Mikrohöjdpunkter i rockhistorien del 5: R.E.M. - So. Central Rain
R.E.M. - So. Central Rain på Late Show med David Letterman i oktober 1983
När R.E.M. framför South Central Rain i sitt första nationella TV-framträdande på David Lettermans show är låten så färsk att den ännu inte har fått en titel, ett tecken på att de måste vara mäkta stolta över sin senaste komposition. Bandet har gjort gig nästan varje kväll under senaste året och det märks hur samspelta de är. Lyssna på Mike Mills basspel och notera att han spelar basen som en gitarr. Det är Mills som lägger ut melodin och som håller samman alltihop. Peter Buck verkar precis ha greppat de många ackorden och kompar lite småslafsigt, men han befinner sig entusiastiskt i ständig rörelse på högerflanken. Bill Berry - en hårt arbetande trummis - lyckas ge driv och stuns åt denna melodiösa och lite folky poplåt i mellantempo. Det är tydligt här vilken viktig roll Berry spelade för dynamiken i bandet. Michael Stipe kommer lite snett in i början, men hämtar sig och levererar efter första refrängen. Det är en fröjd att se det här klippet, ett intimt och tajt band, långt före de blev megastjärnor.
Chrille spelade hypnotiska Finest Worksong (om jag inte minns fel från en maxisingel) hemma i sitt pojkrum när vi skulle läsa läxor efter en dag i gymnasiet. Av någon anledning skaffade jag sedan Reckoning först, deras andra platta från 1984, och jag älskade varje låt och albumet i sin helhet.
R.E.M. var kanske det 80-talsband som kom mig närmast. Jag förstod inte Stipes texter, jag kunde inte ens uppfatta dem, men jag kände mig ändå smartare än andra. Stämningarna gick ändå fram genom rösten och musiken, liksom den speciella känslan av att vara utvald när man lyssnade på ett kultband som tonåring. Ibland flöt några ord upp till ytan ur det drömska ordflödet, det kunde vara en fras som jag halade in och som kom att betyda något för mig.
These rivers of suggestion are driving me away
Sedan kom det stora genombrottet med fantastiska Losing My Religion och låten gick konstant på såväl radio som på MTV. Det var en vacker vårkväll året 1991. Jag gjorde lumpen på ett regemente strax utanför Kristianstad. Vi grävde ståvärn och en transistorradio låg i gräset bredvid gropen och ljöd: That's me in the corner/That's me in the spotlight/Losing my religion. Vi var flera grabbar i grönkläder som stannade upp i arbetet och lyssnade andäktigt. För mig var det ett lika högtidligt ögonblick som en nattvardsgång.
R.E.M. - So. Central Rain
Men låt oss gå tillbaka till So. Central Rain och lyssna igen. Märkte du att Peter Bucks intro inte var med i den ursprungliga versionen som de spelade i David Lettermans show? Producenterna Mitch Easter och Don Dixon klippte och klistrade självsvåldigt dit den lilla gitarrslingan från refrängpartiet, allt för att ge den potentiella singeln en slagkraftigare inledning (läs mer om tillkomsten av So. Central Rain). Tonerna från Bucks gitarr flödar i sin melodiska rikedom i introt [0.00-0.08] och soundet från Rickenbackern är klart och samtidigt stramt. Den här typen av jingel-jangel utlöser alltid en betingad respons hos mig, som på Pavlovs hundar. Jag är helt enkelt fast!
Men det är bara början, So. Central Rain är en svidande vacker låt, bedrägligt enkel, men full av mikrohöjdpunkter och fortfarande oändligt belönande.
9 kommentarer:
Det går lite i vågor för mig. Ibland tröttnar jag lite på REM och känner att de inte ger mig så mycket längre. Men ganska snart är jag tillbaka och lyssnar på deras fina plattor, främst från 80-talet såklart.
Jag tycker också att det är viktigt att lyfta fram de enskilda bandmedlemmarna som du gör i texten. Vill också särskilt betona Mike Mills utmärkta basspel. Man kan lyssna enbart på honom och njuta av det flyhänta och melodiska spelet.
Sen är det ju också Mike som sjunger de där vemodiga sångstämmorna som ofta går parallellt med eller (i en egen harmonisfär) ovanpå Michael Stipes röst.
Det är intressant att göra jämförelser mellan R.E.M. och The Smiths. De kom vid samma tid strax efter new wave-eran, hade liknande influenser, Rickenbacker-sound, och sångare som det gick gay-rykten kring. Men skillnaderna är många, inte minst att R.E.M. var ett riktigt fyramannaband emedan The Smiths bestod av två stjärnor och två halvfigurer. En djuplodande jämförelse skulle kunna berätta mycket om arv och miljö.
Mikro är väl en bra benämning på REM. Smiths känns mer makro.
I was happy in the haze of a drunken hour/Heaven knows Im miserable know/../In my life/Why do I give valuable time/To people who dont car if I live or die.
Mitt minne är uruselt - jag kommer inte ihåg vad låtar heter, exakta år de gavs ut etc. Men där finns ett antal - och de är få - där jag kan recitera texterna utantill. Och då är det bättre än bra.
Spelade "heaven knows im miserable now" efter förra inlägg och kom på att det är inte Smiths som har gjort den. Nej, detta är ju en 78-vars raspig stenkake bluesinspelning från 1932, gjord i söderns delta av en mytiskt blues legend. Tänk, så fel man kan ha ibland!
Why do I smile at people/Who I much rather kick in the eye.
En ständig fråga i tillvaron.
Bra text om Reckoning. Det är en skiva som jag hade svårt för när jag köpte första gången, jag tyckte mycket om Murmur men tyckte att Reckoning var för splittrad och att den inte hade lika bra låtar. Jag minns exakt känslan av att det var en bra skiva men inte så bra som den borde ha varit. Numera tycker jag den är fenomenal och antagligen den REM-skiva som jag fått jobba hårdast för att ta till mig. Är mycket sugen på nya DeLuxeutgåvan. Här är en länk till en blogg som har gått igenom alla REM:s låtar. Bloggaren la ut sina tankar och kommentarer om en låt varje dag under 2007 och 2008. Klart läsvärd. http://popsongs.wordpress.com/category/reckoning/
Stort tack, Jörgen! Mycket beror på i vilken ordning man råkar skaffa plattorna, tror jag.
Smiths rytmsektion är inga halvfigurer. Dom är unikt luftiga och svängiga och Morriseys soloplattor är både tungfotade och lättviktiga i deras frånvaro.
Skicka en kommentar