Skivhyllan: Donovan - Wear Your Love Like Heaven (1967)

Redan i det absolut första Spengo-inlägget skrev jag om min kanske ende idol, Donovan. Nu ger serien Skivhyllan mig anledning att återkomma till honom. Jag är den gången tvungen att vara extra nördig.

Donovan har aldrig varit känd för sina album. De var ganska ojämna och spretiga med ett par undantag. Om folk överhuvudtaget minns superstjärnan från 60-talet är det för en handfull av hans hits – Sunshine Superman, Mellow Yellow, Colours eller Hurdy Gurdy Man. Donovans diskografi är snårig, men det finns hjälp att få. Wear Your Love Like Heaven, ett av hans finaste album, kräver till exempel sin förklaring.

I slutet av 1967, när den unge skotten stod på toppen av sin karriär, skulle dubbel-LPn A Gift From A Flower To A Garden släppas i Staterna. Men skivbolaget litade inte på att den unga amerikanska poppubliken var beredd att investera i en dyrare dubbel-LP. De båda skivorna släpptes för säkerhets skull också som två separata album, Wear Your Love Like Heaven och For Little Ones. Det skulle visa sig att det försiktiga skivbolaget gjort en felbedömning. De två budgetalbumen sålde dåligt. Den fina dubbel-LPn – utgiven i en luxuös box innehållande läckra litografier med texter och illustrationer – blev en försäljningsframgång i USA, senare även i Storbritannien.

Wear Your Love Like Heaven var popskivan som följde upp singeln med samma namn, som varit en smärre hit i USA tidigare under hösten. Den drömska låten Wear Your Love Like Heaven används visserligen än idag ibland som en signaturmelodi för flower power-eran, men albumet i övrigt är inte direkt psykedeliskt, utan snarare mestadels jazzig pop, spelad av en kärna av medmusiker på orgel, ståbas, vispande trummor och bongotrummor. Bara ibland är låtarna krönta med en fjärilslik tvärflöjt, varmt ljudande xylofon eller ett sparsmakat orkesterarrangemang.

boomp3.com

Stämningen på skivan är rakt igenom avspänd och inemellan lekfull. Donovans sång är mer anspråklös och ledig än någonsin. De tio låtarna blir tillsammans ett enhetligt album. När skivan får puttra på skivtallriken höjs mysfaktorn med flera enheter i lägenheten. Med knappt 24 minuters speltid är det kanske det kortvarigaste album jag äger, kort men naggande gott.

Om plattan Wear Your Love Like Heaven representerar den tidens Swinging London, så befinner sig For Little Ones på Hebriderna utanför Skottlands västkust. På den skivan ikläder sig Donovan rollen som acid folk-bard med akustisk gitarr. Han sjunger stämningsfulla sagoberättelser för barn (som en del vuxna nog gillar i högre grad) och kryddar här orden med en lätt skotskt accent. Tror du att du skulle kunna gilla dessa olika sidor av Donovan så skaffa då A Gift From A Flower To A Garden.

Resultat Spengotävling

Här är lösningen på Spengotävlingen

Första låten är Flamin Groovies version av Warren Zevons Werewolfs of London. Därefter kommer Guy Clarks L.A Freeway från hans utmärkta countryalbum Old No.1. Chuck Berry gör sedan Memphis. Träskgitarrspel förgyller fjärde låten Tony Joe Whites Soul Fransisco.


David Johansen framför Frenchette live 1982

Femte låt är solot på Big Stars poppärla September Gurls från plattan Radio City ,följd av Staple Singers med titelspåret från City in the sky . The Clash gör City of the dead , som går att finna på Black market Clash . Därefter The waves med Going down to Liverpool , The Waves som senare blev Katrina and the waves. Pianopartiet är från David Johansens Frenchette, tidigare medlem i New york dolls och outrot från The Jams In the city.

Svarsfrekvensen var mycket låg men det har korats en vinnare, Magnus Svensson från Spengo som lyckades få ihop nio poäng och dessutom tog mgn som var städer.

Fem nedslag i samtiden

Undertecknad brukar inte sällan lyfta fram de underbara 60- och 70-talen när det gäller musik. Och visst, det är inte mycket som slår den populärmusik som spelades in mellan, säg, 1967 och 1973. Även Spengo verkar främst uppehålla sig i dåtiden, med en och annan avstickare mot nyare marker. Jag tar inte direkt på mig något ciceron-skap här, utan tänker bara helt enkelt plita ner några rader om fem låtar som kom förra året.

Först ut är amerikanen Sam Beam, i Iron And Wine, som med sin "Peace Beneath The City" skapar en suggestiv, sugande stämning som helt klart närmar sig ett psykedeliskt uttryck. Jag har en teori om att många band går bort sig i alltför många ackordbyten. Ibland är det effektivare att mala på i samma stuk och låta sången göra jobbet vad gäller det melodiska. Detta fenomen är Iron And Wine ett utmärkt exempel på.

boomp3.com

Vidare: The Clientele är ett av få brittiska band som helt och fullt vågar vara drömska. Jag kan inte förstå att inte fler inser det unika värdet av det lyriska, det inåtvända, det poetiska. OK, jag kan förstå om folk tycker att de är lite tråkiga, det är ju inte alla som går igång på det som tangerar det sömniga. Men jag gör det i alla fall. Här kommer "Isn't Life Strange?" från deras album "God Save The Clientele":

boomp3.com



Robert Wyatt är en gammal räv som fortsätter att göra fantastiska skivor. Senaste skivan "Comicopera" är lite mastig och jag är inte säker på att jag än har lyssnat igenom hela skivan från början till slut. Ett lysande spår är hursomhelst "Just As You Are", en underbar kärleksballad som Robert framför med den brasilianska sångerskan Monica Vasconcelos. Lustigt nog associerar jag delvis till den gamla indiegruppen Pale Saints och deras fantastiska cover på "Kinky Love":

boomp3.com


PG Six (i praktiken ett enmansband bestående av Pat Gubler) släppte förra året ett album som heter "Slightly Sorry", i gammal hederlig americana-tradition. Eftersom jag själv under året gjorde en djupdykning in i The Grateful Deads digra produktion var det roligt att höga ekon från nämnda band hos PG Six. "Sweet Music" kan få exemplifiera detta. Samtidigt har låten samma hängiga southern soul-ballad-stil som Robert Wyatt-låten så de hänger ihop fint:

boomp3.com


Avslutningsvis, återigen med koppling till Robert Wyatt, ger jag utrymme åt Rachel Unthank & The Winterset som med sitt album "The Bairns" totalchockade folkrockaren i mig. När jag hörde "Felton Lonnin" första gången höll öronen på att trilla av mig. Vilka makalösa stråkpartier! Vilken vemodig stämning! Vilka utsökta fotstamp! Det här är en modern klassiker, var så säker. Men hur var det nu med kopplingen till Robert Wyatt? Jo, på skivan gör de också en förnämlig cover på hans "Sea Song" (från "Rock Bottom").

boomp3.com

The Three Degrees - T.S.O.P. / Year Of Decision

The Three Degrees framför hiten Year Of Decision i gruppens första egna TV-special i BBC sommaren 1975

Vad vore lämpligare än att inleda det nya året med Year Of Decision av phillysoulens egna motsvarighet till The Supremes? Skönsjungande The Three Degrees blev riktigt stora i Storbritannien men även på kontinenten.

Som kuriosa kan jag nämna att prins Charles blev så otroligt förtjust i gruppen att de anlitades som musikalisk underhållning på hans 30-årsfest och dessutom blev tjejerna bjudna som gäster på prinsessan Dianas möhippa sommaren 1981. Hovleverantörer av soul med andra ord!

Om du fick mersmak kan du också njuta av den helsköna videon till Dirty Old Man, som liksom Year Of Decision finns på deras självbetitlade album från 1973.

Snygga skivomslag

Nej, nej, nej; det duger inte, här är lite riktig SNYGGA skivomslag:

Världens snyggaste skivomslag?

Responschansen för en sådan här post kanske är större här på Spengo än hos mig så ni som redan läst nedstående får försöka ursäkta dubbleringen. En vän med ett projekt undrade om jag hade en lista i huvudet över världens snyggaste skivomslag. Det hade jag inte. Kanske är det ett friskhetstecken. Just nu är det dock ett litet minus också. Hon behöver dem. Världens snyggaste skivomslag. Jag lägger några förslag på sådana jag tycker är snygga på olika sätt (fast i ärlighetens namn undrar jag om något av dem verkligen kan aspirera på titeln) här nedan så kan ni väl fylla på mellan restinmundigandet av skinka, glögg och pepparkaka. Antingen bland kommentarerna eller på era egna bloggar. Jag valde bara vinylsinglar men formatet spelar tydligen ingen roll. CD, tiotummare och LP är lika välkomna och säkert ovanligare format också om ni har det.


Som vanligt blir bilden större om man klickar på den.

Eleganter del 1 - Gordon Lightfoot

I det tredje numret av tidningen Pop år 1993 gjorde Lars Nylin en omfattande exposé av tjugofem singer/songwriters från sent sextiotal och tidigt sjuttiotal – Döda poeters sällskap. Denna artikel tjänade som en regelrätt vägkarta in i en fängslande värld för unga musikintresserade som mig och den sådde de första fröna till en ny singer/songwriter-era i vårt land.

En artist som inte alls fanns med i uppställningen var kanadensaren Gordon Lightfoot. Fortfarande tio år senare var han helt okänd för mig och jag plockade upp en skiva med Lightfoot bara för att omslaget såg lovande ut. Det tog tid innan jag började uppskatta den, men den åkte i alla fall med i CD-bunten ner i väskan innan vi for till BB och min äldste son skulle födas. Efter fem dramatiska omvälvande dygn på avdelningen visade det sig att det var Lightfoots skiva som gått varmast. Det var som om Gordons röst lugnade och stöttade. En riktig man med värme och mognad var vad en nybliven pappa som mig behövde där.

Vid senare efterforskningar har jag förstått att Gordon Lightfoot var och är en gigant. Han hade fyra riktigt stora hits i eget namn på sjuttiotalet. Hans låtkatalog är omfångsrik och listan över artister och band som har gjort covers är lång, några namnkunniga exempel är Elvis Presley, Bob Dylan och Johnny Cash. Dylan sa en gång med beundran att när han hörde en låt av Gordon Lightfoot önskade han att den kunde fortsätta i all evighet. I hemlandet Kanada har Gordon i det närmaste status som nationalhelgon. Ron Sexsmith – en av vår tids stora singer/songwriters – håller sin landsman högst av alla, vilket också går att höra. Här i Sverige fick Jerry Williams en hit med Cotton Jenny år 1972 och försökte följa upp framgången med ytterligare två Lightfoot-skrivna singlar till. Jag har till och med hört klassikern If You Could Read My Mind i housediscotappning pumpa ut från ett lastbilsflak med rusiga studenter.

Jag kan visst förstå att vissa tycker att Lightfoot är träig, trots att musiken ofta har ett lätt och obesvärat anslag. Med sin varma känsliga barytonröst och sin musik som utgår från en hemvävd folkcountry är Gordon Lightfoot i så fall en ek med kraftig stam och en vid trädkrona. Jag kan få svalka under denna ek när det blir hett om öronen eller ta skydd undan regnet.


Gordon Lightfoot med Saturday Clothes år 1970

Börja med albumen Summer Side Of Life [1971], If You Could Read My Mind (ursprungligen betitlad Sit Down Young Stranger) [1970] och Sundown [1974] om du är nyfiken på denne elegant.

Spengotävling

Jag har satt ihop en liten tävling för alla som tycker att tiden i jul blir lite lång. Tio instrumentalpartier från tio olika låtar och artister. Det är intron, outron, stick, solon och gud vet vad av olika längd, så det gäller att spetsa öronen. Skriv ner artist/band och låttitel, som vardera ger ett poäng, om ni skriver i ordning är inte så noga. Det finns dessutom en minsta gemensam nämnare, som inte ger poäng men om ni hittar den blir det en guldstjärna.

boomp3.com

Flest poäng vinner och guldstjärnan ger fördel om flera hamnar på samma poäng. Skicka svaren, namn och var ni bor till spengochrille@hotmail.com . Tävlingen pågår hela 2007 och alla som deltar ger sitt medgivande att namnet på vinnaren publiceras på Spengo tillsammans med de rätta svaren.

Första och enda pris är en unik Spengo CDr med tidlös pop.

Lycka till med tävlingen som naturligtvis är öppen även för Spengoskribenter. Själv skall jag i jul njuta av lek med barn och syskonbarn, samt lyssna på de två plattor som jag haft störst behållning av i år, John Cales Paris 1919 och Isley Brothers Givin´ it back från 1973 respektive 1971.
God jul på er alla.

America - Ventura Highway

Kung Bores förtrupper har intagit Stockholm med omnejd. Det är frostigt, men det ligger ingen snö på marken. Många bär en dröm om en vit jul, så att det kan knarra under tomtens stövlar när han rundar husknuten. Men jag trängtar efter att återigen kunna borsta av den finkorniga sanden från fötterna och skyndsamt rufsa bort lite saltvatten ur håret innan jag sätter mig vid ratten i den solvarma bilen.


Även i den dunkla studion lyckas America med Ventura Highway sprida solsken i det västtyska TV-programmet Musikladen år 1974.

Jag befinner mig inte vid Stillahavskusten i dagdrömmen, utan givetvis i Knäbäckshusen, därnere i min hembygd Österlen.

God Jul kära läsare!

Skivhyllan 1967 Lori Burton-Breakout

Lori var för mig okänd tills jag hörde låten Nightmare med The Whyte Boots. En poplåt som är så dramatisk att den med nöd och näppe håller sig ifrån att bli ett pekoral. Med pratsång i versen, tunga trummor och kastanjetter skulle det lika bra kunna vara en låt med The Shangri-las. Vid närmare efterforskning visar det sig att gruppen endast var ett förkläde för en av upphovskvinnorna, just Lori Burton. Versionen av låten som ligger på plattan är Whyte Boots men Lori krediteras som sångerska. Nu skall Lori inte få hela äran av att knåpat ihop detta fina stycke utan hon samarbetade med Pam Sawyer. De har för övrigt tillsammans skrivit LP:ns alla tio spår.

Det är som låtskrivare Lori, tillsammans med Pam, gjort djupast avtryck i musikhistorien. Jag vill framförallt hylla dem för Young Rascals I ain´t gonna eat out my heart anymore. Deras första singel som visserligen bara nådde #52 på Billbord men den startade en sjutumskavalkad. Vad sägs om resan från dansgolvsröj till hängmattelättja, med titlar som Good Lovin', You better run, Come on up, I´ve been lonely too long och Groovin'. Precis som med The Who och Rolling Stones tycker jag att de fungerar bäst som singelband, i det formatet har de få övermän.

There is no way (to stop loving you)

Plattan är alltså fylld med tio jämnbra låtar alla i gränslandet mellan pop och soul. Den är inget absolut mästerverk, men fin att lyssna på och jag tror att den kan attrahera mångas öron. Lori har en skön röst som är lite lagom vek utan att för den delen brista någon gång. Bäst sjunger hon i There is no way (to stop loving you), där hon låter lätt galen och desperat. Låten är i sig ett exempel på den typ musik som jag uppskattar allra mest. Om jag, ve och fasa, var tvungen att begränsa mitt lyssnande till en genre skulle det nog bli till sån här fartig dansant popsoul.