Status Quos gyllene år - del 6

Blue for you
Blue for you är enligt mitt tycke den svagaste av de sex genomgångna skivorna. Skivan innehåller dock två riktigt starka spår, Mystery ways och Is there a better way. Den markerar dock ett avslut på den mer ambitiösa eran.

Nästa skiva var den på 70-talet obligatoriska livedubbeln, fantasilöst nog döpt till Quo Live. Efter det kom Rockin all over the world. Låtarna var på den skivan kortare, arrangemang mindre vågade och det psykedeliska arvet definitivt borta. Bandet hade dock kvar udden.

På skivan efter, If you can’t stand the heat, var det mesta jag hade gillat med Status borta och det blev också den sista av deras skivor jag lyssnat ordentligt på. De kommersiella framgångarna fortsatte dock under flera år. Bandet fick stora hittar med What you’re proposing, Whatever you want, en riktigt hemsk låt som skymmer sikten om bandets tidigare kvaliteter på samma sätt som Walk of life gör med Dire Straits, och det besynnerliga covervalet på Bollands You’re in the army now.

Den klassiska sättningen av bandet fanns till tidigt 1981. Under den första inspelningsdagen av 1981 års Never too late brast det för trummisen John Coghlan. Under tystnad massakrerade han det trumset Francis Rossi i vanlig ordning satt upp åt honom. John Coghlan var en extremet introvert person och de övriga medlemmarnas bruk av kokain skärmade av honom ytterligare. Denna situation triggade ytterligare hans redan tidigare kraftiga alkoholkonsumtion. Coghlan lämnade studion för att inte återvända och bildade sitt eget John Coghlan's Diesel.

Under de nästkommande åren accelererade framförallt Rossis kokain- och tequilamissbruk. En stor del av dagen gick åt till att fixa kokain och att åka runt på olika bankkontor för att ta ut pengar som inte var så iögonfallande att han behövde redogöra för vad de skulle användas till. Detta var under en tid då det inte gick att få ut så stora summor ur bankomater på en gång. För att få i sig tillräckligt av sin favoritdryck Tequila utan att det märktes på det övriga sällskapet hade Rossi ett speciellt trick. Han såg till att de satt vid ett bord en bit från bardisken. Han gick till baren för att köpa sin drink men först bad han bartendern att blanda en trippel ren tequila som han svepte, sedan en till och en till för att slutligen be om en trippel tequila med lite apelsinjuice i. Först då kunde han gå tillbaka till sitt sällskap och umgås. Kring 1984 var bandet i upplösning. Alan Lancaster bodde sedan några år i Australien och både Rossi och Parfitt ansåg att deras drogmissbruk bara kunde avta om de lade ned Status Quo. Bandet var i princip splittrat även om det aldrig offentliggjordes.

Så i början av 1985 ringde så en viss Bob Geldof och frågade om de kunde tänka sig att vara med på en stor välgörenhetsgala. Första tanken var att dagens nya generation av musiker inte ville ha något med dem att göra. Men efter en viss betänketid nappade de på erbjudandet. Överraskande ställde även Alan Lancaster upp. Sprickan mellan Lancaster och Rossi blev efter Band Aid alltför stor då skivbolaget krävde att Rossi skulle sjunga en av Lancasters låtar om den skulle släppas som singel. Sedan gjorde även singelsläppet av Margerita time sitt till. Det var dock inte första gången som Lancaster hotat att hoppa av. När han ersattes av en pappfigur i videon till Rockin all over the world några år tidigare var det inte så glada miner heller. Lancaster stämde Rossi och Parfitt på ett antal miljoner om de skulle fortsätta använda namnet. De gjorde upp i godo och köpte ut Lancaster till rättigheterna.

Personligt minne: När jag i sjätte klass var på en sån skolresa till Göteborg som verkar ha varit identisk under flera generationer, besökte vi Liseberg på kvällen. Det jag minns är att det fanns ett chokladhjul där man kunde vinna Blue for you. Jag återkom till hjulet med jämna mellanrum istället för att ägna mig åt det som de mer normala tolvåringarna gjorde. Man missar säkert en hel del som obotlig musiknörd, men jag har ju i gengäld fått skriva ett sånt här blogginlägg. Någon Blue for you blev det dock inte den gången.

Låtval:
• Is there a better way har en enkelhet och punkig attack som påminner om de pubrockband som 1977 inspirerades av punken och ändrade inriktning.


Is there a better way (1976)

• Mystery ways är en av Rich Parfitts paradnummer. Den var en av singlarna från albumet och han var stolt över att just hans låt valts ut. Särskilt omsorg har han lagt på gitarrpåläggen. Blue for you spelades in under den perioden när bandet hittade sin väg till amfetaminet. Francis Rossi lämnade Rich Parfitt sent på kvällen jobbandes med gitarrpålägg på Mystery ways. När Rossi släntrade in i studion vid tiotiden nästa morgon satt Parfitt fortfarande med samma låt, Rossi var imponerad över att hans partner var så ambitiös att han, trots gårdagens sena kväll, redan var på plats. Parfitt förstod dock inte alls kommentaren om att han var morgonpigg. Han hade i sitt amfetaminrus inte förstått att en natt gått och att det var morgon.


Mystery ways (1976)

Prolog
Jag har, vilket kanske skiner igenom här och var, en stark känslomässig koppling till Status Quo. Den första konsert jag såg utanför Motala var Status i Örebro under Rockin all over the world-turnén. Jag har varken förr eller senare upplevt en högre ljudvolym. Under inledande Caroline längtade jag bara till att låten skulle ta slut så att öronen fick en paus. Jag hade inget att stoppa i öronen, men jag ändå inte velat gjort det av rädsla för att verka töntig. Detta var ju långt före varenda kotte stoppar in öronproppar i öronen innan ens bandet slagit an första ackordet. Jag lärde mig spela gitarr till Status och därmed kunna bilda mitt första band. Efter tre års harvande med 1500-talsstycken utan att lära mig ett enda ackord köpte jag Status Quos not-/ackordbok. Det var Sesam öppna dig i mitt liv. Där stod det utmärkt hur ackorden skulle tas och det vara bara att börja blanda dem själv.

Sommaren mellan andra och tredje klass flyttade vi från Stockholm till Motala. Från att haft hela klassen samlad i tre höghus blev Motala till en början en ensammare tillvaro. På helgerna gjorde familjen ofta utflykter till det närbelägna friluftsområdet Råssnäsudden. Den 30 juli spelar Status Quo i ett stort tält på Råssnäsudden. Gissa vem som kommer att vara där, vi kanske syns?