordning på Spotify. Den korrekta låtordningen finns här.)