Jag är Inte bara gitarrpopnörd

Jag har det senaste året blivit mycket förtjust i en några låtar som kan härröras modstulen electropop. Främst är det en del av Joy Divisions repertoar som fascinerar och allra mest låten Isolation från Closer. Ett enkelt elektroniskt beat följer Peter Hooks basgång som är som en perpetuum mobile. En lätt hypnotisk känsla infinner sig och snart kan fötterna inte vara still utan förs över golvet likt ett dammsugarmunstycke. New Order förfinade ju sedan detta på ett otal plattor, men jag tycker inte det funkar så bra som här. New Orders variant ger mig, säkert mycket fördomsfullt, en (nid)bild av skrålande Engelsmän på puben med armarna viftande i luften.

Joy Division - Isolation(1980)

Varför intresset kommit just nu kan man ju bara spekulera i, men en anledningen är möjligen att jag tidigare alltid sett mig själv som en person som avgudar gitarren. Utåt sett har jag alltid velat framstå som en gitarrpopare eller till och med gitarrpopnörd som kanske är en mer riktig benämning. Elektroniska instrument skulle hålla sig utanför inspelningsstudion och en grupp skulle i grunden bestå av gitarrist, basist och trummis. Ytterliggare en anledning till att jag haft så svårt för New Order, som i grund och botten är gitarrpop ympad med elektronika. Sedan kunde man som krydda addera blås, piano och stråkar, bara det var "the real thing". Jag använde alltså hårdrockarnas argument.

Ed Sirrs är en engelsman som i huvudsak verkar som fotograf. Bland annat har han jobbat för Sounds och NME och har tagit det fotot på Manic Street Preachers Richey där han karvat in 4 real på vänster underarm. Han har också några musikaliska alster på sitt samvete, under eget namn släppte han singeln I think I think to much, 1979. Under början av 80-talet spelade han sedan in några, ganska dåliga, låtar med Wooden Monroe. Det finns några videos på You Tube om ni vidare vill kolla upp honom.

Ed Sirrs - I think I think to much(1979)

I think I think to much har det senaste halvåret varit en stor hit hos mig. Den är, precis som Isolation, monotont påträngande. Men när jag hör den tänker jag inte på vardagliga hushållssysslor som dammsugning. Nej istället byggs ett skrämmande kargt och ödsligt landskap upp. Jag tänker mig miljön som huvudpersonerna i Cormac Mccarthys roman Vägen befinner sig i, jag har inte sett filmen, utan jag har mina egna kulisser. Mardrömmer om kittlande framtidsskildringar, där det mänskligt varma bytts ut mot det maskinellt kalla. Jag påminns om den ångest jag kunde uppleva som barn över att bli övergiven och ensam kvar med endast mina egna tankar som sällskap. Därför är glad att jag inte hade tillgång till Ed Sirrs variant på pop under mina tidiga lyssnarår, den hade troligtvis skrämt skiten ur mig, vilket kanske är annu en anledning till att jag tidigare haft svårt att uppskatta synthmusik, för att använda ett inte alltför smalt begrepp.