Ett av de bästa och mest sympatiska banden från 2000-talet är enligt min mening The Kingsbury Manx. De lever en diskret tillvaro långt bortom trender och topplistor. Dock har de närmast ryktesvägen nått en viss framgång med sin sävliga, lågmälda, hypnotiska pop. Letar man referenser så finns det några solklara: den musik The Beach Boys, The Kinks och Pink Floyd gjorde mellan åren 1968 och 1970. Bandets sångare (det är åtminstone två) låter dessutom sådär avslappnat melodiska i rösterna, någonstans mellan Dennis Wilson, Ray Davies och David Gilmour.
"Fixed Bayonets" från Aztec Discipline (2003)
"Animations" från The Fast Rise And Fall Of The South (2005)
En gång fick jag ett 90 minuters blandband av min vän Sextiotals-Jonas med enbart holländsk garagerock och pop. Han är så pass spränglärd i ämnet att han borde få en professur i populärmusik från 1960-talet vid Institutionen för musikvetenskap i Uppsala. Kassetten var förbluffande jämn och bra!
Men innan vi går vidare, börjar vi med den absoluta grundkursen i holländsk pop, dess första exportframgång, Venus av gruppen Shocking Blue.
Efter någon singel med en rätt beige manlig sångare, byttes vokalisten ut år 1968 mot sångerskan Mariska Veres, som direkt gjorde klart för de manliga medlemmarna i gruppen att de kunde glömma att få någon romans med henne. Hon hade en stark och tuff röst av det lite mörkare slaget, som kunde jämföras med Grace Slick, den psykedeliska rockens översteprästinna, men även med Cher och Julie Driscoll.
Shocking Blue - Venus (på Top Of The Pops den 29 januari 1970)
Lyssnar man noga så påminner Venus lite grann om Jefferson Airplanes hit Somebody To Love, ungefär samma ackord, fast Venus är mer åt bubblegum pop. I början av 1970 var detta Shocking Blues enda slagdänga ute i världen, men hemma i Holland var de pålitliga hitleverantörer ända fram till gruppens upplösning 1974.
Gruppens musikaliska motor, Robbie van Leeuwen, var en fena på att skriva rockpoplåtar byggda på effektiva riff och fulla av hooks. En sån låt är Love Buzz, som Kurt Cobains Nirvana gjorde till sin första singel tjugo år senare.
Robbie van Leeuwen var en veteran redan vid genombrottet för Shocking Blue. Han hade varit gitarrist i The Motions, ett av det lilla platta rikets populärare band vid mitten av 60-talet.
The Motions - It's Gone (1964)
Nederländerna är ett land som alltid varit vänt västerut. När The Beatles dök upp, följda av en lång rad andra engelska band, var landets ungdomar på hugget och tonvis av inhemska grupper bildades som spelade pop eller R&B, särskilt i Haag och den närliggande kuststaden Schveningen, som den tongivande flytande radiostationen Radio Veronica kunde siktas från. Det verkade vara så att för varje känt engelskt band fanns en holländsk motsvarighet.
Golden Earrings - That Day (1966)
Ta Golden Earrings (som skippade s:et 1969) som i början hade mycket gemensamt med The Hollies. Senare blev de lite svulstigare, inte minst med fullständigt magiska barockpop-mästerverket I've Just Lost Somebody, som närmar sig The Moody Blues och Bee Gees. På 70-talet blev Golden Earring maskulin rock och de internationella framgångarna kom (kolla inRadar Love från 1973).
Golden Earrings - I've Just Lost Somebody (1968)
Något som kännetecknar holländskt 60-tal är att det finns mycket R&B och senare psykedelia som låter stenhård och skev. Inget annat land i Europa, knappt ens Storbritannien, har lyckats hosta upp så mycket tuff musik under detta decennium. Är det kanske Nederländernas liberala hållning till narkotika som bidragit till detta? Landets två mest namnkunniga grupper i garagerockkretsar är de briljanta The Outsiders och Q65.
The Outsiders
The Outsiders - Filthy Rich (1967)
Q65 - Cry In The Night (1966)
Slutligen en låt från det tidiga 70-talet med Sandy Coast, som hade en rad hits därhemma. Just A Friend, denna rocklåt med sin starka melodi som sitter direkt och är vad jag skulle kalla en should-be classic. Videon är dessutom hur billigt och enkelt inspelad som helst, men effektiv på något sätt.
Sandy Coast - Just A Friend (1971)
Jag har här bara skrapat på ytan, det finns ett helt lands pop- och rockmusik att upptäcka. Gegroet, Magnus!
Listor över de senaste tio årens 100 bästa låtar har börjat dyka upp. Det första decenniet under 2000-talet börjar alltså nå sitt slut. Och nej, detta är verkligen inte mitt årtionde ur musikalisk synvinkel. Mycket har känts så smart, rätt, arty, fjompigt och Musikbyrån-hyllat. Åtminstone är sådan musik stor här i Stockholm, där jag bott senaste åtta åren. Det mesta ur den moderna singer/songwriter-vågen har varit så utstuderat känslosamt, stillastående och haft en brist på melodier. Väldigt lite har fått fäste där inne i hjärnans jukebox. Och sedan har det funnits en massa annan musik som ännu mindre lockande, som till exempel hip hop, RnB och hårdrock.
Samtida musik har helt enkelt inte intresserat mig. Jag har mest levt bland lätt mögeldoftande bortslumpad vinyl från det tidiga 70-talet.
En skiva, från den här sidan millenieskiftet, som dock har gått djupt in och som jag spelar regelbundet är Gorky's Zygotic Myncis album från 2001, How I Long To Feel That Summer In My Heart. Hela skivan var ett smärtsamt vackert farväl till ungdomen, som inte bättre kan symboliseras än av sommaren, en årstid för lek och njutning. Jag får känslan av en intensiv men flyktig förälskelse som stannar kvar i minnet när badturisterna åkt hem igen, havsvattnet blir kallt och vädret grått. Och livet går vidare, men man kan inte riktigt hänga med.
Christina
Det var fjärilslätt, luftigt, bräckligt och praktfullt. Musiken var en slags folky kammarpop med symfoniska inslag och den ekade av sådant som syskonen Euros och Megan Childs och deras vänner vördade i ungdomen - Nick Drake, The Beach Boys, Fairport Convention, Simon & Garfunkel, Velvet Undergrounds tredje platta, Lennon och McCartney - vilket också är en uppräkning av mina favoriter.
How I Long
How I Long To Feel That Summer In My Heart släpptes bara någon vecka efter terrorattackerna den 11 september 2001, som inte lämnade någon oberörd. Albumet kom både väldigt fel och samtidigt otroligt rätt. Men få märkte det (bara en del popnördar) då sommaren omärkligt övergick till höst.
En kväll i slutet av 60-talet satt Norman Greenbaum och kollade på TV. I rutan framförde den populäre countryartisten Porter Wagoner en gospel. Norman tänkte att han nog också kunde skriva en gospel (utan att vara bevandrad i genren), och det var lätt för honom. Texten hamrade han fram på femton minuter.
Norman hade varit med i ett psykedeliskt jugband, Dr. West's Medicine Show and Junk Band, som hade haft en liten hit år 1966 med The Eggplant That Ate Chicago. Något år efter det kortlivade bandets splittring fick Norman Greenbaum ett solokontrakt på Reprise Records och producenten Erik Jacobsen, som rattat The Lovin' Spoonful och Tim Hardin.
Om det gått fort att skriva Spirit In The Sky, så tog man ordentligt med tid att spela in låten. Men eftersom låten hade en annorlunda text om tillvaron efter döden och att den var en ny slags korsning mellan gospel och psykedelisk rock var skivbolaget ovilligt att släppa den som singel. Först efter två floppsinglar gav man efter på Reprise och släppte Spirit In The Sky på sjutumsvinyl i slutet av 1969.
Norman Greenbaum - Spirit In The Sky
Nu ger videon inte alls rättvisa åt låtens sound, men det finns en väldig dynamik i produktionen, redan i det ödesmättade introt med den fullständigt överstyrda fuzzgitarren och sedan låten igenom med tunga trummor, handklapp, tamburiner och gospelkör. Mycket annat från 60-talet kan idag låta lite skraltigt och tunt, men Spirit In The Sky hoppar med full kraft upp från vinylen. Soundet och musikstilen lade grunden till den engelska glamrocken som kom i början av 70-talet. Lyssna till exempel på T.Rex och hör likheterna!
Singeln for upp på listorna som en rödglödgad raket i början av 1970 och nådde en tredjeplats på den amerikanska Billboardlistan och toppade listorna i Storbritannien, Australien och Kanada. Den fick en femteplats på svenska Tio-i-topp. John Lennon intervjuades i december 1970 i tidskriften Rolling Stone, ett halvår efter The Beatles splittring. Han uttalade sig kritiskt mot exempelvis musikerkollegorna Bob Dylans och Paul McCartneys nyligen släppta skivor, men pratade gillande om Spirit In The Sky med orden: "I always liked simple rock and nothing else."
Än idag används låten flitigt i soundtracket till filmer (mer än 60 stycken!), TV-serier och reklamfilmer. Även om Norman Greenbaum sedan många år inte själv äger rättigheterna till låten, får han ersättning för framförandet. Varje gång Spirit In The Sky figurerar i en storfilm eller en reklamfilm för ett stort varumärke går åtminstone 10 000 dollar till Normans konto. Han kan än idag helt och hållet livnära sig bara på den här låten.
Många lyssnare tar det kristna budskapet i låten på stort allvar. Den spelas på begravningar. Men faktum är att Norman Greenbaum alltid har bekänt sig till judendomen och växte upp i ett djupt religiöst judiskt hem i en småstad i Massachusetts.
Norman Greenbaum kunde inte följa upp framgångarna med Spirit In The Sky och frågan är om han överhuvudtaget ville det. Han flyttade i början av 70-talet till norra Kalifornien och blev mjölkbonde. Läs om vad som hände sen i en intervju på siten Sonic Boomers.
Jag tillhör egentligen den generationen som i tonåren först mötte låten i en coverversion av det engelska bandet Doctor and the Medics. När jag ser om videon idag [se den], 23 år efter deras englandsetta med Spirit In The Sky, begrundar jag stilla hur märkliga de åren i mitten av 80-talet ter sig ur populärkulturell synvinkel.
Efter Magnus fina inlägg om fransk pop kan jag inte riktigt undanhålla er det här smakprovet på vad som kanske hade kunnat hända med Cat Stevens om han varit fransman istället för britt. Joe Dassin och Petula Clark i Excuse me lady. För säkerhets skull får ni lite Cat från 1966 också i Matthew & Son.
I fransk populärmusik från sent 60-tal och tidigt 70-tal möttes pop, chanson (fransk vistradition), jazz, psykedelisk rock och klassisk musik. Friare, men samtidigt vuxnare och mer mondänt än anglosachsisk rock- och popmusik? Det är möjligt att jag försöker sparka in öppna dörrar här, att jag försöker frälsa de redan frälsta?
Först och främst måste jag nämna giganten Serge Gainsbourg innan jag kan gå vidare. Han var i fyrtioårsåldern under den här guldåldern för fransk populärkultur (det är ingen slump att Burt Bacharach är årsbarn med honom). Serge Gainsbourg var redan en veteran som barpianist, chansonsångare och låtskrivare. Dock sög han upp varje ny populär musikgenre och skapade i gengäld cool, tillbakalutad och groovy musik som fångade tidsandan som ingen annan.
Även när man pratar fransk popmusik går det inte att undgå begrepp som elegans och stil, i Gainsbourgs fall är den uppblandad med dekadens. Även om jag inte förstår språket njuter jag av melodierna, rösterna, fonetiken och framför allt av de snygga och djärva instrumentala arrangemangen.
Serge Gainsbourg - Ballade De Melody Nelson (1971)
Det är väl värt att kolla upp Françoise Hardys album också. Hon var inte bara en supersnygg sångerska med en kontrollerad sammetslen röst. Françoise skrev rätt mycket material till sina plattor, ofta både musik och text, vilket var ganska ovanligt för kvinnliga artister på 60-talet. Hennes skivor var också stilmässigt omväxlande och spände över många musikgenrer.
Om jag tvingas välja den mest typiska låten för fransk pop på 60-talet, så blir det nog Comment Te Dire Adieu, skriven av Serge Gainsbourg. Man känner på rimmen igen hans karakteristiska ordlekande. Ofta förknippas fransk pop med lounge music, elegant och tillbakalutad som den brukar vara. De talade partierna i Comment Te Dire Adieu av en lätt frånvarande Hardy är très cool.
Françoise Hardy - Comment Te Dire Adieu (1968)
Från det fina albumet Soleil kommer låten Le Crabe, en ganska kraftfull ballad med ett fräsigt arrangemang, som griper tag i mig som lyssnare.
Françoise Hardy - Le Crabe (1970)
Under sina glansdagar var Françoise Hardy och Jacques Dutronc det snyggaste paret i Frankrike, kanske på hela planeten, och dessutom rikt begåvat. De fick en son och gifte sig senare. Även om de bor på olika ställen är de tillsammans än idag.
Jacques Dutronc var den franska popens bad boy, ofta kaxigt leende med en tjock cigarr i munnen. Mer än andra franska artister var han influerad av amerikansk och engelsk rock och beat pop. Ibland är det tuff och skramlig garage/folkrock som Jacques och hans musiker skapar. Som låtskrivare under sin tidiga karriär jämförs han ofta med Ray Davies från The Kinks. Från 70-talet och framåt har han mest verkat som filmskådespelare.
Jacques Dutronc - Les Rois De La Reforme (1968)
Den självbetitlade platta han gjorde 1968 verkar vara påverkad av de politiska och sociala oroligheterna i samband med studentrevolten i Paris samma år. Les Rois De La Reforme börjar med avvaktande militäriska trumvirvlar i nästan en minut till en plötslig urladdning, förlösning och skönhet. Lyssna på de sagolikt ringande gitarrerna [1:13-1:19] som skulle kunna komma från Televisions Marquee Moon nio år senare.
France Gall var i början av sin karriär Serge Gainsbourgs skyddsling. Hon vann eurovisionschlagerfestivalen 1965 som sjuttonåring med hans Poupée De Cire, Poupée De Son. För den patologiskt gubbsjuke Gainsbourg var France Gall en perfekt Lolita. I all sin ungdomliga oskuld sjöng hon året därpå i Les Sucettes om hur härligt det är att suga på godisklubbor (se ett klipp med en road Gainsbourg i duett med Gall). France Gall blev förfärad när hon upptäckte att Les Sucettes också kunde handla om oralsex och bröt samarbetet med Gainsborg. Men han hittade nya kvinnor att projicera sina lustar på, först Brigitte Bardot och sen Jane Birkin.
France Gall - Les Quatre Elements (1969)
Några år senare, samtidigt som Gainsbourg och Birkin hade musikaliskt samlag i Je T'Aime Moi Non Plus, spelade Gall in den sofisikerade Les Quatre Elements, som i princip är barockpop. Trots att hennes röst är ganska liten, når den ändå alltid fram, för den låter ungdomligt frisk och levande.
Jag kunde knappt tro att det var sant. Gyllene Tider skulle komma och spela i vår avsides belägna del av Skåne, på danspalatset Tingvalla utanför Tomelilla. Jag skulle snart fylla tio år. När vi två blir en hade slagit ner som en blixt i mitt barnasinne. Minderårig som jag var ägnade jag mycket tid åt att fundera på hur jag skulle ta mig in på konserten. Längtan var så stark att jag inbillade mig att jag hade en fullt realistisk chans att se dem. I vilket fall skulle jag få åka med min far, som körde byns ungdomar i buss till sådana tillställningar [läs mer om hur det kunde gå till på dessa resor]. Jag skulle i alla fall ta del av förväntningarna och hysterin kring Gyllene Tider-spelningen i bussen och på parkeringsplatsen utanför Tingvalla. Åtminstone skulle jag få se Gyllene Tiders turnébuss där.
Ljudet av ett annat hjärta, Folkets park i Mjölby den 31 juli 1981
På den här tiden kunde fortfarande en riktig poplåt med stämsång, melodi och allt gå upp högst upp på topplistorna. Gyllene Tider var Sveriges främsta powerpopband.
Men så kom nyheten om tragedin där tre ungdomar trampats ihjäl i trängseln vid ingångarna till en Gyllene Tider-spelning på en festplats i Kristianopel (som ligger i nordöstra Blekinge) på valborgsmässoaftonen 1981 [läs mer om händelsen]. Tre unga liv släcktes för att varken de lokala arrangörerna eller polisen hade koll på hur populärt bandet hade blivit och därmed inte satt in någon slags säkerhetsåtgärd. Jag var skakad av nyheten. Naturligtvis ställdes den påföljande spelningen på Tingvalla in.
Jag fick trösta mig med att senare på försommaren se Kal P. Dal istället på dansbanan Alunbruket. Denne rock 'n' roller från Arlöv var otroligt stor i Skåne då. Tusentals stod på de röda slagghögarna kring den gamla dansbanan. Kal P. Dal skrev också en autograf åt mig efteråt. Den hängde länge på anslagstavlan i pojkrummet. Men jag slarvade senare bort autografen.
John CalesFragments of a rainy season är en liveinspelning från 1992 och en alldeles fantastisk introduktion till Cales musik. Här står hans röst och pianospel i ohotat centrum och vilka fantastiska låtar han gjort under sin långa solokarriär efter Velvet Underground. Själv skulle jag nog hålla Music for a new society och Words for the dying som mina favoritstudioplattor med honom. Bägge är väl representerade på liveskivan, men spår som Paris 1919, Fear (is a man's best friend) och Style it takes från Drellasamarbetet med Lou Reed är förstås också med och väldigt bra. Plattan öppnar fantastiskt med A child's christmas in Wales och Dying on the Vine och slutar inte förrän han hunnit spela 20 låtar med (I keep a) Close Watch och en cover på Leonard CohensHallelujah. Jag har inte hört allt John Cale gjort men är ganska säker på att ska man bara äga en skiva är det den här. Den enda låt jag direkt saknar är Taking your life in your hands. Tänk om man hade fått vara där. Jag hittar inte klipp från DVD:n Fragments of a rainy season på YouTube just nu men ni har Dying on the vine från Jools Holland nedan.
Ett av de bästa och mest sympatiska banden från 2000-talet är enligt min mening The Kingsbury Manx. De lever en diskret tillvaro långt bortom trender och topplistor. Dock har de närmast ryktesvägen nått en viss framgång med sin sävliga, lågmälda, hypnotiska pop. Letar man referenser så finns det några solklara: den musik The Beach Boys, The Kinks och Pink Floyd gjorde mellan åren 1968 och 1970. Bandets sångare (det är åtminstone två) låter dessutom sådär avslappnat melodiska i rösterna, någonstans mellan Dennis Wilson, Ray Davies och David Gilmour.
