Del 8: Tio goda skäl att gilla NRBQ

För mig är musiklyssnandet ett sökande. En jakt efter den ultimata audionoma upplevelsen. En jakt som alltjämt pågår och som ibland leder en in på mindre angenäma sidospår och en ängslig undran kan då infinna sig om allt letande är värt mödan. Sådana stunder är man lycklig över att band som NRBQ finns. Ett litet chosefritt band som vägrar inordna sig musikhistorians genreindelning och därför tyvärr enligt min mening aldrig fått den status som det förtjänar.


Bandet fyller i år 40 och den lineup som varat längst, mellan 74-94, är Terry Adams keyboard, Al Anderson gitarr, Tom Ardolino trummor och min favorit Joey Spampinato bas. Bandets plattor är som ett smörgåsbord, med den skillnaden att man inte är ett dugg däst efter att ha lyssnat på dem utan istället bara vill ha mer. Där samsas pop, rock´n roll, jazz, country, folkmusik och nonsens låtar. I grunden finns en rocksättning, men den kompletteras ofta med ett blås eller andra mer eller mindre fantasieggande instrument, som är mer glädjefyllda än perfekta vilket passar mig. Det gör det söta inehållet lite ruffare, ungefär som det håriga skalet på ett moget krusbär. Plattorna är absolut inte överproducerade utan snarare förstärker intrycket att de måste vara ett fantastiskt liveband, något som bekräftats av en hängiven Spengomedlem.

Jag har lagt upp de 10 låtar jag känner mest för. De flesta är ganska enkla men fantasiska popsånger skrivna av Joey Spampinato. Närmsta referenser är för mig, Paul McCartneys tidiga soloalster och Jonathan Richman men också senare band som Maher Shalal Hash Baz.

Låtarna kommer från plattor utgivna mellan 69 och 80. Jag har inte lyssnat in mig på de senare plattorna, kommer att göra det framöver. Har inte heller hört Carl Perkins-samarbetet Boppin´the blues och ser framemot synpunkter på plattan från er som har den.

Om ni nu inte är inne på popspåret så ge NRBQs första självbetitlade platta en chans eller vad sägs om att spår 1 är en självsvängande version av Eddie Cochranes "C´mon everybody". På detta följer en cover på Sun Ras "Rocket number nine", som skulle kunna bli mitt val om Spengo anordnade omröstning om bästa covern genom tiderna. Man får fundera en del på vilka debutplattor som inletts med en liknande kanonad.

Och om nu inte låtarna är skäl nog för att knocka er så uppger Wikipedia att alla medlemmarna i NRBQ spelade zombies i George A. Romeros film Day of the dead från 1985, och där var ni nere för räkning. Trevlig lyssning!

NRBQ-You can´t hide (Jody St Nicholas, NRBQ,69)


NRBQ-Only you (Spampinato,Scraps,72)


NRBQ-It´s not so hard (Spampinato, Scraps,72)


NRBQ-Boys in the city (Spampinato, Scraps,72)


NRBQ-Mona (Spampinato, Workshop,73)


NRBQ-That´s alright (Spampinato, All hopped up,77)


NRBQ-Ridin´in my car (Al Anderson, NRBQ at Yankee stadium,78)


NRBQ-Chores (Spampinato, Kick me hard,79)


NRBQ-It was an accident (Al Anderson, Kick me hard,79)


NRBQ-Beverly (Spampinato, Tiddlywinks,80)

Sommarloj

Det verkar ju vara total sommarkoma här på Spengo men en post i veckan känns verkligen som ett minimum så jag offrar mig och drar ett par favoriter till från YouTube. Shit vad cool Gregory Isaacs är.



För att inte tala om Prince Buster.

Sommarskoj

Regnet öser ned över Stockholm. Inte ens det faktum att Love från Florence Valentin just varit med i Allsång på Skansen och sagt att han gillar Karl Gerhard för att han var klassförädare verkar kunna blidka vädergudarna. Så jag får väl försöka dra mitt strå till stacken genom att lista lite sommarlåtar. Listan är på intet sätt komplett så fyll gärna på bland kommentarerna. Jag orkar inte rangordna så vi bara kör.

Barracudas ger oss total popperfektion i Summer Fun. Från försäljarstarten och framåt. Ba-ba körer. "I don´t care about the rest of the year cause this is what I wanna do. The sun is up the feelings right. It´s all up to you! In the sun. Summer fun!".



En sommarlåtslista är förstås inte en riktig sommarlåtslista utan en låt där Paul Weller och Mick Talbot i The Style Council glider fram i en liten båt. Titeln ljuger visserligen just nu men vi kan ju alltid drömma om en Long Hot Summer.



Undertones var ju ett otroligt älskvärt band och kanske aldrig mer så än i Peel Sessions versionen av Here Comes the Summer. Tyvärr finns inte den versionen på YouTube men det är rätt OK att se dem mima på Top Of The Pops också.



Jag hade redan The Lasts första LP när jag läste Hans Olofssons artikel om amerikansk pop i de första numren av Now & Then men det var då som jakten på singeln Every Summer Day började. Inte nog med att den ligger på Bomp! den innehåller den här texten också "I wanna go back to when the world was free/when all my friends were just like me/southern California 1963... Baby do you wanna take a ride with me/down to the sand and the waves and the surf and the sea" och lite senare "And we´ll run/under the summer sun/ride the summer waves/ every summer day".



Waiting med Stevepops innehåller visserligen ingen sommar i titeln men refrängens "I'm just waiting for the summer" är en av de bästa dansgolvsvältare jag vet.

Några andra som naturligtvis måste nämnas är Chris Stamey med The Summer Sun, Psychotic Youth med Summer is on, Fantastic Baggys med Summer means fun, Norrköpings stoltheter Sonic Surf City och nästan vad som helst med tidiga Beach Boys, eller... men det lämnar jag till er och kommentarfältet...

Även den mest kräsne måste smälta

Tommy Flanders (f.d. The Blues Project) släppte sitt soloalbum "The Moonstone" 1969, men omslaget signalerar onekligen sjuttiotal. Slokhatten, det vita ljuset underifrån, den kolsvarta natten i bakgrunden. Det känns brunt och murrigt och nästan lite otäckt. Musiken är inte fullt så genomdyster, men ändå - som man kan vänta sig - aningen melankolisk. Mestadels handlar det om tidstypisk, synnerligen melodisk singer-songwriter/folk-rock i den högre skolan, stundtals med en och annan psych-vibb. Precis sådär skönt tillbakalutat som man vill ha det. Elva egenskrivna spår. Väl spelat och välspelat. En ljudbild med djup och sväng.

"The Moonstone" må ytligt sett likna samtida album av mer namnkunniga artister (jag tänker t ex på Dion och framför allt Tim Hardin), men skivan smyger sig på en och ger mer och mer för varje lyssning. Den som fortfarande omhuldar genren, och som idogt letar efter ytterligare sensationer från förr, gör rätt i att låna den här skivan sitt öra. Så även den som tycker sig ha hört allt. Eventuella vänner av cd-formatet kan jubla åt Rev-Ola som i år lägger denna fina skiva till sin digra katalog. Det är ett (i varje fall i det närmaste) omistligt verk som får mina varmaste rekommendationer!

Tour de france

Semester och dåligt väder. Då kan man kolla in touren åtminstone några gånger på eftermiddagen och beräkna ungefärlig målgång. Här är 2 favoritband som gjort videos med cykelanknytning, som en hyllning till den utmärkta TV underhållning som touren är. Jag kan garantera att åtminstone en av de medverkande hade åkt dit efter kisseprovet.

Housemartins-Think for a minute

I mitten av 80-talet, om jag minns rätt 86, drabbades Sverige av "Caravan of love". En cover av Isley-Jasper-Isleys r´nb hit från 85. Jag fullkomligt älskade låten och, har historien visat, grundade troligtvis mitt intresse för soulmusik. Housemartins spelade in en hel del soullåtar som singelbaksidor och extra spår till maxisinglar, ett mycket lovvärt initiativ.

I min jakt på singeln fick jag åka till Malmö och gick på NK. Kände inte till några andra skivaffärer för mitt intresse hade precis vaknat för musik. Den första LP jag aktivt köpte var Talking Heads-Little creatures, i Kristianstad. NK hade inte "Caravan of love", men jag hittade istället "Think for a minute" en låt i samma anda. Detta var på den tiden man hade så få skivor att man kunde spela igenom alla man hade på åtminstone 2 dagar. Och inköpen finansierades av att man varje lördagmorgon gick upp i ottan för att i några timmar sortera franskbrödsbullar för 100 kr/arbetstillfälle. Singeln gick alltså varm och varvades med nämda Talking Heads, en Beatles samling, KSMB och Judas Priest.



Jag hade fram till en flytt i våras glömt hur mycket jag höll av Housemartins. Då hittade jag i en av mina vet inte var jag skall göra av det lådor, en kassett singel, den enda jag har. Vet inte om ni kommer ihåg det men i slutet av 80-talet gav man ut sådana. Detta var låten "Build" från den andra plattan "The people who grinned themself to death". Jag tror aldrig jag spelat kassetten och har samma låtar på 12 tum. En egentligen totalt meningslös grej som inte haft någon funktion förrän nu när den satte igång tankebanorna inför detta inlägg.
Alla nyss nämda låtar är ju, av ett lugnare snitt, men egentligen är det bandets andra sida som jag gick igång på allra mest. Deras snärtig, nervösa och oslipade pop, en pop som jag i olika skepnader sedan kom att älska mer än det mesta. Och även om jag idag inte sätter på dem speciellt ofta så är de absolut en stor del av min musikaliska historia.




Jag följde inte med P.d Heaton till Beautiful South, har inte heller några högre tankar om Norman Cooks projekt. Utan det är just Housemartins med 2 st LP och ett antal 7 och 12 tummare som ligger mig närmast hjärtat.

As tough as Marlon Brando

En av mina första postningar på den egna bloggen handlade förstås om Kirsty MacColl. Trots att det redan då var en återanvänd text kan den nog fortfarande tåla att läsas. Efter dagens fynd på YouTube känns det dock som att Terry borde ha fått plats på den där tio-i-topplistan.



Om någon skulle vara intresserad av de två små extra listorna med Kirsty som jag bara hintade om i posten på min sida så kommer de här.

Topp tre Kirsty gör covers

1. Days är förstås Ray Davies kanske finaste stund på jorden. En sommar för nästan 20 år sedan spelade jag den så många gånger som det krävs när kärleken gått i kras. Att Kirstys version är nästan lika bra som Kinks orginal är ett mycket gott betyg hemma hos mig.

2. A new England förstås. Jag vet inte hur många timmar av gymnastik som jag lidit mig igenom under min skolgång men jag vet att åtminstone en av alla de där timmarna var värd mödan. Något slags mitt av 80-talet och någon av min klasskarater som vanligtvis spelade in hemska uppvärmningsband hade med den här låten. Och jag kan nästan fortfarande återkalla den där fantastiska känslan som en perfekt poplåt gav i Vaksalaskolans gamla gympasal just då. Det skulle dröja ytterligare några veckor innan jag för första gången såg Billy Bragg på SVT och fick ett enmans Jam/Clash som faktsikt inte hade splittrats eller blivit parodi.

3. You just haven't earned it yet baby är förstås Smiths magnifika poplåt i en mycket bra version.

Topp tre Kirsty med andra

1. Fairytale of New York med the Pouges. Och det är faktiskt fortfarande jobbigt att spela den.

2. Perfect Day tillsammans med Evan Dando och de gör Lou Reeds låt så otroligt bra. Kunde lika gärna ha platsat i coverkategorin.

3. Greetings to the new brunette. När Kirsty mot slutet av denna Billy Bragg låt kommer in och sjunger Shirley är det ett av de bästa körjobb jag kan komma på.

Come a little bit closer

Det är så tråkigt tyst här att jag kör lite hjärt- och lungräddning med hjälp av YouTube och Minken. Om några av er tappat bort Willy på vägen rekommenderas 2004 års singel Come a little bit closer med b-sidan My forever came today varmt. Den finns tyvärr inte på YouTube men det gör Spanish Stroll.