Skivhyllan 1959 Ornette Coleman - The shape of jazz to come
Kommer ni ihåg slagorden ”jazz är farligt, punk är trevligt”. Så här i efterhand känns det som att de som kom på det bet sig själv i svansen en smula. Skulle inte punken vara farlig? Och med facit i hand så känns väldigt mycket av jazzen som mer revolutionerande än den mesta punken, framförallt de som inte var med i den första vågen, utan mer hängde på av mode och popularitetsskäl. Jag ser absolut inga hinder i att gilla båda och några av mina favoritalbum som The Stooges Funhouse överskrider gränserna rejält.
boomp3.com
Är en platta som innehåller en av Lou Reeds favoritlåtar något för er? Åtminstone var det så jag fick upp ögonen för The Shape of jazz to come, en ganska kaxig titel. Låten är inledande Lonely women. En ganska fri och öppen låt som dock backas upp av en melodi som står över det mesta jag hört. Få låtar framkallar samma urbana känsla hos mig som denna. Vid varje lyssning förflyttas jag till, av mig, otrampade trottoarer i någon av världens betonggrå storstäder. Ljus, ljud, rörelser och dofter går in och ut ur varandra medans jag fortsätter vandra. Det är inte alltid vackert eller skönt men jag älskar varje sekund av det. Vilket måste vara det högsta betyg ett musikstycke kan få, att man glömmer tid och rum och inget annat existerar under de fem minuter låten pågår.
Ornette räknas som en av förgrundsartisterna inom frijazzen. En form av jazz som bygger på improvisation och samspel mellan musikerna utan några egentliga regler. Låt nu inte detta skrämma, jag skulle väl inte karakterisera The Shape of jazz to come som en frijazzplatta. Utan den känns mer som en liten förberedelse för vad som skulle komma. 1961 gav Ornette ut albumet Free jazz, som räknas som en milstolpe inom just den stilen. Nej, The Shape of jazz to come har ganska tydliga melodistrukturer som musikerna sedan improviserar utifrån. Ornette själv spelar altsax, Don Cherry trumpet, men de två verkliga höjdarna är basisten Charlie Haden och trummisen Billy Higgins. De har en sån lätthet, sväng och flyktighet. Ornette själv är väl som musiker inte lika skicklig som låt oss säga John Coltrane, utan hans absoluta styrka ligger i att kunna kombinera det experimentella med det melodiösa, vilket i och för sig Coltrane också var grym på.
Det är möjligt att hela plattan kan bli svårsmält för ovana jazzöron men börja i så fall med Lonely woman och Peace. Om de funkar för er så kommer nu säkert ha behållning av hela plattan. Vad gäller fortsatt lyssnande så har jag ännu inte kunnat ta till mig Free jazz och kan därför inte ge den några rekommendationer. Men är ni sugna på Fri jazz så lyssna på Albert Aylers Spirutual Unity från 1964, en farlig men trevlig platta.
