En vändning i texten som skär i mitt hjärta och får mig att gråta - varje gång

THE MONTGOLFIER BROTHERS - The World Is Flat (2002)

boomp3.com

I've got my theories and I've got my points of view

The world is flat and I still have a chance with you

God is good and life is fair and

Heaven’s waiting so I’ll meet you there and

They’ll call last orders’ down the kings and we won’t fight

I’ll walk you home and tuck you in at night and we’ll -

We’ll watch the dawn get mugged on Chapel Street

And we will raise a family

I’ll be the apple of your parents’ eyes and

They’ll raise a glass to us and I won’t drink the bottle dry

We’ll wake each morning and we’ll count our lucky stars

There’s no relationship as strong as ours and

We’ll share and half our problems, we’ll talk our worries through

There’ll be no little secrets that I hold back from you

You’ll find fulfillment and I won’t play away

And we can only get stronger

~

You’ve got suspicions and you say you’ve got proof

That my commitment’s flawed and I can’t speak the truth

That I am lost and I am scared and

The lawyer’s waiting so I’ll meet you there and

They’ll call our number and we won’t put up a fight

We’ll split the pension and I swear I’ll see you right

Where there was hate, well, please let there be calm

Before the storm besets us

You know I’ll love you ‘til the day I die and

I’ve got my reasons but please don’t ask me why

We’ll wake alone some nights and wish on falling stars

That no one makes the same mistakes as ours and

We’ll never share our problems or talk our worries through

And all those little secrets will make their way to you

You’ll find fulfillment, I’ll play and lose away

And we won’t raise that family

Skivhyllan 1974 Brian Eno-Here come the warm jets

För att lagt så mycket lyssnartimmar på Talking heads och David Bowie, har jag skamligt dålig koll på Brian Eno. Har bara detta album i hyllan, samt en del som han producerat. Jag har inga Roxy music. Inte heller några av hans andra samarbeten, inte ens de med David Byrne, har hittat in i samlingen. Fram till 2003 såg jag ingen anledning till att föröka sätta mig in i karlns musik. Vilket kan tyckas märkligt men det kan troligtvis förklaras med sju bokstäver som rätt sammansatt blir ordet ambient. En musikform, eller vad man nu kan kalla det, som för mig är konturlös musik som jag inte kan skilja från muszak eller hissmusik. Eno har för mig på något sätt blivit synonymt med begreppet. Något annat är kanske inte att vänta när man använder sig av titlar som exempelvis Ambient 1: music for airports .

Det som inträffade 2003 var att jag under ett besök i New York fullkomligt drabbades av en av låtarna på denna skiva. På MOMA, som just då huserade i tillfälliga lokaler i Queens, såg jag en videoinstellation. Vad skärmen visade är sedan länge borta men musiken slukade mig totalt. Det var en mässande och repetativ indiepophit. En klaviaturbaserad musik kompade den flerstämmiga sången och jag satt kvar som i trans i hopp om att något skulle avslöja vad det var. Lyckligtvis gav eftertexten att det var Enos låt Some of them are old. En kort jakt efter låten startade och ganska snart var ett CD exemplar av Here come the warm jets inhandlat.

Jag har sedan dess levt med plattan av och till, spelat den ofta periodvis men också emellanåt glömt bort den. Faktum är att varje gång jag spelat den har jag gillat den ett snäpp mer än vid förra lyssningen. Upplevelse av att det är en experimentell rockplatta har också allt mer glidit över mot att det är en skruvad popplatta, och är det något som jag går igång på så är det just sådana. Det finns gott om bra melodier på plattan, men de kan på grund av omgivningen ibland vara svåra att finna.

Men om vi börjar med de lite mer experimentella låtarna så vill jag framhäva titelspåret och Blank Frank. Here come the warm jets är en av mina favoritlåtar alla kategorier. En gitarrmatta utan halkskydd får efter 1.20 sällskap av ett trumkomp som växer in i låten under 1 min och några röster får vi inte höra förrän efter 2.35. En i alla avseende orginell låt som för den delen inte är speciellt svårlyssnad. Bör absolut avlyssnas.

Blank Frank skulle lätt platsat som ett musikaliskt nummer i den engelska TV komedin The Mighty boosh. Tänk er Pere Ubus känsla för att använda rytmen kombinerad med Syd Barretts poppsychadelia och krydda med lite Magazine så hamnar ni kanske rätt, eller inte!

boomp3.com

Av poplåtarna så sticker, förutom nämda Some of them are old, Cindy tells me och On some Faraway beach ut. Cindy tells me kan ni lyssna på. On some Faraway beach, är till sin karaktär ganska lik Some of them are old, svepande klaviatur ligger över den i stort sånglösa låten. Möjligen ligger det i gränslandet till ambient. Känslan av att promenera på öde Österlensk strand infinner sig faktiskt om man blundar och lutar sig tillbaka i soffan.

Som kuriosa kan nämnas att Brian på den efterföljande turnén valde att

kompas av The Winkies, ett engelskt pubrockband vars sävliga rock aldrig lyfter på på platta trots det potenta omslaget. Kan tyckas vara ett oväntat val, men Brian var tydligen imponerad av deras liveframträdanden. Tyvärr fick turnén avbrytas efter bara några spelningar då Brian fick en punkterad lunga och vad jag förstått har han sedan dess aldrig turnerat mer.

Jag tar gärna emot tips på andra Eno plattor som ni anser vara värda att lyssna på. Bry er inte om min lätt avoga inställning till ambient, man kan kanske lära sig att uppskatta det också.

Tommy Roe vänder kappan efter vinden

När jag letar mig tillbaka till 60-talet så finns det nästan ingenting som är så roligt som att upptäcka något nytt, någon ny infallsvinkel, något okänt. Det blir liksom en extra effekt av det hela, långt ifrån att bara håva in kanon.´

Jag har en förkärlek för artister och grupper som kanske startade sin karriär i början av 60-talet, eller till och med i slutet av 50-talet. Artister som figurerat en hel del på listorna, men mest funnit sin publik hos de vuxna, snarare än hos den nya, vilda ungdomen. Sedan, när the summer of love infunnit sig, och världen håller på att förändras radikalt, då är dessa artister helt fel i tiden. Det enda de kan göra är att strunta i de ny trenderna eller skaffa sig hippa rådgivare som kan guida dem i den nya, flummiga eran.

Ett exempel på detta fenomen är topplisteaktören Tommy Roe. Hans desperata försök att hänga med i den psykedeliska utvecklingen är egentligen mest rörande, men jag kan inte låta bli att tycka att det är lite charmigt. Många gånger kommer jag på mig med att hellre vilja lyssna på ett misslyckat försök än ett "äkta" försök som i mina öron ändå låter sämre.


Den mest magnifika låt som Tommy Roe gjort är It's Now Winter's Day, en gnistrande vacker ballad som lyfter tack vare helt osannolika effekter i låten. Men så är också Curt Boettcher inblandad på minst ett hörn. För att illustrera vinterdagen hörs här isflak som vänder sig, snökristaller som spricker, istappar som rister. Åtminstone är det så jag hör det. Man känner ju också hur varmt och "thrilling" det är inomhus... Året är 1967.

boomp3.com

Everyone is warm inside, their houses in the snow
The mercury is dropping down to minus 10 below
Outside it's chilling, but inside it's thrilling
With fireplaces burning, and records that keep turning

Gone is the green grass, the trees have turned brown
The sky has gone grey, it's now winter's day
The parks, they are empty, no squeaks from the swings
No kids are at play, it's now winter's day

And here we are, snuggled warm in each others' arms
Listening to silent sound as the snow pats the ground
Perfumed hair that I smell, essence that I like so well

You are my winter, the days and the nights
In our hideaway, it's now winter's day
Our love will grow stronger amid winter's chill
Inside we will play, it's now winter's day

And everyone is warm inside, their houses in the snow
The mercury is dropping down to minus 10 below
Outside it's chilling, but inside it's thrilling
With fireplaces burning, and records that keep turning

Mmm....

Uppföljaren "Phantasy" (också från 1967) är ett ojämnt album som innehåller en del halvtramsiga låtar. De heter genomskinliga saker som Paisley Dreams, Mystic Magic och Plastic World. Men jag kan ändå inte låta bli att gilla en låt som It's Gonna Hurt Me. Ibland är ju en poplåt oemotståndlig, som bekant.

boomp3.com

Burt Bacharach på egen hand

För åtta-nio år sedan kunde jag fortfarande sitta uppe en hel natt och se Oscarsgalan direktsänd på TV, utan att det kostade på eller gjorde speciellt mycket om jag sov långt in på eftermiddagen efteråt. Under en av galorna åren kring millenieskiftet, mellan prisutdelningarna, satt Burt Bacharach vid flygeln och sjöng What The World Needs Now Is Love med sin vingliga men innerliga röst. Det var mäktigt att se honom själv framföra klassikern som han skrivit, men som flera artister tagit till sin egen. Plötsligt gjorde Dionne Warwick entré och sjöng tillsammans med den man som skänkt henne sina finaste låtar. Nostalgin stod som spön i backen. För en djupt sentimental själ var det förstås på tok för mycket och jag bröt ihop i TV-soffan.

Om man bortser från att Raindrops Keep Fallin' On My Head är som gjuten i soundtracket till min tidiga barndom, så var det genom Dionne Warwick som jag upptäckte Burt Bacharachs musiks storhet. För mig kommer Dionne alltid att vara en av de finaste av kvinnliga sångerskor, otroligt värdig och nästan moderlig i sin sångstil. Det känns som om vi har spenderat mycket tid tillsammans genom åren.

Det dröjde emellertid innan jag mötte Burt Bacharach i egen hög person. Det mesta på albumen han gav ut i eget namn från slutet av sextiotalet och början av sjuttiotalet var instrumentala spår. Men någon gång ibland sjöng han också.

boomp3.com

På hans självbetitlade platta från 1971 finns den sorglösa Hasbrook Heights som fungerar perfekt med Burts anspråkslösa sätt att sjunga på. Bacharachs musik må vara full av finesser och han låter sig inte hindras av populärmusikens ramar som låtskrivare och arrangör. Burts röst har däremot sina begränsningar. Men han använder den skickligt ändå. Annars brukar man ofta begrava en svag röst i mixen eller lägga på en ekoeffekt för att dölja dess brister. Burt vågar göra tvärtom och komma nära. Med sin mänskliga bräcklighet lyckas han visa låtarnas innersta känslomässiga kärna. Han lyfter fram enkelheten i sin raffinerade musik. Jag tar fram ytterligare ett exempel från uppföljaren Living Together från 1973.

boomp3.com

Både Hasbrook Heights och The Balance Of Nature finns också att avnjuta på Dionne Warwicks underbara skiva Dionne från 1972, den sista hon gjorde tillsammans med låtskrivarteamet Burt Bacharach och Hal David (som vi heller inte får glömma).

Easy listening? Definitivt inte!

De sista fyra låtarna som lämnar kroppen

Eftersom copyright på idéer inte existerar på Spengo så kommer här en snodd idé. Efter förra fredagens skivrunda uttryckte sig vår redaktör Magnus Svensson att September Gurls med Big Star förmodligen skulle vara den sista låten som skulle lämnade hans kropp. Det lätt morbida uttrycket fastande och jag började fundera på låtar som känns ständigt närvarande hos mig och som varit betydelsefulla i min musikaliska eller personliga utveckling.

Så här kommer de fyra sista låtarna som kommer att lämna min kropp när jag en dag kommer att gå hädan:

How can we hang on to a dream – Tim Hardin
Under Manchester- och shoegazererans musikaliska mörker vände jag mig bort från nutiden och blickade tillbaka och hittade många av de artister jag idag håller allra högst. En av de artister som drabbade mig mest var Tim Hardin och How Can We Hang On To A Dream är en av hans största ögonblick. Jag bär ständigt med mig det korta pianointrot, takthållandet med vispar, det himmelska stråkarrangemanget och Hardins smärtsamt nakna röst.

boomp3.com

Sat in your lap – Kate Bush
Hösten 1981 gick jag sista året på gymnasiet i Motala utan att ha aning om vad jag skulle göra om inte den hägrande drömmen om en framtid som popmusiker skulle slå in. Musikintresset var större än någonsin och det hände mycket intressant i kölvattnet efter punken och mycket hade hänt med mitt musiklyssnande sedan Kate Bush släppte Never Forever.


Nu var det i alla fall dags för en ny Kate Bush singel att släppas. Det första livstecknet på två år vilket var en evighet på den tiden. Efter att ha trakasserat vår lokale skivhandlare Love-Gunnar nära nog dagligen med frågor om singeln hade kommit så stod jag äntligen där med pickupen redo att landa på skivtallriken. Jag hade väntat mig en vacker men ändå spännande poppärla men det här var något helt annat. Låten inleds med en enveten rytm med det tyngsta trumljud jag hade hört dittills. Refrängen var avstannande och demonstrativt otraditionell. Låten var både direkt och ändå i avsaknad av det mesta som en första singel från ett nytt album brukar innehålla och var bland det häftigaste jag hört. Kate Bush fortsatte att vara en artist som höll jämna steg med mitt eget musikaliska lyssnande ända fram till den trista The Red Shoes 1994 vilken blev början på hennes 11 år självvalda tystnad.


Kate Bush - Sat in Your Lap (1981)

Still ill – The Smiths
I och med Smiths debut fick texterna inom popmusiken en helt ny betydelse för mig. Jag tror det mesta är sagt i ämnet Smiths och texter men deras kombination av bitterhet och värdighet har nog varit ovärderligt för många unga människor då det begav sig och är vad jag förstår det fortfarande. Still Ill kanske inte är Smiths mest perfekta låt men en programförklaring av mycket av det Smiths står för:

I decree today that life
is simply taking and not giving
England is mine and it owes me a living

The Smiths och Still Ill live i den klassiska TV-showen The Tube 1984

Och till sista den låt som fjäderlätt kommer att lyfta från min kropp i sällskap med det som brukar kallas själen:

Fotheringay – Fairport convention
En vanlig beskrivning på hur man vill att döden ska te sig brukar vara att omges av vänner i en trygg, välkänd miljö, fri från plågor. Här skulle jag ha Sandy Denny, sångerskan vars röst genom åren blivit en kär vän, på min ena sida och Richard Thompson, den store låtskrivaren som lyckats kombinera bitterhet med humor på ett så unikt sätt, på min andra.


Trots att jag så väl vet vem som spelar vad och omständigheterna kring inspelningen och allt annat som egentligen inte är värt att veta så försvinner allt detta då jag hör låten. Det finns inget konkret eller jordbundet i musiken utan det finns något mer än dess beståndsdelar. Jag antar att det är det som kallas larger than life.

boomp3.com

Hälsningar Anders H

If I Were The Carpenters... #1

boomp3.com

Etta på min lilla topplista får This Masquerade bli. En personlig favorit som återfinns på albumet "Now & Then" från 1973. Låten fångar in lite av mystiken kring Karen Carpenter. Här får hennes djupa röst fullt utrymme. Texten är underbar, igenkännbar för alla som någon gång haft svårt att kommunicera om viktiga saker...

Are we really happy with this lonely game we play
Looking for the right words to say
Searching but not finding - understanding anyway
We're lost in this masquerade

Both afraid to say we're just too far away
From being close together from the start
We tried to talk it over but the words got in the way
We're lost inside this lonely game we play

If I Were The Carpenters... #2

På albumet "Close To You" återfinns Love Is Surrender, en rapp och flink popdänga som flyter fram som en rinnande å. Tänk så lätt det låter, men så svårt det ändå är i grunden.

boomp3.com

Här hittade jag en fräck karaokeversion som tål att ses flera gånger:

If I Were The Carpenters... #3

1971 kom det självbetitlade albumet "Carpenters". Här hittar man bland annat en av deras mest bisarra låtar, Druscilla Penny. Stilen är barock harmoni-pop, ungefär som Paul McCartney eller Jeff Lynne skulle ha kunnat skriva den. Texten beskriver baksidan av groupie-livet, inte så lite moraliserande. Känns sådär faktiskt, texten alltså. Men annars är det ju en ytterst fin liten "ditty" - och ett av få tillfällen då broder Richard står för lead-sången.

boomp3.com

If I Were The Carpenters... #4

Jag fortsätter med att förgylla (förpesta) läsarens tillvaro med ytterligare ett albumspår från "A Song For You". Låten heter Crystal Lullaby och redan titeln avslöjar hur det låter. En underbar (vedervärdig) mjukpoplåt som tar oss till en naiv (larvig) sagovärld, till "the land of make-believe". Harmonierna är utsökta (sliskiga) och arrangemanget är fulländat (överlastat). Alla låtar med det snyggaste (fulaste) instrumentet oboe är ju fantastiska (hemska). Och här håller sig oboen på helt rätt (fel) sida om Emmerdale Farm (Hem till gården)!

boomp3.com

If I Were The Carpenters... #5

När jag var barn i mitten av 70-talet så är jag säker på att de spelade mycket Carpenters i radion. Melodiradion som det ju faktiskt hette då. När jag sedan "upptäckte" syskonduon någon gång i början av 90-talet så kändes det som att jag redan hade hört alla låtar. "Top Of The World", "Yesterday Once More", "Superstar" hade på något sätt redan satt sig i mitt undermedvetna. Eller, rättare sagt, ljudet från radion i köket hemma hade väl helt enkelt nått mina öron vare sig jag ville det eller inte. (Jag får samma känsla av "Goodbye Yellow Brick Road".)

Det var en rolig process att köpa skivorna, jag minns det som igår. Albumen fanns på lågpris-cd på en Statoil-mack i studentområdet Ålidhem i Umeå. Jag minns att jag smög dit flera kvällar i rad och köpte flera Carpenters-album (de hade även, märkligt nog, de tidiga Bee Gees-albumen "Idea" och "Horizontal" på cd), varav det första jag köpte nog var "A Song For You" (1972). Jag ska inte kokettera. Deras album är fyllda av bedrövligt såsiga låtar som knappt går att lyssna på. Men på varje skiva finns alltid tre, fyra kanonlåtar.

Långt bak på albumet "A Song For You" dyker exempelvis Road Ode upp. Aldrig har Carpenters groovat så mycket som här, även om deras typiska kännetecken knappast går förlorade. De känns plötsligt lite "streetsmart". Lyssna hur refrängen lyfter och supersvänger, hur svärtan lyser igenom, hur rytmsektionen Hal Blaine och Joe Osborn arbetar som om de kompade Curtis Mayfield. Hör också de nästan - dare i say it - progressiva inslagen, en musikalisk dynamik som lika gärna skulle kunna komma från Genesis eller Caravan.

boomp3.com