Guilty Pleasures del 12: Culture Club - Do You Really Want To Hurt Me

I somras besökte jag och min vän Claes tillsammans med ett gäng engelsmän en genuin Pie and Mash-shop i Londons östra delar, närmare bestämt i Hackney.

Vi satt i den helkaklade folktomma lokalen och högg in på de stabbiga men delikata köttpajerna, potatismoset och persiljesåsen - klassisk arbetarklassmat på utdöende för londonbor (tyvärr var ålen slut för dagen). Ägaren Robert Cooke och Carlos i vårt sällskap - hans brorsa spelar skurk i TV-långköraren EastEnders - pratade så bred cockneydialekt med varandra att vi andra knappt hängde med. Stämningen var jovialisk.

Jag kom då på något som min mor ibland har lagat när jag kommit hem till Österlen från Stockholm: stekt panerad ål i långpanna och potatismos. Det är s k comfort food som hon tillagade för att visa vår samhörighet som infödda österleningar.

Robert Cooke, en satt och låghalt man med en blid framtoning, berättade om att han var fjärde generationen som sålde eel, pie and mash. Det fanns inramade tidningsklipp om stället som stod på en hylla och dessutom ett stort foto på exteriören och en person som stod framför den och som pekade upp mot den gröna skylten. Robert förkunnade stolt att det var Boy George som besökt hans Pie and Mash-shop. Jag funderade på sambandet mellan androgyna eller transvestita engelska popsångare och de så populära manliga artisterna som uppträdde i kvinnokläder i den engelska music hall-traditionen. Och så reflekterade jag även kring hur även de äldre ur den engelska arbetarklassen verkar ha koll på sina popstjärnor.


Jag måste ha hänförts av videon till Do You Really Want To Hurt Me [se den] hösten 1982 på musikprogrammet Casablanca. Boy George var sannerligen en könsöverskridande uppenbarelse. Melodin hade det där glimmande vackra vemodet som jag alltid varit svag för och en sällsynt stor hitfaktor. Även om det är Culture Clubs egen poppiga tappning av Lovers rock (en slags slick romantisk reggae) skulle refrängen kunna vara hämtad ur en klassisk gammal soullåt. Det där dubliknande partiet ungefär 3½ minuter in, före sista vändan av refrängen, fick mig att skönja botten av min själs brunn.