Only General I'd Follow

När Chrille nu ändå kom igång passar jag på att hedra en av de andra nyligen bortgångna rösterna. Texten är ursprungligen från Herr Alarik och publicerades först 16 oktober. För att ni ska få något nytt har jag lagt till en sväng lämpliga låtar på slutet från YouTube och sen kan vi ju bara hoppas att Jonken totar ihop något om Gregory Isaacs också och ger er den där Spotifylänken. General Johnson, Gregory Isaacs och Reg King på bara några dagar. Om jag hade varit troende skulle jag antagit att herren söker förstärkning i himlakören. Och leta reda på Reg Kings soloplatta från 1971 som Circle Records återutgav på cd för en fem år sedan. Den kan vara lite svår att komma in i men just nu när jag lyssnar på den känns det väldigt värt det.

--------------------

Vi hade just slagit oss ned på Dovas igår efter ett alltmer sällan förekommande skivvarv (The Faith Brothers – A Human Sound för tio kronor!) i begagnataffärerna i Vasastan. Billig öl stod på bordet när PerB droppade bomben han läst om på Lokkos blogg. Generalen är död. General Johnson. Rösten från The Showmen och framför allt Chairmen of the Board. En av pennorna bakom hits som Honey Cones Stick Up och Want Ads. Mannen bakom en av de i mitt tycke mest underskattade skivorna någonsin med den självbetitlade plattan på Arista 1976. Han som försökte hålla en ursprunglig souls låga fladdrande med sin Beach Music, av varierande kvalitet, på skivor och shag parties borta i Carolina. Gud ska veta att jag hade velat vallfärda. Hur mycket jag verkligen har velat vallfärda.



Om jag kunde mäta hur många gånger olika skivor i min samling spelats skulle en HDH/Demon-singel från 1984 med två återutgivna låtar hamna väldigt högt i statistiken. På den ena sidan hittar ni Give me just a little more time och på den andra Working on a building of love. De är en perfekt start om ni inte redan bekantat er med mannens musik och ni hittar dem på The only General I'd follow. Vi dansade som tossiga till den senare av de där låtarna här hemma så sent som i veckan och innan dess förra helgen. Vi kommer att fortsätta att göra det. Jag har inte varit så tagen av att en soulröst tystnat sen Levi lämnade oss, och då vet ni ju hur många av de stora som försvunnit sedan dess, senast Solomon Burke helt nyligen. Men det var verkligen något speciellt med General Johnson. Jag hoppas innerligt att han är på väg till ett bättre ställe.

-------------------

Where´s The Action!?

Det känns alltid trist att uppmärksamma band på grund av någon av medlemmarnas död, men jag är bara tvungen att låta er få höra Londongruppen The Action!. Ett av 60-talets mer förbisedda band som släppte en handfull singlar helt i klass med The Rolling Stones och The Who. Hyllade av modsen med Paul Weller i spetsen och inte heller oävna på Northern Soulscenens dansgolv. Reg King, sångaren som gick bort idag, var begåvad med en av de allra skönaste vita rösterna jag känner till. Ömsom svalt silkeslen som i Shadows and reflections ömsom coolt darrig som i någon av deras snabbare låtar till exempel I´ll keep on holding on. All text ovan känns ändå onödig en dag som denna, musiken och låttiteln säger allt. Vila i frid Reg King.



The Action! Shadows and reflections

Skivhyllan 1987 The Go-Betweens Tallulah

Vill bara kort presentera en platta som kanske är den i min samling som jag förknippar mest med årstiden höst. Det beror inte bara på de tio låtarna som alla på något sätt befinner sig i brytningstid mellan ljus-mörker, värme-kyla och gräs-jord, utan även på omslagets färgsättning som minner om naturens förberedelsearbete för vintervilan.


Australiensiska The Go-Betweens är ett av mina absoluta favoritband och många timmar har spenderats i deras sällskap,Tallulah var min inkörsport till deras rike. Den betraktas allmänt inte som någon av deras bästa utan ses väl mer som en platta släppt mellan deras två mästerverk Liberty belle and the black diamond express och 16 Lovers Lane. Det är möjligt att låtarna är starkare på dessa plattor men vid lyssning så river Tallulah upp djupare fåror i min själ och mitt hjärta.

The Go-Betweens - Hope then strife

När det är som bäst är det nära Velvet Undergrounds magi där varenda detalj bidrar till den melodiskt melankoliska helheten. Landsmännen The Triffids är en annan referens men där de alltför ofta gör utflykter i en gränslös öken så håller sig The Go-Betweens på den krokiga stigen alldeles intill den breda popfåran. Deras skörhet i kombination med oantastlig melodikänsla borde gjort dem större än de är, men jag är säker på att vi är en hel del som värderar deras sällskap mycket högt.

Oh Karen!

Pubrock på svenska

I perioder kommer jag på mig själv att i stort sett bara lyssna på svenskspråkig musik. Denna veckan har varit en sådan. På skivspelaren har legat Torssons En rökare i krysset, Strindbergs Bombparty, Problems första och via Spotify har Wilmer X Fula fula ord flödat. En gemensam nämnare för de tre skånebanden är väl Pubrock på svenska. Småskitigt, lättillgängligt melodiöst,texter med hög igenkänningsfaktor och ett sjuhelvetes gung. Alltså ganska likt en normal vardag hemma hos mig. Här är Torssons Son of Ayatollah från ett framträdande i Måndagsbörsen 1980.

Mainstream-fenomenet Iron Maiden

Vad skulle jag ha för ingång till min reflexion kring varför Iron Maiden på senare år blivit så fruktansvärt megastora här i Sverige? Jag hade precis avslutat mina inköp på stora ICA Kvantum i Enskede och defilerade förbi kassorna på väg mot entrén, halvt borta i djupa funderingar.

Då lyfter jag blicken och ser ett par vid en av kassorna. Paret är troligen i trettioårsåldern. Flickvännen är blond och verkar effektiv och resolut, sådär oklanderligt men fantasilöst klädd och självklart vältränad, som alla verkar vara i medelklassens Stockholm. Snett bakom henne hukar pojkvännen, mager och blekhyad, mörkhårig men korttrimmad på grund av tidigt begynnande flint. En typisk svensk kille - snäll, lite kuvad och okarismatisk. Han bär en längärmad svart Iron Maiden-tröja med ännu en variant av den monstruösa demonen Eddie the Head, ur den till synes oändliga raden av sådana.

Det såg mer ut som den dominanta modern med den apatiske tonårssonen bakom, görande sin lilla revolt med sitt grällt skräckiga heavy metal-motiv på tröjan. Framför mig mitt i vardagen fann jag själva sinnebilden för mainstream-fenomenet Iron Maiden.


Iron Maiden erbjuder en fristad av ohämmad manlighet. När heavy metal-veteranerna gör sin mäktiga show med galopperande elgitarrer och operaaktig sång, så släpper de in alla dessa grabbar i sin värld av kamp och hjältar, drakar och demoner, vad fan vet jag. Där får killarna vara tillsammans och känna sig just som män, bortom tjat, krav och anklagelser. Kvinnorna kan nämligen inte ta sig ditin, de har inte koderna, de fattar helt enkelt inte grejen med Iron Maiden.

Det är inte bara så med Maiden, det gäller rätt mycket AC/DC också och var så med Kiss fram till dess att de devalverat sig ner till ovärdighet. Men Bruce Dickinson, Steve Harris och de andra är störst 2010.

Samma mekanismer gäller för sport och i synnerhet det proportionslöst stora intresset för elitfotboll. Från ingenstans kommer en hängivenhet för ett allsvenskt lag eller ett storlag som FC Barcelona till en kille som står inför nya utmaningar med partner och barn. Det är ett tryggt och säkert sätt att manifestera maskulinitet inför sig själv och andra. Och det är högst legitimt att intressera sig för sport och den har fått bre ut sig i massmedierna, men det har också lett till att kvinnorna i allt högre grad bänkar sig i TV-soffan vid större fotbollsmästerskap.

Men därmed inte sagt att jag skiljer mig så mycket från andra män. När jag levde i ett alltmer pressat förhållande och då barnen var riktigt små, då släppte jag ibland loss med hjälp av den exklusivt manliga pubrocken istället, en betydligt mindre företeelse, men den hade ungefär samma funktion för mig. Jag tyckte det var gött att stå i publiken på en fullsmockad pub och skymma sikten för den kortvuxne Jerry Williams under en spelning med återförenade Ducks DeLuxe. Grabbigt eller rättare sagt gubbigt!

Jag minns jag fortfarande ett av mina försök att smälta in under högstadietiden i mitten 80-talet. Jag bar en Iron Maiden-t-shirt en dag i skolan och de tuffa hårdrockskillarna i plugget tyckte att jag inte verkade vara trovärdig som Maiden-fan, utan började korsförhöra mig på album och låtar, och genomskådade naturligtvis mig som bluff. På den tiden gick det inte an att vara kortklippt och gilla heavy metal samtidigt.

Det närmaste Iron Maiden jag kommer är nog snarare låten samma namn, men den är ett stycke spröd engelsk progressiv folkpop.


Barclay James Harvest - The Iron Maiden (1970)

Livets vägskäl

Jag är inte särskilt nostalgisk av mig och ångrar inte hur mitt liv har utvecklat sig. Men jag har en känsla av att jag de senaste åren börjat tänka allt mer på vilka vägskäl man har passerat och vad som skulle hänt om man gjort ett annat val. Ett tydligt sådant val gjordes i slutet av åttiotalet, troligtvis 1988. Jag hade sprungit USM på 400m lätt förkyld och med ett medelmåttigt resultat.
Dagen efter skulle försöken på 800 m gå av stapeln. Den lördagen skulle också Lädernunnan spela på Tivolirock i Kristianstad, en helgfestival som jag har massor av fina minnen från. Lädernunnan det tuffaste svenska bandet jag kände till, med frontman Jonas Almquist som förtjänar att vara hela Sveriges punkrockare. Fan vad cool jag tyckte han var och det tycker jag fortfarande. Han var provokativ, men konsekvent. Bland annat påstod han 1984 att Hells Angels gjort det möjligt att de fick släppa sina första plattor. Sant eller inte, känsla för vad som får media att strömma till hade han.



Däremot har väl inte all musik kvar sin fulla strålglans. Ömsom lite för tungfotat, ömsom med lite för "modern" åttiotalsproduktion. Värst blev det väl i och för sig när de skulle rocka loss lite med Kim Fowleys hjälp på International Heroes 1990. Desolation Avenue är å andra sidan den bästa Velvet Underground pastisch som framförts av ett svenskt band, Pink House en ljuvligt skör popmaräng och Ensam i natt kanske Sveriges bästa punklåt.



Om jag sprang 800m kvalet? Vad tror ni?


Lädernunnan Ensam i natt

Färgstarka tjejer i svartvitt

Nu greps jag av dåligt samvete igen för att det i princip bara är grabbar, grabbar och åter grabbar på Spengo. Jag könskvoterar lite och släpper fram tjejerna.

Först en tidig feministisk poplåt med Lesley Gore, mest känd för It's My Party.


Lesley Gore - You Don't Own Me (1964)

Lesley var visserligen en supersöt blond tonårig tjej, men lyssna på texten, väldigt radikal då kvinnan i början av 60-talet hade en betydligt mer underordnad roll i Västvärlden - som kuttersmycke, hemmafru och öm moder - än bara tio år senare. Tydligen kom Lesley ut som lesbisk för fem år sedan. Var det en slump att också Dusty Springfield (som var bisexuell) gjorde You Don't Own Me till sin?


Jackie DeShannon - I Remember The Boy (1965)

Jackie DeShannon bröt också mönstret i början av 60-talet, som en av de första kvinnliga låtskrivarna under poperan, och dessutom spelade hon gitarr. Jackie hade en tuff stark röst och tonvis av utstrålning.


Helen Shapiro - It Might As Well Rain Until September (1966)

Och avslutningsvis en ganska bortglömd artist, Helen Shapiro. En tjej från East End i London som slog igenom som fjortonåring och var utrustad med en mogen mörk röst som föranledde lyssnaren att tro att hon var dubbelt så gammal. Helen borde få en renässans, tycker jag.