Lew Lewis

Salige Lennart Persson har säkerligen mer än en gång skrivit om den tuffe pubrockaren Lew Lewis öde. Förutom att musiken var precis hans kopp te eller rättare sagt pint öl, så finns den typ av inslag i Lew Lewis historia som Lennart i sina artiklar och recensioner kunde frossa på. Missbruk, våld, äktenskapsproblem och en fattig bakgrund såg han som förutsättningar för "äkta" musik som hade förmåga att beröra och skaka om. Jag kunde ibland tycka att han var mer intresserad av bra historier än av musik.

Liksom många andra förgrundsgestalter inom den engelska pubrocken, kom Lew Lewis från Canvey Island/Southend-On-Sea i floden Themsens mynning, ett grått ställe bemängt med oljeraffinaderier. Han spelade i olika lokala band redan på 60-talet och i början av 70-talet, bland annat med sångaren Lee Brilleaux som senare skulle bilda Dr. Feelgood. Sedan var Lewis med i Eddie & The Rods, men blev utsparkad ur bandet innan de spelade in sin första LP. Dock var han med på den frenetiska och svettiga Live At The Marquee EP, inspelad sommaren 1976. Efter ett par singlar i eget namn blev Lewis upplockad av Stiff Records och släppte där sin enda LP år 1979 med sitt band under namnet Lew Lewis Reformer.

Plattan är till stora delar bufflig rhythm 'n' blues med få verkligt minnesvärda låtar. Men ett spår står verkligen ut på Save The Wail, en ratad Status Quo-låt. Den smittande Win Or Lose var mer melodisk än det övriga låtmaterialet och den släpptes också som singel.


Lew Lewis Reformer - Win Or Lose (1979)

Jag älskar Lew Lewis tuffa raka sångstil här. Detta är arbetarklassmusik utan högskolepoäng och jag älskar den. Lustigt nog började jag gilla pubrock samtidigt som jag flyttade upp till det medelklassdominerade, übersmarta och bajsnödigt stilmedvetna Stockholm. Först nu förstår jag att det var ett undermedvetet val av musik.

Framför allt var Lew Lewis en scenpersonlighet. Han spelade munspel så ursinnigt att det blödde ur munnen på honom. Efter några goda år gled Lew Lewis bort från gästspel på andra artisters skivor, skivkontrakt och spelningar. Det gick utför. Han gick en dag och rånade sitt lokala postkontor med en leksakspistol och fick ett byte på 5300 pund. Lew Lewis åkte fast och dömdes år 1987 till sju års fängelse.

På senare år har han spelat igen i konstellationer med Wilco Johnson och även med andra gamla Dr. Feelgood-medlemmar samt med Eddie & The Hot Rods. Men hans hälsa har vacklat till följd av mångårigt missbruk och Lew Lewis har åkt in och ut på sjukhus.

10cc for God´s sake!

10cc är ett kriminellt underskattat band. Punkt. Visst, de nämns både nu och då som ett "guilty pleasure" men då är det väl främst I´m Not In Love som åsyftas. Men dom har ju gjort så mycket mer.

Förmodligen är dom lite för smarta och alltför ironiska för att få nya generationer av hipsters och rockfans att gå igång på deras musik. Som alla vet är det ju en dödssynd att vara ironisk eller rolig när man gör pop- eller rockmusik. Jag vet inte. Vad jag vet är att 10cc gjorde stora poplåtar med de sötaste melodier den här sidan av The Beatles.

Jag lyssnade t ex på den här låten häromdagen och upptäckte hur otroligt FUNKY den är. Fin koskälla också. (Videon är usel men det promoklipp som finns på YouTube med den här låten, är tyvärr spärrad. Sök gärna upp det istället och passa på att se klippet med Old Wild Men live från 1974 också).

The Move - Chinatown

The Move på sin tid var ett framgångsrikt band, i alla fall hemma i Storbritannien. Men jag kan tycka att de är på tok för underskattade och bortglömda idag, med tanke på de många poplåtar fulla av iver, intensitet och melodier som de lämnade efter sig hela vägen från början till slut. Få andra band från samma tid lyckades samla ihop en lika stor låtskatt.


Jag har på känn att inte många har hört näst sista singeln, Chinatown. Den kom hösten 1971 när bara Roy Wood, Jeff Lynne och Bev Bevan var kvar i The Move och låten blev en mindre hit i England bara någon månad innan första albumet av Electric Light Orchestra kom med sin ovanligt lyckade fusion av rock och klassisk musik.


The Move - Chinatown (1971)

Med Chinatown tar trion sig an popformatet - som de bemästrar till fulländning - med oemotståndlig lätthet och lekfullhet. Kanske är det just den attityden som legat The Move i fatet? Men de kunde verkligen förena hitkänsla med raffinemang!

Band jag minns med värme del 1 - Unsound

Ahh, Möllevången i Malmö på 90-talet. Det var enkelt att få lägenheter och hyran var rimlig. Många av oss var arbetslösa och några gick på något sysselsättningsprojekt eller en datakurs. Andra misskötte sina enstaka kurser inom humaniora vid universitetet i Lund, som kändes så otroligt långt bort (typ jordens omkrets minus 15 kilometer). Kort sagt, vi låg samhället till last utan att känna skuld.

Istället för att göra samhällsnytta ägnade vi massor av tid åt vår passion musik: spela gitarr på sängkanten och göra låtar, sitta vid en portastudio och spela in låtarna, lyssna på skivor tillsammans, spela in blandband till varandra, repa i replokaler, gå ut och kolla band göra spelningar och ordna klubbar. Man hade stenkoll på alla gitarrband i Malmö och var hej och du med de flesta i dessa musikkretsar.


Unsound - Mr Sykes (demospår, 1997)

En kväll såg jag och min vän Sebastian ett nytt band på Panora (klubblokal och bio i källarplan). Vi blev alldeles häpna och jag skrek av glädje. I slutet av 90-talet lät knappast något annat band på det här viset. Killarna i Unsound såg väldigt unga ut också, typ 19-20 år. Jag fattade inte hur de hade hunnit få den typen influenser som verkade ligga bakom deras musik. Kom ihåg att detta var före vår tid med musiknedladdning, YouTube och Spotify, så man fick gå den långa hårda vägen genom att forska sig fram skiva för skiva. Det visade sig dock efteråt - när jag kastat mig över dem i pur entusiasm - att de var i min ålder.

Unsound var ett tystlåtet introvert band som aldrig verkade få några fans, inte ens bland deras egna flickvänner. Det var egentligen bara jag, Sebastian och Jocke Leksell, sångaren i Dipper, som dyrkade dem. Jag blev vän med Unsounds flitigaste låtskrivare och gitarrist, Anders. Han hade en förkärlek för det monotona, skräniga, aviga och experimentella.



Essensen av Unsounds influenser var att de flesta av dem i sin tur varit influerade av Velvet Underground. Särskilt i Mermaid Song, en av de sista inspelningarna som Unsound gjorde tillsammans, känner jag Velvet-vibbarna. Här har de sänkt tempot och skapar ett närmast psykedeliskt groove, en melodisk monotoni som man nästan bara finner i folkmusik och hos Velvet. Fullständigt briljant!


Unsound - Mermaid Song (demospår, 1999)

Något år efter Unsound slog The Strokes igenom med dunder och brak. White Stripes fick också ett stort genombrott. New York och Detroit var tillbaka på rockkartan. Postpunken blev het. Publikens öron anpassade sig och smakpreferenserna försköts.

Jag och Anders tappade kontakten när jag flyttade från Malmö för snart tio år sedan. Men jag lyckades spåra upp hans telefonnummer och ringde upp Anders härom dagen. Det visade sig att han bodde kvar på Möllevången och höll fortfarande på med musik, nu i duon Death And Vanilla, tillsammans med sin flickvän. De har fans också från hela världen. MySpace har totalt ändrat villkoren för band som tidigare varit på demonivå. Njut av detta hypnotiska stycke raffinerad retroelectronica!


Death And Vanilla - Ghosts In The Machine (2009)

Stäng av radion, lyssna här istället!

Jag är just nu rejält trött på att refrängfokuserad pop av en del avfärdas som simpel och lättillverkad. Det är naturligtvis inte så. Att producera låtar med smitttande refränger är snarare något av det svåraste musikaliska hantverk som finns. För att förtydliga menar jag inte all musik från de hitfabriker, som finns och har funnits, där låtarna skrivs för att antingen låta snarlikt en, oftast ganska bra, tidigare hitlåt, eller där man efterliknar ett sound och själva låten har underordnad betydelse. Nej jag menar välsvarvade melodislingor med en krok som fäster vid första, tionde eller kanske femtionde lyssningen, och när hullingen väl perforerat trumhinnan är fast för evigt.


The Rollers - Turn on the radio(1979)

Nu är jag inte en person som endast letar musik med bra refränger. Jag lyssnar absolut lika gärna, om inte ännu hellre, på låtar som har bra vers och svagare refräng. Och för den delen musik som inte alls är uppbyggd på detta sätt utan använder sig av andra former, men det är en annan historia.



The Rollers är en sen inkarnation av Bay City Rollers. Deras dagar som tonårsidoler var över och skivbolaget Arista hade tappat tron på bandet. Det är möjligt att det gav bandet ett ökat utrymme för att göra mindre kommersiell, och mer intressant musik(nåja). Detta skriver jag något fördomsfullt då Bay City Rollers tidiga karriär för mig är höljd i dimma, mest minns jag att bandet var väl representerat på de små idolbilder man samlade som liten. Turn on the radio är under alla omständigheter en fullständigt underbar låt där både vers och refräng är absolut himmelska, och Magnus associerade, helt rättvist, till Cheap Trick när han hörde låten första gången.

Jag är Inte bara gitarrpopnörd

Jag har det senaste året blivit mycket förtjust i en några låtar som kan härröras modstulen electropop. Främst är det en del av Joy Divisions repertoar som fascinerar och allra mest låten Isolation från Closer. Ett enkelt elektroniskt beat följer Peter Hooks basgång som är som en perpetuum mobile. En lätt hypnotisk känsla infinner sig och snart kan fötterna inte vara still utan förs över golvet likt ett dammsugarmunstycke. New Order förfinade ju sedan detta på ett otal plattor, men jag tycker inte det funkar så bra som här. New Orders variant ger mig, säkert mycket fördomsfullt, en (nid)bild av skrålande Engelsmän på puben med armarna viftande i luften.

Joy Division - Isolation(1980)

Varför intresset kommit just nu kan man ju bara spekulera i, men en anledningen är möjligen att jag tidigare alltid sett mig själv som en person som avgudar gitarren. Utåt sett har jag alltid velat framstå som en gitarrpopare eller till och med gitarrpopnörd som kanske är en mer riktig benämning. Elektroniska instrument skulle hålla sig utanför inspelningsstudion och en grupp skulle i grunden bestå av gitarrist, basist och trummis. Ytterliggare en anledning till att jag haft så svårt för New Order, som i grund och botten är gitarrpop ympad med elektronika. Sedan kunde man som krydda addera blås, piano och stråkar, bara det var "the real thing". Jag använde alltså hårdrockarnas argument.

Ed Sirrs är en engelsman som i huvudsak verkar som fotograf. Bland annat har han jobbat för Sounds och NME och har tagit det fotot på Manic Street Preachers Richey där han karvat in 4 real på vänster underarm. Han har också några musikaliska alster på sitt samvete, under eget namn släppte han singeln I think I think to much, 1979. Under början av 80-talet spelade han sedan in några, ganska dåliga, låtar med Wooden Monroe. Det finns några videos på You Tube om ni vidare vill kolla upp honom.

Ed Sirrs - I think I think to much(1979)

I think I think to much har det senaste halvåret varit en stor hit hos mig. Den är, precis som Isolation, monotont påträngande. Men när jag hör den tänker jag inte på vardagliga hushållssysslor som dammsugning. Nej istället byggs ett skrämmande kargt och ödsligt landskap upp. Jag tänker mig miljön som huvudpersonerna i Cormac Mccarthys roman Vägen befinner sig i, jag har inte sett filmen, utan jag har mina egna kulisser. Mardrömmer om kittlande framtidsskildringar, där det mänskligt varma bytts ut mot det maskinellt kalla. Jag påminns om den ångest jag kunde uppleva som barn över att bli övergiven och ensam kvar med endast mina egna tankar som sällskap. Därför är glad att jag inte hade tillgång till Ed Sirrs variant på pop under mina tidiga lyssnarår, den hade troligtvis skrämt skiten ur mig, vilket kanske är annu en anledning till att jag tidigare haft svårt att uppskatta synthmusik, för att använda ett inte alltför smalt begrepp.

Två sköna sysselsättningar i Chris Speddings värld

Chris Spedding - Motor Bikin' (1975)


Chris Spedding - Pogo Dancing (1977)

Åka motorcykel och pogodansa. Inget klödd, det är rakt på sak i all sin enkelhet. Helgen kan börja!

Låtar jag glömt att jag har i min skivsamling.

Drack en god kopp Zoégas presskaffe igår i mitt kök. Där finns en bergsprängare med ett kassettdäck. Ungarna hade sprungit in till grannens barn. Och den jobbiga rethostan hade tillfälligt stillat sig. Jag lyssnade på ett av de fjorton blandband jag en gång spelat in till ex-sambon i början av vårt förhållande. Jag lånade tillbaka kassetterna förra veckan. De kärleksfullt inspelade och dekorerade blandbanden ger mig en bra bild av vad jag diggade under senare halvan av 90-talet, samtidigt som jag återupptäcker många underbara låtar jag glömt att jag har i skivsamlingen.


Ike & Tina Turner - Unlucky Creature (1970)

Först slås man av Tinas omvittnade sång med sitt klös och sin råstyrka, en röst som alltid bättre kommer till sin rätt när tempot dras ner. Men lyssna på det sköna hänget i kompet: Ikes ljuvliga gitarrplockande, de stadiga trummorna och orgeln som ekar från inspelningarna av Dylans Highway 61 Revisited. Det här är i paritet med The Rolling Stones, The Band eller varför inte Creedence Clearwater Revival. Vi pratar rock av bästa märke från 1970. Visst var det väl Ike Turner som en gång uppfann rocken förresten?


Det verkar alltid finnas något mördarspår på Ike & Tina Turners oftast ihophafsade album. Här kommer kanske det bästa exemplet, You Got What You Wanted (Now You Don't Want What You Got), ett totalt skoningslöst stycke hårt svängande soulrock. Ännu ett bevis på att Tina är bäst när hon är återhållsam.


Ike & Tina Turner - You Got What You Wanted (Now You Don't Want What You Got) (1967)

Dags att gräva fram guldet igen där hemma!