Före ABBA

Agnetha Fältskog - Många Gånger Än

Här sjöng en sprillans nygift Agnetha förhoppningsfullt om en livslång lycklig tvåsamhet som vanlig medelsvensson, där man slöar framför TVn på kvällarna, lagar middag på rester och åker till Mallorca på industrisemestern tillsammans i fullständig harmoni.


Om det var det hon egentligen själv drömde om, så skulle det senare visa sig den drömmen krossades i en miljon bitar. Varken hon eller någon annan kunde veta vad som stod för dörren. År 1972 kunde man – för 4500 kronor – fortfarande hyra ABBA som musikunderhållning och dansband till bröllopsfesten eller trettioårspartajet. Men det blev ingen okomplicerad tillvaro som medelsvensson, ingen varaktig familjelycka och inte ens ett frejdat privatliv.

Trots allt som hänt tycker hon fortfarande mycket om Många gånger än. Få vet idag att den unga Agnetha Fältskog skrev en hel del musik till sina soloplattor. Eftersom hon tyckte att det var svårt att göra texter på svenska som inte var fåniga, samarbetade hon oftast med andra textförfattare, som till exempel Peter Himmelstrand på Många gånger än. Hans specialitet var ett vardagsnära tilltal som dock aldrig lät banalt (några Himmelstrand-klassiker är Håll dig till höger, Svensson, Det börjar verka kärlek banne mej och Det blir alltid värre framåt natten). Det här är schlager för mig!

Större än livet!

Det var det ödesmättade året 1984. Där satt vi, en handfull mycket förväntansfulla tonåringar i den stora salen i medborgarhuset hemma i Sankt Olof. Vi skulle ju få se film för ungdomar. Fritidsledaren hade laddat 16-mm:s projektorn med den sedelärande filmen Christiane F. - Wir Kinder vom Bahnhof Zoo, en sann berättelse om en tysk skolflicka i trettonårsåldern som steg för steg kom allt närmare ett tungt heroinmissbruk.

Vad mycket anti-narkotika-grejer det var då, när jag tänker efter. Föräldrar och lärare i Hem och Skola var bekymrade och moralpaniken omgärdade oss tonåringar med debatten om videovåldet, hårdrocksbandet WASP, Televerkets Stoppa sabbet-kampanjer, anti-rökning med VISIR, Staffan Hildebrand och Non Fighting Generation samt larmrapporterna kring AIDS och dess virus HTLV-3 (som kom att sprida skräck lagom till åldern då vi skulle vara sexuellt aktiva). Och knark var tabu, men i själva verket väldigt sällsynt på landsbygden, emedan spriten flödade omkring mig i byn.

Jag tittade storögt och drogs in den mörka sjabbiga storstadsmiljön som badade i det iskalla neonljuset. Berlin framstod som än mer öde och skrämmande, denna brännpunkt i det kalla kriget. Men i filmens mörker dök själve David Bowie upp som en ljusets furste. En scen gjorde särskilt djupt intryck på mig...



Det här var nog för att spränga nyblivna tonåringars metvetanden. Låten figurerade i filmen på engelska, men också i den starka tyska versionen, Helden. Måste jag välja en enda låt, så faller valet på Heroes, så storslagen och heroisk. Den låter sig inte kategoriseras, utan står helt för sig. Låt oss se mannen själv framföra den. It's star time!

General Powerpop

Det var alldeles för länge sedan jag skrev ett inlägg. Och det var alldeles för länge sedan vi hade lite hederlig powerpop på Spengo, inte sant?

Frågan är om Rick Springfield egentligen passar in i begreppet hederlig powerpop. Som skådis i den eviga TV-såpan General Hospital hade väl inte Rick Springfield den rätta credden. Men catchy låtar med crunch i gitarrerna kunde han göra. Personligen tycker jag att hitten Jessie´s Girl har allt en schysst powerpopdänga ska ha; sirliga gitarerr, en refräng som sitter som KLISTER och lite teenage love på toppen.

Videon är så söt också. Kolla in Ricks kostym:

Bäst just nu!

Som vanligt sitter jag på tunnelbanetåget, på väg hem med de vita hörlurarna instoppade i öronen. Stirrar tomt ut i mörklagda ödsligheten som vi rullar genom. Mellan stationerna i förorterna far vi förbi de små enklaverna av kvarlämnad natur, utarmade på liv. Kanske är blicken i själva verket vänd inåt. Jag går på sparlåga och vill helst gå i ide.

Lyssnar på en demosamling med inspelningar från sent 60-tal av doldisen Sandy Salisbury, något jag plockat hem till iPoden kvällen före. Han medverkade tillsammans med den mästerlige Curt Boettcher i de heligaste konstellationerna inom det som kallas sunshine pop - The Millenium och Sagittarius - för Sandy var en begåvad låtskrivare och hade en mjuk änglalik röst, perfekt för denna raffinerade harmonirika popmusik. Det låter helt ok, men som vanligt med mastiga CD-samlingar, går de många låtarna in genom ena örat och ut genom det andra. Det habila pophantverket och tidsmarkörerna i låtarna och soundet känns tryggt och hemtamt att lyssna på. Musiken bekräftar mest att jag trivs med min musiksmak.


Plötsligt lyser en poplåt upp allting som en fyrbåk i dunklet. Ja, den flammar rent av likt den brinnande busken som Moses såg i Sinaiöknen.


Sandy Salisbury - Do Unto Others [demo]

Do Unto Others backas upp av ett förvånansvärt tufft tuggande gitarriff, som pekar framåt mot glamrocken och powerpopen. Den ruffiga inramningen står i kontrast med Sandys honungsmjuka röst. De stämmor han lägger i refrängen, som påminner mycket om The Four Seasons harmonier, sträcker sig upp mot himlaskyn. I all sin enkelhet är denna poplåt perfekt.

Och visst är det på något sätt coolt att han i popsammanhang återanvänder den gyllene regeln, också kallad för kärleksbudet, som i någon form återkommer i alla religioner.

Allt ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni göra för dem. (Matt 7:12)

A Dance, A Kiss And A Song

Dags att öppna för vädring. Hög tid att byta växel här. Det är helt enkelt läge för något sorglöst, skitigt och svettigt. En låt som svänger så att grundvalarna blir omskakade. Vad sägs om ett stycke tidig funk med skoningslösa The Watts 103rd Street Rhythm Band?


The Watts 103rd Street Rhythm Band - A Dance, A Kiss And A Song

Rock n Roll är död

Livet har blivit en nyans gråare efter Lux Interiors död, det känns som om rock n roll slutligen är död. Åtminstone i meningen: omvälvände, sexigt, kinky, depraverande, hotfullt och upplysande. Det är i den sista betydelsen som Cramps kom in i mitt liv. Efter punk/reggae kom ska/new vawe men var tusan tog man vägen där efter som ung tonåring i en småländsk skithåla innan internet och dylikt - och när inte ens raggarna visste vad som fanns innan Boppers och Eddie Meduza (inget ont om någondera...men...tja..). Så plötsligt fanns den där en dag å på ryggen stod det "file under sacred music". Ett sakralt pergament om något. Skitig, skräpig, sexig, genial, down to basic rock n roll. Upplysningens väg till 50-tals rocken, garagepunken och exploitationfilmer. För första gången sen Ramones fanns allt där; smak, briljans, idiosynkrati, humor, kinky shit och allt vad livet handlar om samanfattat i tre verser och en refräng. Så enkelt och så svårt.

Som gammal punkare har naturligtvis hela konceptet med idoler alltid varit svårt. De har sällan funnits där i traditionell mening, med undantag för Bowie på 70-talet och Salvador Dali. Men det är inte så enkelt: vid tre tillfällen i livet har jag känt djup sorg över människor jag aldrig mött: Dali, Joey Ramone och Lux Interior. När Dali dog var jag fortfarande ung men med Joey och Lux hade jag passerat medelåldern med mycket goda marginaler.

För mig dog de kanske inte som enskilda personer utan som represanter för något som inte fanns kvar längre. Med Joey dog punken, bubblegumpopen, surf filmerna, serierna och med Lux fetischismen, lacken, rock n rollen och filmerna. All skit som har gjort mig till den jag är idag. Visst, allt lever kvar, frodas och vidareutvecklas inom mig men pionjärerna som visade och bibehöll vägen har trillat av den. Och med dem har lite av mig själv gått förlorat. Men jag kommer aldrig alltid glömma allt de gjorde för att berika mitt liv - på gott och ont; for ever fucked up. Och jag kommer nog aldrig mer att känna en så djup sorg för någon jag aldrig mött, såvida jag inte hinner möta Lemmy innan någon av oss dör.

Tack Lux!

R.I.P. Erick Lee Purkisher

Lets get fucked up

Eleganter del 4 - Dion

My endless quest for tenderness has liberated me

Så öppnade Dion sin lätt country-färgade sång, Running Close Behind You. Våra bakgrunder är vitt skilda, men jag kan verkligen känna igen mig i denna rad, i egenskap av en man som vänder sig mot machofasoner. Redan vid 33 års ålder hade Dion hunnit reflektera över och omvärdera ett och annat. Kanske är det dit jag också är på väg.


Dion - Running Close Behind You

Dion DiMucci växte upp i en italiensk-amerikansk machokultur i ökänt hårda Bronx. Han var inte torr bakom öronen när han vid fjorton började dricka och började ett par år senare också missbruka heroin. Innan han var fullvuxen försökte han hävda sig som man och höll upp en gatutuff fasad, även om den hade sina sprickor; en av de tidigaste egna låtarna hette Born To Cry och även den stora hiten, den till synes machoskrytiga The Wanderer, hade dubbla bottnar. I efterhand har Dion i intervjuer hävdat att han inte blev vuxen, eftersom såväl spriten, knarket som popkarriären hindrade honom.

Efter ett mycket framgångsrikt tidigt 60-tal, som upphörde ungefär samtidigt som The Beatles landade på Kennedy Airport i februari 1964 för sitt första USA-besök (gruppen dock hedrade senare Dion genom att sätta honom som ende sångare förutom Dylan i persongalleriet på Sgt. Pepper-omslaget), försvann han från topplistorna. Han rörde sig med tidigare sällan skådad artistisk integritet mot blues, folk och så småningom folkrock. Samtidigt gick han igenom en livskris och heroinmissbruket tilltog. Även i ett sådant tillstånd var Dion en briljant låtskrivare och sångare.


Dion - Tomorrow Won't Bring The Rain


Till slut stod han vid självmordets rand. Dion hade vid 28 års ålder en framgångsrik karriär en bra bit bakom sig och kände inte att det fanns något kvar av livet. Han fick då plötsligt en stark religiös upplevelse. Frankie Lymon, en annan föredetting och tillika väns dödliga överdos i början av 1968 blev också en tankeställare för Dion. Med frun Susan och deras lilla dotter flyttade han till Miami och med stöd från hennes familj kunde han bli kvitt sitt missbruk.

Ett halvår senare var han återigen högt uppe på topplistorna med Abraham, Martin and John (se ett liveframträdande ur en TV-show från hösten 1968 som visar en kraftigt förändrad Dion). Han hade kommit ut på andra sidan som en mogen och kontemplerande singer-songwriter med sitt flödande ackustiska gitarrspel och den själfulla rösten som han använde så ledigt men skickligt.

Sedan fick Dion och Susan ytterligare två döttrar i tät följd och de levde ett stilla familjeliv i Florida. Men samtidigt var han produktiv och släppte fyra album i rask takt i början av 70-talet. Hör slutligen på en man som funnit harmoni. Lyssna efter den dämpade orgeln, vars toner diskret rinner pärlande fram som en klar fjällbäck.


Dion - Peaceful Place

Dion - Ruby Baby

Bara en försmak av Dion DiMucci, som jag tänker skriva mer om i mitt nästa inlägg, en gammal scopitone (en föregångare till musikvideon som gjordes för en slags filmjukeboxar på 60-talet) med hiten Ruby Baby.

Flygtemat får mig osökt att tänka på att Dion & The Belmonts deltog i paketturnén The Winter Dance Party med Buddy Holly, Richie Valens och The Big Bopper. Som försångare och blivande stjärna blev Dion efter en spelning i Clear Lake (Iowa) erbjuden att för 36 dollar åka med i ett chartrat litet flygplan, snabbare och bekvämare än i den smällkalla turnébussen med de övriga musikerna. Men han tackade nej eftersom han tyckte att det var mycket pengar, lika mycket som hans fattiga föräldrar haft svårt att betala i månadshyra hemma i Bronx. På natten 3 februari 1959 kraschade planet (läs mer om händelsen). Det är jämnt 50 år sedan nu och till skillnad från de andra är den snart 70-årige Dion fortfarande i livet.

Till minne av John Martyn

Den skotske musikern John Martyn gick bort i veckan. Kvar är musiken på de många och ojämna skivorna. Bäst, jämnast och i mitt tycke den lämpligaste ingången är Solid air (1973). Lyssna på mästerverket May you never, en låt jag ständigt återkommer till.