Word from Brother Z (through Brother M)

Det här inlägget kommer inte följa någon djupare linje. Jag kommer inte relatera till någon tonårsupplevelse, dra artistens historik eller utveckla hur jag fann detta, vad det betyder etc. Det överlämnar jag åt lyssnaren/läsaren. Jag vill bara lägga ut fyra klockrena sommarhits. Samtliga av dessa har nått mig via min vän i Malmö, DJ:n och numera också skivaffärsägaren Sebastian Fonzeus. Han är en av plattvändarna på soulklubben Function i Malmö, som helgresiderar på Babel vid Folkets park. Passande nog har han för några månader sedan öppnat en perfekt liten skivaffär alldeles i närheten med den lämpliga titeln Rytm (svenskt/skånskt uttal). Vi delar en förkärlek för svängig musik som blir ännu bättre av poppiga förtoner. Någon direkt genre för detta kan jag inte komma på. Det närmaste är väl Blue-eyed soul. Men jag gillar inte etiketter. Efter ett livslångt musiklyssnande känns det märkligt och onödigt. Jag citerar Sam Phillips som svarade följande på vad för musik han spelade in i Memphis: Just music, man, music.

En sådan låt är den forne sångaren i engelska Marmalade, Junior Campbells Sweet Illusion. Jag kan inte säga annat än att den är sinnessjukt bra. Det är uppåtmusik, med sväng och grymma melodier. Många sådana här låtar har gjorts och fallit mellan raderna för att de inte varit den rådande trenden, och för att de varit just svårdefinierade. Men kanske var det här en stor hit? Det låter ju så i mina öron. Jag har inte forskat om den för jag vill leverera den i själva upptäckarglädjens stund.


Junior Campbell- Sweet Illusion (1973)


Mer av samma vara är västkustpopparen Ned Dohenys If you should fall. Det är en artist Zebbe tycker mycket om som jag hört väldigt lite av. Från skivan Hard Candy var det denna jag tyckte var klart bäst, en otroligt catchy och dansant poplåt med soulundertoner. Dra er egen slutsats. Men lyssna. Och dansa. För jag kan inte sitta still när jag hör den. Och jag får oftast ett stort leende på läpparna.


Ned Doheny- If you should fall (1976)

För att väga upp solskensmelodierna får det bli mörkare, men ännu svängigare tongångar. Den multientiska gruppen Equals är i princip obekanta för mig musikaliskt. Jag vet bara att Eddy Grant var med här och vad han är känd för sen är jag inte heller riktigt klar över. Måste man veta allt? Man kan väl dra paralleller till Sly & The Family Stone som Magnus så passande gjorde på Oliver Twist igår, när vi pratade om den här gruppen. Fast de sistnämnda hade även könsblandning. Black skinned blue eyed boys ansluter till tidens mindre naiva samhällssyn, och påminner om Norman Whitfields arbeten med The Temptations. Framför allt bör den avnjutas högt, och utgör ännu bättre underlag för dans än Doheny!


The Equals- Black skinned blue eyed boys (1971)


Avslutningsvis en popdänga som bara är en skön melodi spelad rakt upp och ner utan större krusiduller. Jag vet inte mycket heller om Brian Hyland, men jag har för mig att han representerade mindre upphetsande musik i början på 60-talet. Rätta mig om jag har fel och skriv en specialare med hans främsta låtar. Could you dig it kom bara på singel och andas tidigt 70-tal. Enligt Zebbe är hela lp:n på Uni av hög kvalité, men jag har inte lyssnat till fullo och kan inte skriva under. Jag slänger bara ut tråden. Låten har väl lite bubbelgumanstrykning, men också lite mer tyngd och mognad. Nästan lite attityd.


Brian Hyland- Could you dig it? (1971)

Dessa låtar har kommit till mig på bland-cd:s, mailtips eller köpts i Zebbes högst rekommenderbara affär på Almbacksgatan i Malmö. Utrymmet är litet, men ytan är fullspäckad av kvalitativ soul/funk och pop/rock. Dessutom är han synnerligen trevlig. Jag beklagar bara att jag inte bor kvar i min lya porten bredvid. Då hade det säkert kommit en andra del på den här artikeln. Ni får se den som ett tips på lite sommarhits och en push för ett nytt musikaliskt vattenhåll. Drick djupt.