Kate punkar loss med el doctore

En ovanligt lugn gammal hjälte utgjuter sig någorlunda ödmjukt över Kate Bush på ännu en trist youtube länk:


John Lydon Talks About Kate Bush - BBC Queens of Pop

Själv har jag egentligen inga åsikter om Kate, det lilla jag hört har kvickt sorterats bort som ointressant. Kan jag haft så fel? Nu, när tonårsförebilden över alla erkänner sitt gillande. Är det åter dags att kräla i stoftet? Tonårshjältar har ju aldrig fel. Behöver mina öron åter plågas av en pianoklinkande katt med hysterisk röst? Ja, antagligen är det dags att krypa till korset och i alla fall ge henne en chans. Om inte annat så för att konstatera att herr Lydon för första gången haft fel (okej, han har haft fel många gånger men aldrig i någon musikrekommenderation till min lilla värld) och i ett desperat försök att inte behöva konstatera detta. Så, var ska man börja med Kate? Vad är bäst?

El Doctores vandring i vinylträsket fortsätter, de nylackade skorna tycks aldrig förmå att ta sig upp, de bara stampar och sjunker ner i den tjockflytande möllan å emellanåt flyter en suspekt vinylbit upp. Hans två senaste träskfynd illustrerar kanske inte bara hans sökande utan också hans fåfänga vidklängande vid svunna tider. Stampar man i ett träsk - hur komma vidare? Det som flöt upp till ytan var i alla fall Åke Sandins första singel "En kväll i november" (återfinns lättare på cd:n). Det riktigare fyndet här var nog snarare pappersomslagets baksida. Tänk! att det fanns en värld som gick i ändlös väntan på "Gurk-tango". Vilka tider! Det andra som flöt upp var den saknade vinylsingeln med Throbbing Gristle "Five knuckle shuffle", som är Yorkshire-slang för masturbation - tja. På midsommarafton äntrar doktorn tåget till Köpenhamn för att äntligen se TG live i sällskap med filmproducenter, slezedvdutgivare, lesbianer, butchbabys och finnar. Godare sällskap är svårt att återfinna.

Och nu är det bara tre-fyra veckor tills återupprättelsen för världens största psychband dimper ner i brevlådan:

Läs om boxen 13th Floor Elevators - Sign Of The 3 Eyed Men (10 CD set)

Hallelujah!

För att återknyta till herr Lydon fyndade Doktorn nyligen loss på kanske den mest fantastiska coverplattan någonsin "Los Exitos de Sex Pistols - por los punk rockers". En spansk rip off på Never Mind the Bollocks från 1978. Från den tid då det var billigare att hyra ett billigt studioband och ge ut det än att licensiera originalet. Sångaren kan inte engelska, gitarren är konstant i fuzzpedal läge och det hela försöker låta så desperat som möjligt. Dåligt? Ja! Men inte enbart, någonstans här finns en och annan fascinerande kvalité. Särskilt för oss som spelat originalet sönder och samman:

Läs mer om Los Punk Rockers - Los Exitos De Sex Pistols (1978)!

Det är inte bara Lydon som spöker utan även att über-managern Malcolm Mclarens teorier åter besannas. En operasångerska i melodifestivalen! Så radikalt! Men ingenstans så radikalt som på den då sågade Mclaren lp:n "Fans" (1984) där han gjorde ett märkligt särlingprojekt i att förena opera och pop. Kanske inte så långsökt, funkar på hälften av låtarna riktigt bra; och fortsatte med en kort repris med klassiska uttryck på "Waltz Darling" (1989). Hyllningen till Vogue fashion som Madonna sen knyckte. Shit! Malcolm må vara en skitstövel men en smart och rolig sådan å mer kan man inte begära. Vilken hjälte!

I'm the last of the famous international playboys.

Cover lover pt. 8 - Bridge Over Troubled Water

Åren 1970-71 var det närmast obligatoriskt bland artister i mittfåran att göra en tolkning av Bridge Over Troubled Water, oavsett om de verkade inom country, soul, jazz, schlager eller pop. Simon & Garfunkels hymn hade verkligen gått hem i stugorna, toppade alla hitlistor i början av år 1970 och albumet såldes i åtskilliga miljoner exemplar. Till slut stod skivan instoppad i hyllan i vart och vartannat hem (särskilt hos varje måttligt musikintresserad akademiker av den generationen). Låtarna spelades oupphörligen på radion under 70-talet och det är idag svårt att lyssna på titelspåret Bridge Over Troubled Water, Cecilia, The Boxer och i synnerhet El Cóndor Pasa. Därmed inte sagt att albumet helt bör ignoreras, för det finns ljuvliga höjdpunkter där som inte är överexploaterade. Låtar som The Only Living Boy In New York och Song For The Asking är större och vackrare än livet. Pris vare Simon & Garfunkel!


Don Shirley - Bridge Over Troubled Water

Det har också gjorts ett oändligt antal instrumentala versioner av Bridge Over Troubled Water, då talar jag om muzak eller hissmusik. Detta gör det bara ännu svårare att fortfarande gilla originalet. Å andra sidan så finns det en instrumental tolkning av Don Shirley som finns på albumet The Don Shirley Point Of View från 1972. Jag talar om ett stycke kammarmusik på piano, orgel och cello med dämpade blå toner som bottnar i jazz och gospel. Don Shirley hushåller med tonerna lika sparsamt som vår egen Jan Johansson gjorde på sitt piano. Pianoklangerna är mjukt skimrande och jag får bilder av den tidiga försommarmorgonens första solstrålar som trevar sig fram mellan skogens trädstammar och genom lövverken, över trädgårdarnas spirande växtlighet, upp på huskropparna och in genom fönstren.

Här finns en mognad som originalinspelningen inte kommer i närheten av och instrumentalversionen gör faktiskt låttexten fullständigt onödig. Vad Simon & Garfunkels Bridge Over Troubled Water egentligen handlade om vet jag inte, men i Don Shirleys tolkning framträder döden som en vän och befriare.


När jag spelar Don Shirleys skiva tänker jag alltid på någon som jag saknar. Hon bodde längre nedåt gatan i byn där jag växte upp och hon hade två söner i samma ålder som mig och min syster. Våra familjer umgicks jämt. Hos många av byborna bodde en känslomässig karghet, men hon var annorlunda - varm, gladlynt och öppensinnad. Hon älskade verkligen musik och spelade gitarr och sjöng folkvisor från trakten och religiösa sånger så ofta hon fick en stund över. Trots att byn var ganska oandlig och få själar gick i kyrkan, gjorde hon ingen hemlighet av att hon trodde på Gud, men samtidigt gjorde hon ingen grej av det. Alla drogs till den blida trygghet som strålade från henne. Det var annars ont om trygghet och värme.

Hon fick en elakartad cancer som aldrig ville ge sig och som alltid kom tillbaka och växte, hur många tunga behandlingar man än satte in på Lunds lasarett. Hennes kamp mot cancern pågick i hela elva år, för att hennes ovanliga livslust och optimism drog ut på sjukdomsförloppet. Jag brukade jag spela Don Shirleys Bridge Over Troubled Water för att släppa fram gråten när jag tänkte på hur sjuk hon var och hur ofrånkomlig döden var mot slutet. På samma gång gav låten tröst. Men hon fick aldrig höra den, tyvärr.

They just weren't made for these times...?

De flesta Beach Boys-kännare är överens om att man kan och bör sätta stopp efter albumet Holland som kom 1973. Efter det satte sig Brian Wilson ner i sandlådan för att sedan knappt komma upp igen. Efter det är det ingen rolig lyssning längre; strandpojkarna blir allt mer patetiska och pinsamma för varje år som går.

Trots detta brukar jag ibland gotta mig åt pinsamheter av liknande slag. Och ibland hittar jag oväntade guldkorn. Lyssna här på följande kvartett låtar från åren 1977, 1978, 1979 och 1980 - från album som förgäves försökte hålla fast vid gruppens gamla image av solig och okomplicerad surftillvaro. Album som oftast sågades jämt med fotknölarna.

I min lilla undersökning har jag dessutom hittat paralleller till allmänt erkända Beach Boys-album från exakt tio år bakåt i tiden. Med lite god vilja så tycker jag nog ändå att det här är låtar som är riktigt starka och inte alls särskilt pinsamma. Eller har jag fel?

Det som dock står utom alla tvivel är att låttexterna nu har blivit mer än lovligt banala och att omslagen på dessa sena album är fruktansvärt fula! Vad tänkte de på egentligen?


The Beach Boys: Good Time (från Love You, 1977) - skulle nästan ha platsat på Smiley Smile från 1967.





The Beach Boys: Belles Of Paris (från M.I.U. Album, 1978) - skulle nästan ha platsat på Friends från 1968.





The Beach Boys: Sumahama (från L.A. (Light Album), 1979) - skulle nästan ha platsat på 20/20 från 1969.





The Beach Boys: Santa Ana Winds (från Keepin' The Summer Alive, 1980) - skulle nästan ha platsat på Sunflower från 1970.

Retro before retro was cool

Jag hade nästan glömt bort att den karismatiska och framgångsrika komediennen Tracey Ullman en gång i början av åttiotalet hade en popkarriär. Jag stod och bläddrade singlar på Mickes Skivor för inte allt för länge sedan och då blev jag påmind om att jag en gång varit förtjust i Ullmans nostalgiska och oskuldsfulla tuggummiromantik, som dessutom kändes typiskt engelsk.



Åttiotalet var musikaliskt nästan som ett andra sextiotal. I kultkretsar hämtades inspirationen ofta från sextiotalet, bland genrer som mod revival, new wave, powerpop, Paisley underground, garagerock och bland C86-banden. Men sällan tog sig popmusik influerad av the Swinging Sixties upp på topplistorna då. Tracey Ullman och hennes hits, som minde om det decenniets girl groups, tillhörde undantagen. Att vara retro var ännu speciellt inte coolt i mittfåran.

En trerätters med Brewer & Shipley

Menar du att du inte hört talas om Brewer & Shipley? Nej, det hade inte jag heller gjort tills för fyra år sedan, då jag plockade upp en av deras plattor, Weeds, just för att skivomslaget gav mig alla rätta signaler. Till att börja med var det brunt (läs mer om den färgens betydelser i omslagsformgivningen), som var frekvent förekommande i folk- och countryrocksammanhang. Weeds kom ut 1969, samma år som alla bruna plattors urmoder - The Bands självbetitlade klassiker. Det var då den populärmusikaliska trenden vände tillbaka mot rötterna från countryn, folkmusiken och bluesen, efter pop- och rockvärldens kortlivade psykedeliska äventyr under slutet av sextiotalet. Blickarna vändes åter till landsbygden och bort från storstaden.



Mike Brewer och Tom Shipley var två unga folkies från den amerikanska Mellanvästern som träffats i folksvängen (the coffee house circuit) och dragit tillsammans till Kalifornien år 1967 för att bli professionella låtskrivare. De blev polare med de flesta rockstjärnor där vid den tiden. Sådana storheter som Jerry Garcia, Mike Bloomfield och Nicky Hopkins spelade på duons plattor. Men själva tröttnade Brewer & Shipley rätt snart på att bo i Los Angeles och flyttade efter knappt två år tillbaka till Mellanvästern. Duon blev gröna vågen-pionjärer och slog sig ned på en farm i Missouri.

Brewer & Shipley hade ordentligt med hippie-cred, men gjorde samtidigt en ganska jordnära musik och hade en okonstlad framtoning. Deras album - främst Weeds, Tarkio och Shake Off The Demon - var till brädden fyllda av slitstarka melodier, stämsång, delikat akustiskt gitarrspel och texter ofta med socialt och politiskt engagemang.

För det mesta syntes de inte på den kommersiella radarn. Endast en gång (i början av 1971) hade de en topp-tio-hit med en låt, som de skrivit lite på skämt om att värma upp före en spelning med marijuana, One Toke Over The Line, vilken stärkte deras hippie-image ytterligare. Låten ledde till att de hamnade på president Richard Nixons fiendelista, vilket Brewer & Shipley är mäkta stolta över än idag. Likaså föredömde vicepresidenten Spiro Agnew dem som destruktiva för den amerikanska ungdomen.

Får jag slutligen bjuda på en trerätters meny av Brewer & Shipley med förrätt, huvudrätt och dessert?


Lady Like You (från Weeds år 1969)


The Light (från Tarkio år 1970)


Merciful Love (från Shake Off The Demon år 1971)

Del 12: Tio goda skäl att gilla The (Young) Rascals

Rena rama väckelsemötet med The Rascals

Trots att jag var barskrapad, gick jag ändå nästan dagligen i skivbörsarna i Uppsala och bläddrade bland plattorna. Det var ett tvångsmässigt beteende och i min ekonomiska situation nästan som masochism. Jag hade hösten dessförinnan hoppat av studierna i etnologi och istället börjat jobba inom den kommunala omsorgen som personlig assistent på timbasis. Länge ångrade jag att jag lät bli att köpa den fulländade samlingen Anthology 1965-1972 på dubbel-CD med The (Young) Rascals för 140 kronor, vilket var ungefär vad jag just då hade i samlade tillgångar till nästa löneutbetalning 10 dagar senare. Men ändå! Senare sonade jag denna felprioritering genom att införskaffa alla album som gruppen gjorde. En frisk människa frågar sig nog varför?



Det är svårt att sätta fingret på exakt vad som är så bra. The (Young) Rascals var redan från början ett tight litet band som utan åthävor kunde piska upp ett sväng och en uppsluppen stämning omkring sig. De lyckades, som få andra, på några år göra en lång rad snärtiga och minnesvärda låtar. Sångaren Felix Cavalieri lät svart utan att anstränga sig med sin påträngande energiska och riviga röst. I slutet av 60-talet gjorde de mycket för att hålla modet uppe på den amerikanska publiken i en orolig tid kantad av tragedier.

Här är tio goda skäl att älska dem, ja, till och med elva:
The Young Rascals - I Ain't Gonna Eat Out My Heart Anymore*
(från The Young Rascals 1966)
The Young Rascals - (I've Been) Lonely Too Long* (från Collections 1967)
The Young Rascals - Come On Up* (från Collections 1967)
The Young Rascals - How Can I Be Sure* (från Groovin' 1967)
The Rascals - A Beautiful Morning* (från samlingen Time Peace 1968)
The Rascals - People Got Be Free* (från Freedom Suite 1969)
The Rascals - Heaven* (från Freedom Suite 1969)
The Rascals - I'd Like To Take You Home* (från See 1969)
The Rascals - Almost Home (från Search And Nearness 1971)
The Rascals - Bit Of Heaven (från Peaceful World 1971)
The Rascals - Echoes (från The Island Of Real 1972)
* = är med på Anthology 1965-1972

Jag har under ett drygt decennium utvecklat ett slags familjärt förhållande till The (Young) Rascals, som jag i perioder lyssnar mycket på. Jag är glad över att jag inte köpte Anthology 1965-1972 och nöjde mig med den. Här några av favoritlåtarna som jag inte skulle ha upptäckt då.


The Rascals - I'd Like To Take You Home


The Rascals - Almost Home


The Rascals - Bit Of Heaven

Apropå George Harrison...

Brainpool + Eggstone + Gyllene Tider - She's So Fine / My Sweet Lord på TV4 under nyårsaftonen 1996

När jag ändå nyligen skrivit om George Harrison, vill jag passa på att göra ett kort stopp i det svenska 1990-talet. I en TV-sändning möttes några band ur den sydsvenska popeliten i ett välfunnet och pedagogiskt medley. George Harrison stämdes i början av 1971 och fälldes sedan efter en fyra år lång process för att hans stora hit My Sweet Lord från 1970 byggde på ett "undermedvetet" plagiat av den gamla girl group-hiten He's So Fine från 1963. George blev skyldig 580 000 amerikanska dollar till förlaget Bright Tunes Music, som ägde den gamla låten. Den skrupelfrie managern Allen Klein hade uppmuntrat Harrison att spela in My Sweet Lord och sedan, under processens gång, bytt sida i målet och köpt upp musikförlaget som drivit det.

Det var Brainpool som släppte en singel med detta medley. Det hedrar dem att de väckte liv i George Harrisons halvt bortglömda hit här hemma. Annars har jag aldrig varit speciellt förtjust i detta Lundaband, särskilt inte i Janne Kasks arroganta uppsyn och smurfiga röst. I bakgrunden syns tre män i flygkaptensuniformer. De var däremot mitt svenska favoritband under 1990-talet, nämligen Eggstone. Jag kommer kanske någon gång att ta dig med på en nostalgitripp till decenniets början, då jag och mina polare verkligen dyrkade detta skånska pophopp. Att ett återförenat Gyllene Tider är med har jag inte mycket att säga om. Det är väl kul när veteraner stöttar yngre förmågor. Men dock lider jag fortfarande eftersviter av 1996 års stora sommarplåga, Gå & fiska.

Spengo 2 år

Jag kom häromdagen på att Spengos födelsedag, den 15 april, hade passerat. Det är två år sedan jag startade bloggen med hjälp av min vän mrdantefontana. Det första inlägget handlade om husguden Donovan. Sedan började mina polare också skriva här. Och oj, vad sjukligt besatt jag har varit av Spengo och att skriva om musiken och livet. Bemärkelsedagen till ära har jag därför restaurerat några av mina gamla inlägg med fungerande Youtube-klipp och låtstickor. Det är inläggen med viss självbiografisk karaktär som jag är riktigt stolt över. De har väckt en enorm lust att skriva och berätta, inte bara om musik. Klicka på länkordet Magnus bara!

George Harrisons jukebox

Det roligaste som finns att läsa om musikartister är när man får ta del av vilken musik de själva helst lyssnar på och diggar, vilka idoler och förebilder de har eller har haft tidigare. Då man förstår att rockidolerna själva är hängivna fans, blir de också mer mänskliga och går att relatera till. Det är faktiskt mer intressant än att läsa om deras livs historia. Det tråkigaste som finns är att höra de musiker (som tar sig själv och sitt skapande på för stort allvar) säga att de inte orkar lyssna på musik när de är "lediga".

I tidningen Record Mirror skrev Tony Hall i januari 1966 en kort artikel om den jukebox som stod i George Harrisons hem i Esher, en liten stad strax utanför London i sydvästlig riktning. I jukeboxen hade George sina favoritsinglar för ögonblicket, som han generöst nog gjorde en aktuell topp 40-lista på för tidningen. Övervägande var det rykande färsk soul, såväl skitig som smäktande, men också några amerikanska popgrupper som ännu inte slagit igenom i England, nämligen The Young Rascals och The Lovin' Spoonful. Vilken dröm att hänga hemma hos George, hinka öl och botanisera bland singlarna. Detta är förstås mumma för en nörd som mig.

Bob and Earl - Harlem Shuffle
Chuck Jackson - Good Things Come To Those Who Wait
Booker T & The MGs - Be My Lady / Red Beans And Rice
Bob Dylan - Can You Please Crawl Out Of Your Window
Little Jerry Williams - Baby, You're My Everything
Edwin Starr - Back Street
Lee Dorsey - Work, Work, Work
The Beach Boys - The Little Girl I Once Knew
The Miracles - My Girl Has Gone
Little Richard - I Don't Know What You've Got, But It's Got Me
Otis Redding - I Can't Turn You Loose
Otis Redding - My Girl
Jackie Wilson - I Believe I'll Love On
Booker T & The MGs - Plum Nellie
Willie Mitchell - Everything Is Gonna Be Alright
Joe Tex - A Sweet Woman Like You
The Four Tops - Something About You
James Brown - I Got You (I Feel Good)
Marvin Gaye - Ain't That Peculiar
The Byrds - Turn! Turn! Turn!
Don Covay - See Saw
Sounds Incorporated - I'm Comin' Through
Wilson Pickett - Don't Fight It
Booker T & The MGs - Boot-Leg
The Young Rascals - I Ain't Gonna Eat Out My Heart Anymore
Otis Redding - Respect
James Brown - Try Me / Papa's Got A Brand New Bag (Instrumental versions)
Otis Redding - I've Been Loving You Too Long
Patti LaBelle & Her Belles - All Or Nothing
Marvin Gaye - Pretty Little Baby
Fred Hughes - Oo Wee Baby, I Love You
The Miracles - The Tracks Of My Tears
Joe Tex - Yum Yum
Edwin Starr - Agent Double-0 Soul
Barrett Strong - Money
Richie Barrett - Some Other Guy
Chuck Berry - It Wasn't Me
Charlie Rich - Mohair Sam
The Beach Boys - Let Him Run Wild
The Lovin' Spoonful - Do You Believe In Magic

Provsmaka tre av dem redan nu!


Little Richard - I Don't Know What You've Got, But It's Got Me


Bob & Earl - Harlem Shuffle


Fred Hughes - Oo Wee Baby, I Love You

Roy Loney & The Phantom Movers - A Hundred Miles An Hour

Måste bara dela med mig av denna YouTube-pärla som bara visats 179 gånger än så länge. Det är i början av 1979 och den lille energiske fd Flamin' Groovies-medlemmen Roy Loney och hans band The Phantom Movers (med gamle Groovies-trummisen Danny Mihm) river av två rökare i en TV-studio. Det kan inte bli mer prestigelöst och otrendigt än så här, rak vildögd rockabilly-färgad pubrock. Efter drygt en minut lyfts två små flickor i ballerinakjolar in i bild och de groovar loss. Obetalbart!

Det sägs att Roy Loney & The Phantom Movers första fullängdare Out After Dark är den mest sålda platta någonsin i Lennart Perssons skivaffär Musik & Konst. För detta vill jag ge all heder åt Lennart och rockstaden Malmö.

Måste återkomma någon gång till The Flamin' Groovies, som varit ett av mina favoritband i många år.