Idag plockar vi fram en skiva som mycket väl skulle platsat i Magnus inlägg om kvinnor och pop. Would-be-goods var från början nämligen i stort sett Jessica Griffins egna projekt. En skön tillbakalutad platta som passar väl så här i vårens första trevande försök. Cocktailpop är det kanske, eller helt enkel mjuk välarrangerad pop som om den släppts 20 år tidigare skulle sorteras under softrock . Spåret till sextiotalet förstärks ytterliggare av att plattans producent är Keith West. Keith som förutom en egen karriär frontade Tomorrow, vars självbetitlade platta är en av sextiotalets bästa men också mest underskattade.
Utgiven av Mike Always på él records, ligger musiken i linje med den ”övermesiga” pop som skivbolaget, liksom Sarah records, hade en förkärlek till. Men enligt min mening så skiljer sig Would-be-goods från resten av bolagets band på två punkter. Dels har Jessica en förmåga att skriva klassiskt genuina popmelodier. Tre minuters drömvärldar, vardagsskönhet och framförallt ringlande melodier som fastnar. Något som jag alltför ofta saknar när jag lyssnat på bolagskollegorna, eller band inom genren som man valt att kalla twee. Det är lite mormors lilla kråka över melodierna, än slank han hit och än slank han dit, men detta ekipage håller sig ändå elegant på vägen. Det andra är att musikerna verkar vara en nivå skickligare, utan att för den sakens skull hamna i någon sorts perfektionsträsk. Förklaringen ligger i att Jessica kompas av The Monochrome Set, som var ett av den knyckiga popens förgrundsband i slutet av sjuttio- och under åttiotalet. Här är ett exempel på medryckande pop när den är som bäst.
Jessicas röst är cool och lite avvärjande, vilket är passande för denna slags pop. Hade den varit mer sensuell och lockande skulle mystiken brytas. Man får intrycket av att förutsättningen för att få vara med är att allt sker på hennes villkor, och om man inte sköter sina kort väl så är man inte mer värd än trasan som man torkar upp de utspillda drinkarna med.
Allt som allt en utmärkt platta att lägga på tallriken varma vårdagar som den här och jag rekommenderar den varmt till alla som någon gång drömt sig bort med hjälp av den softare sortens pop.
Du kanske är en av dessa moderna stressade människor som behöver hjälp att slappna av för att inte bryta ihop så småningom. Men du känner dig inte bekväm med exempelvis ayurveda, transcendental meditation, aromaterapi, självhypnos, magiska stenar och skivor med valläten. Pröva då istället The High Llamas fina platta Gideon Gaye!
Hjärnan bakom detta engelska band (som fortfarande gör skivor och ger konserter) är irländaren, multiinstrumentalisten och sångaren Sean O'Hagan. Utgångspunkten för The High Llamas var vid starten att göra solig melodisk popmusik som en motvikt till all trist och deppig grungemusik som dominerade det tidiga 90-talet.
På gruppens andra platta Gideon Gaye kom en mängd av klaviaturer och stråkar in i ljudbilden. Trots de fylliga arrangemangen var albumet faktiskt en lågbudgetproduktion. Kvintetten spelade in alla instrument själva. Plattan är ungefär till hälften instrumental. Musiken lunkar på och fastnar ofta i ett slags melodiskt eller harmoniskt groove. Jämförelserna med Brian Wilson och hans musik med The Beach Boys från pärlbandet av plattor från senare halvan av 60-talet är helt ofrånkomliga med Gideon Gayes återklanger av melodier, harmonier, stämsång och instrumentala arrangemang. Men man kan också spåra annan filmisk musik på albumet, till exempel de typiska stilgrepp som den engelske soundtrack-kompositören John Barry använde sig av (mannen bakom bl a ledmotivet till James Bond-filmerna och Snobbar som jobbar).
Just 1995 var en musikalisk brytningstid när jag började röra mig bort från allt vad indiepop och alternative rock hette för att i stället bli retrospektivt nyfiken på all möjlig sextiotalsmusik, singer/songwriters och countryrock. Trots att jag för tretton år sedan lyssnade allra mest på Teenage Fanclubs mästerliga Grand Prix och The Jayhawks ljuvliga Tomorrow The Green Grass bland de färska plattorna, är Gideon Gaye den enda skivan från det året som jag fortfarande tar fram med jämna mellanrum. Annars står nittiotalsskivorna i regel inte så högt i kurs hemma hos mig nuförtiden.
Jag såg The High Llamas live en gång som förband till Pavement på KB i Malmö. Det var som att tjuvkika in i studion. Sean O'Hagan lufsade runt på scenen i en stor kofta bland arsenalen av instrument. Det fanns ingen nerv, laddning eller ens ett möte med publiken. Det fanns bara musik. Jag var nog den ende som var entusiastisk.
Efter det första inlägget om popens magi efterlyste Mattias något skrivet om kvinnorna i popen. Jag medgav lite skamset att jag dittills nästan bara skrivit om grabbars musik. Nu vill jag försöka råda bot på detta.
Videon till Kid med The Pretenders år 1979
Under grungeeran, när The Pretenders upplevdes som ganska mainstream och passé av oss yngre musikdiggare, upptäckte jag Kid då den strömmade ur bandspelaren, som vi satt samlade kring ute på Roskildefestivalens enorma camping. Lyckan var obeskrivlig och musikupplevelsen som poplåten gav överträffade vilken spelning som helst på festivalens scener det året.
Jag blev genast tvungen att omvärdera den gamla kajalmissbrukande rockhaggan Chrissie Hynde, då hon sjöng på ett fullständigt intagande och ömt sätt med sin vackra röst. Dessutom var det hon som skrivit låten, som hade omedelbara klassikerkvaliteter. Detta var också gitarristen James Honeyman-Scotts stora stund (hans karriär blev kort då han redan 1982 knarkade ihjäl sig på en dödlig cocktail av heroin och kokain). Låten igenom överglänste han sig själv med ett gitarrspel som omväxlande var småtufft, gammaldags rock 'n' roll-twang, Byrds-doftande jingel-jangel och smäktande akustiska toner.
Någonstans läste jag att Chrissie Hynde var recensent för New Musical Express i slutet av 70-talet. Hon tyckte att i princip allt hon hörde var skit och startade The Pretenders för hon visste att hon kunde göra bättre själv. Hon var ledaren och låtskrivaren i bandet, som i övrigt bestod av män, vilket än idag är unikt.
Blondie med Picture This från 1978 års mästerliga album Parallel Lines
Min favoritlåt med Blondie är Picture This, en fantastisk popmelodi där girl group-pop från 60-talets första hälft spetsas med ruffigheten hos det sena 70-talets new wave. Frank Infantes särpräglade gitarrsolo får min själ att levitera varje gång. Debbie Harry är på en och samma gång en elegant, gatutuff och sexig sångerska. Låttexten är också ganska kul eftersom en kille här är föremålet för ren och skär sexuell åtrå:
I will give you my finest hour The one I spent watching you shower I will give you my finest hour, oh yeah
All I want is a photo in my wallet A small remembrance of something more solid All I want is a picture of you
Slutligen vill jag toppa inlägget med något mera obskyrt från new wave-/power pop-eran. Precis som Chrissie Hynde kom Jane Aire (eller Jane Ashley som hon egentligen hette) från staden Akron i amerikanska Ohio, men flyttade till London och startade ett band.
boomp3.com Från den enda LPn Jane Aire & The Belvederes från 1979 kommer den fartfyllda Take It To The Next Wave, som är pop när den är som mest underhållande. Jane Aire har en fantastisk röst, ett kraftfullt instrument, som hon också vågar använda.
Ibland händer det att ett stycke rent guld, det vill säga total popperfektion gömts undan på baksidan av en LP som inte hittat sin publik. Det hade redan pumpats ut en lång rad hitsamlingar med The Four Seasons. När albumet med namnet New Gold Hits kom våren 1967, trodde de flesta att det handlade om ytterligare en samling. Popmusiken höll på att förändras ordentligt vid den här tiden. The Four Seasons gamla fans höll på att växa upp och drog kanske åt den nya rockmusiken istället. De nya tonåringarna skulle på den tiden aldrig komma på tanken att digga gårdagens sound. Det var hög tid för The Four Seasons att överge sitt gamla framgångsrecept och pröva nya vägar. En riktning var att haka på Motowns omåttliga succé
The Four Seasons - I'm Gonna Change
Men det är inte heller en ren plankning av, säg, The Four Tops. Låten har en egen kvalitet. I'm Gonna Change flyger verkligen på lätta vingar med blås, stråkar och sångstämmor. Den klämtande klockan för dig bort från den verkliga världen ett par minuter. Men samtidigt håller pianot och basen envetet fast vid grundbeatet och trummorna snubblar igång brutalsnyggt emellanåt.
Visserligen skulle låten och The Four Seasons snart svepas bort av The Beatles Sgt. Pepper.. och den psykedeliska rockmusiken under sommaren 1967. Men sex år senare blev I'm Gonna Change en floor filler på legendariska Wigan Casino i norra England, en northern soul-klassiker.
Vi satt och småskrockade uppe i Skivdoktorns lägenhet/arkiv alltmedan kvällens första ölkapsyler skildes från sina flaskor med muntra små pysljud. Skivdoktorn hade under dagen köpt ett billigt begagnat vinylexemplar av hammondorganisten Merit Hemmingsons album Trollskog från 1972 och vi tyckte att såväl skivtiteln som omslaget var föråldrat på ett lustigt sätt.
Tidigare under hösten hade vi kläckt idén att vi skulle kröna vår klubbkarriär i Malmö med en temaafton som skulle heta Jag är nyfiken blågul på etablissemanget Inkonst. Klubbkvällen skulle bli en spännande och djupt underhållande odyssé i svensk populärkultur från tre decennier (50-tal, 60-tal och 70-tal). Skivdoktorn var den givne DJn, men han insåg direkt att han hade stora luckor i sin skivsamling och började genast samla på och grotta ner sig i gammal schlager, proggmusik och mycket annat från den epoken. Det skulle ta mer än ett år innan han var redo för sitt uppdrag.
Med obefintliga förväntningar på denna bortglömda kvinnliga musiker lade Skivdoktorn skivan på grammofonen och satte ner nålen strax före första spåret
Merit Hemmingson - Mandom, mod och morske män
Mandom, mod och morske män var en fullständig fest av funkig folkton där Merit visade hur arsenalen av klaviaturer skulle trakteras, Janne Schaffer bjöd på wah wah-bonanza, "Sabu" Martinez gick bananas på congas, Björn J:son Lindh piskade upp stämningen med tvärflöjten och allt var insvept i det mest smakfulla arrangemang av stråkar som gick att uppbringa. Överraskningen var total. Lyckokänslan for genom kroppen på en våg av kolsyra. Jag och Skivdoktorn insåg genast att vi stött på en guldåder.
Månaderna gick och min besatthet av Merit blev närmast osund. Min nyblivna sambo började tröttna på att Trollskog, Huvva! och Bergtagen gick varma hemma dag ut och dag in. Hon blev undrande inför att jag dröjde kvar så länge med simmig blick vid en ung och otroligt stilfullt klädd Merit i kort-kort på baksidan av konvolutet till Huvva! (den första skivan från 1971 med svensk folkmusik på beat som deklarerades på omslaget). Men i mina ögon var hon framför allt en gudabenådad kvinnlig musiker i en värld av män.
Inte bara jag utan även andra i min generation håller henne högt. Säkert har killarna i The Ark också snubblat över några av Merits gamla vinylskivor och blivit frälsta i hennes musik vid något tillfälle. De har jobbat hårt med att presentera henne för en yngre publik. Merit gästade dem i en drottninglik skrud på scenen under Hultsfredsfestivalen. De har gjort musik tillsammans i studion. Beundrarna Ola Salo och Martin Axén har också sammanställt en samlingsskiva av hennes 70-tal, Queen of Swedish Hammond Folk Groove. Likaså har folkflumrockbandet Dungen spelat bakom Merit.
Merit Hemmingson - Gånglåt från Ovanåker
När Volvo uppmärksammade sitt 75-årsjubileum häromåret, lanserades det traditionsrika bilmärket med en TV-reklam som ackompanjerades av Merits sprudlande Gånglåt från Ovanåker, så förhoppningsvis rasslade det till på hennes bankkonto.
Merit Hemmingson - Jämtländsk brudmarsch
Och sedan i höstas visades den ypperliga TV-serien Upp till kamp, där nästan all musik var specialskriven för serien. En scen inleddes med en inflygning över ett dystert miljonprogramsområde i en Göteborgsförort. Då var man emellertid tvungen att göra ett undantag och använda Hemmingsons enda Tio i Topp-hit från 1973 - Jämtländsk brudmarsch - för att ge den rätta tidsinramningen och känslan av alienation bland de väldiga betongbyggnaderna.
Om Jan Johansson öppnade dörren till svensk folkmusik för mig, så slog Merit Hemmingson upp den på vid gavel. Hennes tappning passade mitt kynne särskilt väl. Musiken var lekfull och tungsint om vartannat. För att använda en sliten klyscha, kändes det verkligen som att komma hem när jag hörde hennes skivor. Jag som under så många år hävdat att jag avskydde svensk folkmusik.
Merit Hemmingson - Bingsjö skänklåt
Fiolen är högstämd och stolt i Bingsjö skänklåt på Huvva!. Orgeln avlöser fiolen och snart gör instrumenten sällskap. Fiolens toner tvinnar sig kring orgelns. Även om skänklåten spelades vid det festliga tillfället då bröllopsgästerna överlämnade sina gåvor till brudparet, har Merit valt att ge den ett ödesmättat allvar som verkligen tilltar när trummorna kommer in.
För varje trumslag förflyttas jag bakåt. Det första slaget slår hål på min tunna hinna av tillkämpad akademisk medelklass i storstaden. Vid nästa går jag som fyraåring ensam med en hemsnickrad gammal leksaksskottkärra av trä i äppelodlingen bakom vårt hus som ligger vid landsvägen. Och jag fortsätter bortom min födelse och bortanför mina föräldrars ungdom. Stannar en mikrosekund till under mina farföräldrars förlovningsdag, samma dag som andra världskriget bryter ut. Förnimmer känslan av stelfrusna fingrar vid potatisplockning på en åker utan slut, höljd i dimma. Ser lågorna som reser sig över min morfars fädernegård i socknens utmark. Och passerar hastigt difteriepidemin 1910 som tog två av min farfars syskon, men som låter honom överleva. Hör så sädesärlans pigga kvittrande vid plöjningen. Bevittnar farfars morfar ta avsked av sina två små döttrar, då han som nybliven ung änkling lämnar barnen hos sina föräldrar och emigrerar med bröderna till Amerika, för att sedan vid ett järnvägsbygge nånstans väster om Minnesota råka ut för en olycka och bli krympling. Känner värmen från härden efter kvällsgröten. Ser elden falna.
Fiolen spelar starkt och obevekligt då trummorna dör undan. Så stark och stenhård som en överstyrd elgitarr någonsin kan bli.
Och vad gör Skivdoktorn idag? Jo, han sitter hemma och lyssnar på de första fonografinspelningarna av svensk folkmusik (återutgivna på vinyl på 1970-talet) som gjordes för nästan etthundra år sedan på vaxrulle. För att inspelningsapparaturen var så okänslig, var spelmännen tvungna att spela så starkt de kunde in i en tratt.
I dag är det 40 år sedan Martin Luther Kingmördades. Kanske hans minne bäst högtidlighålls genom att lyssna upprepade gånger på People get ready med Curtis Mayfields vokalgrupp The Impressions, en av de vackraste sånger som har spelats in; två minuter och trettiosex sekunder av komprimerat hopp.
För den amerikanska medborgarrättskampen blev People get ready, ett lågmält skrik efter anständighet i en djupt orättvis värld, något av rörelsens "nationalsång". En rörelse som i princip dog när Dr. King sköts på hotellbalkongen i Memphis Tennessee.
Mina ögon blir nästan alltid smått grumliga när jag hör People get ready, i dag finns än större anledning.
People get ready, there’s a train comin’ You don’t need no baggage, you just get on board All you need is faith to hear the diesels hummin’ You don’t need no ticket you just thank the lord
People get ready, for the train to Jordan Picking up passengers coast to coast Faith is the key, open the doors and board them There’s hope for all among those loved the most There ain’t no room for the hopeless sinner whom would hurt all mankind Just to save his own Have pity on those whose chances grow thinner For there is no hiding place against the kingdoms throne
People get ready there’s a train comin’ You don’t need no baggage, just get on board All you need is faith to hear the diesels hummin’ You don’t need no ticket, you just thank the lord