Status Quos gyllene år - del 1

Det finns få genrer jag har så svårt för som bluesbaserad boogierock, förmodligen har min uppväxt i Motala haft en del med detta att göra. Det finns en massa band som verkar härliga när jag läser om dem och jag vill gilla dem lika mycket som jag vill gilla Bob Dylan (men inte kan). Ett Spengo-anknutet exempel är The Faces. De verkar vara såna härliga, okonstlade killar så jag vill verkligen gilla dem men varje försök slutar med samma besvikelse. Jag känner samma sak med The Rolling Stones efter 1968.

Men jag har alltid gillat Status Quo, än mer på senare år då jag återvänt till de gamla plattorna. Det brukar förvåna folk som tycker att Status är själva symbolen för något förutsägbart, tråkigt och bluesbaserat. Anledningen till bandets låga status (f'låt) kan vara att bandet inte är så rootsy som det kan verka vid en första anblick utan inte kan låta bli att smyga in perfekta popmelodier och vägrar att helt släppa sin psykedeliska bakgrund. Det är helt enkelt inte "äkta", vilket jag förstått att Stones och grabbarna är. Sedan är medlemmarna inte rockikoner som många av deras kollegor. Innan jag började läsa deras självbiografi visste jag inte mycket om medlemmarna och hade inte hört så många bra rock 'n' rollhistorier om dem. Men det finns jag lovar.


De flesta band som hållit på ett tag har sina gyllene år. Det finns en uppgång och ett fall. Det kan gå snabbt eller knappt märkbart. Status Quo’s gyllene år sträcker sig från Dog of two head från 1971 till och med Blue for you från 1976. Men innan jag går in på detta kan jag inte undanhålla er ett klipp från deras psykedeliska period kring 1967-68. De är omkring 18 år här och särskilt Francis Rossi (eller Mike Rossi som han då kallade sig, Francis ansågs för fjolligt) är knappt igenkänningsbar.


Pictures of matchstick men (1968)

Francis Rossi - Sologitarrist och sjunger på den övervägande delen av gruppens låtar. För varje skiva tog han ett steg mot att bli bandets ansikte utåt. Skrev i regel låtar tillsammans med bandets turnéledare Bob Young.

Rich Parfitt – Kompgitarrist och sjunger sina egna låtar. Verkar vara en rätt okomplicerad typ som har snygga brudar och bilar som största intressen. I början av karriären skrev han inget material och anser sig inte heller som låtskrivare i första hand trots vissa storverk. Jag tror att hans okomplicerade natur gjort att han fortfarande håller ihop med den mer koleriske Rossi.

Alan Lancaster – Bassist och sångare. När jag ser intervjuer med bandet pratar Lancaster väldigt mycket och jag får intrycket att han inte alltid var en enkel person att samarbeta med. På Dog of two head skrev han nära halva skivan och han verkade ha lidit av att hans roll successivt minskade i bandet.

John Coghlan – Trummis som verkar vara vad man brukar beteckna som "hemlig". På bilder, i intervjuer, live, alltid samma nollställda ansiktsuttryck.


Dog of two head
När Dog of two head kom ut 1971 hade Status Quo gjort skivor i fyra år. Från början som ett psykedeliskt popband med stora hits som Pictures of matchsticks men och Ice in the sun men som med tiden glidit mot ett mer bluesbaserat sound. Stämpeln som föredettingar fanns både hos publiken och kritiker och det påverkade förstås även bandet. Dog of two head var den skiva som bandet betraktade som en nystart (som en del av nystarten hade bandet långt framskridna planer på att byta namn till S Quo, inspirerade av den T.Rex-feber som rådde vid denna tidpunkt). Skivan är spretig på ett sätt som var vanligt kring 69-71. Här finns lite psychedelica, folk, blues, pubrock och pop. I alla fall i England blev det snart väldigt viktigt att ha ett klart definierat sound och helst en passande image till detta för att nå framgångar.

Personligt minne: Dog of two head kändes länge lite mytologisk för mig. Skivan fanns aldrig i skivaffärer, det var ingen jag kände som ägde den eller ens hade den inspelad. Loggan på omslaget, den tvåhövdade bulldogen, fanns avbildad som en miniatyr på senare skivor vilket ytterligare retade min nyfikenhet. Den spänningen kring en skiva finns ju tyvärr inte idag då nyfikenheten omedelbart stillas med ett par knapptryckningar.

Låtval:
• Gerdundula – En av mina absoluta favoriter i Status katalog. Den låter inte som något annat. Rytmisk, laidback, lite proggig och totalt oemotståndlig. Hade jag fortfarande haft förfester hade detta varit en lika självklar komponent som starkölen och jordnötterna.


Gerdundula (demoversion) (1971)

• Nanana – En någon anledning finns denna låt med 3 gånger på LP:n. I 15,45 sekunders versioner plus den vanliga 2 ½ minuters versionen. Låten har en härlig brittisk pubfeeling. Man kan lätt tänka sig öldoftande heltäckningsmattor och skrålande allsång i refrängen.


Nanana (1971)

Vill du ha mer Status? Håll ut, fortsättning följer...

Band jag minns med värme del 2 - Punk Anderson

Ibland vill jag färdas tillbaka i tid och rum till Jespers lägenhet, mittemot Folkets park i Malmö, där han höll härligt grabbiga tillställningar som kretsade kring skivspelaren och de åtskilliga gamla läskbackarna fulla med vinyl. Han brukade varva femtiotals-rock 'n' roll med boogierock från sjuttiotalet, typ Brownsville Station, AC/DC och inte minst Status Quo på skivtallriken. En skiva som On The Level har aldrig låtit så bra som där och då. Alla hakade på och spelade luftgitarr, luftbas och lufttrummor med total inlevelse. En tom uppochnedvänd läskback fick tjäna som en monitor att vila ena foten på. Vi rockade så att det skummade i ölsejdlarna. Beavis och Butthead eller Wayne och Garth skulle ha känt sig som hemma hos Jesper i hans ungskarlslya.

Dessutom var Jesper redan då en fantastisk trummis som jag troget följde genom alla bandkonstellationer han lade grunden åt. Det i mitt tycke främsta av alla dessa band hette Punk Anderson (ni minns kanske gubben i oljekartellen i TV-serien Dallas och bandet hette för övrigt ett kort tag i begynnelsen Ray Krebbs, efter Jock Ewings oäkta son som skötte ranchen). Punk Anderson fanns 1996-98 och gjorde bara sju spelningar samt en enda ordentligt inspelad demo och blev bara en angelägenhet för en liten krets på Möllevången i Malmö. Men det var genom det bandet som Jesper kunde förverkliga sin dröm och outsinliga lust att rocka ordentligt från början till slut.


Några av Punk Andersons spelningar är bland det bästa jag har sett på scen. Jag kände de här killarna sedan tidigare eftersom de kom från Österlen från början, förutom Mats (en några år yngre grabb som Jesper träffat på ett ALU-projekt). Jag häpnade över deras jävlaranamma och självsäkerhet, en aggressiv energi som jag tidigare inte förknippat med någon av dem, allt på en närmast örondödande ljudnivå. Jag tog två steg bakåt, men stannade kvar förhäxad. Här fanns inget utrymme för ballader. Detta var rock 'n' roll som moonade dig i fejset genom en sidoruta vid omkörning.


Punk Anderson - City Dues (demospår, 1997)

Jag blev så galen i Punk Anderson att jag försökte bli deras promotor eller manager, dock utan att lyckas åstadkomma något som kunde hjälpa dem att få fler spelningar eller skivkontrakt. Bandet hade också tre låtskrivare och sångare som drog åt varsitt håll - Mats försökte hitta själva brännpunkten mellan Iggy & The Stooges och AC/DC, emedan Jonas var helt inne på rak furiös amerikansk punk och samtidigt jobbade Anders hårt på att koka ner The Fall, The Stooges, The Nomads och Pixies till en liten buljongtärning som var rock hard. Dessutom gjorde de fyras bräckliga personkemi Punk Andersons historia kort. Spiken i kistan var en katastrofalt berusat gig på ett drogfritt ungdomsevenemang på Godsmagasinet i Simrishamn.

Desto mer glädjande att veta att Jesper a.k.a. Crazy Arms och Anders idag, mer än tio år senare, får rocka i bandet Apa State Mental. De får dessutom njuta av erkännande och något som liknar framgång. Apa State Mental har gjort två fullängdare redan och ett tredje album är på väg. Det är koncis, avsikligt simpel och jävligt effektiv punkrock. Äntligen får jag första gången också se Apa State Mental live lördagen den 24 juli vid en minneskonsert i Simrishamn till just Godsmagasinets ära. Revansch för veteranerna från Punk Anderson!


Apa State Mental - Wrong Kind Of Feedback (2009)

En påminnelse om vår existens

Nej ni är inte ensamma, Spengo finns fortfarande här för att ge er värmande musikaliska upplevelser. Men ibland behöver vi också sänka tempot och låta allt man hört och sett sjunka in och bearbetas. Under tiden så lyssna till ett av de lite förbisedda sena 70-tals popbanden, The Rubinoos. Ett fint band som kanske saknade det där lilla extra för att få sin självklara plats i musikhistorian. En knippe bra låtar blev det i alla fall. Där deras cover på Tommy James and the Shondells I think we´re alone now, och I wanna be your boyfriend väl är de mest kända. Klippet är däremot en fin sång, Hold me, från deras andra platta, Back to the Drawing board. Även detta en cover, på PJ Probys första hit från 1964(tack Magnus).


The Rubinoos som låg på Beserkley, var därmed skivbolagskamrater med Jonathan Richman och det finns onekligen en del likheter. Tuffheten att våga vara snälla och städade med fokus på melodierna. Men där Jonathan Richman ständigt sökte nya former och uttryckssätt, fastnade The Rubinoos i att vara kopior av The Beatles anno 1964. Mycket av popen från denna tid hittas lätt i tio kronors backarna, och för åtminstone första plattan är det ett fyndpris.

Top of the pops

Eftersom jag utnämnt juni till en inköpsfri månad går jag nu tillbaka i skivsamlingen för att leta rötterna till mitt musiklyssnande. Det är så lätt att glömma bort det som gav en kickar för tjugo år sen, i jakten på nya röster, band eller refränger. För varje The Nodzzz, Fergus and Geronimo eller Harlem man tror skapat den perfekta poppärlan så finns det en Julian Cope, Nick Drake eller ett Byrds. Artister och låtar som gett en kickar minst lika laddade som de man ständigt söker i det nya olyssnade. När jag, oftast av en slump, blir fångad av någon gammal favorit kan jag ibland förundras över varför jag inte gett den mer lyssningstid. Varför plockas den inte fram spontant ur skivhyllan utan att man påverkats av någon utomstående trigger.


Få låtar gör väl skäl för namnet som Top of the pops med The Rezillos. Den innehåller det gottaste ur påsen med Glam, Punk och Pubrock. Extremt spetsiga gitarrer, spretig sång, melodiös basgång och lättsmält refräng. The Rezillos representerar den sorts pop som gjorde att jag blev helt fångad av musik i de övre tonåren. Relativt lättillgängliga melodier som hade energi och rastlöshet men också en liten sårbarhet. Om ni är bekanta med The Undertones, Buzzcocks och Blondie så tänk Teenage kicks, Ever fallen in love och X offender. Triggern till att lägga plattan på skivspelaren kom förresten när jag letade efter fina Blondie videos på YouTube, vilket det finns gott om, men det får bli en annan post.

Lew Lewis

Salige Lennart Persson har säkerligen mer än en gång skrivit om den tuffe pubrockaren Lew Lewis öde. Förutom att musiken var precis hans kopp te eller rättare sagt pint öl, så finns den typ av inslag i Lew Lewis historia som Lennart i sina artiklar och recensioner kunde frossa på. Missbruk, våld, äktenskapsproblem och en fattig bakgrund såg han som förutsättningar för "äkta" musik som hade förmåga att beröra och skaka om. Jag kunde ibland tycka att han var mer intresserad av bra historier än av musik.

Liksom många andra förgrundsgestalter inom den engelska pubrocken, kom Lew Lewis från Canvey Island/Southend-On-Sea i floden Themsens mynning, ett grått ställe bemängt med oljeraffinaderier. Han spelade i olika lokala band redan på 60-talet och i början av 70-talet, bland annat med sångaren Lee Brilleaux som senare skulle bilda Dr. Feelgood. Sedan var Lewis med i Eddie & The Rods, men blev utsparkad ur bandet innan de spelade in sin första LP. Dock var han med på den frenetiska och svettiga Live At The Marquee EP, inspelad sommaren 1976. Efter ett par singlar i eget namn blev Lewis upplockad av Stiff Records och släppte där sin enda LP år 1979 med sitt band under namnet Lew Lewis Reformer.

Plattan är till stora delar bufflig rhythm 'n' blues med få verkligt minnesvärda låtar. Men ett spår står verkligen ut på Save The Wail, en ratad Status Quo-låt. Den smittande Win Or Lose var mer melodisk än det övriga låtmaterialet och den släpptes också som singel.


Lew Lewis Reformer - Win Or Lose (1979)

Jag älskar Lew Lewis tuffa raka sångstil här. Detta är arbetarklassmusik utan högskolepoäng och jag älskar den. Lustigt nog började jag gilla pubrock samtidigt som jag flyttade upp till det medelklassdominerade, übersmarta och bajsnödigt stilmedvetna Stockholm. Först nu förstår jag att det var ett undermedvetet val av musik.

Framför allt var Lew Lewis en scenpersonlighet. Han spelade munspel så ursinnigt att det blödde ur munnen på honom. Efter några goda år gled Lew Lewis bort från gästspel på andra artisters skivor, skivkontrakt och spelningar. Det gick utför. Han gick en dag och rånade sitt lokala postkontor med en leksakspistol och fick ett byte på 5300 pund. Lew Lewis åkte fast och dömdes år 1987 till sju års fängelse.

På senare år har han spelat igen i konstellationer med Wilco Johnson och även med andra gamla Dr. Feelgood-medlemmar samt med Eddie & The Hot Rods. Men hans hälsa har vacklat till följd av mångårigt missbruk och Lew Lewis har åkt in och ut på sjukhus.

10cc for God´s sake!

10cc är ett kriminellt underskattat band. Punkt. Visst, de nämns både nu och då som ett "guilty pleasure" men då är det väl främst I´m Not In Love som åsyftas. Men dom har ju gjort så mycket mer.

Förmodligen är dom lite för smarta och alltför ironiska för att få nya generationer av hipsters och rockfans att gå igång på deras musik. Som alla vet är det ju en dödssynd att vara ironisk eller rolig när man gör pop- eller rockmusik. Jag vet inte. Vad jag vet är att 10cc gjorde stora poplåtar med de sötaste melodier den här sidan av The Beatles.

Jag lyssnade t ex på den här låten häromdagen och upptäckte hur otroligt FUNKY den är. Fin koskälla också. (Videon är usel men det promoklipp som finns på YouTube med den här låten, är tyvärr spärrad. Sök gärna upp det istället och passa på att se klippet med Old Wild Men live från 1974 också).

The Move - Chinatown

The Move på sin tid var ett framgångsrikt band, i alla fall hemma i Storbritannien. Men jag kan tycka att de är på tok för underskattade och bortglömda idag, med tanke på de många poplåtar fulla av iver, intensitet och melodier som de lämnade efter sig hela vägen från början till slut. Få andra band från samma tid lyckades samla ihop en lika stor låtskatt.


Jag har på känn att inte många har hört näst sista singeln, Chinatown. Den kom hösten 1971 när bara Roy Wood, Jeff Lynne och Bev Bevan var kvar i The Move och låten blev en mindre hit i England bara någon månad innan första albumet av Electric Light Orchestra kom med sin ovanligt lyckade fusion av rock och klassisk musik.


The Move - Chinatown (1971)

Med Chinatown tar trion sig an popformatet - som de bemästrar till fulländning - med oemotståndlig lätthet och lekfullhet. Kanske är det just den attityden som legat The Move i fatet? Men de kunde verkligen förena hitkänsla med raffinemang!

Band jag minns med värme del 1 - Unsound

Ahh, Möllevången i Malmö på 90-talet. Det var enkelt att få lägenheter och hyran var rimlig. Många av oss var arbetslösa och några gick på något sysselsättningsprojekt eller en datakurs. Andra misskötte sina enstaka kurser inom humaniora vid universitetet i Lund, som kändes så otroligt långt bort (typ jordens omkrets minus 15 kilometer). Kort sagt, vi låg samhället till last utan att känna skuld.

Istället för att göra samhällsnytta ägnade vi massor av tid åt vår passion musik: spela gitarr på sängkanten och göra låtar, sitta vid en portastudio och spela in låtarna, lyssna på skivor tillsammans, spela in blandband till varandra, repa i replokaler, gå ut och kolla band göra spelningar och ordna klubbar. Man hade stenkoll på alla gitarrband i Malmö och var hej och du med de flesta i dessa musikkretsar.


Unsound - Mr Sykes (demospår, 1997)

En kväll såg jag och min vän Sebastian ett nytt band på Panora (klubblokal och bio i källarplan). Vi blev alldeles häpna och jag skrek av glädje. I slutet av 90-talet lät knappast något annat band på det här viset. Killarna i Unsound såg väldigt unga ut också, typ 19-20 år. Jag fattade inte hur de hade hunnit få den typen influenser som verkade ligga bakom deras musik. Kom ihåg att detta var före vår tid med musiknedladdning, YouTube och Spotify, så man fick gå den långa hårda vägen genom att forska sig fram skiva för skiva. Det visade sig dock efteråt - när jag kastat mig över dem i pur entusiasm - att de var i min ålder.

Unsound var ett tystlåtet introvert band som aldrig verkade få några fans, inte ens bland deras egna flickvänner. Det var egentligen bara jag, Sebastian och Jocke Leksell, sångaren i Dipper, som dyrkade dem. Jag blev vän med Unsounds flitigaste låtskrivare och gitarrist, Anders. Han hade en förkärlek för det monotona, skräniga, aviga och experimentella.



Essensen av Unsounds influenser var att de flesta av dem i sin tur varit influerade av Velvet Underground. Särskilt i Mermaid Song, en av de sista inspelningarna som Unsound gjorde tillsammans, känner jag Velvet-vibbarna. Här har de sänkt tempot och skapar ett närmast psykedeliskt groove, en melodisk monotoni som man nästan bara finner i folkmusik och hos Velvet. Fullständigt briljant!


Unsound - Mermaid Song (demospår, 1999)

Något år efter Unsound slog The Strokes igenom med dunder och brak. White Stripes fick också ett stort genombrott. New York och Detroit var tillbaka på rockkartan. Postpunken blev het. Publikens öron anpassade sig och smakpreferenserna försköts.

Jag och Anders tappade kontakten när jag flyttade från Malmö för snart tio år sedan. Men jag lyckades spåra upp hans telefonnummer och ringde upp Anders härom dagen. Det visade sig att han bodde kvar på Möllevången och höll fortfarande på med musik, nu i duon Death And Vanilla, tillsammans med sin flickvän. De har fans också från hela världen. MySpace har totalt ändrat villkoren för band som tidigare varit på demonivå. Njut av detta hypnotiska stycke raffinerad retroelectronica!


Death And Vanilla - Ghosts In The Machine (2009)

Stäng av radion, lyssna här istället!

Jag är just nu rejält trött på att refrängfokuserad pop av en del avfärdas som simpel och lättillverkad. Det är naturligtvis inte så. Att producera låtar med smitttande refränger är snarare något av det svåraste musikaliska hantverk som finns. För att förtydliga menar jag inte all musik från de hitfabriker, som finns och har funnits, där låtarna skrivs för att antingen låta snarlikt en, oftast ganska bra, tidigare hitlåt, eller där man efterliknar ett sound och själva låten har underordnad betydelse. Nej jag menar välsvarvade melodislingor med en krok som fäster vid första, tionde eller kanske femtionde lyssningen, och när hullingen väl perforerat trumhinnan är fast för evigt.


The Rollers - Turn on the radio(1979)

Nu är jag inte en person som endast letar musik med bra refränger. Jag lyssnar absolut lika gärna, om inte ännu hellre, på låtar som har bra vers och svagare refräng. Och för den delen musik som inte alls är uppbyggd på detta sätt utan använder sig av andra former, men det är en annan historia.



The Rollers är en sen inkarnation av Bay City Rollers. Deras dagar som tonårsidoler var över och skivbolaget Arista hade tappat tron på bandet. Det är möjligt att det gav bandet ett ökat utrymme för att göra mindre kommersiell, och mer intressant musik(nåja). Detta skriver jag något fördomsfullt då Bay City Rollers tidiga karriär för mig är höljd i dimma, mest minns jag att bandet var väl representerat på de små idolbilder man samlade som liten. Turn on the radio är under alla omständigheter en fullständigt underbar låt där både vers och refräng är absolut himmelska, och Magnus associerade, helt rättvist, till Cheap Trick när han hörde låten första gången.

Jag är Inte bara gitarrpopnörd

Jag har det senaste året blivit mycket förtjust i en några låtar som kan härröras modstulen electropop. Främst är det en del av Joy Divisions repertoar som fascinerar och allra mest låten Isolation från Closer. Ett enkelt elektroniskt beat följer Peter Hooks basgång som är som en perpetuum mobile. En lätt hypnotisk känsla infinner sig och snart kan fötterna inte vara still utan förs över golvet likt ett dammsugarmunstycke. New Order förfinade ju sedan detta på ett otal plattor, men jag tycker inte det funkar så bra som här. New Orders variant ger mig, säkert mycket fördomsfullt, en (nid)bild av skrålande Engelsmän på puben med armarna viftande i luften.

Joy Division - Isolation(1980)

Varför intresset kommit just nu kan man ju bara spekulera i, men en anledningen är möjligen att jag tidigare alltid sett mig själv som en person som avgudar gitarren. Utåt sett har jag alltid velat framstå som en gitarrpopare eller till och med gitarrpopnörd som kanske är en mer riktig benämning. Elektroniska instrument skulle hålla sig utanför inspelningsstudion och en grupp skulle i grunden bestå av gitarrist, basist och trummis. Ytterliggare en anledning till att jag haft så svårt för New Order, som i grund och botten är gitarrpop ympad med elektronika. Sedan kunde man som krydda addera blås, piano och stråkar, bara det var "the real thing". Jag använde alltså hårdrockarnas argument.

Ed Sirrs är en engelsman som i huvudsak verkar som fotograf. Bland annat har han jobbat för Sounds och NME och har tagit det fotot på Manic Street Preachers Richey där han karvat in 4 real på vänster underarm. Han har också några musikaliska alster på sitt samvete, under eget namn släppte han singeln I think I think to much, 1979. Under början av 80-talet spelade han sedan in några, ganska dåliga, låtar med Wooden Monroe. Det finns några videos på You Tube om ni vidare vill kolla upp honom.

Ed Sirrs - I think I think to much(1979)

I think I think to much har det senaste halvåret varit en stor hit hos mig. Den är, precis som Isolation, monotont påträngande. Men när jag hör den tänker jag inte på vardagliga hushållssysslor som dammsugning. Nej istället byggs ett skrämmande kargt och ödsligt landskap upp. Jag tänker mig miljön som huvudpersonerna i Cormac Mccarthys roman Vägen befinner sig i, jag har inte sett filmen, utan jag har mina egna kulisser. Mardrömmer om kittlande framtidsskildringar, där det mänskligt varma bytts ut mot det maskinellt kalla. Jag påminns om den ångest jag kunde uppleva som barn över att bli övergiven och ensam kvar med endast mina egna tankar som sällskap. Därför är glad att jag inte hade tillgång till Ed Sirrs variant på pop under mina tidiga lyssnarår, den hade troligtvis skrämt skiten ur mig, vilket kanske är annu en anledning till att jag tidigare haft svårt att uppskatta synthmusik, för att använda ett inte alltför smalt begrepp.