OLÉ ELO!

Det är inte sällan som man får höra folk i sin omgivning prisa ELO. Nästan alltid är det med en rejäl portion skam eller åtminstone fnissighet som detta faktum presenteras. Tänk att vissa artister och grupper ständigt kommer att förbli "guilty pleasures". Fast det är klart, ELO rör sig ju mellan Beatles-pastischer och ABBA-glam och det är väl kanske inte den finaste paradgatan i vissa läger.


ELO: 21st Century Man

Det är dessutom i princip endast ELO:s sjuttiotal som nämns. Märkligt nog, anser jag. Mina två favoriter Time (1981) och Secret Messages (1983) har förvisso sina trofasta fans, men bland många människor räknas nog dessa, av åttiotalet färgade, popalbum som REJÄLA guilty pleasures. Time är fulladdad med hits, men jag väljer här ut en mäktigt överlastad ballad, "21st Century Man", så där typiskt Beatles-släpig.

Titellåten på uppföljaren smyger igång och växer snart till ett stycke powerpop av bästa märke. Jag gillar när Jeff Lynne är på sitt allra mest ödesdigra humör. När han får musiken att kännas som om den vore den sista på jordens yta. Melodisnickrandet är som alltid i toppklass. Så jäkla snygga verser, bryggor och refränger han kan göra, den gode Jeff!


ELO: Secret Messages

Soundalikes pt. 1

Låt oss återkomma till det engelska bandet The Fox som jag skrev om i mitt förra inlägg. En av höjdpunkterna på deras enda album (med den putslustiga titeln For Fox Sake) är Mr. Blank, en låt som ansluter sig till den engelska poptraditionen att häckla etablissemanget - speciellt trångsynta och trista karriärister - en tradition som började med The Kinks Well Respected Man och den har förvaltats av arvtagare som The Jam i Mr. Clean och Blur i Charmless Man.


The Fox - Mr. Blank

Vid första lyssningen kände jag omedelbart igen det där marschtaktsfasta obevekliga gitarriffet som banade sig fram i ett och samma ackord. Detta riff satt sedan länge redan i min ryggmärg.


Senare köpte jag amerikanska Clear Lights fullödiga enda platta från 1967, som särskilt är att rekommendera för er som redan är inne på andra samtida band som West Coast Pop Art Experimental Band och Love. Trots att Clear Light gjorde bländande psychpoprock och hade dubbla trummisar som skulle göra det dubbelt så fett, blev det ingen kommersiell succé för detta kortlivade band.


Clear Light - Sand

I sinnesutvidgande Sand fanns det där ödesmättade staccatoartade riffet igen. Javisst, det är helt uppenbart att låten jag tänker på är...


The Clash - London Calling

Dels är det inte alls otroligt att Joe Strummer eller Mick Jones som musikintresserade tonåringar lyssnade på The Fox platta redan när den kom ut 1970.

Men jag har en intressant hypotes när det gäller Clear Light. Är man en artist eller ett band på väg upp, som har släppt en eller två plattor, måste man bara smygkolla i skivaffärer om ens egna skivor finns där till försäljning. I början av 1979 befann sig The Clash på sin första turné i USA. Till helt nyligen hade deras skivor inte haft ordentlig distribution i Staterna, utan bara funnits i en del affärer tack vare direktimport. Självklart stod Strummer och Jones och letade efter The Clash och särskilt efter senaste Give 'Em Enough Rope i skivbackarna.
I bokstavsordning följer Clear Light direkt efter The Clash (jag upptäckte att skivorna står bredvid varandra i min samling), och jag misstänker att Joe eller Mick fiskade upp Clear Light efter att belåtet ha konstaterat att Give 'Em Enough Rope fanns där. Ett halvår senare gick gruppen in i Wessex Studios hemma i London för att spela in London Calling.

Mikrohöjdpunkter i rockhistorien del 3: Throwing Muses - Hate My Way

Av de låtar jag håller av allra mest har de hamnat i den positionen på tre sätt, grovt räknat:

1) Efter ett idogt lyssnande på en skiva under en längre period har en låt utkristalliserat sig.

2) Efter en första lyssning har jag förstått att detta kommer jag att älska bara jag får höra den några gånger till. För varje lyssning växer låten mer och mer tills den sitter som berg.

3) Jag kommer ihåg de exakta omständigheterna då jag hörde låten första gången.

Mitt bidrag till magiska mikroögonblick denna gång tillhör definitivt kategori tre.

Detta var förmodligen sommaren 1989. En god vän till mig skulle med kort varsel dra ihop en fest i hans studentkorridor, som då var helt tom eftersom alla studenter åkt hem till sina hemorter. De flesta goda vänner var bortresta eller hade annat för sig så det blev tre killar med ohälsosam tillgång till mycket alkohol som fick stå för festandet den kvällen. Jag kommer ihåg att vi åt en form av kolachokladbitar som hette Samba med kniv och gaffel till middag och drack drinkar till, förmodligen som en protest mot de uppblåsta studentmiddagar vi slutat gå på.

Sedan flöt väl kvällen på och vi hade nog kul för klockan blev rätt mycket. Vår värd försvann och vi hittade honom på studenthusets tak och övertalade honom att komma ned. När vi väl var tillbaka i hans rum placerade han mig och festens tredje gäst på varsin pinnstol, gick bort till stereon och satte på en ej presenterad låt och gick ned på knä och bad framför oss. Inte till oss utan till den låt han just lagt på. Givetvis var vi koncentrerade med en sådan uppladdning.


Throwing Muses - Hate My Way

Låten börjar ganska kantigt med pukspel och ständiga markeringar men efter cirka en halv minut lugnar låten ned sig och kommer in i en mer harmonisk del. Kristin Herschs röst är dock allt annat än harmonisk utan hon låter anspänd och intensiv. Efter låtens egentliga cresendo cirka 2.50 in i låten kommer det parti som detta inlägg egentligen handlar om. Det egentliga mikroögonblicket infinner sig mellan 2.53-2.59 men för att det ska bli ett sammanhang finns hela tredje versen citerad nedan.

So I sit up late in the morning
And ask myself again
How do they kill children?
And why do I want to die?
They can no longer move
I can no longer be still

I detta parti förstärks låtens känsla av en person som är på väg att tappa kontrollen över sig själv. Då personliga problem får en fortsättning i en hjälplöshet inför det onda som händer i världen. Det kändes som en logisk förklaring då jag många år senare läste att Hersch fått en diagnos som schizofren. Det är just den känslan jag får av låten, en person som inte kan hantera sin egen situation längre. Även om rockmusiken genom åren romantiserat psykisk instabilitet och drogmissbruk (gärna i kombination) så är detta en låt som kommunicerar med mig som lyssnare på ett väldigt gripande sätt.

Partystämningen kom av sig helt för en stund framåt och det kändes fel att försöka spela någon annan musik och känslostormen Hate My Way gav ville vi inte upprepa direkt efter.

Jag köpte debuten och uppföljaren House Tornado så fort någon av Linköpings skivaffärer kunde uppbringa dem. Throwing Muses har väl aldrig varit något av mina riktiga husgudar men jag har alltid haft en stor respekt för dem och har flertalet av deras skivor. Men Hate My Way finns där bland de riktigt, riktigt stora låtarna i min värld.

The La's: Feelin' och There She Goes

Det är ungefär tjugo år sedan nu. Tänk vad tiden går. The La's känns kanske inte så angelägna för mig år 2009, men jag får ändå en särskild känsla i kroppen när jag ser de här gamla videoklippen.

Det är inte enbart nostalgi. Det är även någonting annat. Något positivt, konstruktivt, inspirerande. Pophantverkets tjusning, kanske? Synd bara att luften gick ur i samband med debutalbumet.

Året då popen tynade bort, del 1

Året 1970 nåddes världen av nyheten att The Beatles skulle upplösas. Utarmad på peace, love and understanding dansade hippiekulturen sin sista sommar och ungdomarna ledsnade på psykedelia. Ordet groovy blev passé. Populärmusiken skulle nu antingen vara heavy, funky, rotbundet jordnära eller akustiskt spröd. Låtarna fick sträcka ut sig och instrumenten fick bära iväg på äventyr. Tvärflöjten var het. Detta var året då sextiotalspopen tynade bort. Men det fanns de som vägrade ta av kråsskjortorna trots att ett nytt decennium hade kommit.

The Fox från Brighton gjorde bara ett album - som med sin melodiösa psychpop skrek 1968 - men som alldeles försent kom två år senare. Skivan For Fox Sake är i mitt tycke ett pärlband av fina låtar, som i stort sett bara är förstatagningar, inspelade live i studion under en inspirerad adrenalinrusig dag.


I Uppsala på Far Out Records (som jag besökte nästan dagligen) var For Fox Sake ett internt skämt bland de som jobbade i affären. Under skivbörsens hela existens under 90-talet hängde den här skivan med i sortimentet och ingen lyckades ens med övertalning att sälja den, även om den till slut bara kostade 10 spänn. Ofattbart!


The Fox - Birthday Card

En av skivans höjdpunkter är Birthday Card som är ett stycke moloken och elegant barockpop kryddad med ett intimt växelspel mellan en snyggt Hendrix-färgad elgitarr och en sirlig hammondorgel. Rätt mycket påminde The Fox faktiskt om ett sent Spencer Davis Group (efter att Steve Winwood hade hoppat av) och Procul Harum. Man hör i vissa låtar också att gruppens medlemmar hade modsrötter och hade tidigare lirat i diverse sydengelska rhythm & blues-combon [läs mer om The Fox i en intervju med gitarristen Steve Brayne].

När skivan väl kommit ut tappade The Fox management snabbt intresset för gruppen, eftersom de också fått ett nytt band i sitt stall, nämligen Black Sabbath, som 1970 knockade rockvärlden med sin blytunga heavy metal. Samtidigt imploderade The Fox och den musik de spelade.

I drömmars land

Det mörknade redan för ett par timmar sedan. Jag bär en tung ICA-kasse med bland annat två liter mellanmjölk, en vaniljyoghurt, Polarkaka och tvättmedel. Har snabbt stannat till i affären på väg hem från tunnelbanan, som tagit mig tvärs genom stan från jobbet. Låser upp dörren till lägenheten. Det luktar stekta fiskpinnar hemma. Min sambo ligger utslagen i soffan och ger med största ansträngning ifrån sig ett kraftlöst hej. Bolibompa har nyss börjat, ungarna sitter förstenade nära TVn och bevärdigar mig därför inte med att hälsa. Jag övermannas av en plötsligt trötthet, tar Dagens Nyheters kultur- och nöjesdel med mig och släntrar in i sovrummet för att ta tio minuters vila. Ögonen sluts bara några rader in i en essä om de så förtryckta och bortglömda finsk-ugriska ingermanländarna i kommunistdiktaturens Sovjetunionen.

Genast griper det undermedvetna in och tar över. Resliga träd omgärdar sängen liksom den lummiga markvegetationen mellan dem. Sovrummets väggar och tak tonar bort ungefär som i Till vildingarnas land (engelsk originaltitel Where the Wild Things Are), en barnbok som gjorde intryck på mig när jag växte upp och som jag haft nöjet att läsa igen för mina ungar. Det är är skymning i den strandnära tropiska djungeln, fjärran från vardagen och vuxenhetens krav och konventioner.


We All Together - Bluebird

We All Together var en popgrupp som var fullständigt besatt av det sena The Beatles lättare poppiga sida och särskilt av Paul McCartneys melodiositet. Bluebird är en fullständigt magisk cover av en låt från Pauls grupp Wings oerhört framgångsrika album Band On The Run från 1973. Det spektakulära med We All Together var att de kom från huvudstaden Lima i det sydamerikanska Peru.


Frontfiguren Carlos Guerrero sjöng på en engelska närmast fri från brytning. Bandets egenkomponerade låtar gick heller inte att härleda till någon speciell beatleslåt, trots att de var omisskännligt influerade av The Fab Four. Det fanns något ganska avspänt över We All Together trots allt. Men de var minst fem år efter sin tid och kom från ett avlägset ställe långt bortom popvärldens horisont, dömda till total obskyritet, åtminstone till några popentusiaster grävde upp deras två skivor för tio år sedan.


We All Together - Children

Där man minst anar, del 4

Jag hade väl knappast ägnat en tanke åt Johnny Winters lillebror Edgar tidigare. Antagligen förmodade jag att Edgar också gjorde saggig stentrist j-vla bluesrock liksom sin tillika pigmentfattige storebror. Jag trodde att även hans musik sedan länge var begravd på rockmusikens egna elefantkyrkogård.


The Edgar Winter Group - Free Ride

Men den här låten lever i allra högsta grad! Ja, tänk att ha spikrakt långt hår och spela frihetstörstande rock i något som liknar konståkningstrikåer och vara fullt bekväm med det [lyssna och titta på ett lysande liveframförande från 1973 av Free Ride när ett spralligt The Edgar Winter Group var på topp]. Det här är funky på ett glädjerusigt sätt som påminner om tidiga Sly & The Family Stone. Efter ett stämningsskapande break med en vindtjutande synthesizer kommer en stadig cowbell och handklapp in. Extas!

Jag har inte hört något annat av Edgar Winter. Jag kan tänka mig att en hel del är svårsmält, men att det finns ett par guldkorn till. Det är dock säkert att Edgar är klart mer underhållande än sin träige brorsa.

Guilty pleasures del 10: Rah Band - Clouds Across The Moon

Jag befann mig i mexitegelvillans källare i gillestugan, där familjens stereoanläggning stod, för jag ville lyssna ostört på dess radio. Det var söndagsförmiddag och dags för Eldorado med Kjell Alinge. Drömmare som jag var redan då, älskade jag de suggestiva och drömlika stämningar som han var en mästare i att skapa i etern. Radion var hans farkost och jag åkte gladeligen med på trippen. Dessutom bjöd han på ytterst fördomsfritt blandad musik i sitt program, vilket var befriande att höra i mitten på 80-talet då det var snävare med gränser mellan musikgenrerna. Kjell kunde till och med spela låtar som tog en ut i rymden.


Rah Band - Clouds Across The Moon

En kvinna gör sitt årliga fria telefonsamtal per satellit till sin man, som befinner sig på ett militärt rymdskepp på planeten Mars, där det är oroligt sedan några år. Hon försöker låta samlad, vardagligt öm och omtänksam, men klarar inte hålla tillbaka sin ensamhet och desperation, en kvinna i sina bästa år utan en man i sin säng och med barn utan en närvarande pappa. Men plötsligt bryts samtalet till följd av kraftiga stormar i asteroidbältet...

Visst låter det otroligt mycket syntetiskt 80-tal om låten idag [se videon om du måste]. Cheesy! Men frågan är om det görs poplåtar med samma fantasi nuförtiden?