Magnus stundande pilgrimsresa i postningen härunder fick mig att tänka på hösten 1986. Jag såg Billy Bragg på Glädjehuset i Stockholm då och bland mycket annat spelade han en egen version av rockstandarden Route 66. I Billys version handlade den om A13, vägen som går från London till Southend-On-Sea. Så mycket mer behöver jag inte orda om den, han presenterar den så bra själv.
Jag och min vän Claes kommer att göra en pilgrimsresa. Om mindre än en vecka kommer vi att nå vårt mål. Jerusalem, Santiago de Compostela eller rent av Nidarosdomen i Trondheim undrar du kanske? Nejdå, vi styr kosan mot grevskapet Essex, en timme öster om London, där floden Themsen möter Nordsjön.
Men vad i herrans namn ska vi göra där? Essex har ju inte det bästa ryktet. I England skämtar man om Essex girls, lättfotade och slampigt klädda, sådana man i bästa fall hittar på sidan 3 i den engelska tabloidpressen. De bildar själva arketypen för den blonderade, blåsta fotbollsfrun. Nej, vi är inte där på grund av de lokala brudarna. Någon kallade för övrigt Essex för: a boil on the bum of the nation.
Både jag och Classe är musiknördar och vallfärdar till orterna Southend-On-Sea, Canvey Island och Basildon av pop- och rockhistoriska skäl. Många av våra favoritband och artister kommer ursprungligen från denna trakt. Framför allt härrör flera av pubrockens giganter härifrån - Dr. Feelgood med Wilko Johnson i spetsen, Eddie & The Hot Rods, The Kursaal Flyers, Legend med Mickey Jupp och Lew Lewis. Faktiskt kommer också storheter som Procul Harum från Southend. Läs en personlig essä av Will Birch (The Kursaal Flyers och The Records) om den lokala rockscenen på 1960- och 1970-talet. Dessutom föddes i princip syntpopen i närliggande Basildon genom Depeche Mode (Classes gamla husgudar) och en av gruppens grundare - Vince Clarke - hoppade tidigt av och bildade Yazoo med en tjej från Canvey Island, nämligen Alison Moyet. 
Men inte nog med det, inne på Mickes Skivor härom året köpte jag för 10 spänn en samlingsskiva från 1979 som skildrade musiklivet i Southend vid den tiden genom dess lokala rockband. Redan när samlingen kom ut hade minst hälften av banden splittrats, gett upp eller blivit nya band. Musiken var mer eller mindre på demonivå, men ack vad bra! Andra spåret slog mig direkt på trynet med en upper cut och jag gick ner på knä med näsblod framför högtalarna.
The Jukes - I Do What I Do (1979)
För mig kan rock inte bli bättre än så här! Ett snärtigt intro, ostämd gitarr, en nonschig, tondöv sångare som spelar ett lödigt munspel (typiskt för denna trakt) och en glödande fuzzgitarr som kommer in som på en våg av feedback fram till solot. Rapp, punkig garagerock fångad i farten!
The Vicars - I'm Going Mad (1979)
Gissa sångerskan! Det är faktiskt en 18-årig Alison Moyet, som då kallades Alf, några år före att Vince Clarks syntar ackompanjerade hennes blodfyllda, bluesiga stämma. Desperat garagepunk direkt från replokalen, i all sin charm leder låten på nåt sätt mina tankar till The Undertones. Det finns faktiskt en hel hemsida om Southends punkscen (läs mer).
Jag och Claes ska djupdyka i backarna på de lokala skivbörsarna, smaska i oss jellied eel med pie & mash, dricka bitter, lystra efter cockney-dialekten, strosa på Englands längsta pir och i Southends nöjeskvarter, blicka ut över oljeraffinaderierna från vallarna kring Canvey Island och kanske få se livs levande musik på nån pub. Jag dagdrömmer igen om hur himmelskt det kommer bli till gunget av en pubrock-klassiker.
Legend - Cheque Book (1971)
Få riktigt bra popband har väl blivit misshandlade av sin samtid som The Bangles blev i mitten av åttiotalet. Inte så att de gick lottlösa ur decenniet, de hade flera riktigt stora hitlåtar t ex Walk like an egyptian och kanske framförallt Eternal flame. Men med en uppsjö av egna låtar och mycket välvalda covers skulle de naturligtvis vara ett band man vill slänga in på vilken välkomponerad bland-CD som helst. Nu är tyvärr musiken så nedkletad av den trista åttiotals-ljudbilden att man, de få gånger man trots allt gör det, vid lyssning snabbt hoppar mellan spåren och letar vidare i sin samling för att hitta mindre daterad musik.
The Bangles - The Real world
Undantaget är debut EP från 1982 The Real world. De gravt 60-tals-inspirerade låtarna vårdas här ömt av ett geni, Craig Leon. Har man producerat bland annat Suicides och Ramones debutalster och dessutom den bortglömda(?) 80-tals klassikern Jeffrey Lee Pierces soloalbum Wildweed, så förtjänar man alla hyllningar man kan få. Craigs storhet enligt mig ligger i att han möter artisterna i deras bekvämlighetszon och lyfter på så sätt fram det allra mest väsentliga, som alltid skall vara bra låtar. För öron vana vid pompiga och storslagna produktioner är hans verk säkert alldeles för torra och odynamiska. Men ingen av de tidigare nämnda plattorna skulle vinna på någon uppblåst ljudbild med mer luft och dynamik, han vet alltså vad som krävs och låter artisten och musiken vara det som lyfts fram. Istället kopplar han exempelvis Suicides moderna elektroniska punk med ett krispigt 50-talssound, och resutatet är svåröverträffat. För The Bangles del innebär det att han silar in lagom doser av The Byrds, The Kinks och en rejäl dos The Mamas & The Papas i produktionen.
St Austell Coliseum, 25/06/81
Michael Sobell Ports Centre, London, 12/12/81
Brixton Fair Deal, London, 15/03/82
Isstadion, Stockholm, 16/04/82
Bridlington Spa Pavilion, 06/12/82.
Vän av ordning kanske börjar oroa sig nu. Blir det gryninga semesterdiabilder från Storbritannien? Vad gör i så fall Isstadion i uppräkningen? Handlar det om engelska ishockeylag? Nej, förstås inte. Det handlar om The Jam. Närmare bestämt om fem konsertupptagningar som på ganska kort tid dykt upp på olika musikbloggar. Det fick mig att minnas och fundera. Jag tänkte på hur det var förr. Hur annorlunda allt är nu. Intresset för inspelningar av artisters konserter har förstås funnits länge men det har aldrig tidigare varit så lätt att ta del av dem på laglig eller tveksam väg. Den som till exempel är nere med Grateful Dead kan vilken dag som helst gå in på archive.org och helt lagligt börja tanka ned 8 141 konsertupptagningar eller varför inte modestare 567 med Drive By Truckers, 376 med Little Feat, 251 med Camper Than Beethoven, 224 med My Morning Jacket, 96 med Elliott Smith eller 65 med Billy Bragg för att bara nämna några av de kändare artisterna där. Det finns en där med Evil Farmer också om någon läsare är nyfiken.
Något liknande var förstås fullständigt otänkbart när jag började gilla The Jam ungefär samtidigt som de splittrades 1982. Den som ville höra något utöver det officiellt utgivna var hänvisad till ett femtontal fullängdare och tre singelbootlegs. Samtliga förstås utgivna på vinyl (mot slutet av 80-talet och i början på 90-talet dök ytterligare an handfull upp). Hänvisad betydde i det här fallet att leta på skivbörsar, i musiktidningarnas läsarannonser, bland radannonserna i DN, på skivlistor som beställdes från samlare mot dubbelt svarsporto och i Gula Tidningen som var den tidens motsvarighet till Blocket. Jag var bra på att jaga och leta. Den enda av de där ursprungliga Jam-bootarna jag inte hittade under de där första tio årens samlande och som jag aldrig ägde och som jag till denna daga aldrig sett ett fysiskt exemplar av är den närmast mytiska japanska dubbeln Music Machine.
Utöver detta återstod sådan galenskap som skivbolagets acetater, BBC Transcription-plattor och liknande som pressats i små kvantiteter för officiella radiouppspelningar och bootlegkassetter. Bootlegkassettvärlden var en helt egen. Sida upp och sida ned med kopierade maskinskrivna rader luslästes i jakt på just den där konserten. Det kvalitetsindexerades in absurdum och hade man tur var det inte en femte generationens kopia som man eventuellt kunde lägga vantarna på. Förutsatt förstås att den som hade listan sålde sina dyrgripar och inte bara bytte mot saker som han (och tro mig det var en han) inte redan hade eller bara hade i sämre kvalitet. Jag kom aldrig så långt med The Jam. Acetaterna och BBC Transcription-plattorna var alltid för dyra och på de där kassettlistorna fanns aldrig något som inte var avspelat från de bootlegs jag redan hade.
Som ni förstås vet är dagens situation där så mycket kan laddas ned gratis utan större jakt än att skriva sökord i en ruta, följa länkar och hålla koll på några centrala bloggar något helt annat. Särskilt förstås för någon vars musikintresse sträcker sig så långt tillbaka att inte ens återutgåvor av officiella skivor med stora artister var någon självklarhet. Fick någon kompis tag på en samlingsskiva med till exempel Small Faces spelade alla av den. Jo yngre läsare, det är sant. Ville man provlyssna någon inte fullt dagsaktuell artist man läst om gick man till den mest välsorterade skivaffären eller biblioteket med hårt hållna tummar för att sedan förmodligen gå därifrån besviken. En tjänst som Spotify var bortom science fiction. Det mest fascinerande är dock att det nu dyker upp så många konsertupptagningar som ingen, eller bara ett ytterst begränsat fåtal, någonsin sett till eller hört innan. Jag antar att det har att göra med att de där ljudteknikerna som själva kopplade en bandspelare till konsertlokalens mixerbord och de där männen som rädda för upptäckt stod med dunkande hjärtan och en snurrande kassettapparat i fickan i dag är så pass gamla att delandet av den där ungdomsnostalgin de vårdat i årtionden blivit till en ny gemenskap och liten smula personlig stjärnstsus på nätet. Samma fenomen som gör att egenpressade singlar med obskyra grupper som såldes i några hundra exemplar 1974 eller 1981 i dag kan laddas ned i noggrant putsad ljudkvalitet och med bilder på såväl konvolut som etiketter till.
Det finns egentligen inget slut på den här texten precis som det förhoppningsvis inte finns något riktigt slut på det där materialet som kommer att fortsätta att hitta ut på nätet. Eller med The Jam finns det förstås det. Antalet konserter var inte obegränsat och en stor del av dem spelades förmodligen aldrig in men visst kan jag väl få hoppas på att någon gång få höra till exempel introduktionen "Hello and welcome to the Red Cow" från början av 1977?
--------------
Jag har visst övertrasserat mitt Picasa-konto så ni får vänta på bilder.
Det här inlägget kommer inte följa någon djupare linje. Jag kommer inte relatera till någon tonårsupplevelse, dra artistens historik eller utveckla hur jag fann detta, vad det betyder etc. Det överlämnar jag åt lyssnaren/läsaren. Jag vill bara lägga ut fyra klockrena sommarhits. Samtliga av dessa har nått mig via min vän i Malmö, DJ:n och numera också skivaffärsägaren Sebastian Fonzeus. Han är en av plattvändarna på soulklubben Function i Malmö, som helgresiderar på Babel vid Folkets park. Passande nog har han för några månader sedan öppnat en perfekt liten skivaffär alldeles i närheten med den lämpliga titeln Rytm (svenskt/skånskt uttal). Vi delar en förkärlek för svängig musik som blir ännu bättre av poppiga förtoner. Någon direkt genre för detta kan jag inte komma på. Det närmaste är väl Blue-eyed soul. Men jag gillar inte etiketter. Efter ett livslångt musiklyssnande känns det märkligt och onödigt. Jag citerar Sam Phillips som svarade följande på vad för musik han spelade in i Memphis: Just music, man, music.
En sådan låt är den forne sångaren i engelska Marmalade, Junior Campbells Sweet Illusion. Jag kan inte säga annat än att den är sinnessjukt bra. Det är uppåtmusik, med sväng och grymma melodier. Många sådana här låtar har gjorts och fallit mellan raderna för att de inte varit den rådande trenden, och för att de varit just svårdefinierade. Men kanske var det här en stor hit? Det låter ju så i mina öron. Jag har inte forskat om den för jag vill leverera den i själva upptäckarglädjens stund.
Junior Campbell- Sweet Illusion (1973)
Mer av samma vara är västkustpopparen Ned Dohenys If you should fall. Det är en artist Zebbe tycker mycket om som jag hört väldigt lite av. Från skivan Hard Candy var det denna jag tyckte var klart bäst, en otroligt catchy och dansant poplåt med soulundertoner. Dra er egen slutsats. Men lyssna. Och dansa. För jag kan inte sitta still när jag hör den. Och jag får oftast ett stort leende på läpparna.
Ned Doheny- If you should fall (1976)
För att väga upp solskensmelodierna får det bli mörkare, men ännu svängigare tongångar. Den multientiska gruppen Equals är i princip obekanta för mig musikaliskt. Jag vet bara att Eddy Grant var med här och vad han är känd för sen är jag inte heller riktigt klar över. Måste man veta allt? Man kan väl dra paralleller till Sly & The Family Stone som Magnus så passande gjorde på Oliver Twist igår, när vi pratade om den här gruppen. Fast de sistnämnda hade även könsblandning. Black skinned blue eyed boys ansluter till tidens mindre naiva samhällssyn, och påminner om Norman Whitfields arbeten med The Temptations. Framför allt bör den avnjutas högt, och utgör ännu bättre underlag för dans än Doheny!
The Equals- Black skinned blue eyed boys (1971)
Avslutningsvis en popdänga som bara är en skön melodi spelad rakt upp och ner utan större krusiduller. Jag vet inte mycket heller om Brian Hyland, men jag har för mig att han representerade mindre upphetsande musik i början på 60-talet. Rätta mig om jag har fel och skriv en specialare med hans främsta låtar. Could you dig it kom bara på singel och andas tidigt 70-tal. Enligt Zebbe är hela lp:n på Uni av hög kvalité, men jag har inte lyssnat till fullo och kan inte skriva under. Jag slänger bara ut tråden. Låten har väl lite bubbelgumanstrykning, men också lite mer tyngd och mognad. Nästan lite attityd.
Brian Hyland- Could you dig it? (1971)
Dessa låtar har kommit till mig på bland-cd:s, mailtips eller köpts i Zebbes högst rekommenderbara affär på Almbacksgatan i Malmö. Utrymmet är litet, men ytan är fullspäckad av kvalitativ soul/funk och pop/rock. Dessutom är han synnerligen trevlig. Jag beklagar bara att jag inte bor kvar i min lya porten bredvid. Då hade det säkert kommit en andra del på den här artikeln. Ni får se den som ett tips på lite sommarhits och en push för ett nytt musikaliskt vattenhåll. Drick djupt.
I åtta års tid har jag gått med dagdrömmar om en ny popklubb och äntligen blir de verklighet. I månadsskiftet augusti/september blir det premiär för klubben Shake Some Action i källaren på Pet Sounds Bar (på Skånegatan i Stockholm). Där serverar jag och gästande plattvändare vällagrad årgångspop 1963-1983 tillsammans med nördservice, "instant feedback" och en del tokiga infall. En torsdag i månaden är det tänkt. Jag håller dig som Spengo-läsare uppdaterad.
Det blir pop på längden och bredden - beat pop, barockpop, amerikansk folkrock, sunshine pop, psychpop, powerpop, new wave och annat svårkategoriserat men melodiskt. Detta är den mest fantastiska musik som man alldeles för sällan får njuta av ute på krogen. Visst kan vi göra undantag, men jag sätter gränsen vid The Smiths debutsingel Hand In Glove från 1983 för jag tycker att Stockholm haft tillräckligt med indiepop-klubbar.
Här är en tänkbar sekvens med tre fina poplåtar som jag skulle kunna tänka mig att spela något klubbkväll i höst:
Nick Lowe - Marie Provost (1977)
Tommy James & The Shondells - Out Of The Blue (1967)
Shakane - Love Machine (1975)
Du kanske undrar varför jag jämt och ständigt återvänder till tonåren, varför jag inte kan släppa det förgångna och leva i nuet?
Jag kan inte komma ifrån att i tonåren och barndomen hade jag mina häftigaste upplevelser av musik, film och TV, tillsammans med annat som hände i själva livet. Jag var så påverkbar och mottaglig då, allt kändes nytt och oupptäckt. Medvetandet sprängdes gång på gång och ofta minns jag klart och tydligt vad det handlade om. Nuförtiden är jag blasé och kritisk, kan bli skedmatad med fina Spotify-listor och högklassiga YouTube-klipp och knappast något gör intryck, ingenting sätter sig i mitt minne.
Så här i efterhand kan jag tycka 1980-talet var ett ytterst fascinerande decennium, fyllt av kontraster. I yngre tonåren gick jag runt klädd i pastellfärger med dödsångest utlöst av det ständigt hotande Tredje världskriget som skulle göra slut på vår planet med hjälp av kärnvapen. Och om det inte räckte hade det kommit en ny besynnerlig virussjukdom (AIDS) som satte skräck i en trettonårig fobiker som mig. Genom listprogrammet Tracks översköljdes jag av catchy, färgsprakande popmusik och det lindrade ångesten tillfälligt.
Dock måste jag säga att även om hitmusiken ofta var medryckande och melodistark på 1980-talet så var väldigt lite musik svängig. Men en dag då jag var sexton år kom en väldigt nyskapande "låt" i radion. Särskilt nio sekunder ur den skakade om mina grundvalar.
M/A/R/R/S - Pump Up The Volume (UK singelversion 1987)
Pump Up The Volume är en lekstuga till stor del byggd av samplingar, en fest full av frenesi, glädjerusig galenskap och humor! Samtidigt är den så fulländat välgjord och inflytelserik på all dansmusik som kommit efter den. (Läs historien om tillkomsten av Pump Up The Volume och listan över varifrån alla samplingar kom.)
Visserligen hände det så mycket i Pump Up The Volume hela tiden, men klimax inträffade när en extatisk James Brown vid 1:43 skrek "watch me, watch me" och jag kastades in i ett break [1:47] med trummor och percussion som svängde så hårt att det nästan svartnade för ögonen. Jag förstod genast att detta var ett gammaldags, organiskt groove, men först igår tog jag reda på var det kom från.
Kool & The Gang - Jungle Jazz (1975)
Som du hör är detta en instrumental som bygger vidare på den funkiga hiten Jungle Boogie. Imorgon ska jag ut och finna mig minst en platta med Kool & The Gang från mitten av 1970-talet. Feel the spirit of the boogie!
Jag smyger in ett kort men högkvalitativt inlägg, åtminstone gällande låten, i Magnus serie om återanvända låtar. Med en långhelg framför oss som ser ut att bli skönt försomrig, är saknaden av en skön glidarbil att transportera familjen i till de lockande sköna sandstränderna sydväst om Simrishamn påtaglig. Men istället för att gräva ner mig i det i-landsproblemet tänkte jag presentera en annan skönhet, låten Little GTO.
Pontiac GTO 1964
Ursprungligen är låten debutsingel med bandet Ronny & The Daytonas från Nashville. Plattan släpptes sommaren, när annars förresten, 1964. Enligt låtskrivaren och sångaren John "Bucky" Wilkin så dagdrömdes låten fram under en fysiklektion. Jag älskar surfpopens ofta lite naiva anslag. Som om artisterna inte ville tävla med de välbyggda surfarna om flickornas gunst genom att ge musiken muskler och tyngd, utan istället valde en annan väg till hjärtat genom att framstå som lite tillbakadragna och sårbara.
New York Blondes Little GTO (1978)
Men det är ju covern vi vill åt. 15 år senare spelades låten in av studiogruppen New York Blondes med en viss Madame X på sång. Har man någon gång grävt ett än så litet hål i popens historia så avslöjar rösten genast att synonymen döljer Debbie Harry, sångerska i Blondie. Blondies skivbolag var inte välvilligt inställda till att singeln släpptes därför täcktes Debbies ansikte delvis på omslaget och hennes namn går ej att finna på skivan. Låten är i New York Blondes tappning något uppväxlad och mindre tillbakalutad, men körerna sitter där de ska och Debbies lätt gnälliga "wow, wow" är ju omöjliga att motstå. Lyssna, njut och ha en skön helg.
