Rotpop

I ljuset (eller kanske mörkret) av de senaste 2-3 årens alla medvetna, kontrollerade, duktiga och ofta pretentiösa soloartister framstår den där pojkfjuniga, men också spralliga hatt- och trumpetpopen som alltmer sympatisk; du vet den där subgenren som Håkan Hellström uppfann för drygt tio år sedan här i Sverige. Eller var det han som gjorde det?


Wilmer X - Rätt flicka, fel pojke (1981)

Den här låten har förföljt mig hela sommaren, men också hållt mig på gott humör när jag, på väg till stormarknaden eller vid jobbdatorn, sjungit rader som:

Å jag gjorde allt för att komma lite närmre
Å jag gjorde allt för att känna lite värme
Rätt flicka, fel pojke...


Den unge Nisse Hellberg hade ännu inte hittat sin pondus i sången, som vinglar rätt mycket på första fullängdaren. Men går det att exempelvis stå emot hur killarna bakom Nisse körar, den där speciella poptango-takten eller demonproducenten Pål Spektrums småskaliga eko? Tidiga Wilmer X var otroligt charmerande och väldigt mycket pop (dock utan hattar och trumpeter)!