Större än livet!
Det var det ödesmättade året 1984. Där satt vi, en handfull mycket förväntansfulla tonåringar i den stora salen i medborgarhuset hemma i Sankt Olof. Vi skulle ju få se film för ungdomar. Fritidsledaren hade laddat 16-mm:s projektorn med den sedelärande filmen Christiane F. - Wir Kinder vom Bahnhof Zoo, en sann berättelse om en tysk skolflicka i trettonårsåldern som steg för steg kom allt närmare ett tungt heroinmissbruk.
Vad mycket anti-narkotika-grejer det var då, när jag tänker efter. Föräldrar och lärare i Hem och Skola var bekymrade och moralpaniken omgärdade oss tonåringar med debatten om videovåldet, hårdrocksbandet WASP, Televerkets Stoppa sabbet-kampanjer, anti-rökning med VISIR, Staffan Hildebrand och Non Fighting Generation samt larmrapporterna kring AIDS och dess virus HTLV-3 (som kom att sprida skräck lagom till åldern då vi skulle vara sexuellt aktiva). Och knark var tabu, men i själva verket väldigt sällsynt på landsbygden, emedan spriten flödade omkring mig i byn.
Jag tittade storögt och drogs in den mörka sjabbiga storstadsmiljön som badade i det iskalla neonljuset. Berlin framstod som än mer öde och skrämmande, denna brännpunkt i det kalla kriget. Men i filmens mörker dök själve David Bowie upp som en ljusets furste. En scen gjorde särskilt djupt intryck på mig...
Det här var nog för att spränga nyblivna tonåringars metvetanden. Låten figurerade i filmen på engelska, men också i den starka tyska versionen, Helden. Måste jag välja en enda låt, så faller valet på Heroes, så storslagen och heroisk. Den låter sig inte kategoriseras, utan står helt för sig. Låt oss se mannen själv framföra den. It's star time!
2 kommentarer:
Låten är verkligen nästan löjligt bra och nu ångrar jag igen att jag inte köpte boken med foton från filmen på Små Smulor i Liljeholmen. Jag har filmen på DVD om du vill låna.
"Heroes" är större än livet med sitt uppdaterade "Wall of Sound". Robert Fripps tjutande gitarrer för tankarna till lurarna, de s k jubelbasunerna, som fick Jerikos murar att falla (Josuas bok i Gamla testamentet). Fast det var Berlinmuren som Bowie ville rasera.
Jag minns när jag var på skolresa i nian till Österrike. Vi tog färjan från Ystad till Sassnitz och åkte under den sena kvällen och natten söderut på transitvägar genom DDR. På en rastplats vid vägen tog vi en paus. Det var nästan beckmörkt, sparsamt med gatubelysning från byarna på slätten i Brandenburg. Jag var kissnödig efter att ha kolkat Fanta på bussen. När jag stod där i buskarna och pinkade var jag livrädd att bussen skulle köra iväg utan mig bakom järnridån. Jag kände ängsligt efter passet i fickan.
Särskilt i början av 80-talet var det kalla kriget kallare än på länge och hotet om ett tredje världskrig hängde i luften. Det präglade även mig.
Vågar knappt se om filmen, som jag höll högt som tonåring, men det är också för att jag är en blödig och ängslig småbarnsförälder nu, som inte klarar av att se barn fara illa.
Skicka en kommentar