Jag fortsätter min exposé över, i mina ögon, världens bästa sångare. Den här gången har turen kommit till George Jones.
Den här texten tar sin början i nådens år 1997. Det måste varit då. Det var en varm sommar i Björkarnas stad. Solen sken med sitt allra vackraste ljus över staden. Jag var en lycklig man det året, så här i backspegeln. Jag hade ett roligt jobb, jag hade precis trasslat mig ur ett ganska meningslöst förhållande och jag hade ett, tyckte jag då, fantastiskt jobb. (Att jag hade svår ångest över mitt arbete och ett uppdrag som kassör i en förening lämnar vi därhän. Det är dolt i nostalgins dimmor).
Umeå was cooking. Ett nytt uteställe hade öppnat mitt inne i centrum. Rex Bar och Kök hade slagit upp sina portar i det gamla Rådhuset. Det var den sommarens absoluta vattenhål.
Men innan man knallade iväg till Rex hände det att man sippade lite fördrinkar hemma hos någon. Min vän Johan bodde i ett kollektiv med en kille och en tjej i centrala Umeå, på krypavstånd från Rex. Där var det perfekt att förvärma lite grann.
Den andra killen i hushållet var jag lite skraj för. Vi hade några år tidigare varit bittra rivaler om en tjej som jag sedan var ihop med ett tag. Vad jag upptäckte efter några vändor i Johans lägenhet var att killen hade grym smak (dvs. min smak), vad det gällde böcker, filmer, kläder, musik och, eh, sprit.
Det föll sig ganska naturligt att vi till slut gav oss i slang med varandra. Till slut blev det så att min fd. rival och jag spenderade förkvällarna i hans rum med en Gimlet i ena handen och ett skivfodral i den andra. (Johan hade väl hittat någon annan att fördrinka med...)
Vi lyssnade på allt; Junior Murvin, James Carr, Bobby "Blue" Bland, tidiga Bob Marley & The Wailers (producerat av Lee Perry), och så George Jones förstås. Min nyvunne vän hade en fin Geroge Jones-box som vi pluggade hårt. Jag hade dessutom ganska nyligen köpt Geroge Jones magnum opus, I Am What I Am. Fan, vilken fin kombination Gimlets och George Jones var! De passade som hand i handsken. Lite fyllefilosofi kombinerat med fyllefilosofins mästare, Mr George Jones.
Vi lyssnade mest på låtarna från I Am What I Am och då i synnerhet på If Drinkin´ Don´t Kill Me (Her Memory Will), I´ve Aged Twenty Years In Five och He Stopped Loving Her Today. På något sätt var det som George Jones hade levt allt det han sjöng om, att han hade levt allt detta, dött och återuppstått för att berätta sin egen djupt personliga historia. En historia som på något sätt blev vår historia, i ruset, när vi lyssnade på hans sång.
Nu har George Jones inte alls skrivit de låtarna som nämns här, låtar som för alltid kommer att vara förknippade med honom. Däremot har producenten för skivan, den geniale Billy Sherrill, lyckats ge de bästa verktyg han hade i sin låda till George Jones. George Jones har i sin tur förvaltat dessa verktyg väl, tagit sin egen erfarenhet som fyllskalle in i musiken och gjort ett bygge som har hela hans själ vilande över sig.
Jag återkommer ständigt till den här skivan. Den är perfekt för de där tunga dagarna när det känns som om mörkret är ens enda följeslagare. Musiken är upplyftande. Det går liksom inte att må sämre än George Jones. Eller kanske än mer precist; det finns någon som satt ord på mitt elände. Skivan passar som sagt fantastiskt fint till Gimlet-dagarna också. Då kan man, med viss ironisk distans nicka med till låtarna och fyllemuttra; "Fan, det är så sant. Så sant! Den här låten är så jävla spot-on!"
Att jag är en stor fan av George Jones musik och inte bara av I Am What I Am visade sig tydligast när jag gifte mig i somras. Som ett led i ett aldrig sinande musiknörderi hade jag givetvis ett musiktextcitat i mina löften till min blivande fru. Citatet kommer från den överjordiskt vackra balladen You Always Look You´re Best (Here In My Arms) från albumet The Battle som kom 1976:
You look good in anything you choose to wear/Even a trace of gray would look good in your hair/And you look fine in sunshine baby or the shadows of a storm/But you always look your best here in my arms.
Kan kärlek förklaras tydligare än så?
The Ides Of March från Chicago fick bara en lokal hit med debutsingeln You Wouldn’t Listen, trots att den faktiskt är en av sextiotalets mest oemotståndliga poplåtar. Ett steg i en ny riktning för bandet var My Foolish Pride, en singel från hösten 1967. Nu kom blåsinstrumenten in och låten kan betraktas som en slags brygga mellan den harmonistinna sextiotalspopen och den souliga jazzrock som skulle bli gruppens nya varumärke i början av sjuttiotalet. Fortsättning följer...
