Ett par år i åldersskillnad kan utgöra en avgörande skillnad. Min käre gamle svåger är tre år äldre än mig. Han förknippar sina sena tonår hemma i Lindesberg starkt med kultiga engelska band som The Jesus & Mary Chain, Echo & The Bunnymen, The Smiths, Killing Joke och The Sisters Of Mercy. Han verkar ha stenkoll på åren 1983-87, då jag fortfarande gick i högstadiet och diggade mindre creddiga band som till exempel Twisted Sister, Queen, Def Leppard, Trance Dance och A-ha. Han tog körkort ungefär samtidigt som jag precis hade köpt min moped, i och för sig en Zündapp KS 50 Sport.
Modern English - I Melt With You (1982)
Sist vi träffades över par flaskor vin presenterade svågern den härligt poppiga I Melt With You, som jag på något sätt helt har missat. Han var övertygad att jag skulle känna igen den. Det var ju en kulthit från början 1980-talet!
Tiderna förändras och öronen följer med. Plötsligt är Queens gamla hit Don't Stop Me Now det mest uppfriskande och fräscha jag kan tänka mig att höra. Queen är ett band som jag länge gått omvägar runt som musiksnobb. Lustig nog hade jag inte hört låten alls förrän den slog ner som en granat för en månad sedan. Den lämnade kvar en liten krater i mitt medvetande och på dess botten låg en hopknycklad lapp där det stod supersonic. Don't Stop Me Now är så lättfotad och smidig med sin melodiska popkänsla. Freddie Mercurys röst är så otroligt levande, och inte bara hans stämma förresten. Kära Queen - fläska på bara - håll inte igen!
För ett par veckor sedan såg jag Winter's Bone på bio. Filmen handlar om en ung tjejs kamp för att rädda sin familj bestående av två småsyskon och en traumatiserad, psykiskt sjuk mor och deras hus och hem. Det hela utspelar sig i de fattiga trakterna i Ozarkbergen i Missouri, där tiden å ena sidan verkar stå stilla, men samtidigt är bygden dränkt i knark. Alla män verkar bedriva kriminell verksamhet i olika utsträckning och våldet bubblar hela tiden under ytan. Det är kargt och minst sagt knepigt. Vill man vara skämtsam är Winter's Bone lite som Den sista färden inifrån.
Marideth Sisco - Farther Along (2010)
När filmen nådde sitt slut satt jag känslomässigt gastkramad. Eftertexterna tog vid och den mest rörande tolkning jag hört av gospelhymnen Farther Along ackompanjerade dem. Det är Marideth Sisco, en äldre dam från Ozarkbergen, som sjunger och troligen hennes släktingar som spelar. Och Farther Along knyter så väl an till filmen med sitt budskap om förtröstan, trots att det jordiska livet är fyllt av motgång och fattigdom. Man hör verkligen i Marideths röst att hon levt allt det hon sjunger om.
Men som alltid flög biopubliken upp som fjädrar ur fåtöljerna så fort eftertexterna kom. Vinterjackorna åkte på illa kvickt och mobiltelefoner väcktes åter till liv. Somliga började recensera filmen för varandra på väg ut ur biosalongen. Det var som om de i sin brådska var rädda att fastna i fiktionens värld.
Jag satt kvar och blundade. Tårarna trängdes bakom ögonlocken.
Farther Along är inte en gammal folksång av okänt ursprung som många tror, texten skrevs 1911 av predikanten W. A. Fletcher och melodin av gospelmusikpromotorn J. R. Baxter (läs mer om dess historia). Alltså firar Farther Along 100 år nu och den är en av de populäraste gospelhymnerna i den amerikanska Södern och den har blivit en evergreen inom countrymusiken. Den finns i otaliga inspelningar. Versionerna av Elvis Presley, Johnny Cash, Trio (Dolly Parton, Emmylou Harris och Linda Ronstadt), The Million Dollar Quartet (Elvis, Johnny Cash, Jerry Lee Lewis och Carl Perkins), Sam Cooke, Mississippi John Hurt, Pete Seeger, The Flying Burrito Brothers och The Byrds utgör bara toppen av isberget. Parton, Harris och Ronstadts tolkning är fin och högstämd men lite glansig, Elvis Presleys är sentimental och lite smetig och The Flying Burrito Brothers är forcerad och fjunig.
Jag vill plocka fram en gammal liveinspelning med Hank Williams & The Drifting Cowboys från radioprogrammet Mother's Best Flour Show som sändes från Nashville och nådde radioapparaterna i Sydstaterna. Denna och många andra fina inspelningar finns samlade på boxen Revealed: The Unreleased Records, som släpptes 2009.
Hank Williams - Farther Along (1951)
När man börjat lyssna på Hank Williams är det faktiskt svårt att spela något annat. Hans röst är så personlig och intim, alltid sann och okonstlad. Hank blir fascinerande snabbt som en nära vän som man kan vara förtrolig med. Lyssna också på hur stämmorna harmonierar. Det här är folkmusik rakt av.
Ska du leta efter rötterna till popmusiken så finner du några djupa och starka rottrådar i gospelshymnerna, de frikyrkliga sångerna och psalmerna, där melodierna är tydliga och repetitiva och texterna är lätta att begripa.
Magnus inlägg om Chris Brittons låts likheter med Primal Scream influerade mig till att skriva ett kompletterande inlägg i genren Låtar från olika tidsperioder som överraskande påminner om varandra. Allra roligast tycker jag det är om likheterna med största sannolikhet är omedvetna.
Det första exemplet är hämtat från volym 5 ur serien Soft sounds for gentle people, med den för mig aptitretande undertiteln Mystic male - Soft sounds for gentle people presents tripped out troubadours from 1965-1970. Om ni gillar tidigare Spengohyllade albumserien Fading Yellow kan även denna serie vara något för er. Artisten ifråga heter Harumi och låten Hunters of heaven. Harumi är en för mig okänd Japan som spelade in en självbetitlad skiva i New York 1967 med Tom Wilson (han hade även klassiska Dylan-album, Simon and Garfunkels debutplatta, Velvets White Light/ White Heat m m på sitt samvete) vid producentspakarna. Den valda låten känns väldigt mycket 00-tal, främst på grund av den korta stråkfigur som återupprepas genom en stor del av låten. Det låter som en typisk 00-talssampling från något hippt DJ-kollektiv.
Harumi - Hunters of Heaven (1967)
Jag fortsätter att följa upp SpengoChrilles inlägg om Silver Apples. Jag har lyssnat en del på deras debut och tycker att inledningsspåret Oscillations påminner en hel del om Joy Division kring Closer. Samma monotona typ av basgång och liknande rullande trummor. Konstant genom låten hörs också en visselpipa vilket ju blev poppis 20 år senare inom acid house.
Silver Apples - Oscillations (1968)
Sedan kan jag ju inte låta bli att komplettera med Donovans Barabajagal som Magnus nämnde. Om man inte visste bättre skulle man kunna tro att Happy Mondays byggt hela sin karriär på just den låten. Om jag inte tror att Joy Division lyssnat på Silver Apples så finns det stora möjligheter att Happy Mondays influerats av Donovan. De har t o m gjort en låt som heter Donovan och jag har för mig att de plockade med Donovan på en turné någon gång under deras storhetstid.
Alla som befunnit sig på ett dansgolv när The Troggs slitna hit Wild Thing plötsligt gått igång vet att den är en av pophistoriens styltigaste låtar och hart när omöjlig att dansa till. Skam att säga har jag dock lyssnat alldeles för lite på The Troggs och kan gissa att deras album är ganska underskattade.
Gitarristen som hamrade fram de råa primitiva riffen till bland annat Wild Thing hette Chris Britton. Om han år 1966 medverkade i en av de osvängigaste låtarna någonsin, så skulle han ta igen detta med råge ett par år senare på soloalbumet Just As I Am.
Chris Britton - Sit Down Beside Me (1969)
Detta är en vittnesbörd av när Swinging London inte bara blev groovy, utan till och med funky. Chris sång är cool och lätt frånvarande, basen tar sig runt en ellipsformad omloppsbana, trumpeten piskar upp frenesi och Hammondorgeln fläskar på groovet ytterligare. Men vid 1:28 blir det percussionsfest och svänget blir fullständigt betvingande.
Wow, jag kan höra Happy Mondays här, men ännu mer av Primal Scream. Hade jag gjort husrannsakan i Bobby Gillespies hem, så är jag bergsäker på att jag hade kommit ut med ett väl tummat och kanske sönderfestat exemplar av Chris Brittons Just As I Am - en skiva som Bobby förmodligen plockat upp ur en låda på en loppmarknad i London någon gång i slutet av 1980-talet. Lyssna på den gamla hiten Loaded från Screamadelica så förstår du. Jag tror inte att Stones-klassikern Sympathy For The Devil är den enda förlagan till Loaded.
Tydligen har Chris Brittons tidigare förbisedda och obskyra platta på senare år fått upprättelse och kultstatus. Den ska överlag vara full av angenäm engelsk psychpop eller popsike. Jag har inte hört albumet, men är just nu sprickfärdig av nyfikenhet.
Fick du mersmak nu, så komplettera med hiten Barabajagal med Donovan och Jeff Beck Group från samma år. Också den en av rötterna till den dansanta Manchestervågen som kom tjugo år senare.
Det har varit mycket "ärlig" rock ett tag: The Flamin' Groovies, Bo Diddley, Bäddat för trubbel m.fl. Tänkte därför pausa rockflödet med ett kontemplativt stycke av en gammal hjälte jag inte ägnat en tanke på ett tag. Det handlar om The Durutti Column och Never Know hämtat från 1981 års album LC.
Låten är 6.48 lång, ändå vill jag aldrig att den ska sluta. Kan jag inte få det där riffet en sista gång bara? Sedan är jag nöjd. För låten är faktiskt riffbaserad. Ingen tydlig refräng, sången är nedtonad utan det som fäster är den där obeskrivligt vackra tonföljden som upprepas då och då.
Låt oss starta i Liverpool i början av 2000-talet. Gruppen Clinic har släppt några EP´s som samlats på en CD, en för mig missad debut och lockar 2002 med sin andra fullängdare, Walking with Thee. Clinic låter i sina bästa stunder som en Wanda Jackson avkomma efter en vild nattlig orgie med Alan Vega, Sky Saxon och Ennio Morricone, en lätt hypnotisk rockmusik som är monoton, melodiös och lagom syraangripen, alltså som flugpapper för mina öron. Jag tycker mycket om plattan och spelar den ofta, men efter ett tag tappar jag och Clinic kontakten och det var nog mitt fel då jag gled iväg mot mer rytmbaserad musik.
Silver Apples Ruby
Men härom kvällen så återförenades vi genom ett några år gammalt nummer av Ugly Things, i mitt tycke vår tids bästa retrotidningen om musik. Där uppmärksammas Clinics platta från 2008, Do it som en av det årets allra bästa. Men istället för en intervju med bandet låter man en av medlemmarna Ade Blackburn lista tio psykedeliska favoriter. Att läsa om artisters favoritmusik, är kul, ofta får man fina nycklar till artistens egna musik och artister är för det mesta mer prestigelösa än vad recensenter är.
Bland Seeds, Love, Residents, Monks och Red Crayolas hopplösa debut nämns också bandet Silver Apples. Mattias J har redan gett bandet en liten blänkare här. Här handlar det alltså inte om såsig psykedelia av den sort som troligtvis kräver sinnesutvidgande preparat för att uppskattas(men det vet jag ej helt säkert, har aldrig testat). I stället är det snorig stundtals hypnotisk rock spelad av ynglingar med ett lika stort intresse av att fuzzboxar som olagliga rusvaror.
Nu är Silver Apples inga osnutna ungar utan två män som skapar musik med hjälp av ett gigantiskt trumset och en musikmaskin som kallas "the Simeon" efter sin skapare och användare. Musiken kan väl inte heller stämplas som psykedelisk garagerock, krautrock är det första jag tänker när jag hör det men det är också en lite för snäv kategorisering. Första självbetitlade plattan är fylld av nästan plågsamt monotona låtar. Den gav mig vid den första lyssningen flera aha upplevelser, men det var delvis nyhetens behag. Låten Program med sina dragspelsslingor är dock fortfarande sensationell.
Uppföljaren Contact från 1969 bygger delvis på samma koncept men låtarna är mer melodiösa och håller för fler lyssningar. Rytmerna är lite mer varierade och en del låtar skulle passa utmärkt på ett fördomsfritt dansgolv. En stor favorit är låten Ruby, en countrylåt skriven av Joy May Creasy på 1940-talet, men låt er inte skrämmas, det hörs inte.
Bäddat För Trubbel är återigen uppe i Stockholm för att spela och de är i början av sitt set. Även här har bandet skaffat sig en klunga med hängivna fans, som jobbar på att få sina R att skorra när de skrålar med. Hemma i Malmö är de redan så stora att klubbarna nästan rämnar då de äntrar scenen. Det är mer än tio år sedan jag kände så starkt för ett nytt band.
Sångaren Hjelle presenterar en ny låt som handlar om uttryck som lean production, Six Sigma eller ISO/TS16949 - alla avancerade och förvirrande omskrivningar för nedskärningar. Publiken på Debaser Slussen står som levande frågetecken. Detta är väldigt långt från deras verklighet.
Och tio år har gått sedan jag flyttade från Malmö. Jag betraktar fortfarande Stockholm utifrån. Här i huvudstaden härskar medelklassen, den statusjagande och ängsliga. Det finns politiker som har styrt den här stan med porträtt på Margret Thatcher hängande på väggarna till sina kontorsrum. Hyresrätter har förvandlats i rask takt och i en enorm omfattning till bostadsrätter. Man gör inte bara karriär på jobbet, utan även på bostadsmarknaden. Det är jävligt noga var man bor, kanske viktigare än var man jobbar. Innerstaden och närförorterna har gentrifierats. Kaféer med surdegsbröd och sojalatte är inte bara en klyscha. Väldigt många lägger ner stora ansträngningar och summor på att se perfekta ut - ett fräscht yttre återspeglar att det inre är under kontroll. Det är fult att vara arbetarklass i den här stan. Man ser aldrig deras hem visas upp i dagstidningarnas bostadsbilagor. Mindre bemedlade förpassas längre ut i förorterna. Är man arbetslös gör man allt för att dölja det. Jag säger inte att detta inte också pågår i Malmö och Göteborg, men i huvudstaden har det gått längre.
Populärkulturen i Stockholm har samtidigt inte gjort annat än att bekräfta den här utvecklingen (det finns väl något undantag kan jag väl medge när någon ropar Florence Valentin, jaja, men det är hatt- och trumpetpop ändå). Musiken härifrån känns ofta designad, sökt, smart och trendmedveten. Därför är det förbannat skönt att höra Bäddat För Trubbel spela rock 'n' roll rakt och ärligt. Jag säger inte att de är uttalat politiska, men de visar tydligt var de hör hemma med sina arbetarklassdängor.
Ja, jag vet Jag är född att förlora Född att förlora Född att må skit
Bäddat För Trubbel vågar dessutom ansluta sig till en tradition. De hävdar att de kort och gott spelar rock. De vill inte bli instängda i punkfållan. Malmö i synnerhet och Skåne överhuvudtaget har länge präglats av jordnära rotrock.
Vi spelar boogie nu för ni är tillräckligt fulla för erkänna att ni gillar det
Hade Lennart Persson fortfarande fått leva är jag säker på att han hade blivit minst lika entusiastisk. Även om Bäddat För Trubbel säkert blir trötta på tjatet om att vara arvtagare till tidiga Wilmer X, Problem och Kal P. Dal, så ligger det ändå mycket i jämförelserna både vad gäller musik, attityd och energi. Men det går att höra ekon från gamla stockholmsförortsband som Ebba Grön och KSMB både i texter och gitarriff.
Bäddat För Trubbel - Sånt är livet (live på Debaser Malmö 28 januari 2011)
Hon flytta' norrut för att förverkliga sig själv, så hon sitter väl och raggar på en sunkig bar ikväll
Spengo firar 500 inlägg och det skall firas med en mikrohöjdpunkt, eftersom det är det inslag som jag tycker känns allra mest Spengo. Att uppmärksamma det lilla och oansenliga. Att hylla de plattor som av någon anledning stod kvar i skivaffären medan hitsinglarna och guldalbumen bars hem. Att försöka se på musikhistorien ur ett annat perspektiv än det som blivit gängse accepterat. Att helt enkelt beskriva något som gör en så jävla lycklig att man glömmer omvärlden för en liten stund.
Give me a break (1962)
Jag måste erkänna att jag inte är någon stor Diddley-fantast. Det som fungerar i teorin som den konsekventa enkelheten och de envist nästintill hypnotiskt upprepade riffen, har i praktiken nästan alltid tråkat ut mig. Men jag har mjuknat något, möjligen med ålderns rätt, och närmar mig nu Bos tidiga alster med små tvekande steg.
Give me a break läste jag om i en krönika av Nisse Hellberg någonstans. Jag tror han skrev något om att den var som en gjutform för hur tidiga Wilmer X ville låta. Låten är ursprungligen från en självbetitlad platta från 1962, men jag har den på en återutgiven singel för några år sen.
För att fånga mikrohöjdpunkten får ni spetsa öronen 1.03 in i låten. Bo har under hetsande rop från maracasspelaren Jerome Green, "go ahead mess around boy", intensivt plågat gitarren ett tag. Jerome Greens insatser har förresten, säkert välförtjänt, gett upphov till utmärkta låten Bring it to Jerome. Efter en halvminut lång handtralla från Bo vill de andra också vara med och leka.
När Frank Kirkland slår igång de andra är det fantastiskt befriande. Jag älskar solo av den typen som Bo levererar här, mer hjärta och mindre teknik. Det finns en märkligt nog en stark samhörighet med de gitarrindieband jag älskade så mycket i början av mitt musiklyssnande som t ex McCarthy och Wedding Present. Men Frank Kirklands insats med de sex distinkta slagen skapar en skön kontrast, den något konturlösa gitarren stramas upp och låten förs framåt igen.
Dra på trissor, jag blev väldigt överraskad över att finna den här ovanliga videon på YouTube och den har bara visats 300 gånger hittills.
Pop Art Toasters var en kortlivad supergrupp med Nya Zeelands popelit och de gav bara ut en femspårs-EP med covers av relativt obskyr sextiotalspop. En sångarna i den här konstellationen var Martin Phillipps från den högt skattade gruppen The Chills (se en video med dem).
Kanske var Pop Art Toasters version av What Am I Going To Do världens finaste poplåt då, kanske är den det fortfarande? Jag älskade det faktum att det lät som en stor Phil Spector-produktion för ett litet popband med trängtande stämsång, Farfisaorgel, akustiska gitarrer och ekobemängda trummor. Det var oerhört fluffigt och helt befriat från kanter.
Jag hade då inte hört låten i sin originalversion med The Dovers. Men den tiden skulle snart komma. Vi kör en annan fullständigt övernaturlig garagepoplåt med The Dovers.
