Tower records på Sunset Boulevard i Los Angeles 1971. Mängde plattor de packar upp. Mängden som står travad i kartonger. Öppet dygnet runt. Rökning i affären. Vi tänkte att det fåtal som eventuellt fortfarande tittar in här vill se den här snutten.
Ok ni får hoppa förbi intervjun om ni vill men ni måste se framförandet av Vincent van Gogh. Det startar ungefär 1.40 in i klippet. Kolla hur Cale myser i soffan.
Något säger mig att de människor som fortfarande, den lågintensiva uppdateringen till trots, besöker Spengobloggen väldigt gärna vill se reportaget nedan. Om inte annat så för att få se Tomas Holst sortera in böcker på det lokala biblioteket.
I dessa dagar när Paul Simon är i Sverige för att ta emot Polarpriset slog det mig helt plötsligt varifrån Billy Bragg lånade öppningsraderna till A New Englad. Det var i helgen som var och jag lade en singel på skivspelaren. Simon & Garfunkels Leaves that are green. Det kändes lite passande dels för att hösten kändes i luften och dels för att jag nyligen hade fyndat den i en reaback. Leaves that are green. B-sida till Homeward Bound. Singeln släpptes 1966 och var en topp tio-hit i både UK och USA. I Sverige nådde den en tolfte plats. Skriven på tågstationen i Liverpool året innan. Öppningsfrasen återanvändes alltså långt senare av Billy Bragg på A New England. Jag hade faktiskt inte upptäckt det förut. Åtminstone inte vad jag kommer ihåg. Det är två väldigt bra låtar.
And the leaves that are green turn to brown,
and they wither with the wind,
and they crumble in your hand.
Det är dags igen. PSB. Inte som i Pet Shop Boys utan Pet Sounds Bar. DJ Skåne, som ni ju även känner som SpengoMagnus, tar på lördag den 26 maj med sig Henrik Aspeborg in bakom bardisken och fram till skivspelarna. Ni kan läsa mer om äventyret här och lyssna på Henriks gamla band Fanscene och Rawhides här och här.
Spengo uppdaterar två dagar på raken men det är ju inte mer än rätt när vi har chansen att påminna er om att bloggens grundare Magnus S och killen som kallar sig Jonken vänder plattor på Pet Sounds Bar i Stockholm i morgon kväll. Adressen är Skånegatan 80, tiden 20-01 och inget inträde är det. Med lite tur kan du utöver att höra gudomlig musik komma att gnugga axel med ytterligare Spengo-skribenter vid bardisken. Läs mer om det hela här. Vill du se exempel på vad som spelats tidigare kvällar kan du till exempel gå hit.
Spengo må, precis som en del av musiken vi älskar, föra en tynande tillvaro för stunden men ibland blixtrar det till. Jag vet ingenting om bandet nedan mer än att de spelar sån där oförfalskat glädjande powerpop som gnuggar rygg med new wave och om du tycker att de gör det ungefär 25 år för sent så är det faktiskt bara ditt problem. Själv är jag oerhört nöjd över att jag snubblade över dem för en kvart sedan.
Jag har nog inte sett det här sen 1985. Elvis Costello som fick korta sitt framträdande på Live Aid till följd av strul framför Beatles All You Need Is Love. Ibland kan det där låta som en flummig klyscha, andra gånger låter det som den enklaste sanningen av alla.
Pop å andra lustigheter i all ära men gospel är ett sjuhelvete till ös och kontemplation i sina bästa stunder. Hög tid för ett spår från en av undertecknads favoriter i genren körer-som-kan-ösa-på! The Abyssinian Baptist Gospel Choir från albumet Shakin´ The Rafters. Sällan har en skiva betitlats så rätt så bokstavligen. Ursprungligen utgiven 1960, min cd-utgåva, som jag köpte när den kom eftersom originalet då var snudd på omöjligt att hitta, är förstås bara från 1991. Tja, tjugo eller 52 år sedan. Rockar lika fett fortfarande.
För att sätta tåget rätt på banan får väl ett annat gammalt favoritband styra till det hela lite
På lördag vänder jag och den här bloggens skapare SpengoMagnus skivor på Pet Sounds Bar i Stockholm. Kom gärna dit mellan 20.00 och 01.00, ta något att dricka, önska en låt, spisa bra musik och träffa trevliga människor.
Jag facebookade och twittrade i förmiddags med anledning av att det denna november är 25 år sedan Housemartins cover på Caravan of Love släpptes och lite diskussioner och googlande senare visade det sig att det nog faktiskt också är på dagen 25 år sedan de spelade på Fryshuset i Stockholm. En konsert jag tyvärr inte gick på. Ytterligare lite nätsökande gav dock en liten senkommen tröst i form av liveuppträdandet från Old City Lites nightclub i Farnworth som ni kan se nedan . The Fish City Five var för övrigt vad de ibland kallade sig vid a capella framträdanden.
Texten har även publicerats på Herr Alarik tidigare i dag.
The Byrds är antagligen Grundkurs 1 för den genomsnittlige Spengo-läsaren. Eller kanske snarare uppropet vid det allra första introduktionstillfället för Grundkurs 1. Det finns liksom ingen att övertyga. Men detta faktum hindrar mig inte från att än en gång detaljlyssna på en Byrds-låt och se vilka nyanser som man eventuellt kan vaska fram.
I bilstereon häromdagen dök nämligen Gene Clarks fina If You’re Gone plötsligt upp, en låt som återfinns på det i Byrds-sammanhang något svaga (läs: i mitt tycke något för traditionella) albumet Turn! Turn! Turn! från 1965. Pass på, låten börjar på en gång, utan förvarning:
If You’re Gone berör mig verkligen på djupet. Textraderna förbryllar mig och ändå känner jag på något vis igen mig i dem. Den oerhörda känsligheten i Gene Clarks röst bidrar såklart till låtens starka dragningskraft.
If the daylight can be hidden by the sun
Man kan undra vad som menas med detta. Kan dagsljuset skymmas av solen? Samtidigt känns det som något mer än en paradox eller simpel ordlek.
If I know you I may never know your name
Det känns som att jag känner dig men jag vet inte vad du heter. Eller: jag vet vem du är och vad du heter men jag känner dig inte, egentligen. Någon som känner igen sig?
If you’re gone then there is nothing that remains
Om du är borta så finns ingenting kvar. Eller: om du är borta så återstår ingenting? Så rakt på sak, så självklart och ändå så hjärtskärande dubbeltydigt.
Wikipedia kallar If You’re Gone för “a poetic confession of emotional insecurity” och det är väldigt fint beskrivet tycker jag. Och så här står det om det där märkliga ljudet som hela tiden ligger och hotar i bakgrunden, som sänder kalla kårar längs ryggraden på mig: ”To highlight the wistful melancholy of If You're Gone, [Roger] McGuinn and [producenten Terry] Melcher devised a droning, Gregorian harmony part that sounds uncannily like another instrument and foreshadowed the raga rock experimentation that the band would undertake on their next album.”
Ja, det känns verkligen som att den här gåtfulla, spöklika stämningen inte borde ha kunnat skapas så tidigt som sommaren/hösten 1965. Vid varje lyssning ger den här låten mig den där så eftersträvansvärda gåshuden.
I dessa dagar då Beach Boys Smile till slut släpps, och det i ett flertal format, känns det bra att påminna om gruppen som gjorde Brian Wilsons devis Teenage Symphonies To God till en skivtitel. Rubriken till inlägget är förresten som de flesta läsare säkert redan noterat lånad från andra låtens titel på Jayhawks platta Smile.
Musikklimatet de första åren på sjuttiotalet i Belfast var kallt. Terrorns grepp om staden hade satt sina spår. Människor var rädda att vistas utomhus och de primära sociala mötesplatserna, pubarna, stängde vid sjutiden. Dessutom spelade de flesta band daterad musik rotad i sextiotalet, möjligen inspirerade av Belfasts mest framgångsrika band Them, som i Van Morrison hade en av pophistoriens bästa vita soulsångare. I sammanhanget är det naturligtvis futtigt att klaga på att musikklimatet blev dåligt på grund av terrorn, men här på Spengo är det ju musik vi helst avhandlar och dess inverkan av och på samhället ger en extra dimension på lyssnandet.
Xdreamysts Right way home (1978)
En som inte nöjde sig med det mediokra tillståndet var Terri Holey, vars insatser satt åtminstone ett rejält djupt spår i berättelsen om popmusik. I mitten på sjuttiotalet beställde han en massa sjutumssinglar från England som han satt hemma och lyssnade på. Eftersom det var en rejält bunt så bestämde han sig för att börja sälja dem vidare, så var hans vips inne i musikindustrin. Skivaffär öppnades och namnet var Good Vibrations Records. Kraften från punken hade då också nått Belfast och en del mer intressanta band spelade runt om på små ställen i staden. De flesta inspirerade av den första vågens punkband från England som Sex Pistols, The Damned och Buzzcocks. Ett av banden, Rudi, lät som en kopia av The Clash. Terri blev så exalterad att han gav ut en flexidisc med bandet, så var han även skivbolagsboss, bolaget namngavs efter skivaffären.
The Tearjerkers Love affair (1979)
Terris mest minnesvärda insats är att han såg till att världen fick höra The Undertones oomtvistade popklassiker Teenage Kicks. Faktum är att Terri därmed lanserade en av pophistoriens bästa vita soulsångare Feargal Sharkey. Men enligt Terri så var det inte helt självklart att pressa låten på vinyl. Feargal var tydligen så impopulär att folk gick över gatan för att häckla honom. Terri blev dock övertygad om att han gjort rätt när John Peel i sitt klassika radioprogram John Peel Show spelade låten 2 gånger efter varandra och han höll den sedan som sin favoritlåt alla kategorier.
The Undertones Teenage kicks (1978)
Ja, hur toppar man detta? Det är naturligtvis omöjligt, men Terri släppte fram ett antal band som spelade i samma skola som The Undertones. Poppunk där melodi inte är underordnad attityd. Xdreamystas glampop och The Tearjerkers powerpop är härliga exempel på hur det kunde låta på Good Vibrations Records senare släpp.
I lördags kväll spelade jag och Martin plattor på Pet Sounds Bar. Vi satsade på låtar som var upplyftande och ganska lätta att ta till sig även om man inte hade hört dem tidigare. Baren fylldes på av folk och under några timmar var det fullsmockat i lokalen. Stämningen var hög och samtidigt dundrade modernare tongångar nere från klubben i källaren. Vi fick kämpa för att våra gamla analoga inspelningar skulle överhuvudtaget tränga igenom.
En låt som jag på förhand visste skulle slå an var Tom Petty & The Heartbreakers gamla dänga American Girl från debutalbumet år 1976. Det finns något förlösande med den. Man känner sig fri och odödlig när man hör låten, som alltid känns fräsch (ett ord jag ogärna använder, men jag hittar inget bättre).
Tom Petty & The Heartbreakers - American Girl (live 1980)
Jag avslutade ett set av låtar med American Girl innan Martin tog vid och jag rundade baren för att ansluta till några vänner som hade kommit för att lyssna. Bakom en pelare stod en väldig söt tjej och sjöng med inlevelsefullt med slutna ögon. Det gav mig en väldig tillfredsställelse och lust att fortsätta spela låtar som sträcker sig efter andras hjärtan.
Spengoskribenterna Magnus Svensson (DJ Skåne) & Martin Alarik spelar skivor på Pet Sounds Bar på Skånegatan nu på lördag den 15 oktober kl 20-01. Den store skåningen i hawaiiskjortan och den betydligt tunnare och diskretare upplänningen bjuder på den bästa blandningen av discosoul, Motown, funk, baktakt, ädelpop, powerpop, new wave, pubrock och annan rock 'n' roll - tongångar som sätter igång blodcirkulationen och gör dig törstig!
Sökte på power pop på Spengo men fick inte upp Poppees bland resultaten. Det innebär att vi inte lagt ut, enligt min mening, en av de mest fulländade poppärlorna som någonsin spelats in, vilket härmed åtgärdas.
Poppees var starkt påverkade av The Beatles och skäms inte för det, gillar man kardborrepop så gör man. För otränade öron är det säkert lite otajt och taffligt, men det är ju halva grejen. De har för säkerhets skull också omgärdat sig av för genren legendariskt folk. Jealousy, som är deras andra singel, är producerad av The Flamin' Groovies Cyril Jordan, skivbolag är BOMP! lika viktig för 70-talets retropop som fjädern är för en tyrolerhatt.
The Poppees Jealousy 1978
Vad gör man då när man peakat med sin andra singel? Man celldelar sig naturligtvis och går vidare i två band. The Boyfriends kan jag inte minnas att jag hört, men The Poppees frontman Arthur Alexanders band Sorrows är värt att kolla upp. För min del är deras debut LP Teenage Heartbreak årets stora musikaliska loppisfynd. Som brukligt är vad gäller plattor inom genren powerpop så är den inte helgjuten, det som är bra är däremot.. ja ni förstår vad jag menar. Här är titelspåret.
Sorrows Teenage Heartbreak 1980
Av ingen särskild anledning alls mer än att det känns som lite för länge sedan som någon luftade något från Wendy James fina Elvis Costello-skrivna platta Now ain't the timefor your tears.
Ta hela rockhistorien och kör ner den i en kvarn som blandar samt hackar upp skiten och pressar samman den till stenhårda briketter på halvannan minut. Där har du Apa State Mentals låtar!
Apa State Mental - Little Mr. Walkaround (2007)
Jag tycker inte de bara är fantastiska för att de är mina vänner sedan många år och för att vi kommer från samma del av Skåne. Från början var jag snarast kallsinnig och avfärdade musiken som serietidningsrock.
Efter att ha bevittnat ett par grymma spelningar har jag blivit stark i min tro på bandet. Apa State Mentals koncisa, avsikligt simpla och effektiva rock funkar bara om de är snortajta på scenen och de är närmast musikaliskt deffade. Den gänglige sångaren Jacob Zetterholm är omöjlig att inte titta på med sina egenartade gester, ofta med med näsan vänd uppåt mot mikrofonen, som hålls högt.
Nu på lördag 1 oktober spelar detta malmöband äntligen i Stockholm på The Liffey (Stora Nygatan 40, Gamla Stan) med två andra punkband för 80 spänn i entré och insläpp klockan 20. Gör mig sällskap framför scenen!
Apa State Mental - Eaten By Hippies (2009)
