Snygga skivomslag

Nej, nej, nej; det duger inte, här är lite riktig SNYGGA skivomslag:

Världens snyggaste skivomslag?

Responschansen för en sådan här post kanske är större här på Spengo än hos mig så ni som redan läst nedstående får försöka ursäkta dubbleringen. En vän med ett projekt undrade om jag hade en lista i huvudet över världens snyggaste skivomslag. Det hade jag inte. Kanske är det ett friskhetstecken. Just nu är det dock ett litet minus också. Hon behöver dem. Världens snyggaste skivomslag. Jag lägger några förslag på sådana jag tycker är snygga på olika sätt (fast i ärlighetens namn undrar jag om något av dem verkligen kan aspirera på titeln) här nedan så kan ni väl fylla på mellan restinmundigandet av skinka, glögg och pepparkaka. Antingen bland kommentarerna eller på era egna bloggar. Jag valde bara vinylsinglar men formatet spelar tydligen ingen roll. CD, tiotummare och LP är lika välkomna och säkert ovanligare format också om ni har det.


Som vanligt blir bilden större om man klickar på den.

Eleganter del 1 - Gordon Lightfoot

I det tredje numret av tidningen Pop år 1993 gjorde Lars Nylin en omfattande exposé av tjugofem singer/songwriters från sent sextiotal och tidigt sjuttiotal – Döda poeters sällskap. Denna artikel tjänade som en regelrätt vägkarta in i en fängslande värld för unga musikintresserade som mig och den sådde de första fröna till en ny singer/songwriter-era i vårt land.

En artist som inte alls fanns med i uppställningen var kanadensaren Gordon Lightfoot. Fortfarande tio år senare var han helt okänd för mig och jag plockade upp en skiva med Lightfoot bara för att omslaget såg lovande ut. Det tog tid innan jag började uppskatta den, men den åkte i alla fall med i CD-bunten ner i väskan innan vi for till BB och min äldste son skulle födas. Efter fem dramatiska omvälvande dygn på avdelningen visade det sig att det var Lightfoots skiva som gått varmast. Det var som om Gordons röst lugnade och stöttade. En riktig man med värme och mognad var vad en nybliven pappa som mig behövde där.

Vid senare efterforskningar har jag förstått att Gordon Lightfoot var och är en gigant. Han hade fyra riktigt stora hits i eget namn på sjuttiotalet. Hans låtkatalog är omfångsrik och listan över artister och band som har gjort covers är lång, några namnkunniga exempel är Elvis Presley, Bob Dylan och Johnny Cash. Dylan sa en gång med beundran att när han hörde en låt av Gordon Lightfoot önskade han att den kunde fortsätta i all evighet. I hemlandet Kanada har Gordon i det närmaste status som nationalhelgon. Ron Sexsmith – en av vår tids stora singer/songwriters – håller sin landsman högst av alla, vilket också går att höra. Här i Sverige fick Jerry Williams en hit med Cotton Jenny år 1972 och försökte följa upp framgången med ytterligare två Lightfoot-skrivna singlar till. Jag har till och med hört klassikern If You Could Read My Mind i housediscotappning pumpa ut från ett lastbilsflak med rusiga studenter.

Jag kan visst förstå att vissa tycker att Lightfoot är träig, trots att musiken ofta har ett lätt och obesvärat anslag. Med sin varma känsliga barytonröst och sin musik som utgår från en hemvävd folkcountry är Gordon Lightfoot i så fall en ek med kraftig stam och en vid trädkrona. Jag kan få svalka under denna ek när det blir hett om öronen eller ta skydd undan regnet.


Gordon Lightfoot med Saturday Clothes år 1970

Börja med albumen Summer Side Of Life [1971], If You Could Read My Mind (ursprungligen betitlad Sit Down Young Stranger) [1970] och Sundown [1974] om du är nyfiken på denne elegant.

Spengotävling

Jag har satt ihop en liten tävling för alla som tycker att tiden i jul blir lite lång. Tio instrumentalpartier från tio olika låtar och artister. Det är intron, outron, stick, solon och gud vet vad av olika längd, så det gäller att spetsa öronen. Skriv ner artist/band och låttitel, som vardera ger ett poäng, om ni skriver i ordning är inte så noga. Det finns dessutom en minsta gemensam nämnare, som inte ger poäng men om ni hittar den blir det en guldstjärna.

boomp3.com

Flest poäng vinner och guldstjärnan ger fördel om flera hamnar på samma poäng. Skicka svaren, namn och var ni bor till spengochrille@hotmail.com . Tävlingen pågår hela 2007 och alla som deltar ger sitt medgivande att namnet på vinnaren publiceras på Spengo tillsammans med de rätta svaren.

Första och enda pris är en unik Spengo CDr med tidlös pop.

Lycka till med tävlingen som naturligtvis är öppen även för Spengoskribenter. Själv skall jag i jul njuta av lek med barn och syskonbarn, samt lyssna på de två plattor som jag haft störst behållning av i år, John Cales Paris 1919 och Isley Brothers Givin´ it back från 1973 respektive 1971.
God jul på er alla.

America - Ventura Highway

Kung Bores förtrupper har intagit Stockholm med omnejd. Det är frostigt, men det ligger ingen snö på marken. Många bär en dröm om en vit jul, så att det kan knarra under tomtens stövlar när han rundar husknuten. Men jag trängtar efter att återigen kunna borsta av den finkorniga sanden från fötterna och skyndsamt rufsa bort lite saltvatten ur håret innan jag sätter mig vid ratten i den solvarma bilen.


Även i den dunkla studion lyckas America med Ventura Highway sprida solsken i det västtyska TV-programmet Musikladen år 1974.

Jag befinner mig inte vid Stillahavskusten i dagdrömmen, utan givetvis i Knäbäckshusen, därnere i min hembygd Österlen.

God Jul kära läsare!

Skivhyllan 1967 Lori Burton-Breakout

Lori var för mig okänd tills jag hörde låten Nightmare med The Whyte Boots. En poplåt som är så dramatisk att den med nöd och näppe håller sig ifrån att bli ett pekoral. Med pratsång i versen, tunga trummor och kastanjetter skulle det lika bra kunna vara en låt med The Shangri-las. Vid närmare efterforskning visar det sig att gruppen endast var ett förkläde för en av upphovskvinnorna, just Lori Burton. Versionen av låten som ligger på plattan är Whyte Boots men Lori krediteras som sångerska. Nu skall Lori inte få hela äran av att knåpat ihop detta fina stycke utan hon samarbetade med Pam Sawyer. De har för övrigt tillsammans skrivit LP:ns alla tio spår.

Det är som låtskrivare Lori, tillsammans med Pam, gjort djupast avtryck i musikhistorien. Jag vill framförallt hylla dem för Young Rascals I ain´t gonna eat out my heart anymore. Deras första singel som visserligen bara nådde #52 på Billbord men den startade en sjutumskavalkad. Vad sägs om resan från dansgolvsröj till hängmattelättja, med titlar som Good Lovin', You better run, Come on up, I´ve been lonely too long och Groovin'. Precis som med The Who och Rolling Stones tycker jag att de fungerar bäst som singelband, i det formatet har de få övermän.

There is no way (to stop loving you)

Plattan är alltså fylld med tio jämnbra låtar alla i gränslandet mellan pop och soul. Den är inget absolut mästerverk, men fin att lyssna på och jag tror att den kan attrahera mångas öron. Lori har en skön röst som är lite lagom vek utan att för den delen brista någon gång. Bäst sjunger hon i There is no way (to stop loving you), där hon låter lätt galen och desperat. Låten är i sig ett exempel på den typ musik som jag uppskattar allra mest. Om jag, ve och fasa, var tvungen att begränsa mitt lyssnande till en genre skulle det nog bli till sån här fartig dansant popsoul.

Guldkorn från 70-talet, del 4

OK, vi kör väl en till då. Minnesgoda läsare har vid det här laget förstått att det i undertecknad brinner en mjuk Byrds-eld. Så när jag lyssnar på vissa grupper, som egentligen är hårdare i sitt uttryck, så kan jag lätt fastna i deras mer lyriska stämningar. Nästa exempel handlar om Blue Öyster Cult, som väl får räknas till en ganska klassisk och hyfsat oantastlig rocktradition. "Don't Fear The Reaper" brukar folk gilla, och alla deras tidiga album. Men jag fastnade - återigen av en slump - för "In Thee" från 1979 års album "Mirrors". En soft, melodiös låt med snygga harmonier. Faktum är att jag inte kan sluta associera till The Records! Någon som håller med?

boomp3.com

Ett stort fett erkännande!

Jag bugar vördnadsfullt och tackar Johnny på den väletablerade bloggen Stationsvakt för inlägget Utmaning: Vilka två bloggar skulle du ta med dig till en öde ö? Den här bekräftelsen, tillsammans med alla uppskattande kommentarer, är grädden på moset ovanpå det lustfyllda i själva skrivandet. Det är också sporrande att på Sitemeter se att antalet läsare stadigt ökar.

Jag vill passa på att ryggdunka kamraterna på Spengo-redaktionen för en fantastisk höst med massvis av härlig läsning och lyssning!

Spengo presenterar stolt Mats Larsson!

Den här killen vågar verkligen sjunga ut! Här i Sverige är han ovanlig. Han gömmer sig inte bakom något. Mats Larsson är rakryggad. Ingen falsk blygsamhet har han, varken för sig själv eller sin musik, utan att för den delen göra ett nummer av det. Vid trettiotvå är Mats redan veteran, eftersom han har spelat i rockband sedan tretton års ålder. Han blev till slut hjärtligt trött på det eviga jämkandet, stötandet och blötandet i grupper. Idag är han sin egen och längtar hett efter att spela inför en publik.


Mats Larsson - Lamptown River

Jag träffade Mats nere i Malmö i mitten av 90-talet när han gått samman med några av mina polare i ett rock 'n' roll-band som de döpte till Punk Anderson. Denne unge överenergiske kille försökte med sina låtar hitta brännpunkten mellan The Stooges och AC/DC. Punk Anderson var stundtals fullständigt briljanta. Men tillsammans var de också en kortlivad dysfunktionell rockgrupp med tre låtskrivare som drog åt varsitt håll. De agerade ut sina inre konflikter inför öppen ridå, samtidigt som de frustrerat spelade vidare på en ljudvolym som gjorde att man blev illamående av vibrationerna. Spelningarna var inte underhållning, utan snarare livet medan det pågick. Det fanns ögonblick under deras spelningar som träffade mitt medvetande som granatsplitter.

Lamptown River drabbar mig på ett skonsammare sätt, men lika djupt.

Skivhyllan: The Barracudas – Drop Out With The Barracudas och The dB’s – Stands For Decibels (1981)

Jag var så förväntansfull och bekymmersfri som en tjugoåring någonsin kunde bli. Äntligen hade dagen kommit då jag skulle flytta ut från föräldrarna och bort från hembyn. Jag skulle ligga i Lund. Tillvaron som student visste jag knappast någonting om, men sedan åttaårsåldern hade jag drömt om att bli en del av den akademiska världen. Höstterminsstarten var bara ett par dagar bort. I augustivärmen sjöd den skånska universitetsstaden plötsligt av liv och ungdom igen, efter att den varit folktom tidigare under sommaren.

Jag flyttade in i ett möblerat rum i det centralt belägna student-området Parentesen och kände en intensiv känsla av frihet. Lund var späckat till bristningsgränsen av allt jag åtrådde – bildning, studentnationer med billig bärs och kanonsnygga tjejer som dessutom oftast var smarta. Men viktigast av allt var att jag hädanefter kunde gå på spelningar flera gånger i veckan och att det fanns en rad skivaffärer som jag kunde promenera till när mitt begär behövde stillas. Det var under Lundaåren 1991-93 som skivsamlingen fick sin nuvarande grundstomme och började växa.

Två skivor som jag förknippar med den tiden, köpte jag också där, ungefär tio år efter att de hade släppts (de hade kommit ut nästan samtidigt, precis i början av 1981). Även om plattorna sinsemellan är olika, vill jag hävda att de är jämbördiga. Det går i det här sammanhanget inte att bara skriva om den ena på den andras bekostnad. Varken The Barracudas eller The dB’s blev något av mina stora favoritband, men deras respektive debutalbum är fortfarande riktmärken för hur riktigt bra pop ska låta i mina öron.


Ganska omedelbart efter flytten till Lund hittade jag Drop Out With The Barracudas. Musiken pendlade mellan sprudlande surfpop och garagerockigt jingel-jangel. Med sina fjorton låtar och skiftande tonlägen kändes albumet rikt och frikostigt. Plattan funkade perfekt både för ensamt lyssnande och vid förfester. Något som tilltalade mig var att The Barracudas lät så ivriga över att frälsa världen med musik från det gyllene popdecenniet, som utan omsvep uttalades i låten I Wish It Could Be 1965 Again. Med tanke på att min musikdiet bestod av The Barracudas och andra åttiotalsband med kraftiga sextiotalsinfluenser, var det bara en tidsfråga innan jag dök djupt ner i popmusiken som faktiskt gjordes under själva sextiotalet.


The Barracudas - Somewhere Outside

Eftersom The dB’s var länkade från R.E.M. (jag hade lyssnat väldigt mycket på deras tidiga mästerverk Reckoning) köpte jag Stands For Decibels. Detta är en skiva som är mer krävande för popdiggaren därför att den är ganska påträngande (högt mixad) och nervig. Killarna sjöng ibland som om blixten nyss slagit ned framför deras fötter. Särskilt Chris Stameys låtar var ganska skruvade, även om musiken inte vid något ögonblick miste sin knivskarpa popkänsla. Den andre frontfiguren Peter Holsapple var lite mer jordnära i sin approach. Men Stands For Decibels är verkligen ett album som håller samman fint.

Även om The dB’s också var stadigt rotade i sextiotalspopen, kändes de som ett samtida eller rent av framåtblickande band i början av åttiotalet. Mitt smakprov från skivan är dock en pärla med retroprägel, som är laddad med Pet Sounds-harmonier och en matsked psykedelia.


The dB's - She's Not Worried

I efterhand känns det som att jag betalar av mitt studielån livet ut för en fil kand i popkunskap och inte i humanioraämnena, som det aldrig blev någon examen av.

Guldkorn från 70-talet, del 3

På "On The Level" från 1975, ett av Status Quos allra tuffaste album, återfinns den förnämliga bagatellen "Where I Am", en närmast spröd och skör harmonipoplåt som smälter åtminstone mitt hjärta. Ibland när jag känner mig slö brukar jag när jag beskriver musik nyttja begreppet "Beatles-harmonier" som något avgjort positivt. Men det säger egentligen mer om sättet att använda harmonier och stämsång än avgör om det görs på ett bra och unikt sätt eller inte. Till saken hör annars också att låten - helt oväntat - är insprängd bland hänsynslöst bra rockers som "Down Down", "Over And Done" och "Nightride".

boomp3.com

Skivdoktorn klinkar på den brittiska synthen

Skivdoktorn må vara strängt upptagen med att lyssna igenom Throbbing Gristles 12 cd långa jamsession The Desertshore Installation – ett smutsigt jobb men någon måste göra det. Det hela är enligt TG tänkt att utmynna i ett coveralbum på Nicos Desertshore platta. Att döma av hur sessionerna låter kommer det onekligen att bli ett intressant slutresultat. Detta doktorns mödosamma arbete till trots har han inte kunnat låta bli att lägga sina smutsiga fingrar på synthen och klinka lite.

Den tidiga brittiska industrimusiken är lite av en favoritera. Throbbing Gristle tillhör husbanden på kliniken. Tidiga Cabaret Voltaire befinner sig i gränslandet mellan industri och syntpop men hör i doktorns öron mer hemma i den förra. ”Nag Nag Nag” låter lika genial idag som när den först kom. Den tidiga industrimusiken har en markant likhet med den tidiga syntpopen; en önskan att komma bort från det tröttsamma rockposerandet; skitiga rockmusiker struttandes med en gitarr som alla bankar ut samma riff om och om igen. De var bägge också en reaktion mot vad som hände med punken; att den så snabbt blev stöpt i en form och fylld av klichéer. Det fanns både en och två gamla punkare i syntbanden och det var ingen tillfällighet att det var de mest välklädda punkarna.

boomp3.com

Den andra stora influensen jämte industrimusiken var glamrocken som kommer till sitt tydligaste uttryck hos Ultravox. Deras första tre album är en märklig trio som alltid varit underskattade kanske främst på grund av att de aldrig passat in i någon enkel genre definiering. Samtida med punken var Ultravox så rätt de kunde bli retrospektivt men totalt fel då. Deras första självbetitlade album var en schizofren mix av Bowie pastischer (men den spelades in innan Low, det var under denna inspelning Bowie ringde och föreslog Eno ett samarbete), punk, glam och syntexperiment producerat av Brian Eno och med Steve Lillywhite vridandes på knapparna. Öppningsspåret ”Saturday Night In the City of the Dead” hade varit en New Wave hit om den getts ut på Stiff medan ”My Sex” låter som ett soundtrack till ett av JG Ballards alster. Ett fascinerande album som fortfarande förmår att överraska.

Andra albumet föregicks av den excellenta punksingeln ”Young Savage”. Ett förebådande om att Ultravox gick in i en än hårdare attack på lp:n ”Ha! Ha! Ha!”. Detta är punk från början till slut. Ultravox användande av synthen hade lite gemensamt med ljudlandskapen skapade av band som Neu, Can och Kraftwerk. För Ultravox var synthen, särskilt på denna platta, helt enkelt ett sätt att skapa ett skitigare och hårdare sound än med den gitarr som var så favoriserad av punkbanden. Problemet för Ultravox var dock att de fortfarande inte passade in någonstans, de var alltför opolitiska för punken, detta var ändå 1977, och med en sångare helt klädd i svart, långt innan detta blev poppis, som gav ett mer distanserat än engagerat intryck ratades de av punkens renläriga profeter.

Om de två första albumen hoppade vilt omkring i olika genrer och präglades av en hög experimentlusta var det på sitt tredje album, ”Systems of Romance”, Ultravox hittade en mer enhetlig stil. Ett album som skulle visa sig ha ett enormt inflytande på den kommande syntpopvågen. Inte så konstigt med tanke på vilka influenser som omgav dem vid inspelningen: Conrad Plank i producentstolen, i studion jämte arbetade Brian Eno med sitt ”Music for Airports” album samtidigt som han spelade in Devo och Holger Czukay höll på att mixa sin ”Movies” skiva i samma studio. För Ultravox skulle det dock bli slutet på en era. Kort därefter blev de droppade av Island Records som aldrig riktigt visste vad de skulle göra med dem. Därpå slutade sångaren John Foxx som varit den drivande motorn i bandet och den som stod för den mer experimentella sidan. Ultravox skulle så småningom återuppstå utan John men med Midge Ure i spetsen men det är en helt annan och ointressant historia för doktorn. Det Foxx ledda Ultravox blev aldrig de första brittiska syntpop idolerna, den manteln skulle istället komma att hängas på en ung glaminfluerad punkare som ihärdigt spelade ”Systems of Romance” ungefär samtidigt som han hittade en Moog i en studio där han harvat ihop lite halvtaskiga punklåtar.

Gary Numan har ofta avfärdats som en Bowie klon men det är att göra honom orättvisa. Gary är en smart påg som gjorde smarta hits med sitt Tubeaway Army och förstod vikten av en välklädd image. Några månader efter ”Systems of Romance” kom Gary med ”Are Friends Electric?”. Präglad av mörka, paranoida inslag och ett kliniskt, robotaktigt sound kom Gary att visa vägen för efterföljande synth-, industri- och gothband. Gary spottade ur sig hits åren runt 1980, som ”Cars”, ”We Are Glass” och ”Complex”, innan tiden sprang ifrån honom. Gary håller fortfarande på och har med åren, i likhet med Morrissey, kunnat fortsätta tack vare en skara extremt hängivna fans. Idag hörs han dock bäst på en samling med de tidiga hitsen.

Human League blev de första internationella syntpop idolerna. Att det skulle bli så hörs dock inte ett spår av på deras första album ”Human Reproduction”, med det fina dansa-på-bebisar omslaget. Det här är så kliniskt och kyligt det kan bli och måste ha varit något av en chock att lyssna på för deras senare fans. Märkligt nog lyckades de få en liten hit med ”Empire State Human” men det mest minnesvärda sången är den märkliga ”Morale” som övergår i en cover på ”You´ve Lost That Lovin Feeling”! Detta lilla bisarra stråk skulle de återvända till med att släppa en singelcover på Gary Glitters ”Rock´n´roll Part One”.

Om Human League var kliniska och könlösa var Soft Cell desto mer för köttets fröjder. ”Non Stop Erotic Cabaret” är en enda lång, sleazy promenad i glädjekvarteren; luring disco dollies to a life of vice. Betydligt mer ”seriösa” var Heaven 17, ett av de få syntpop banden som gav sig på politiska texter. Öppningslåten på ”Penthouse and Pavement” är en funkig anti-fascist sång som symboliskt nog kom ut samma år som Bob Marley dog och Britney Spears föddes. Men det var ett annat band som året därpå skulle skapa den perfekta syntesen av syntpop och vara upphov till alla de otaliga urusla kopior vi idag förknippar med denna genre.

ABC:s Lexicon of Love är på sätt och vis både den första och sista riktiga syntpop plattan.
En av få syntalbum från denna tid vars ljudbild inte låter daterad mycket tack vare producenten Trevor Horn. Någon beskrev en gång soundet som James Brown möter Nelson Riddles Sinatra. Det ligger något i detta fortfarande men vad som framförallt får albumet att fungera är inte bara det fylliga soundet (riktiga stråkar användes bara på tre av spåren men det är nästan omöjligt att höra vilka) utan också Frys röst och texter som nästan är ett slags metapop. Här finns åtskilliga ironiska klichéer och fyndiga hyllningar till klassisk pop. Illusionen avslöjas som den kuliss den är på omslaget, men baksidan glömdes snart bort och kvar fanns bara den glättiga fasaden. Efter denna fulländning gick både syntpopen och även ABC artistiskt vilse. Borta var den skitiga sidan av glittret och med den experimenterandet som tidigare lett genren framåt i ett nervöst och ryckigt men glädjefullt upptäckande som emellanåt gav upphov till något helt nytt. Undantaget Depeche Mode som gick på andra hållet. Från glättigt pojkband till mörka, smarta, hits som Personal Jesus, ? of Lust och Enjoy the Silence.

His mother bought him a synthesizer

Got the Human League into advise him

Now he's making lots of noise

Playing along with the art school boys

Girls try to attract his attention

But what a shame it's in vain total rejection

He will never be left on the shelf

Cos Kevin he's in love with himself
Oh my perfect cousin ..

Pling plong!

Guldkorn från 70-talet, del 2

Abbas album "Waterloo" brukar väl knappast räknas som ett helgjutet mästerverk. Av en slump lyssnade jag igenom skivan för några år sedan (tydligen hade jag ett exemplar i mitt hem just då). Då upptäckte jag faktiskt - dra på trissor! - en förnämlig låt som heter "Suzy-Hang-Around", ett på ytan anonymt albumspår som vid närmare granskning framstår som en ypperlig popdänga, till och med med den där rätta jingel-jangel-känslan. Tydligen är det Benny som sköter lead-sången (jag var först säker på att det var Björn). Lyssna också på trummisens lite klumpiga inslag på versen (är det månne Ola Brunkert som inte riktigt är uppvärmd?). Nog för att det är allmänt känt att Abba-medlemmarna har ett förflutet i 60-talets popsammanhang, men vem kunde tro något sådant här om Abba anno 1974?

boomp3.com

Guldkorn från 70-talet, del 1

I en förhoppningsvis återkommande serie kommer jag under denna vinjett att göra små anspråkslösa nedslag i 1970-talets både bisarra och magnifika musikvärld. Först ut är - återigen - Cliff Richard som med "Needing A Friend" definitivt slår sig in i softrockens finrum. Denna pärla från 1978 utmanar faktiskt storheter som America, Bee Gees och Carpenters. Ja, du läste rätt, så bra är den! Stämsången, elpianot, låtarrangemanget, den snirkliga, underbara elgitarren, hela låten... Lyssna både en och två gånger och du kommer att bli hooked.

boomp3.com

Devoted to the band

Redan på 1970-talet vältrade sig rockjournalisterna i positivt laddade ord som äkta, farlig eller naken. Att som rock- eller popband använda humor i musiken var redan då ett fett minus. När Devo dök upp i slutet av decenniet visste många kritiker inte hur de skulle förhålla sig till gruppen, utan avfärdade dem som ett plojband. En hållning som jag länge delade med rockens traditionalister.


Men en vanlig torsdagskväll när ögonlocken hänger på en förvärvsarbetande småbarnspappa är det klart upplyftande att se och höra ett ekorrpiggt Devo. De tog koncepttänkandet till en helt egen nivå och utnyttjade till exempel att de fem medlemmarna var lika långa och hade samma klädstorlek (gruppen bestod av två brödrapar och en kille till som liknade de andra). Devo var alltid uniformt klädda och istället för att framhäva fem olika personligheter, tonade de medvetet ned de individuella skillnaderna. Ett band i ordets sannaste bemärkelse och helt fantastiska på scenen!


Året är 1978 och Devo rockar loss på sitt eget sätt med Uncontrollable Urge live inför en fransk publik.


Girl U Want och Gates Of Steel live i TV-showen Fridays år 1980. Ursäkta den halvtaskiga kvaliteten!

Passa också på och njut av videorna till klassikerna Whip It och Peek-A-Boo. Och lova mig att nästa gång du bläddrar i backarna på någon härligt kvalmig skivbörs eller nördtät skivmässa, döm inte Devo bara som tokroliga amerikaner, utan plocka upp någon av deras tidiga skivor.

Skivhyllan: Duke Ellington And His Orchestra – Afro-Bossa (1963)

Den otroligt vitale jazzveteranen Duke Ellington och hans storband tar med dig på det specialchartrade propellerplanet från Amerikas Förenta Stater och söderut till den lilla ön där Karibiens hippaste hotell ligger.

Stadens bedagade byggnader i kolonialstil trevar uppför bergssluttningen till den aktiva och oberäkneliga vulkanen. Luften känns trög av de starka dofterna från karibiska liljor som blandas med sältan som blåser in från den färgskimrande oceanen. Även efter solnedgången är kvällarna svettdrypande heta. Den väldiga månen hänger ute över bukten. På nattklubben sitter det sofistikerat aftonklädda jet-setet vid borden. I baren blandas förföriska drinkar med tropiska fruktjuicer och förstklassig rom. Röken från herrarnas cigarrer och damernas cigarretter förenas långsamt. Genom dimman skymtar en Sophia Loren-liknande skönhet. Hon kan inte längre värja sig mot den intensiva musiken och de läskande men lömska drinkarnas inverkan. Kvinnan ger sig hän i en extatisk dans. Den tidigare så civiliserade publiken dras snart också med av djungelrytmerna.

boomp3.com

Duke Ellingtons Afro-Bossa bjuder inte på bossanova, albumtiteln till trots. Kanske ville Dukes nya skivbolag Reprise bara dra fördel av att bossanova var det hetaste som fanns i musikväg vid den här tiden. Nej, detta är ett nästan barnsligt nyfiket möte mellan jazz och exotica, mästerligt arrangerat med tyngdpunkt på blås och percussion. Melodierna är omväxlande vibrerande, ystra, gåtfulla och romantiskt stämningsfulla. Att spisa Afro-Bossa är helt enkelt ett billigare sätt att resa till solen.