Southend Rock

Jag och min vän Claes kommer att göra en pilgrimsresa. Om mindre än en vecka kommer vi att nå vårt mål. Jerusalem, Santiago de Compostela eller rent av Nidarosdomen i Trondheim undrar du kanske? Nejdå, vi styr kosan mot grevskapet Essex, en timme öster om London, där floden Themsen möter Nordsjön.

Men vad i herrans namn ska vi göra där? Essex har ju inte det bästa ryktet. I England skämtar man om Essex girls, lättfotade och slampigt klädda, sådana man i bästa fall hittar på sidan 3 i den engelska tabloidpressen. De bildar själva arketypen för den blonderade, blåsta fotbollsfrun. Nej, vi är inte där på grund av de lokala brudarna. Någon kallade för övrigt Essex för: a boil on the bum of the nation.

Både jag och Classe är musiknördar och vallfärdar till orterna Southend-On-Sea, Canvey Island och Basildon av pop- och rockhistoriska skäl. Många av våra favoritband och artister kommer ursprungligen från denna trakt. Framför allt härrör flera av pubrockens giganter härifrån - Dr. Feelgood med Wilko Johnson i spetsen, Eddie & The Hot Rods, The Kursaal Flyers, Legend med Mickey Jupp och Lew Lewis. Faktiskt kommer också storheter som Procul Harum från Southend. Läs en personlig essä av Will Birch (The Kursaal Flyers och The Records) om den lokala rockscenen på 1960- och 1970-talet. Dessutom föddes i princip syntpopen i närliggande Basildon genom Depeche Mode (Classes gamla husgudar) och en av gruppens grundare - Vince Clarke - hoppade tidigt av och bildade Yazoo med en tjej från Canvey Island, nämligen Alison Moyet.


Men inte nog med det, inne på Mickes Skivor härom året köpte jag för 10 spänn en samlingsskiva från 1979 som skildrade musiklivet i Southend vid den tiden genom dess lokala rockband. Redan när samlingen kom ut hade minst hälften av banden splittrats, gett upp eller blivit nya band. Musiken var mer eller mindre på demonivå, men ack vad bra! Andra spåret slog mig direkt på trynet med en upper cut och jag gick ner på knä med näsblod framför högtalarna.


The Jukes - I Do What I Do (1979)

För mig kan rock inte bli bättre än så här! Ett snärtigt intro, ostämd gitarr, en nonschig, tondöv sångare som spelar ett lödigt munspel (typiskt för denna trakt) och en glödande fuzzgitarr som kommer in som på en våg av feedback fram till solot. Rapp, punkig garagerock fångad i farten!


The Vicars - I'm Going Mad (1979)

Gissa sångerskan! Det är faktiskt en 18-årig Alison Moyet, som då kallades Alf, några år före att Vince Clarks syntar ackompanjerade hennes blodfyllda, bluesiga stämma. Desperat garagepunk direkt från replokalen, i all sin charm leder låten på nåt sätt mina tankar till The Undertones. Det finns faktiskt en hel hemsida om Southends punkscen (läs mer).

Jag och Claes ska djupdyka i backarna på de lokala skivbörsarna, smaska i oss jellied eel med pie & mash, dricka bitter, lystra efter cockney-dialekten, strosa på Englands längsta pir och i Southends nöjeskvarter, blicka ut över oljeraffinaderierna från vallarna kring Canvey Island och kanske få se livs levande musik på nån pub. Jag dagdrömmer igen om hur himmelskt det kommer bli till gunget av en pubrock-klassiker.


Legend - Cheque Book (1971)