Easy now!

Jag är nere på noll nu och längtar efter lönen som kommer på fredag. Dagdrömmer om att ställa mig vid bardisken och beställa. Samtidigt är jag lyckligt lottad som snabbt kan ta mig till barer som Bröderna Olssons källare och Tiki Room, de två bästa alternativen i Stockholm till vardagsrummet därhemma. De rymmer båda en hyfsat avspänd stämning, väldigt speciella miljöer, härliga alkoholhaltiga drycker och väl vald lite äldre musik från vinylskivor. Ja, det är nedräkning nu...


När vi ändå pratar om barer är det coolaste stället nog ändå Konrad Tönz. Jag besökte denna bar i stadsdelen Kreutzberg i Berlin en förtrollad kväll i slutet av 1990-talet. Inredningen var konsekvent halvgammal kitsch, något som idag har fått den finare beteckningen vintage.

Nära ingången stod två grammofonmöbler kloss intill varandra och på vardera sida satt en anemisk kille i second hand-kavaj, skäggstubb och rufsig kalufs. De verkade leva på blott vinyl och cigaretter. Killarna spelade varannan låt från vardera skivspelare, en skönt knastrig blandning av soundtracks, jazz, funk och easy listening. Till exempel kallades en av de återkommande klubbkvällarna Pflege der Mono-Kultur. Och i källaren kunde man vissa aftnar se gamla tyska sexploitation-filmer.

Easy listening, exotica och gammal schlager började få någon slags revival under det ironiska 1990-talet, men i botten fanns en uppriktig kärlek till den musiken som med tiden blivit allt annat än utslätad. Och dessutom fanns det också en längtan till svunna tider som verkade ha varit stilfulla, men samtidigt tillbakalutade och rent av utflippade.

När jag efter ett par drinkar steg in på herrtoaletten, upptäckte jag att den var tapetserad med bilder på husgudarna Herb Alpert, Bert Kaempfert, Burt Bacharach, Frank Valdor och så vidare. Överväldigad vacklade jag ut från muggen och kvällen fortsatte vid baren med flickvännen.


Herb Alpert And His Tijuana Brass - Taste Of Honey (ur hans TV-show Singer från 1967)

Härligt att se att Konrad Tönz finns kvar och håller stilen (gå till hemsidan). Om du nån gång ändå är i Berlin, kläm in en kväll i baren!

Glampop och wacka wacka

Som en försmak till en liten längre text om den excentriske Paul Roland tänkte jag bjuda på hans debutalster från 1979, utgiven under gruppnamnet Weird Strings. Oscar automobile är en charmig liten poplåt med skönt nedtonat glamgung, om ni inte tänker på T-rex har ni aldrig hört dem, Paul har också i intervjuer förklarat sin förkärlek till både glamrock och bubbelgumpop. Senare produktion innehåller dock allt mellan ödesmättade mördarhistorier och struttig vaudeville, en svindlande och fascinerande resa men mer om den senare. Låt nu lite glampop och wacka wacka gitarrer förgylla er torsdags kväll.



Weird Strings Oscar automobile

The hottest thing since rock´n´roll

Jag har halsfluss och måste ta antibiotika, men jag är övertygad om att lite Dr Yogami lyssning är minst lika potent medicin. Ängelholms stoltheter var under senare delen av åttiotalet en udda fågel på den svenska garagerockscenen. Framförallt så var sångare Johan Mattson en i dubbel bemärkelse stor scenpersonlighet.
Jag hade förmånen att se dem någon gång sent på åttiotalet i ett litet tält på någon skånsk festival. Deras ganska oortodoxa möte med rocken var stundtals förvirrande för en tonåring men Johans uppenbarelse var lika fängslande som kroppshyddan var enorm. Men några tuffingar var de inte till ytan och de spelade en ganska lättfotad garagerock med vissa psykedeliska inslag som är fullt lyssningsbar även idag. Create Something great måste vara en av genrens allra bästa låtar, och låtar som får min hjärna att associera till både Monochrome Sets Eine Symphonie Des Grauens och Arthur Browns Fire är naturligtvis något alldeles extra.


Dr Yogami Create something great

Jag gillar dig, Jon!

Flera spår med Yes-sångaren Jon Anderson har överrumplat mig på sistone och här kommer två exempel.

Först hör vi en låt från solodebuten Olias of Sunhillow från 1976. Psychspår från andra halvan av 70-talet måste man ha respekt för.



Och sen går vi vidare till den här mjuka bagatellen från hans album Song of Seven från 1980. Låtar som innehåller fågelsång, barnskrik och harpa måste man ha respekt för.

Därför gillar jag det mjuka 70-talet, del 5

Precis som den ost som ostälskaren faller för har musiken jag som gillar ofta också en lätt doft av mögel. Skivorna har ibland stått i decennier i fuktiga källarförråd eller vindsutrymmen, bortsorterade och glömda. En viktig tid i en människas liv har stoppats i en låda lämnats stående där det är släckt och låst. När jag bläddrar vinyl på skivbörsar, loppisar eller mässor slår ibland en instängd, kvalmig lukt upp från omslagen i åldrande kartong. Men det gör mig ingenting, det är just de plattorna jag håller av mest. Här finns vittnesbörder av en tid som flytt och dessutom fantastisk musik som inte går att återskapa.

En epok som verkar stå särskilt lågt i kurs är det tidiga 70-talet - såvida det inte gäller hårdrock, symfonirock, svensk progg eller kristna singer/songwriters - som har sina dedikerade skivsamlare beredda att betala stora summor för en ovanlig bit vinyl. Läs mer om varför det softa 70-talet fortfarande är väldigt prisvärt.

Om det spelades pop i början av 70-talet så var det oftast veteraner från 60-talet som låg bakom den. Vad få vet är att The Hollies hade en formtopp vid den här tiden. Visserligan hade gruppen ett par hits då fast i en rockigare kontemporär stil, till exempel Hey Willy och Long Cool Woman (In A Black Dress), vilken låter extremt mycket som Creedence Clearwater Revival. Men albumen verkade få bry sig om ens när de kom, vilket är synd för de är proppfulla av fina spår. Förutom rock- och gospelutflykterna (som ibland funkar förvånansvärt bra) utvecklade The Hollies sitt eget sound och den lätt kolsyrade trestämmiga pop de en gång blivit kända för. De hade låtit poplåtarna mogna och lagt till ytterligare några nyanser till dem. Jag vill passa på att nämna de fina plattorna Confessions Of A Mind (1970), Distant Light (1971), till och med Romany (1972), där vår egen Mikael Rickfors medverkade när han var Hollies-medlem.


The Hollies - To Do With Love (1971)

En av de finaste låtarna från perioden är onekligen To Do With Love. Lyssna på den fingerfärdige Tony Hicks utsökta spel på den akustiska gitarren, den sköna stunsen hos bandets rytmsektion och det oemotståndliga dragspelet.

Men det finns mer hemtrevlig och varm musik från denna epok...


Ett av de bästa exemplen är gruppen McGuinness Flint, som bestod av gamla medlemmar från Manfred Mann [Tom McGuinness] och John Mayall's Bluesbreakers [Hughie Flint], keyboardisten Dennis Coulson samt multiinstrumentalisterna Benny Gallagher och Graham Lyle. McGuinness Flint hade två stora hits, When I'm Dead And Gone och Malt And Barley Blues, hemma i Storbritannien 1970-71. Det var enkla, klämmiga dängor på akustiska instrument som gav en gammaldags känsla som funkade kommersiellt vid den här tiden. Man kan säga att McGunniess Flint var ett brittiskt The Band. Förutom en ganska jordnära hållning var de musikaliskt ganska varierade.


McGuinness Flint - Klondike (1971)

Jag vill lyfta fram en spröd, underskön ballad från det andra albumet, Happy Birthday, Ruthy Baby. Jag brukar särskilt njuta av de fina kammarstråkarna i Klondike.