Appointment with the Wicker Man.
Ingen film jag någonsin sett har stört mig eller varit så obehaglig som engelska The Wicker Man från 1973. Filmen utspelar sig på en avlägsen ö i norra Skottland, där invånarna gradvis börjat återfalla till hedendomen. En rättfärdig och kristen polisman sänds dit för att reda ut kidnappningen av tonårsflickan Rowan Morrison. Väl där märker han gradvis udda och märkliga företeelser bland invånarna. Vidskepelse och en pikant frånvaro av kristen kultur börjar successivt göra sig märkbart på ett obehagligt och hotfullt sätt för den gudsälskande polismannen från fastlandet. Just den isolerande känslan en ö kan ge av att vara fångad och fast spär på konstapelns utsatthet, och de alltmer tydliga hedniska riter och seder folket i byn utför, ger ett djupt störande och väldigt obekvämt intryck. Den andliga kristna renheten har ersatts av en köttslig naturdyrkan, som ackompanjeras av den mest underbara, och med vetskap om vad den i det här fallet representerar, obehagliga folkmusik jag hört.
Christopher Lee som den hedniske ledaren Lord Summerisle i The Wicker Man, 1973.
Paul Giovanni/Magnet- Corn rigs (1973)
Christopher Lee gör i hans eget tycke bästa roll någonsin som den upplyste hedningen Lord Summerisle, som leder riterna och kulturens nya inriktning till ett otroligt starkt och oförglömligt klimax. Det fantastiska och originella soundtracket av Paul Giovanni, framfört av gruppen Magnet, förblev märkligt nog outgivet i över 30 år, tills en seriös utgåva gavs ut i början av 2000-talet. Filmen och soundtracket, som ger en stundtals alltför generös inblick i våra förfäders årstidspräglade offerkultur, sammanfatts bäst av Lee själv: "The music to The Wicker Man is quite extraordinary, it is possibly the best music I've ever heard in a film".
Paul Giovanni/Magnet- Maypole (1973)
3 kommentarer:
Underbart att du skriver på Spengo igen, Mats! Fantastiskt inlägg, om än lätt avskräckande vad gäller filmen. "Corn Rigs" är bland det bästa jag hört i år. Blogg on!
Ibland träder slumpen in på ett lite konstigt sätt. Jag läste en recension av den EP vi är på gång att släppa och recensentens främsta referenspunkt var soundtracket till ''Wicker man'', vilket då var en film jag aldrig hört talas om. Samma dag går jag in på Spengo och läser ditt inlägg Mats. Ikväll har jag sett The Wicker man. Jag måste säga att de enstaka scenerna var större än helheten. Musikaliskt var scenen då de yngre pubbesökarna spelar en låt tittandes i taket stark. Men det fanns också många mustiga karaktärer i birollslistan.
Om du gillar skrämmande folmusik är ju Comus debut First utterance från 1971 vara ett måste. Textmässigt har tydligen flera deathmetalband influerats av de ohyggliga texterna.
Ja vilket sammanträffande! Kul med er ep, och att du kollat in filmen:) Jag håller med dig att det inte är en helhetsupplevelse, utan med vissa situationer och händelser som sätter sig. En sorts chocksekvenser kan man säga. Tack för tips om ruggig folk, ska kolla in.
//M
Skicka en kommentar