The early days of Daryl Hall

Gulliver under ett sällsynt besök vid Visby ringmur 1969.

Något jag tycker om är musikaliskt mångsidighet. Att det ena inte utesluter det andra. Som att Ronnie Dio gjort en av 60-talets bästa garage-/poplåtar. Som att Tom Waits kanske bästa låt är en på CD outgiven, färgad av Ray Charles. Som att Daryl Hall i Hall & Oates gjort en tung rockplatta med bandet Gulliver i slutet av 60-talet. Jag misstänker att popfans förkastar denna skiva som ett skrattretande försök att vara tuff, men sånt går hem hos mig. Jag tycker det är bra rock’n’roll.


Gulliver- Lemon Road (1969)

Hall sjunger rått för ovanlighetens skull, och bandet är tight och drivande. Elektras specialitet var kanske inte att få till ett bra sound för rock, med vissa uppenbara undantag, men här stämmer det till fullo. Bäst är bandet i uppsluppna låtar som Everyday’s A Lovely Day, Seventy, Flogene och Lemon Road. Hall spelar keyboards och sjunger på denna LP som blev bandets enda. Till skillnad från den sofistikerade och briljanta popspoul som Hall & Oates kom att släppa ifrån sig under 70- och 80-talet är Gulliver en partyplatta. Och Hall ser cool ut i Batman t-shirt och läderjacka på baksidan.




Gulliver- Flogene (1969)

Rotpop

I ljuset (eller kanske mörkret) av de senaste 2-3 årens alla medvetna, kontrollerade, duktiga och ofta pretentiösa soloartister framstår den där pojkfjuniga, men också spralliga hatt- och trumpetpopen som alltmer sympatisk; du vet den där subgenren som Håkan Hellström uppfann för drygt tio år sedan här i Sverige. Eller var det han som gjorde det?


Wilmer X - Rätt flicka, fel pojke (1981)

Den här låten har förföljt mig hela sommaren, men också hållt mig på gott humör när jag, på väg till stormarknaden eller vid jobbdatorn, sjungit rader som:

Å jag gjorde allt för att komma lite närmre
Å jag gjorde allt för att känna lite värme
Rätt flicka, fel pojke...


Den unge Nisse Hellberg hade ännu inte hittat sin pondus i sången, som vinglar rätt mycket på första fullängdaren. Men går det att exempelvis stå emot hur killarna bakom Nisse körar, den där speciella poptango-takten eller demonproducenten Pål Spektrums småskaliga eko? Tidiga Wilmer X var otroligt charmerande och väldigt mycket pop (dock utan hattar och trumpeter)!

Zydeco Boogaloo

Spengo är tillbaka! Den trasiga datorn är lagad. Jag har en hel massa inlägg på lager. Men nu är det en sån där småtrött fredagskväll och jag öppnar med ett litet, men naggande gott inlägg.


Vi river av en zydeco-klassiker med en av portalfigurerna i genren, Buckwheat Zydeco. Den här fartblinda dragspelslåten brukar Skivdoktorn slänga på när han vill höja temperaturen i rummet och jag kan aldrig stå emot detta glädjepiller. Håll i hatten, nu bli det åka av!


Buckwheat Zydeco - Zydeco Boogaloo

Samtidigt förs vi till Louisianas landsbygd, nånstans i deltat. Utanför ett trähus står ett långt bord, klätt med tidningspapper och fyllt med kräftor kokta på cajunvis och folk flockas kring det. Det sugs, sörplas och skjöls ner med öl. När skymmer åker bourbonflskorna och instrumenten fram. Se där har du en riktigt härlig kliché av Louisiana och zydecomusik!