Silveräpplen och kålrock

Låt oss starta i Liverpool i början av 2000-talet. Gruppen Clinic har släppt några EP´s som samlats på en CD, en för mig missad debut och lockar 2002 med sin andra fullängdare, Walking with Thee. Clinic låter i sina bästa stunder som en Wanda Jackson avkomma efter en vild nattlig orgie med Alan Vega, Sky Saxon och Ennio Morricone, en lätt hypnotisk rockmusik som är monoton, melodiös och lagom syraangripen, alltså som flugpapper för mina öron. Jag tycker mycket om plattan och spelar den ofta, men efter ett tag tappar jag och Clinic kontakten och det var nog mitt fel då jag gled iväg mot mer rytmbaserad musik.


Silver Apples Ruby

Men härom kvällen så återförenades vi genom ett några år gammalt nummer av Ugly Things, i mitt tycke vår tids bästa retrotidningen om musik. Där uppmärksammas Clinics platta från 2008, Do it som en av det årets allra bästa. Men istället för en intervju med bandet låter man en av medlemmarna Ade Blackburn lista tio psykedeliska favoriter. Att läsa om artisters favoritmusik, är kul, ofta får man fina nycklar till artistens egna musik och artister är för det mesta mer prestigelösa än vad recensenter är.

Bland Seeds, Love, Residents, Monks och Red Crayolas hopplösa debut nämns också bandet Silver Apples. Mattias J har redan gett bandet en liten blänkare här. Här handlar det alltså inte om såsig psykedelia av den sort som troligtvis kräver sinnesutvidgande preparat för att uppskattas(men det vet jag ej helt säkert, har aldrig testat). I stället är det snorig stundtals hypnotisk rock spelad av ynglingar med ett lika stort intresse av att fuzzboxar som olagliga rusvaror.



Nu är Silver Apples inga osnutna ungar utan två män som skapar musik med hjälp av ett gigantiskt trumset och en musikmaskin som kallas "the Simeon" efter sin skapare och användare. Musiken kan väl inte heller stämplas som psykedelisk garagerock, krautrock är det första jag tänker när jag hör det men det är också en lite för snäv kategorisering. Första självbetitlade plattan är fylld av nästan plågsamt monotona låtar. Den gav mig vid den första lyssningen flera aha upplevelser, men det var delvis nyhetens behag. Låten Program med sina dragspelsslingor är dock fortfarande sensationell.

Uppföljaren Contact från 1969 bygger delvis på samma koncept men låtarna är mer melodiösa och håller för fler lyssningar. Rytmerna är lite mer varierade och en del låtar skulle passa utmärkt på ett fördomsfritt dansgolv. En stor favorit är låten Ruby, en countrylåt skriven av Joy May Creasy på 1940-talet, men låt er inte skrämmas, det hörs inte.