Spänn fast skygglapparna!

När musik är större livet. Ja, så lyder den smått uppfordrande underrubriken till denna sida. Och alla har vi kanske gjort samma resa, om än vindlande åt olika håll såklart. Tonårens uppvaknande, med storögd nyfikenhet och svampliknande uppsugningsförmåga av ny information. Självklart har de "musikaliska" uppväxtåren format den man är idag, konstigt vore det annars. Det var ju trots allt grunden till ens världsbild som byggdes då - och som det i sanningens namn kanske inte ruckats så mycket på.

Det är på många sätt roligt att iaktta musiknördar när de pratar och agerar, mig själv inkluderad naturligtvis. Men samtidigt lite tragiskt. Handen på hjärtat - har ni träffat personer som är mer ängsliga, lättstötta, egotrippade, "självsäkra", konservativa, konflikträdda, trendkänsliga, "allvetande" och självgoda än musiknörden next door? Musiksmak och identitet är så otroligt nära sammankopplat. Tur att de/vi ofta är rätt trevliga också!

Inom musikområdet ska allting definieras och redas ut. Genrestämplar ska ristas in, kategorier ska skapas och regler skrivas. Skygglapparna ska på och de ska sanningen vara rejält fastspända. För hur ska man kunna orientera sig i en oändlig musikalisk värld utan karta och kompass? Hur ska jag kunna avgöra vad jag gillar och inte gillar om jag inte får vara lite fördomsfull emellanåt? Annars skulle man riskera att bli "allätare" och det vill ju ingen vara. (Om folk frågar om min musiksmak så brukar jag ibland svara att jag är en "kräsen allätare" och sen brukar de inte fråga mer.)

För att komma till den eventuella saken. Jag har en teori om att allt handlar om RÄDSLA respektive TRYGGHET. Rädslan tar sig många uttryck: man är rädd för nya genrer, man är rädd för det okända, man är rädd att man ska ha "fel", man är rädd att någon ska tro något om en som man inte vill att de ska tro om en. Och så vidare. Tryggheten är en annan stor kraft som dock rör sig på en helt annan sida. Här är det igenkänning som gäller: säkra marker, säkra kort, hemmaplan, "mammas gata", gamla (lugna) favoriter som sitter i ryggmärgen och som ingen kan ta ifrån en. Nu menar jag inte att innebörden av dessa två ord egentligen är något negativt, bara att det på många sätt är centrala begrepp.

När jag gick i mellanstadiet, kanske i femman eller sexan (alltså 1981 eller 1982), så började plötsligt en del av killarna på skolan att ha fransiga jeansjackor med stora tygemblem på ryggen. IRON MAIDEN, JUDAS PRIEST, BLACK SABBATH stod det på dem med snirklig stil. Hårdrock. Bara ordet fick mig att tro att det var helt olyssningsbar musik. Jag var rädd för denna okända musik, för djävulsfigurerna och helvetessymbolerna, för snuset, fjunmustascherna och machostilen. Sen fick jag ju höra mer och började uppskatta en del av musiken, även om jag aldrig anammade hela konceptetet (tvärtom: jag blev ju syntare). Idag skulle jag nog säga att jag kommit fram till att Maiden kanske är lite larviga men helt OK, att Judas Priest saknar riktigt bra låtar och att tidiga Black Sabbath är bland det bästa som finns.

En rejäl sopa fick jag hursomhelst av mina egna fördomar när jag för några år sedan sålde skivor på en skivmässa. En trevlig, rolig och mycket social syssla. Man står där som säljare, smygtittar på eventuella köpare, dömer hunden efter håren. En gång kom det framlufsande en ganska (i mitt tycke) sliten kille. Långhårig med hästsvans, korpulent, finnig, ringar i öron och näsa, jeansväst, tatueringar och typ en Eddie Meduza-t-shirt (fast nu överdriver jag). Han bläddrade med knubbiga fingrar bland mina synt-vax och jag hann tänka att han nog måste vara lite svagbegåvad som inte hittar till de för honom rätta skivbackarna.


Så lyfter han upp NEW ORDERS tolva True Faith och vänder och vrider på den. Jag baxnar, tänker argt: "lämna New Order ifred, det är ju MIN grupp!" och hinner tänka att nu har han helt spårat ur. Sen vänder han sig mot sin polare och ser genuint lycklig ut. "Fan, det här är ju världens bästa låt, jäklar vad grym den är, den här ska jag ha!". Sen handlade han av mig och jag fick stå där med skammen som kommer av att ha dömt en människa helt ogrundat.

Jag vet inte hur jag ska få ihop det här med mina inledande lösa tankar, men jag tänkte att det kanske säger en del om musiklyssnare, musiklyssnande och hur det kan vara när musik är större än livet.

Jag har gillat New Order i snart 25 år och därför kan det vara på sin plats att bjuda på just True Faith. Det är inte alls någon jättestor favorit hos mig, men jag vet många som tycker att det är deras bästa låt. Och jag minns särskilt en.

It’s a hard world for little things

”Movies bore me, especially my own”, hävdade Robert Mitchum, men tog sig ton gjorde han gärna. Både på och utanför vita duken; de två lp, varav en calypsoplatta (!), som kom under hans livstid är väl värda att ha i skivhyllan. Nedan sjunger Mitchum ett slags duett med forna stumfilmsstjärnan Lillian Gish i gospeln Leaning On The Everlasting Arms, hämtad från Charles Laughtons onda saga Trasdockan (1955): en av de obehagligaste, vackraste filmer som någonsin har gjorts.

Leaning, leaning, safe and secure from all alarms
Leaning, leaning, leaning on the everlasting arms

What a fellowship, what a joy divine
Leaning on the everlasting arms
What a blessedness, what a peace is mine
Leaning on the everlasting arms

The Cool Ruler

Oj, det här inlägget har varit a long time coming. Nu när både M och M har "tjatat på mig" är det väl äntligen dags. Varför har det tagit så lång tid? Jag vet inte. Kanske är ämnet mig så kärt att jag inte hittat rätt ingång. Kanske har jag bara varit lat. Det är troligtvis en combo av båda anledningarna.

Jamaika är en liten ö med mycket talang. Den talangen stavas inte bara till Bob Marley även om han är den klarast lysande stjärnan på reggae-himlen. Men i skuggan av Den Store finns hundratals andra fenomenala artister. En av mina stora reggae-favoriter är då förstås Gregory Isaacs, The Cool Ruler, Mr Isaacs.

Gregroy Isaacs har likt många andra reggae-snubbar (det är mest snubbar i den jamaikanska musikbranschen) varit enormt produktiv. En sökning på Allmusicguide visar på en nästan oändlig rad utgåvor, såväl "originalplattor" som samlingar. Fram till mitten/slutet 80-talet gjorde Gregory Isaacs lite fel. De flesta skivor som jag har hört från den perioden håller hög klass. Därefter gick Gregory Isaacs in i ett ganska tungt kokainmissbruk, vilket gjorde musiken lidande. Rösten fick också ta en del stryk.

Det är ju förstås bara tragiskt då Gregory Isaacs ÄR rösten. Gregory Isaacs låter nästan nochalant när han levererar sina låtar men han har, likt min andra stora sångarfavoriter Sinatra och Elvis Presley, en förmåga att gjuta in känsla i varje stavelse i sina texter. Gregory Isaacs har en trängtande ton i sin röst som får ner mig på knä varje gång.

Den låt som fick mig att fastna för Gregory Isaacs och att inse styrkan i hans röst är en cover på Tyrone Davis´ Can I Change My Mind.

Tillsammans med toastaren Trinity kramar Gregory Isaacs ut varje uns av känsla i låten. Can I Change My Mind finns med på det omistliga samlingen My Number One . My number One är en bra start för den Isaacs-intresserade.

En klassiker i Gregory Isaacs-katalogen är ju annars Night Nurse. Den SKA banne mig finnas i alla musikintresserades hylla! I titellåten croonar Gregory Isaacs om att han har feber och den ende som kan cure the fever är nattsköterskan. Låten är lika delar tacky som charmig. Som helhet är Night Nurse en av Gregory Isaacs bästa låtar och resten av skivan håller också väldigt hög klass.

Ska man sedan fortsätta att botanisera i Gregory Isaacs tycker jag att man också bör ha dancehall-rökaren Red Roses For Gregory. Red Roses For Gregory är Gregory Isaacs definitiva inträde i det moderna soundet inom reggaen. I slutet av 70-talet och början på 80-talet skedde en musikalisk revolution på den lilla västindiska ön.

Producenterna på ön hade så sakta börjat upptäcka den digitala tekniken, en teknik som var lätt att hantera men också väldigt billig i jämförelse med att hålla ett husband. Eftersom cash is king på Jamaika, där det i första hand handlar om att kränga skivor till massorna, blev musikindustrin digitaliserad blixtsnabbt.

Det hade ju i och för sig inte betytt någonting om inte massorna hade köpt skivorna. Men det gjorde dom. Det nya digitala, hårda soundet passade det hårdnade klimatet i samhället.

Red Roses For Gregory presenterar en Isaacs i toppform och hans ljusa stämma står i fin kontrast till de hårda beatsen i produktionen. Det mjuka och det hårda finns även med textmässigt, där den rootsiga Rumours står sida vid sida med det softa titelspåret.

Ja, jag skulle kunna fortsätta hur länge som helst och skriva om Gregory Isaacs men det får räcka här, med de här tre fina skivorna. Lycka till med lyssningen!

Eller förresten! Jag avslutar med ett klipp på Gregory live också. Jag visste inte förrän helt nyligen att Gregory Isaacs var en sådan publikdomptör. Kolla in det här från Brixton Academy 1984. Jag ber om ursäkt för den usla kvalitén på klippet men kolla in sviden.

Evie Sands - Just the way you want her.

Evie Sands är mest känd för en handfull soulpräglade singlar från 60-talet som I can’t let go och Picture me gone. Dessa är fantastiska låtar som effektivt blandar pop och soul med Sands sofistikerade och själfyllda röst, som för övrigt var Dusty Springfields favoritstämma. Vad som dock färre känner till är Sands debutalbum Any way that you want me som släpptes på A&M i början av 1970. Skivan som producerades av Chip Taylor och Al Gorgoni är sprängfylld med underbara soul/pop mutationer som Crazy Annie, But you know I love you (som även Kenny Rogers & First Edition spelade in), Close your eyes Cross your fingers, I’ll hold out my hand och One fine summer morning. Merparten av materialet skrevs av Taylor som liksom Neil Diamond har en fingertoppskänsla för gränslöst vackra och dynamiska tre-ackordslåtar. Sands egna It’s this I am lyser dock minst lika starkt och är otvivelaktigt en av skivans höjdpunkter.

boomp3.com

Skivan präglas av ett akustiskt, vidspännande sound som ger en förlösande frihet- och glädjekänsla i takt med att stråkar följer Sands passionerade stämma mot det ena musikaliska klimaxet efter det andra. Sands fick en hit med albumets titelspår, men versionen bleknar i mitt tycke jämfört med Troggs inspelning, och låten är en av de få svaga på skivan tillsammans med Until it’s time for you to go. Efter den förkrossande känsloladdningen I’ll hold out my hand som kanske är Taylor och Sands bästa stund på albumet, slutar skivan som ett passande utmynnande lugn efter den jublande pop/soulstormen med den mycket vackra och introspekta One fine summer morning. Därefter cyklar Evie vidare mot det mer musikaliskt tyglade samarbetet med låtskrivar/producentparet Lambert/Potter, Estate of mind, fem år senare.



Evie Sands karriär började 1965 med singeln Take me for a little while på Jerry Lieber och Mike Stollers bolag Blue Cat. Här inleddes också det musikaliskt fruktbara samarbetet med Taylor och Gorgoni som skulle vara 60-talet ut. Redan från starten drabbades dock Sands av den otur som kom att följa henne under hela 60-talet. Innan singeln hann ges ut spelade Jackie Ross in en version som blev den stora hiten, medan Sands originalversion endast fick minimala framgångar. Uppföljaren I can’t let go från 1967 är dock ett av Sands största musikaliska ögonblick och borde ha blivit en mycket större hit än vad den var. Det var istället The Hollies som kom att skörda framgångar med sin version kort därefter. Samma år spelade Sands in Chip Taylors klassiska Angel of the morning på bolaget Cameo, men just när låten började ta fart gick skivbolaget i konkurs och det var istället Merilee Rush som tog låten till listornas topp.

När man 1969 började spela in Sands debutalbum fick sångerskan äntligen sin välförtjänta framgång med en nyinspelning av Taylors Anyway that you want me som varit en hit för The Troggs. Här använde man erfarenheterna från Sands tidigare misslyckanden till sin fördel genom att själv göra som Jackie Ross och Merilee Rush, man gjorde en egen version på en framgångsrik låt och uppnådde därmed ännu större framgång. Inspelningarna tog dock alltför lång tid för att man skulle kunna rida på Sands singelhit, och när albumet släpptes 1970 hade intresset svalnat.

En kuriositet är den korta snutt av James Taylors gränslöst underbara Carolina in my mind i slutet av skivan som knappt upptar en minut. Sands förklarade i ett mail till mig att det var en av de låtarna man spelade in sist, och tid fanns inte att arbeta tillräckligt länge på den. Då hon älskade Hugh McCkrackens gitarrspel i slutet inkluderade man endast detta parti. Men det hindrar inte Any way that you want me från att vara en upplyftande och själfull skiva som förtjänar ett bättre öde. Låt oss ändra på det.

Skivhyllan: Big Star – Radio City (1974)

Jag tvekade länge inför valet att skriva om Radio City i Skivhyllan. Syftet med denna serie var från början att vi Spengo-skribenter gärna får dra fram och belysa ett album från varje år som är en personlig favorit, snarare än en erkänd klassiker. Både bland rockkännare och särskilt bland popkonnässörer är Radio City en skiva med klassikerstatus. Big Stars korta historia i början av 70-talet, kantad av motgångar och tragik, har inlevelsefullt berättats av rockjournalister många gånger förr. Och visst har det i efterhand visat sig att Big Star blivit nästan lika inflytelserika som Velvet Underground i förhållande till hur få plattor som såldes då det begav sig. Men inte desto mindre är Radio City en personlig favorit för mig.

Big Star har varit ständigt närvarande i mitt liv de senaste sexton-sjutton åren. De har varit med på otaliga förfester och även funnits där som sällskap när jag känt mig ensam. Olika låtar figurerat på en lång rad blandkassetter som jag träget brukade sammanställa och ge bort till höger och vänster. Då jag nere i Malmö spelade skivor ute på klubbar körde jag ofta Big Stars musik för att höja stämningen i lokalen eller åtminstone för att förändra den.

När jag och polarna från Österlen var på Roskildefestivalen i början av 90-talet, campade vi i ett gammalt tygtält som det över hela tältduken stod skrivet Big Star på i stora tuschbokstäver. Det var en ära att vara en av de fyra som fick sova i tältet. Att vara Big Star-diggare var vår gemensamma identitet. Det speciella med Big Star var att de kändes samtida och aldrig som ett band ur det förgångna. Möjligen var det något med det dubbelbottnade hos dem som tilltalade oss: ljus – mörker, slarvigt – raffinerat, sprött – yxigt, pop – rock? Kanske var det helt enkelt för att de var bäst?


Låtarna på Radio City bygger på spänningar mellan olika poler. De är ofta intrikata och på samma gång medryckande. Trots komplexiteten finns det ett otroligt flyt i musiken. Produktionen är kraftig och fyllig, men inte utan rymd och luft. Dessutom är soundet opolerat och det får en att tro att Big Star spelat live i studion. Trummisen Jody Stephens spelar med tungt eftertryck. Nästan tjurigt gör han kraftiga markeringar i låtarna. Andy Hummels bas ligger långt fram och knuffar melodierna framför sig. Gitarrerna är överallt och de kan både riva och skimra. Det är ingen tvekan om att själen bakom albumet är Alex Chilton. Precis som hans röst rymmer musiken en frustration som ibland tangerar desperation. Radio City är ett skiva full av himlastormande popmusik framförd med rock 'n' roll-attityd.


Big Star - You Get What You Deserve

Bortåt slutet av skivan kommer den stora klassikern September Gurls. Den tongivande Rickenbacker-gitarren, varmt ringande som en malm, visar att frälsningen är nära. Låten har ensam definierat allt som ryms i begreppet powerpop. Låten är en av hörnstenarna i min musiksmak. Jag har lyssnat på den så mycket, så att den har satt sig i muskelminnet. Troligen kommer den att vara en av de sista låtarna som lämnar kroppen den dagen jag dör.

CAN you dig it?

Krautrock är en term som både lockar och skrämmer. Som alla inramande genrebetäckningar har den sina för- och nackdelar. Jag ger mig inte in på några definitionsfrågor här, utan nöjer mig med att konstatera att ordet med fördel kan användas på tysk rockmusik från slutet av 60-talet och stora delar av 70-talet. Det som lockar den musikintresserade är helt klart den spännande, och i många fall bortglömda, musiken. Det som skrämmer är det okända, det flummiga, det tyska. För även om massor av musik har omvärderats under åren - och krautrocken har ju också fått sin (smala) del av renässans - så är det här med tyskar och musik ett litet problem för många.

Det som kanske skrämmer mest är nog ändå själva musiken: formlös, atonal, experimentell, tjugominutersmalande, disharmonisk, monoton. Begrepp som hör hemma i ett avantgarde, helt klart. Men betänk detta: den tyska rocken blev plötsligt egensinnig under tidigt 70-tal, efter år av coverbandsmentalitet. Tänk: tyskarna tvärbröt med rockens alla konventioner (som dikterats av England och USA). Tänk: tyskarna ville skapa en egen rocktradition, ett eget universum. Och lyckades!

Hos tyska Can hittar jag hursomhelst så extremt många kvaliteter att de i vissa moment framstår som ett av de största toppnamnen bland alla rockband överhuvudtaget. Just så. Visst kan deras skivor vara ojämna och vissa spår rätt jobbiga att lyssna på. Men när det stämmer så stämmer det. Det som jag också har lärt mig att uppskatta mer och mer - något som åtminstone delvis bryter mot mer "normal" pop- och rocktradition - är att i musik lyssna på ett enstaka instrument. Alltså enbart trummorna exempelvis. I fallet Can handlar det förstås om att de har en så ypperlig trummis, Jaki Liebezeit. I princip kan man bara lyssna på hans prestationer och vara nöjd efteråt. Vilket sväng, vilket flyt! Jaki Liebezeit spelar inte som en robot, han spelar som en "man machine".

Låten "One More Night" från albumet "Ege Bamyasi" är inte min största favorit med bandet men här hörs i alla fall detta enorma sväng tydligt. Det närmast intuitiva samspelet mellan trummorna och Holger Czukays "icke-bas" har nog inte överträffats. Lyssna också på det futuristiska soundet - vi skriver ändå 1972 på denna låt.

boomp3.com

Avslutningsvis vill jag ändå dra musikaliska kopplingar åt några oväntade håll. I Can:s musik hör jag en hel del reggae och dub. Men jag hör också soul-sväng, när det blir så där monotont som hos t ex James Brown eller Fela Kuti. Jag hör också rytmsektionen hos The Meters. Vissa delar av ljudbilden skulle inte heller vara helt fel på "There's A Riot Goin' On". Men jag har aldrig hört någon annan göra denna jämförelse, så jag är inte säker på att jag har rätt.

Skivhyllan: Martha & The Vandellas – Come and get these memories/Heatwave (1963)

Han gör det inte lätt Chrille. Direkt efter året vars plattor ingen vill kommentera, 1994, ger han sig på 1963. Jag kunde utan att tveka på årtalet räkna upp två plattor från det året. Sedan var det stopp. Jag lär dock inte ha så mycket att tillföra den genomsnittlige spengoläsaren när det gäller With the Beatles eller Bob Dylans The Freewheelin’. Ni skriver förmodligen utan problem avhandlingar om dem i sömnen. Med vänster hand och spegelvänd text. Jag fick verkligen gräva i hyllan och resultatet var lika oväntat som glädjande. 1963 var Motown med underetiketter fortfarande ett litet och lite famlande skivimperium. Visste hade de haft monsterhits som Marvelettes Please Mr. Postman som toppade både R&B och poplistan 1961 (och ju också spelades in av Beatles till just With The Beatles) men många av de singlar man likt lera kastat mot hitlistan hade bara glidit av eller inte tagit sig så långt upp som världen senare fick vänja sig vid. Kanske för att man ännu inte renodlat sig utan fortfarande släppte till exempel country, jazz och blues. Mobiliseringen som ledande motståndskraft mot The British Invasion året efter hade ännu inte spetsat bolaget men de släppte förstås ändå oerhört mycket bra musik. På singlar. Det var åtminstone vad jag tänkte när jag febrilt bläddrade i skivhyllan och jag lekte med tanken att låta den här texten handla om The Complete Motown Singles Vol. 3: 1963. Men det är 119 låtar från en väldigt lång rad artister och kändes som en överloppsgärning. Fast fanns det verkligen något LP-substitut på Motown från 1963? Det var ju ett singelbolag, de fullängdare som släpptes var väl mest en radda hits och en massa utfyllnad? Svaret på den sista frågan är både ja och nej. Visserligen var hitsen viktigast men utfyllnaden ledde åtminstone till två rakt igenom njutningsfulla plattor för samma grupp, Martha & The Vandellas, 1963. Och då släppte de ändå bara tre singlar det året. Först ut i februari var Come and get these menories med Jelous Lover som b-sida.


Två Holland-Dozier-Holland låtar som förde dem till sjätte plats på R&B listan och nummer 29 på poplistan. A-sidan har av Berry Gordy beskrivits som den låt som definierade det sound han ville ha för Motown och Lamont Dozier har sagt att han också tyckte att motownsoundet började här, där alla musikaliska element från gospel, pop, country and western och jazz smälte samman i samma låt. Som jämförelse kan nämnas att singeln närmast efter med Supremes i countryland (säkert ett försök att haka på Ray Charles framgångar med Modern Sounds in Country & Western från året innan) på My heart can’t take no more dog en snabb död. Ändå tog det nästan ett halvår innan Marta Reeves och hennes Vandellas fick ge ut en singel igen men då var det å andra sidan ett monster (som skulle kunnat passa i den ännu tunna serien om singlar med två lika bra sidor) till klättrare som likt en bergsget i Tour de France bara fortsatte mot toppen. Heatwave med A love like yours (Don’t come knocking everyday) som b-sida nådde efter att den släppts 10 juli förstaplatsen på R&B listan och tog sig ända till fjärde på poplistan. Även den här gången stod H-D-H för bägge låtarna.


Liksom på gruppens tredje och sista singel för året. Quicksand med Darling I hum our song som partner släpptes i oktober och nådde åttondeplatsen på bägge listorna. Men det här var ju singlarna och egentligen skulle det ju handla om LP-skivorna.

Kring de bägge första singlarna de året byggdes nämligen varsin LP som tog sina namn från hitsen. För fem år sedan kom de kopplade på en enkel-CD i en serie som i Sverige presenterade Supremes, Martha & The Vandellas och Temptations (av någon anledning verkade aldrig motsvarande plattor med Four Tops hitta hit, kanske var skivbolaget oroligt för att de skulle konkurrera med den imponerande boxen Fourever?) plattor på två för en, där en dessutom redan var till lågpris. Just den här dubbeln var utökad med fyra låtar vilket innebar att Quicksand ändå klämdes in. Att plattorna var gjorda för att casha in ytterligare på hitsen märks framför allt på Heatwave där många låtar hämtats utanför motownfabriken. På Come and get these memories var singelns bägge sidor med, liksom a-sidan på gruppens debutsingel I’ll have to let him go från året innan, den som Martha gick direkt från sekreterarstolen för att sjunga. Fast även i övrigt rör det sig mycket om Motowns låtsskrivare även om till exempel klassikern Can’t stand losing you också fick plats.

Och det är här någonstans som jag ska börja mala på om hur perfekt balanserade de här skivorna är mellan girlgroup och soul men Chrille är så snabb att jag har massor av år att ta igen så jag överlåter åt er själva att utforska plattorna. De funkar lika bra för en lördagskvällsförfest som en söndagseftermiddagsstädning och de får fötterna att vrida på sig och mungiporna att dras uppåt medan de pekar ut vägen mot framtida stordåd för Martha and The Vandellas.

The Four Seasons - December, 1963 (Oh, What A Night)

Popgruppen från New Jersey fick sitt genombrott i början av 60-talet. Liksom för The Beach Boys, var The Four Seasons omisskännliga varumärke vättentät fyrstämmig sång, där Frankie Valli kunda flyga högt över de andra stämmorna i falsett. Trots att de hade doo wop-rötter, var de ett riktigt popband som själva trakterade instrumenten. De var ett av få band från tiden före The Beatles genombrott, som lyckades behålla sin popularitet under The British Invasion. Eftersom de aldrig var kritikerfavoriter verkar de idag vara så gott som bortglömda.

Det finns en skatt att finna i The Four Seasons digra produktion. Jag har bland annat upptäckt att låtar som jag redan håller kära, till exempel Working My Way Back To You med The Spinners och Beggin' med Timebox, ursprungligen varit singlar av The Four Seasons.


The Four Seasons - December, 1963 (Oh, What A Night) från 1975

Det var alltså inte bara veteraner som Bee Gees som fick en ny renässans när discomusiken erövrade världen i mitten av 70-talet. Jag vill tillägna December, 1963 (Oh, What A Night) till alla ni som längtar innerligt efter att inta dansgolvet igen, som latent har disco i blodet.

En flugskit i kosmos

Väckarklockan ringer, det är dags att stiga upp. Jag samlar mina tankar. Överst på önskelistan stod en tur till Helsingborg. Tidigt på morgonen lämnar vi stan. Väderleksrapporten hade utlovat regn men än så länge var det bara ett lätt dis som skymde sikten för DKW:n som trots dess känslighet för kyla och fukt hade startat lätt och nu äntrat E6:an norrut med destination Helsingborg. Det är tio mil kvar.

I höjd med Löddeköpinge görs kort paus för intagande av medhavd leverpastejsmörgås och kaffe på lämpligt designerad rastplats varpå färden norrut återupptas. Det är fem mil kvar. Sjöar, slätter, rullstensåsar, höga berg och skog passerar revy. Någon halvmil innan Helsingborg började små röda, lätta regndroppar smattra mot det västtyska taket på färdmedlet, det var dock inget intensivt regn som skymde siktet speciellt mycket, snart nog syntes slutdestinationen; Dunkers Kulturhus i centrala Helsingborg nära färjestation. Det är ingenting kvar, vi är framme. Helsingborg centrum här kommer jag! Staden där allmogen dansat till Öresundstwistens toner i långeliga tider.

Ingen vårdad klädsel krävdes för att komma in på den audiovisuella tillställningen. Vilket var tur för jag vet inte hur man ska föra sig, nej jag vet inget om celebert skick. I utställningsrummet finns inte bara sittvänlig soffgrupp utan också tv-apparat med suddiga men rörliga bilder. Förutom finfina bilder, memorabilia som Sven Tall huvuden i keramiskt utförande, skivomslag, klipp å annat bjuds på tekniska finesser.

På huvudet sätts ett par hörlurar kopplade till en liten mackapär som riktas mot andra runda mackapärer i rummet och intresseväckande historier om allt från kassettradiobandspelare till skrivmaskiner som prytt Studio Bombadills lokaler kommer till liv om rätt knapp intrycks vid beskådandet. En teknik som bemästrades efter en inte alltför lång stund. Det känns som om jag var där, fast på ett helt annat sätt. När jag sitter där och tittar på alla dessa kort. Ja, jag hoppas jag får komma dit igen. Som om du var här med mig igen.

Lätt omtumlad efter denna tidsresa uppsöktes kiosken i norra delen av utställningshallen. Gick dit för att köpa en glass, det var en djävla kö som sträckte sig till Mars, tiden gick och ingenting hände, tills jag äntligen fatta att kön gick till dass. Så jag gick på toa och fick där äntligen se Knugen skuk. Tänk att få se Knugen skuk! Efter denna omtumlade upplevelse uppsöktes närmaste bås för att närmare studera medhavd litteratur. Dalén och Ellerströms fickvänliga litterära expose över Torssons låtmaterial åren 1978-90: Att kunna men inte vilja (Rim & reson). Denna visade sig innehålla högaktuell kulturinformation som att Elmia är förkortning för Europeiska lantbruks- och industrimässan.

Djupt försjunken i studier gick tiden, trycket lättade. Det var dags att åter vända söderut. Vägen ligger rak och solen går ner över bergen. Å jag sitter i min vagn å ser dom stora molnen som sänker sig över mig. Det nakna landet rullar över mig. Iväg till det förlovade landet. Ljus över prärien, ja det är det jag vill ha.

FOTNOT: bilder av Per Drejare, helt fräckt lånade utan bibliotekskort från den excellenta utställningskatalogen i lp-format, En flugskit i kosmos – klippanpopen 30 år (Dunkers kulturhus). Förutom idolbilden på herr Tall som kommer från tredje numret av Feber och är förevigat av Herbert Tinz. Utställningen pågår till den 27/4, 2008. Det är sämre ställt med tillgängligheten av musiken från denna era. Återutgivningar med Wilmer X, Kriminella Gitarrer och Torsson finns, CD samlingen Kompakt Klippan är dessvärre sedan länge utgången. I övrigt hänvisas till att jaga original vilka inte är det lättaste att hitta längre, betänk att till exempel Johnny & Dom Andras hyllade lp inte sålde mer än 800 ex när det begav sig. Det fanns förstås försäljningsframgångar också, som Torssons första singel; såld i 672 exemplar trots en upplaga på 500 ex. I en kulturmedveten region hade naturligtvis pengarna till fedebåksen Komplett Klippan redan hostats upp. Sådan är varken regionen, lomman eller världen. Men söderut är det rätt trevlig ändå. Det finns ljus över prärien.

Precious To Me

I väntan på att jag grundligt undersöker varför en popmelodi kan vara det bästa som finns, vill jag helt kort uppmärksamma en låt. Den har mycket av det som jag tänker sätta ord på inom kort. Kolla in videon till ljuvliga Precious To Me, där Phil Seymour trånar som ingen annan och släntrar efter en stilig kvinna på det där slängiga sättet som bara ett popsnöre kan. Precious To Me blev i början av 1981 en hygglig hit i hemlandet USA och en riktigt stor framgång i Australien.

Gillar du pop och händelsevis skulle finna hans första platta Phil Seymour i en skivbörs för en tia eller två, så köp den direkt utan att tänka efter. Från första spåret till det sista brinner nämligen Phil av iver att piska upp en feststämning med den livsbejakande och oskuldsfulla typ av popmusik som han själv växte upp till på sextiotalet (Precious To Me är relativt stillsam i jämförelse med de andra låtarna på LPn). Skivan är helt enkelt rapp och lättviktig på ett förbaskat fint vis!

Se också Phil bakom trummorna i Looking For The Magic tillsammans med Dwight Twilley om du hamnat i rätt stämning.

Eleganter del 2 - Tom Rush

Trots att texterna inte är speciellt viktiga i förhållande till musiken för mig, så finns det då och då fraser som griper tag och ruskar om själen.

You can’t hide the truth with a happy song

Jag satt ensam med en mugg kaffe och en cigarett, nedsjunken i min begagnade brandgula soffa på studentrummet i Uppsala och begrundade mitt misslyckande. Samtidigt sjöng Tom Rush låten Rainy Day Man. Han manade mig att vända blicken inåt och börja skrapa på den blanka ytan, att jag borde ta mig förbi min egen ytlighet. Jag var tjugofyra år. Mina universitetsstudier låg i aska och jag visste inte vad jag skulle göra av framtiden.


Tom Rush - Rainy Day Man

Rainy Day Man är i min värld den mest angelägna av alla singer/songwriter-låtar. Den var inte så mycket en vändpunkt, men en startpunkt i sökandet efter vem jag egentligen var. Under lång tid hade jag byggt upp en fasad som också blev en orubblig självbild. I den var jag en genomtrygg, skojfrisk och rent av briljant korsning mellan mina TV-hjältar från barndomen – Lasse Holmqvist och Hasse Alfredson – som en vandrande kliché av en fryntlig skåning. Att förtränga alla ”dåliga” känslor var min etablerade metod. Men det fanns något annat kvar inunder. Mina förnimmelser var inte direkt behagliga, men det kändes bra ändå.

När jag mötte amerikanen Tom Rush på hans självbetitlade album från 1970 var han fem år äldre än mig. Han kändes betydligt mer mogen och sammansatt. Det var som om Tom Rush var jordnära, men också hade en drömmande blick. Hans framtoning var odiskutabelt manlig och på samma gång känslig, en kombination som jag inte var van vid med min bakgrund. Och när han i sångerna berättade om svåra saker var han intim och samtidigt samlad, som om han hade känt dessa känslor många gånger tidigare. Hans balanserade uttryck visade sig inte minst i hans eleganta frasering och sofistikerade sätt att spela akustisk gitarr. Jag ville vara som Tom Rush.


Tom Rush - Child's Song

Jag spelade den underbara LPn Tom Rush ständigt i ett par år och letade samtidigt efter det mera svårfunna albumet The Circle Game, som jag till slut fann på en skivbörs i London. The Circle Game är hans erkända mästerverk, som saknade motstycke i singer/songwriter-genren när det kom ut 1968. Skivan är en glimmande vacker sångcykel, omsluten av en skir väv av raffinerade arrangemang och en hög och rymlig produktion. Med varsam hand och röst tolkade han oftast låtar av oetablerade singer/songwriters vid den här tiden – främst Joni Mitchell, Jackson Browne och James Taylor (som skrev Rainy Day Man). Själv var Tom Rush inte sämre som låtskrivare, om än inte så produktiv. Detta bevisade han en gång för alla med No Regrets, som avslutade skivan majestätiskt.

Trots allt är den tidigare nämnda skivan Tom Rush min personliga favorit. Gripande sånger av finaste singer/songwriter-snitt varvas med ett par ettriga countryrocklåtar. Från att ha varit nästan uteslutande sofistikerad på The Circle Game, ger han här också utrymme åt en enkelhet. När jag funderar över vad som är så bra, förutom musiken, kommer jag på att de flesta låtarna på skivan handlar om hur man förändras i livets olika skeeden. Och det är lätt att spegla sig i.

Skivhyllan: Shirley & Company - Shame, Shame, Shame (1974)

Den segdragna, inte alltid helt lättbegripliga processen att hitta en efterträdare till George W Bush är i full gång. Vad kan då i dessa valtider vara mer passande än ett lp-omslag med en amerikansk president på framsidan? Inte mycket, vågar jag påstå.



Shame, Shame, Shame med sångerskan Shirley Goodman under namnet Shirley & Company var för 33 år sedan en jättehit, en miljonsäljare; av många ansedd som en av de första discohitsen. Naturligtvis kände skivbolaget Vibration Records, ett av många underbolag till All Platinum, lukten av dollar och spelade snabbt in en lp också. Och fort gick det: av plattans elva spår har föga överraskande flera omisskännliga likheter med Shame, Shame, Shame.

För Shirley Goodman var det andra gången hon toppade Billboards R & B-lista. Knappt 20 år tidigare hade en annan må bra-låt med henne, Let The Good Times Roll, också nått toppen, då som ena halvan av New Orleans-duon Shirley and Lee. Så här lät ”the Sweethearts of Rock & Roll” i Now That It’s Over, B-sida till 56-hiten I Feel Good.

boomp3.com

Så trots att Shirley Goodman inte var ovan vid stora framgångar, bör det ha kommit något överraskande att som snart 40-årig kontorist över en natt förvandlas till discodrottning. Inte minst med tanke på att det närmaste hon varit några skivframgångar de senaste 15 åren var att hon sjöng kör på The Rolling Stones dubbelalbum Exile On Main Street.

Den manliga sångaren i Shirley and Company hette Jesus Alvarez, studiomusiker på All Platinum och ersättare för ursprungligen tilltänkte Hank Ballard. Det nykomponerade duon satte Shame, Shame, Shame på första tagningen. I dag ägnar han, under namnet Jason Alvarez, sin tid åt att vara själasörjare i The Love of Jesus Family Church i Orange, New Jersey. Dock kan han inte låta bli att själv greppa mikrofonen ibland, som till exempel i inledande Te Quiero. Tycks allt vara en svängig församling.

För Shirley Goodman avslutades en lika kort som oväntad discokarriär med en sista singel på Vibration 1976. Efter det sjöng hon enbart i kören i The Genesis Missionary Baptist Church hemma i New Orleans. När hon fick stroke 1994 flyttade hon till Los Angeles där Shirley Goodman slutligen avled den 5 juli 2005, 69 år gammal.

Så varför pryder Richard Nixon lp-omslaget till Shame, Shame, Shame? Tja, troligtvis på grund av att plattan är inspelad precis i efterdyningarna av Watergate och Nixons avgång som president den 9 augusti 1974. Det hade varit intressant att vara en fluga på väggen när All Platinums ledningsgrupp diskuterade omslagets utformning … Den skam som Shirley och Jesus sjunger om har åtminstone föga med politiskt fiffel på elitnivå att göra.

Shame shame shame hey shame on you
If you can’t dance too
I say shame shame shame
Shame shame shame
Shame shame on you
If you can’t dance too

Om Nixon någonsin lärde sig att dansa är oklart. Klart är däremot att jag nyligen, 33 år efter att skivan gavs ut, betalade fem kronor för ett ospelat cut-out-ex i en välgörenhetsaffär på Götgatan. Skamligt billigt, om något.

Bland rönnbär smakar även en mulen jordgubbe sött

Ni vet hur det kan vara. Man spelar ett album som inte berör, men plötsligt är den där, låten med stor L. En gnistrande melodi som räddar skivan och gör att man ändå bestämmer sig för att inte sälja den vidare utan sorterar in den i skivhyllan. Är det då så att även en egentligen medelmåttig låt kan upphöjas till att vara omistlig på grund av en medioker omgivningen? Om man jämför med fotbollen så kan ju faktiskt en inte speciellt teknisk spelare se ut som en världsstjärna om bara motståndarna är tillräckligt långsamma i vändningarna.

Idén till texten fick jag när jag lyssnade på John Cales och Terry Rileys samarbete på Church of Anthrax från 1971. John Cale är för mig välbekant både via The velvet underground och en del av hans soloplattor från början och mitten av 70-talet. Terry Riley är bara ett namn som förknippas med experimentell musik och jag har aldrig haft några intentioner på att söka närmare kontakt med hans verk. Plattan är till 4/5 delar instrumental och i mina öron experimentell. Den är absolut inte dålig, det flyter på bra och en viss suggestiv känsla kan infinna sig vid lyssnande. Det är bara så att jag inte föredrar att lyssna på den sortens musik när jag väl får möjligheten att sätta mig ner och inta detta livselixir som musiken är.

The soul of Patrick Lee

Den sista femtedelen då. Jo det är ett litet stycke folkrock, lagt som första spår på B-sidan. Kompet är sparsmakat men ibland sticker en orgel fram och en elgitarr upprepar en jingel under mitten av The soul of Patrick Lee. Den lätt återhållsamma sånginsatsen av Adam Miller känns helt rätt. The allmusic guide har en uppfattning om låten ” The low point is Cale's solo writing credit, "The Soul of Patrick Lee," a slight vocal interlude by Adam Miller that feels out of place in these surroundings.". Men jag älskar just nu låten och tycker den är fantastisk i all sin oansenlighet.

Frågan är hur jag uppfattat låten om den inte presenterats i omgivning av de andra fyra . Hade jag tyckt det var en bra singellåt? Hade jag tyckt den var lika bra som Gideon´s bible, om den legat på Cales debut Vintage Violence? Platsar den ens, bland alla fantastiska låtar, på mästerverket Paris 1919.

Det finns inga fullständiga svar på dessa frågor och det viktigaste är väl att fylla livet med saker som man tycker om. Därför fortsätter jag att spela The soul of Patrick Lee, och kommer framöver att sortera in Church of Anthrax i skivhyllan.

Skivhyllan: Donovan - Wear Your Love Like Heaven (1967)

Redan i det absolut första Spengo-inlägget skrev jag om min kanske ende idol, Donovan. Nu ger serien Skivhyllan mig anledning att återkomma till honom. Jag är den gången tvungen att vara extra nördig.

Donovan har aldrig varit känd för sina album. De var ganska ojämna och spretiga med ett par undantag. Om folk överhuvudtaget minns superstjärnan från 60-talet är det för en handfull av hans hits – Sunshine Superman, Mellow Yellow, Colours eller Hurdy Gurdy Man. Donovans diskografi är snårig, men det finns hjälp att få. Wear Your Love Like Heaven, ett av hans finaste album, kräver till exempel sin förklaring.

I slutet av 1967, när den unge skotten stod på toppen av sin karriär, skulle dubbel-LPn A Gift From A Flower To A Garden släppas i Staterna. Men skivbolaget litade inte på att den unga amerikanska poppubliken var beredd att investera i en dyrare dubbel-LP. De båda skivorna släpptes för säkerhets skull också som två separata album, Wear Your Love Like Heaven och For Little Ones. Det skulle visa sig att det försiktiga skivbolaget gjort en felbedömning. De två budgetalbumen sålde dåligt. Den fina dubbel-LPn – utgiven i en luxuös box innehållande läckra litografier med texter och illustrationer – blev en försäljningsframgång i USA, senare även i Storbritannien.

Wear Your Love Like Heaven var popskivan som följde upp singeln med samma namn, som varit en smärre hit i USA tidigare under hösten. Den drömska låten Wear Your Love Like Heaven används visserligen än idag ibland som en signaturmelodi för flower power-eran, men albumet i övrigt är inte direkt psykedeliskt, utan snarare mestadels jazzig pop, spelad av en kärna av medmusiker på orgel, ståbas, vispande trummor och bongotrummor. Bara ibland är låtarna krönta med en fjärilslik tvärflöjt, varmt ljudande xylofon eller ett sparsmakat orkesterarrangemang.

boomp3.com

Stämningen på skivan är rakt igenom avspänd och inemellan lekfull. Donovans sång är mer anspråklös och ledig än någonsin. De tio låtarna blir tillsammans ett enhetligt album. När skivan får puttra på skivtallriken höjs mysfaktorn med flera enheter i lägenheten. Med knappt 24 minuters speltid är det kanske det kortvarigaste album jag äger, kort men naggande gott.

Om plattan Wear Your Love Like Heaven representerar den tidens Swinging London, så befinner sig For Little Ones på Hebriderna utanför Skottlands västkust. På den skivan ikläder sig Donovan rollen som acid folk-bard med akustisk gitarr. Han sjunger stämningsfulla sagoberättelser för barn (som en del vuxna nog gillar i högre grad) och kryddar här orden med en lätt skotskt accent. Tror du att du skulle kunna gilla dessa olika sidor av Donovan så skaffa då A Gift From A Flower To A Garden.

Resultat Spengotävling

Här är lösningen på Spengotävlingen

Första låten är Flamin Groovies version av Warren Zevons Werewolfs of London. Därefter kommer Guy Clarks L.A Freeway från hans utmärkta countryalbum Old No.1. Chuck Berry gör sedan Memphis. Träskgitarrspel förgyller fjärde låten Tony Joe Whites Soul Fransisco.


David Johansen framför Frenchette live 1982

Femte låt är solot på Big Stars poppärla September Gurls från plattan Radio City ,följd av Staple Singers med titelspåret från City in the sky . The Clash gör City of the dead , som går att finna på Black market Clash . Därefter The waves med Going down to Liverpool , The Waves som senare blev Katrina and the waves. Pianopartiet är från David Johansens Frenchette, tidigare medlem i New york dolls och outrot från The Jams In the city.

Svarsfrekvensen var mycket låg men det har korats en vinnare, Magnus Svensson från Spengo som lyckades få ihop nio poäng och dessutom tog mgn som var städer.

Fem nedslag i samtiden

Undertecknad brukar inte sällan lyfta fram de underbara 60- och 70-talen när det gäller musik. Och visst, det är inte mycket som slår den populärmusik som spelades in mellan, säg, 1967 och 1973. Även Spengo verkar främst uppehålla sig i dåtiden, med en och annan avstickare mot nyare marker. Jag tar inte direkt på mig något ciceron-skap här, utan tänker bara helt enkelt plita ner några rader om fem låtar som kom förra året.

Först ut är amerikanen Sam Beam, i Iron And Wine, som med sin "Peace Beneath The City" skapar en suggestiv, sugande stämning som helt klart närmar sig ett psykedeliskt uttryck. Jag har en teori om att många band går bort sig i alltför många ackordbyten. Ibland är det effektivare att mala på i samma stuk och låta sången göra jobbet vad gäller det melodiska. Detta fenomen är Iron And Wine ett utmärkt exempel på.

boomp3.com

Vidare: The Clientele är ett av få brittiska band som helt och fullt vågar vara drömska. Jag kan inte förstå att inte fler inser det unika värdet av det lyriska, det inåtvända, det poetiska. OK, jag kan förstå om folk tycker att de är lite tråkiga, det är ju inte alla som går igång på det som tangerar det sömniga. Men jag gör det i alla fall. Här kommer "Isn't Life Strange?" från deras album "God Save The Clientele":

boomp3.com



Robert Wyatt är en gammal räv som fortsätter att göra fantastiska skivor. Senaste skivan "Comicopera" är lite mastig och jag är inte säker på att jag än har lyssnat igenom hela skivan från början till slut. Ett lysande spår är hursomhelst "Just As You Are", en underbar kärleksballad som Robert framför med den brasilianska sångerskan Monica Vasconcelos. Lustigt nog associerar jag delvis till den gamla indiegruppen Pale Saints och deras fantastiska cover på "Kinky Love":

boomp3.com


PG Six (i praktiken ett enmansband bestående av Pat Gubler) släppte förra året ett album som heter "Slightly Sorry", i gammal hederlig americana-tradition. Eftersom jag själv under året gjorde en djupdykning in i The Grateful Deads digra produktion var det roligt att höga ekon från nämnda band hos PG Six. "Sweet Music" kan få exemplifiera detta. Samtidigt har låten samma hängiga southern soul-ballad-stil som Robert Wyatt-låten så de hänger ihop fint:

boomp3.com


Avslutningsvis, återigen med koppling till Robert Wyatt, ger jag utrymme åt Rachel Unthank & The Winterset som med sitt album "The Bairns" totalchockade folkrockaren i mig. När jag hörde "Felton Lonnin" första gången höll öronen på att trilla av mig. Vilka makalösa stråkpartier! Vilken vemodig stämning! Vilka utsökta fotstamp! Det här är en modern klassiker, var så säker. Men hur var det nu med kopplingen till Robert Wyatt? Jo, på skivan gör de också en förnämlig cover på hans "Sea Song" (från "Rock Bottom").

boomp3.com

The Three Degrees - T.S.O.P. / Year Of Decision

The Three Degrees framför hiten Year Of Decision i gruppens första egna TV-special i BBC sommaren 1975

Vad vore lämpligare än att inleda det nya året med Year Of Decision av phillysoulens egna motsvarighet till The Supremes? Skönsjungande The Three Degrees blev riktigt stora i Storbritannien men även på kontinenten.

Som kuriosa kan jag nämna att prins Charles blev så otroligt förtjust i gruppen att de anlitades som musikalisk underhållning på hans 30-årsfest och dessutom blev tjejerna bjudna som gäster på prinsessan Dianas möhippa sommaren 1981. Hovleverantörer av soul med andra ord!

Om du fick mersmak kan du också njuta av den helsköna videon till Dirty Old Man, som liksom Year Of Decision finns på deras självbetitlade album från 1973.