One-hit wonders del 3: The Assembly - Never Never

Jag tänker ofta på min barndom och ungdom, hurdan jag var då och hur det var runtomkring. Kan inte låta bli att blicka bakåt. Enligt normen bör en riktig man vara osentimental med fast blick riktad mot framtiden, mot de uppställda målen.

Där satt jag i pojkrummet, en rundkindad trettonåring med fula glasögon och läshuvud, efter ännu en mardrömslik dag på högstadieskolan. Jag dagdrömde om att kanske någon tjej skulle bli ledsen om jag plötsligt dog. Tur att det fanns trösterika poplåtar på radion att lyssna till när man tyckte synd om sig själv.


The Assembly - Never Never (1983)

The Assembly var den rastlöse Vince Clarks tredje gruppkonstellation på lika många år, nu tillsammans med sin producent Eric Radcliffe. Meningen var att de till varje låt i projektet skulle anlita olika sångare. Det blev bara en singel, men en storartad sådan med Feargal Sharkey, som precis hade lämnat The Undertones.


Vince Clark förde in den mänskliga värmen i syntpopen med de mest bedårande melodier, ibland i ett lägre tempo, framför allt i Yazoo tillsammans Alison Moyet, en kraftfull blues- och gospelröst i spännande förening med de analoga syntarna.


Yazoo - Nobody's Diary (1983)

Det var ändå säkrast att visa att man diggade Twisted Sister och Kiss istället. Om jag i högstadiet berättat att jag egentligen gillade syntlåtar hade jag blivit mobbad och slagen. Utan att ha ord för det, sågs synt som något bögigt och snobbigt (det vill säga medelklassigt). Men det går aldrig att värja sig mot äkta känslor. Den här "förbjudna" musiken har i efterhand blivit mitt 80-tal, mycket mer än den förhärskande hårdrocken med sina besynnerliga mansideal för alla dessa osäkra pojkar i puberteten.