Teenage FC - när rocken borde vara pop
Folk som gillar Teenage Fanclub, och gud vet att det är sant att de är många, får ofta något dimmigt i blicken när de talar om sitt oantastliga band. Med all respekt för att man får ha olika åsikter (tycke, smak osv), men är de verkligen så bra som alla säger? Jag tyckte också att de var charmiga i början, att de gjorde snygga blinkningar till Alex Chilton, Neil Young och, kanske, The Byrds. Men ganska snabbt hörde jag bara pastischer och ironiska, ja, faktiskt ganska larviga rockposer.
The Sneetches (USA) – This Time (1994)
Bandwagonesque från 1991 klarar sig möjligen med sitt färgglada omslag, sin befriande humor och några helt okej spår. Jag skulle dock aldrig komma på tanken att lyssna på skivan idag. Thirteen från 1993 är rent ut sagt seg smörja, en skiva som det faktiskt inte går att lyssna på från början till slut. Grand Prix (1995) är om möjligt ännu sämre. Den skivar odlar trött gitarrljud och oinspirerat trumspel till fulländning. Total avsaknad av energi och finess. Varför leta sig till Skottland när vi redan har This Perfect Day här i Sverige?
The Frank And Walters (Irland) – Colours (1996)
Jag talar alltså om själva musiken här. Inte om att Teenage F***club kanske är världens mest sympatiska band. Nice blokes och så vidare. Att säga så har till och med, märk väl, blivit en klyscha det med. Songs From Northern Britain (1997), en helig ko i bandets fanclub, gör någonting för många men inte mycket för mig. Jag älskar stämsång och harmonier men känner ändå ett visst motstånd här. Mer än något tror jag faktiskt att det är det där klumpiga, oinspirerade trumspelet som jag inte klarar av. Förutom jämntjockheten då. Och att det aldrig känns riktigt levande.
Astrid (Skottland) – It’s True (2000)
Mediokra Howdy! tar med TFC in i 2000-talet och bekräftar bara det som jag redan har varit inne på. Jag stannar min lilla anti-missionerande exposé där. Det är fascinerande att ett bra band kan vara så dåligt.
3 kommentarer:
Tjurskalle! I mitt fall bottnar nog kärleken till Teenage Fanclub mest i konserterna jag sett (alla utom den på Debaser har varit fantastiska) och jag kan i viss mån hålla med om att de kan låta lite enahanda ibland över en hel platta men det är ju ett band man ska plocka en eller ett par låtar åt gången med och blanda med andra. Vid rätt tidpunkt i en mix lyfter ju en låt som "Slow fade" perfekt. Bandwagonesque är för övrigt deras mest överskattade skiva (även om den är bra). Nu tycker jag att du ska ta och lyssna på den alternativa versionen av "I Need Direction" som kom på sexspårsplattan som följde med Scotland On Sunday.
Jag har ofta haft svårt att se TFC´s storhet.
MEN: Can´t Feel My soul och Your Love is the Place I Come From, båda från "Songs From Northern Britain", är låtar som betyder mycket för mig.
Inte levande???
"Verismilitude" från Grand Prix är också mycket bra.
År 1991 hade såväl R.E.M. som Nirvana slagit stort och vänt in och ut på vad som ansetts som kommersiell musik. Det var en berusande tid. När "The Concept" kom den hösten, köpte jag genast singeln. Den låten var lika revolutionerande för mig som "Losing My Religion", "Smells Like Teen Spirit" och t o m "Monkey's Gone To Heaven". Ta bara de inledande fraserna:
"She wears denim wherever she goes
Says she's gonna get some records by the Status Quo"
Teenage Fanclub var så chosefria och grabbiga (i sin allra trevligaste form) man kunde vara i indievärlden och de gjorde raka powerpoplåtar. Det var powerpop som jag hade längtat efter, lättnynnade melodier och med ett par lager gitarrer på.
"Thirteen" var en jävla besvikelse från start när den kom 1993. Den var kass och svår att lyssna från början till slut redan då. Jag tröstade mig så länge med The Posies.
Då var "Grand Prix" en triumfartad återkomst, i mitt tycke deras tour de force, rakt igenom fantastisk! Någon gång efter den skivan såg jag en sagolik konsert med dem på saknade livestället Studion här i Stockholm.
Sedan dess har ljusglimtarna varit få. "Ain't That Enough" är kanske deras deras mest gnistrande popögonblick någonsin, men resten av "Songs From Northern Britain" var ett antiklimax, späckad av lite väl förutsägbara låtar. Då någon gång tappade jag intresset för vad bandet höll på med.
Jag kan hålla med om att de aldrig varit visionärer i studion, inga musikaliska äventyrare. De är traditionsbärare. Om man kan säga att något är bredbent i popvärlden, så är Teenage Fanclub det. Deras texter är ganska opersonliga, eller så befriade från precisering och detaljer att de verkar vara det. Trummisarnas namn har jag inte ens bemödat mig att lägga på minnet. Men Teenage Fanclub är min musikaliska husmanskost, vällagat kött och potatis helt enkelt, "comfort food". Man kan ju inte äta sushi och sånt varje dag.
Till sist en topp 10-lista:
God Knows It's True (1990)
The Concept (1991)
What You Do To Me (1991)
Gene Clark (1993)
Mellow Doubt (1995)
Don't Look Back (1995)
Neil Jung (1995)
I'll Make It Clear (1995)
Ain't That Enough (1997)
Save (2005)
Skicka en kommentar