Ta hela rockhistorien och kör ner den i en kvarn som blandar samt hackar upp skiten och pressar samman den till stenhårda briketter på halvannan minut. Där har du Apa State Mentals låtar!
Apa State Mental - Little Mr. Walkaround (2007)
Jag tycker inte de bara är fantastiska för att de är mina vänner sedan många år och för att vi kommer från samma del av Skåne. Från början var jag snarast kallsinnig och avfärdade musiken som serietidningsrock.
Efter att ha bevittnat ett par grymma spelningar har jag blivit stark i min tro på bandet. Apa State Mentals koncisa, avsikligt simpla och effektiva rock funkar bara om de är snortajta på scenen och de är närmast musikaliskt deffade. Den gänglige sångaren Jacob Zetterholm är omöjlig att inte titta på med sina egenartade gester, ofta med med näsan vänd uppåt mot mikrofonen, som hålls högt.
Nu på lördag 1 oktober spelar detta malmöband äntligen i Stockholm på The Liffey (Stora Nygatan 40, Gamla Stan) med två andra punkband för 80 spänn i entré och insläpp klockan 20. Gör mig sällskap framför scenen!
Löningsdag till ära bökade Il Dottore in ölmagen i Malmös smalaste skivaffär, vid Lilla Torg. Magen klämde, vinyljunkien stönade i sin abstinens. Livet var plågsamt. Nöden hade ingen lag. En singel från Kristianstad år 1979? Hmmm! Härligt omslag, kan vara något.. eller absolut inte.
Till doktorns glädje, när han bökat sig ut ur affären, visade det sig var en totalt okänd skånepärla. Värdig en fotvandring till Kristianstad, inom Klippan. Det som verkligen höjer alstrerna är förstås det härliga munspelet och den lika fina saxofonen. Någon som vet något om Asfa Rock?
Diskanten är lite hög på vevgrammofonen så skruva upp basen för absolut njutning!
Jag är väldigt intresserad av medeltiden. Något av det mest grundläggande för förståelse av den tiden är att motsatser utan omsvep kunde samsas. Vetenskapsmän var ofta religiösa och i kyrkan fanns motiv som inte målats i dagens. På samma sätt är det med Van Morrison. Han har i mitt tycke gjort något av den vackraste musik som släppts på skiva, Astral Weeks. Plattan präglas av en längtan efter en vision, efter uppenbarelse. Kanske inte en slump att titellåten på liveskivan han gjorde för några år sedan fick tillägget I believe I’ve transcended. Oftast behöver Morrison nästan tio minuter för att nå dit. Men när han väl närmar sig har låten tagit sig till en högre nivå än där den startade. Det är tydligast i plattans mest episka låtar; titelspåret, Cyprus Avenue och Madame George. Låtarna är knappast lika direkta och lätta att ta till sig som de på efterföljaren Moondance. Astral Weeks sålde inte mycket när den släpptes 1968 och Morrison var trött på att vara pank. Han ville bli spelad i radio och gjorde nya kortare låtar som blandar både The Band med Brown Eyed Girl. ”I had to forget about the artistic thing. One has to live” sa Morrison i en intervju senare. Man kan fråga sig hur hans karriär låtit om Astral Weeks hade blivit en framgång. Han glömde dock aldrig de långa låtarna som fick honom att levitera själsligen. Bästa exemplet är Listen to the lion på underbara Saint Dominic's Preview. Morrison förlorar sig i stämningen, i musikens känslomässiga utvecklande, och ger ordligen uttryck för sina visioner. ”And we sailed from Denmark, way up to Caledonia. And we sailed, and we sailed, and we sailed…” Liksom det gripande och fullständigt knäckande slutet på Madame George där ett avsked återupplevs med maximal emotionalitet. ”Say goodbye, goodbye, goodbye, get on the train, get on the train…”.
Lika häpnadsväckande och hänförande som dessa Morrison bästa stunder är, lika förbluffande är det att han innan Astral Weeks gjort raka motsatsen. Han spelade in kanske det sämsta som någonsin gjorts. Anledningen var Morrisons missnöje med det kommersiella skivbolaget Bang Records, för vilka han spelade in hiten Brown Eyed Girl. Trots att mästerlige Bert Berns producerade (som bl a gjorde briljanta Here Comes The Night för Them), var Morrison frusterad över att Berns ville ha handklapp och tamburin på allt. På Bang Records fanns inget utlopp för den musik han hade börjat skriva i Belfast sedan Them bröt upp 1966. Bangs tidiga version på Madame George visar detta med tydlighet, där är den en besynnerlig partylåt. Bättre lyckades de med Beside You, men det var knappast dit Morrison önskade nå. Han lyckades få kontakt med Warner Brothers som var villiga att låta honom sväva ut så mycket han ville i studion, och var sig själv helt och hållet. Berns var vid det här laget död, men hans änka drev vidare bolagets rättigheter gentemot Morrison. Enligt kontraktet var han skyldig att ge dem ett 30-tal låtar innan han fullföljt sina skyldigheter mot Bang Records. Det skulle visa sig att Morrison tog detta väldigt bokstavligt. Han gick pliktskyldigt och tydligen HÖGST motvilligt in i en studio och spelade in vad som knappast kan kallas för låtar, enbart för att bli kvitt Bang Records. Dessa inspelningar har blivit ökända under namnet The Contract Breaking Sessions.
Van Morrison uppenbarligen grovt missnöjd och uttråkad av att spela in låtar som Chick-A-Boom för Bang Records.
Van Morrison- Stomp And Scream (1967)
30 låtar ville Berns änka ha. Kontraktet sa dock inget om vilken sort. Man kan lugnt säga att Morrison utnyttjade detta. Han spelade därför in enminuters långa bitar med titlar som Twist And Shake, Shake And Roll, Stomp And Scream, Scream And Holler, You Say France And I Whistle, Want A Danish? och så vidare. Låtarna kan knappast kallas musik. I cirka en minut vardera sjunger Morrison hjärndöda texter och melodier för att fullgöra sin juridiska plikt, utan något annat instrument än sin akustiska gitarr. Det ironiska är att här används också max två ackord per ”låt”, vilket mestadels också var receptet på Astral Weeks. Här har man dock skapat det rakt motsatta, vad man skulle kunna kallas icke-musik. Det är inte ens muzak. Det är märkligt att höra samma röst som gör sin stämma till rena känslor året efter låta lika inspirerad som när han betalar en elräkning. Det finns ju givetvis humor i detta så här i efterhand, även om Morrison låter totalt deadpan i inspelningarna. Roligast är när han sjunger om wienerbröd i rader som "Want a Danish? No I just ate", där låten i princip handlar om om någon vill ha smörgåsar eller wienerbröd.
Van Morrison- Want A Danish? (1967)
Morrisons totala avsky, motvilja och rebellattityd är väldigt påtaglig i dessa galna inspelningar. Han hånar Bangs kommersialitet och brist på artistiskt djup i låtarna som har parodititlar på Bangs, Twist And Shake osv. Tydligast blir det i The Big Royalty Check, som eftersom den verkligen handlar om någonting, nästan är en riktig låt. Morrisons längtan bort från Bang Records, till möjligheten att blomma ut, var tydligen väldigt stark. Berns änka sa efteråt att hon kunde ha drivit en process mot honom, för musiken hon inte fick, men hon beslutade sig att släppa honom. Det kanske var något i The Contract Breaking Sessions som gjorde klart för henne att det fanns en viss motvilja.
Van på releasefest för Bangalbumet Blowin' your mind på Hudsonfloden. Från vänster Jeff Barry, Bert Berns, Van och hans flickvän Janet Planet. Här hade han tydligen inte behövt vänta så länge än på sin check.
Den omåttligt framgångsrika låtskrivartrion Holland-Dozier-Holland hade skrivit i princip varenda singel för The Supremes sedan 1963. Holland-Dozier-Holland var djupt missnöjda med sina rättigheter och inkomster och hamnade i dispyt med bossen Berry Gordy och hitmakarna lämnade Motown 1968 för att starta sina egna skivbolag, Invictus Records och Hot Wax Records.
Ungefär samtidigt började Diana Ross & The Supremes dippa. Det var nya tider då även soulmusiken förändrades och med Aretha Franklins genombrott med sin råare, gospelfärgade soul var de passé. De Svarta Pantrarna påstod att den poppiga sångtrion inte var svart nog med sin huvudsakligen vita publik. Hitsen började att utebli och albumen var ännu sämre än tidigare. När jag lyssnar på singlarna från 1968-69 känner jag att hitpotentialen är borta och likaså den tidigare sprudlande glädjen i musiken har övergått i moll.
Sent år 1969 kom nyheten att Diana Ross skulle lämna sin gamla grupp för en solokarriär och några månader senare på Frontier Hotel i Las Vegas gjorde de sin sista show tillsammans och Ross efterträdare Jean Terrell blev presenterad innan ridån gick ner. Mary Wilson tog nu över rodret och Berry Gordy - som hade dragit i trådarna - tog sin hand från gruppen.
The Supremes - Stoned Love (framträder i Soul Train 1972)
The Supremes kunde inte luta sig mot en fixstjärna i gruppen, utan koncentrerade sig på musiken i stället. Jean Terrell var en fantastiskt fin sångerska, som dock inte glömde att hon sjöng i en vokalgrupp. Under producenten Frank Wilsons vingar hittade de tillbaka till lusten igen.
Underbara Stoned Love var den största hiten för det nya Supremes, men samtidigt hade de blivit mer albumorienterade. The Supremes skaffade afrofrisyrer och svarta polotröjor på New Ways But Love Stays, kanske för att skaffa sig trovärdighet bland den svarta publiken hemma i USA.
När jag hittar en platta med sjuttiotals-Supremes köper jag den, för jag vet att det alltid finns något riktigt bra där.
The Supremes - It's All Been Said Before (1975)
En verklig favorit är albumspåret It's All Been Said Before, en kalasfin komposition av teamet Lambert-Potter. Låten har har det där klassiska, omisskännliga Motown-introt och den ligger på The Supremes (1975), vars softade omslag jag plockade upp häromåret. Jag fick ge blott 10 kronor för skivan.
Eller varför inte passa på att nämna sköna Smokey Robinson-skrivna Your Wonderful, Sweet Sweet Love?
The Supremes - Your Wonderful, Sweet Sweet Love (1972)
The Supremes är en berättelse som också handlar om att komma tillbaka i praktslag när alla tror att showen är över.
Richard X. Heyman är en sån där typisk amerikansk pophantverkare som aldrig funderat på att lämna sitt älskade 1960-tal och musiken som drabbade honom i tonåren. Han är en doldis från New Jersey som vid det här laget fyllt 60 år, endast ett namn i initierade powerpopkretsar, som släpper sina skivor på små bolag (förutom en platta producerad av powerpoplegenden Andy Paley på Sire Records i början av 1990-talet - men Richard X. Heymans skrämmande korsning mellan moptop och hockeyfrisyr skrämde bort eventuella lyssnare). Heyman har inget emot att spela sextiotalscovers på bröllop heller, för det genererar antagligen mer pengar än skivförsäljning och andra konserter.
Richard X. Heyman - Home Again (1991)
Hittade Hey Man! på CD för 5 kronor i en radioaffär i Skurup (av alla ställen) för rätt länge sedan. Och härom veckan plockade jag upp albumdebuten Living Room!! från 1988 för 20 spänn. Vinylskivan hade en gång tillhört en svensk popnörd vid namn Arne, som stoppat in ett signerat idolfoto och hela sin korrespondens med Richard X. Heyman i konvolutet. Lite sorgligt, att Arne inte har kvar sin skiva alltså, men den är i alla fall räddad in i stugvärmen av en annan popnörd.
Få artister har väl under sin karriär förflyttat sig mellan fler popkulturella subgenrer än Milan Radenkovich. Skitig rock 'n' roll, garagerock, blue eyed soul, sunshine pop, psych, bubblegum pop och psykedelisk rock, inget var främmande för denna jugoslav. Hans karriär var tragiskt kort vilket möjligen är anledningen till att han inte fått någon större uppmärksamhet, genreväxlingarna en annan men kanske framförallt hans tilltag att byta artistnamn ofta. I början var förvirringen ganska stor när jag försöka gräva ner mig i hans fascinerade historia.
The Leather boy On the go 1967
Från debutsingeln 1962 till 1967 släppte han ett tiotal singlar och en LP, detta under 5 olika namn, därav rubriken: Milan with his Orchestra, Milan, The World of Milan, Milan (The Leather Boy) och The Leather Boy. Visserligen var Milan en del av namnet i fyra av inkarnationerna, men rent kommersiellt var det nog inget lyckat grepp.
The Chanters Bongo bongo 1967
Under tiden skrev han också låtar åt och producerade andra artister. Den platta jag har med honom, en samling förnämt döpt till Hell Bent For Leather, samlar låtar med honom som artist på en sida och hans jobb med andra artister eller grupper på en. Tyvärr avslutades hans karriär det sista året på 60-talet, då han drabbades av en hjärntumör som tog hans liv i början av 1971.
The World of Milan Shades of blue 1966
Det som han ändå har lämnat efter sig håller allt mycket hög klass. Åtminstone för en som med lätthet har överseende med lite tafflig och, låt oss säga, grötig produktion. På nåt sätt så speglar sig hans, vad jag förmodar, rastlösa natur i varje låt. De är, oavsett genre, sprängfyllda med små finesser som gör att man vid varje lyssning upptäcker något nytt. Det ger varje låt en mycket lång hållbarhet utan att för den delen vara svårtillgänglig. Jag hoppas att de tre musikaliska smakproven ger er mersmak.
Jag var ju kanske inte för ung men ändå alldeles för ung. Hade jag bott i England kanske det hade varit möjligt att vara en del av Two Tones serietidningsverklighet redan som tio, elva år gammal men i Vilan utanför Uppsala. Inte en chans. Jag fick ta igen det några år senare. Köpa skivorna och avundas dem som gått på konserter. Första chansen att se dem kom i början/mitten av 90-talet. Bandet saknade visserligen flera centrala medlemmar men vi dansade ändå som tossiga på Roskilde och det Barowiak som enligt biljetten hade bytt namn till Sten Sture. I kväll är det dags igen. Jerry Dammers saknas visserligen fortfarande från orginalsättningen och vi har sittplatsbiljett på Cirkus och förskolelämningar i morgon bitti men jag tror det blir bra ändå. Om inte annat blir det säkert en trevlig middag på KB och så får jag ju äntligen se Terry Hall på en scen.
Vän av ordning noterar förstås att det fantastiska Elvis Costello-producerade debutplattan saknas på bilden. Den återfanns tack och lov en kort stund efter fotosessionen. Inklämd mellan Spencer Davis Group och Chris Spedding.
UPPDATERING. Var det bra? Var det dåligt? Var det mittemellan? Det var bra. Särskilt när blåssektionen gjorde entré och lite dränkte stadiumljudet från trummorna. Terry Hall var förstås cool med sin cigarett, ljuset var snyggt, bandet var snortajt och låtarna har de ju definitivt. Men ändå. Det var som att det fanns ett filter där. Som att gå på teater och aldrig helt lyckas glömma att man är på teater. Som att skådespelarna hela tiden står lite i vägen för rollkaraktärerna. Jämfört med förbandet Club Killers som var så uppenbart lyckliga över att vara på Cirkus och öppna för sina favoriter kändes det som att det mest bara var en dag på jobbet för The Specials. Ett gediget och väl genomfört hantverk naturligtvis, men utan det där riktiga lyftet som skapar magi, som jag nog mot förnuft och bättre vetande hoppats att de skulle vara så speciella att de kunde leverera. Fast kanske är det snarare mitt fel som satt på gubbhyllan näst längst bak istället för att trängas med den hoppande och dansande Fred Perry-klädda massan längst fram. KB var för övrigt stängt så det blev Riche istället.
--------
Första delen av texten har även publicerats på HerrAlarik. Vi kan kalla det fildelning.
Trots att jag köpte Paul Wellers härliga solodebut när den kom 1992 och jag hade ett gäng album med The Jam, så förblev The Style Council ett vitt fält för mig. Tror inte att jag hört en enda låt med dem förrän häromåret genom Martins försorg förstås (han har hyllmeter med skivor som Weller medverkar på, inklusive ett stort antal bootlegs). Vet inte varför jag hade undvikit The Style Council? Kanske för att Paul Weller och Mick Talbot helt enkelt såg för sprättiga ut i snedluggar, loafers och trenchcoats på skivomslagen? Det var inte en stil jag drogs till då.
The Style Council - Shout To The Top (1984)
Shout To The Top är gnistrande, raffinerad och medryckande soul som fyller dansgolvet på nolltid, men jag förundras också över hur de är klädda i videon, som alltså är inspelad 1984. När jag tänker tillbaka på den tidens stil ser jag typ Swedish Metal Aid framför mig (det var i och för sig 1985)? Kolla in till exempel Paul Wellers ursnygga munkjacka och Dee C Lees kläder och frisyr - så subtilt, så tidlöst, så modernt! När jag ser videon till börjar fatta att modstilen, eller rättare sagt det här med att vara modernist, inte bara är en retrostil.
The Style Council - Walls Come Tumbling Down (1985)
I videon till Walls Come Tumbling Down är The Style Council bakom järnridån i Warszawa. Egentligen fanns det väl nån slags dubbelbottnad socialistisk tanke både bakom låten och videon, men det känns samtidigt som en förevändning för Paul och kompani att se extra stilfulla ut i kontrast de lite gråa polackerna på stans gator och spårvagnar. Men vilken härligt förlösande souldänga de fick serverad där i Polens huvudstad. Fyra år senare - samtidigt som The Style Council splittrades - rasade verkligen murar (och lite senare tackade gruppens ständiga måltavla, Margret Thatcher för sig).
Det har tagits många märkliga beslut inom musikvärlden. Ett av dem korrigeras i början av november då Beach Boys Smile-inspelningar äntligen släpps officiellt. Ett annat är att Tom Waits underbara singel Blue Skies från 1974, aldrig inkluderats på något av hans album eller CD. I mitt tycke är detta en av hans allra bästa, och samtidigt mest otypiska låtar. Den andas Ray Charles i stora mängder, och är ännu mer en utveckling av de melodiska balladerna på Closing Time (1973). Dessa mer standardiserade Waits-låtar tycker jag troligen mest om från hans långa karriär. Han har gjort andra lika vackra låtar efter Asylum-tiden, bara med annat sound. Men de sentimentala och vackra melodierna är desamma i Take Care Of All My Children från trippeln Orhpans (2006), som i den enkla skönheten i San Diego Serenade, från The Heart Of Saturday Night (1974).
Tom Waits- Blue skies (1974)
Kanske fångar ingen av Waits låtar denna okomplicerade, sorgsna ljuvlighet bättre än Blue Skies. Låten spelades in till den sistnämnda LP:n, men ansågs för utstickande från det övriga albumet, och öronmärktes som singel av producenten Bones Howe (Han har även gjort storartade arbeten med 5:th Dimension, och Elvis 68 Comeback Special, så får i övrigt anses oklanderlig). Låten spelades in som demo av Waits flera år tidigare och är mer känd som sådan från CD:n The Early Years. Den är dock ett enkelt och ostrukturerat skal där. Vid studioinspelningen av låten 1974 får den sin fulla utblomning och blir ett gränslöst ljuvligt ackompanjemang till en sån där perfekt sommardag. Trots att låten handlar om att bli lämnad och att vara utblottad. ”Ain’t got no money, the covers are bare. No cigarettes and the kids got nothin’ to wear”. Det bildar en märklig, men kanske välbehövlig, kontrast till den svävande ljusa melodin. Det är inte svårt att höra Brother Ray sjunga den, precis som man enkelt kan föreställa sig Little Richard sjunga The Sonics Psycho. Waits har berättat att han ständigt spelade Ray Charles på jukeboxen, när han jobbade som diskare på 60-talet.
Bones Howe rattar in soundet åt 5:th Dimension med låtskrivaren Jimmy Webb bredvid.
Varför man aldrig släppt låten som bonusspår på CD är obegripligt. Kanske förhindrar Waits det, eller så vet kanske inte ens skivbolaget om dess existens? När en musikjournalist ringde Capitol för att fråga vad för info de hade om Bobbie Gentry, fick han svaret ”We have nothing on him, sir”. Så man vet ju aldrig. Blue Skies går att ladda ner på nätet, men jag lyckades bara hitta en dålig mp3:a. Så därför delar jag med mig av singeln jag köpte på Ebay här, för att såna låtar får inte stängas inne. De måste ut i världen och lindra smärtor, ge njutning, bekämpa ytligheten i media, och säkert också på sikt, förhindra krig som den salige Lennart Persson sa om Velvet Undergrounds tredje skiva. Amen.
Herrlaget i grannbyn Brösarp hade flyttats upp och spelade i division III fotbollssäsongen 1979. När det var bortamatcher anlitade idrottsföreningen min far att köra laget i hans buss. Det var långturer till ställen som Helsingborg, Hässleholm och Kirseberg (i utkanten av Malmö). Jag åkte alltid med, spänd på att se platser jag aldrig sett. Minns att jag och min far stod vid räcket eller satt på nån liten läktare i det skånska grådiset och följde matcherna när pågarna från vår trakt mötte lagen från städerna.
Brösarp - Tomelilla 1979
När laget steg på i Brösarp på helgmorgonen var det alltid någon av spelarna som räckte en kassett med Kal P. Dal till far. Sedan laddade pågarna inför matcherna med rock 'n' roll i bussen.
Kal P. Dal - Brunt socker (1978)
I somras spelade Chrille denna låt för mig och sa att det är sann pubrock. Lyssna bara på den pigge Kalle och trummisen Bronco Nymans reptilsnabba fills! I Skåne var Kal P. Dal folkets hjälte och han hade dessutom mycket publik längre upp i landet, trots han inte höll igen med sin breda skånska. Han hade också fans i vitt skilda läger, både raggare älskade hans sinne för simpel rock 'n' roll och punkanstruken ungdom kunde inte undgå att smittas av den oförfalskade energin.
Det retar mig att jag lyckades slarva bort Kal P. Dals autograf. Den hängde länge på min anslagstavla i pojkrummet, men försvann sen. Han skrev den till mig bakom scenen efter spelningen inför flera tusen i publiken på Alunbruket sommaren 1981 - min första konsert.
