lördag 28 april 2007

Kort info om Spengo

Här kommer kort information från den här bloggens (tillfällige) administratör Sebastian:

Hej.
Ja, som en del kanske redan räknat ut har Magnus inledningsvis fått lite assistans med att dra igång den här bloggverksamheten. Jag, Sebastian, har alltså startat den här bloggen å Magnus’ vägnar. Hittills publicerade poster har tillsänts mig via mail och jag har sedan skött själva exercisen med bloggandet. Därför har också ganska många texter publicerats i en rasande fart. Det är inte så att Magnus plötsligt välsignats med bredband och oändligt mycket fritid.
Magnus kommer så småningom att ta över själva bloggandet själv. Något som jag vet att han nu ser fram emot. Han har visat en viss entusiasm inför den här möjligheten att få en kanal utåt för det han kallar ”nörderi”. Själv skulle jag nog kalla det passion.

Jag vet också att han gärna ser att andra entusiaster kommer med som deltagare här på Spengo-bloggen.

Själv är jag ohämmat positiv till nästan allt som har med internet och bloggande att göra.

Jag är ingen datanörd. Jag är alls ingen expert på hårddiskar, programmering eller felsökning. Men jag har omfamnat det här med ”bloggen”.
Det är ju helt fantastiskt och en enastående möjlighet att få driva en egen liten hemsida utan att man behöver ha speciell kompetens. Alltså är jag övertygad om att t.o.m. Magnus hade kunnat starta upp det här helt på egen hand om han tagit tjuren vid hornen. Och då snackar vi om en man som kan räkna upp hela den svenska kungalängden, vet vem som spelade trummor i The Kinks, och som kan allt om Glimmingehus, men som har ett rätt distanserat förhållande till ny teknik och moderniteter. Han är måhända ”nörd”, men inte någon ”geek”. Ett intressant förhållande som vi bör kontemplera över.

För att göra en lång historia kort:
Denna blogg har fötts. Och jag hoppas att Magnus kommer att ta den till sig. Jag hoppas också att han får några läsare och att några av dem också blir skribenter här så småningom.

Men posterna kommer inte att dugga lika tätt framöver. Bara så att ni vet.

Jag, som adminströr och allmän bloggmissbrukare, kommer att inom snar framtid här på Spengo att posta en guide, eller skall vi kalla det inspirerande manual till hur man bloggar.
Lite tips och vägledning alltså. Jag kommer sedan att lägga en länk till den posten här i sidan så att alla kan ha nytta av den.

Tack för ordet. Välkomna hit.

Postat av Sebastian aka mrdantefontana

Ps. Observera att allt inneheåll på dessa sidor är skrivet (utom denna post och nästa) och bestämt av Magnus själv. Samtliga länkar här i sidan är Magnus egna förslag. Jag har alltså inte lagt dit länkarna som leder till mina bloggar på eget bevåg. Men jag är hedrad och smickrad över att få vara med.

torsdag 26 april 2007

CV i toner, och inte i…

Det är lika bra att lägga korten på bordet med en gång. Öppenhet och ärlighet varar längst. Eftersom jag alltid varit besatt av årtal och kronologi, ska jag försöka datera mina musikaliska landvinningar sedan passionen väcktes i slutet av åttiotalet. Det här är en rätt stor bit av mitt liv, känner jag nu efteråt när jag läser denna dokumentation.

1987
Följer förstås Tracks, Sommartoppen och Tv-programmet Listan, men jag är tämligen ointresserad av musik. Lever ett trist andefattigt liv som mopedåkande sextonåring i Sankt Olof, en liten by på skånska Österlen. Har mest komplex för att jag är en tjock glasögonprydd plugghäst och har svendomen kvar (som de flesta andra killar i min ålder också faktiskt har).

1988
Musikintresset föds detta år. Tar mig med buss till residensstaden Kristianstad för att handla skivor och kommer hem med en rik skörd: AC/DC "High Voltage" och "Let There Be Rock", The Beatles "Sgt. Pepper", Nationalteatern "Barn av vår tid" och Sex Pistols "Never Mind The Bollocks". Lånar hem och spelar av ett gäng Beatles- och Stones-skivor av en faster. Älskar passionerat Def Leppards "Hysteria" (ger kanske inte full poäng för smakfullhet). Kan likaväl erkänna att jag samtidigt gillar U2 och Guns ’N’ Roses.

1989
Med köpet av min första egna stereo får jag hos radiohandlaren i Brösarp fritt välja gratis skiva – jag tar utan att tveka rykande färska Jakob Hellmans "... Och stora havet". Har samtidigt en Tom Petty-period. Klasskompisen Chrille tar med mig till endagsfestivalen Tivolirocken i Kristianstad för att se The Sinners, Docenterna och Lolita Pop. Denna kväll ser jag ljuset och blir bekännande musikälskare. Beställer flitigt skivor av Ginza och LP-Fyndet. Upptäcker The Creeps, köper först singeln "You'll Love Me More Everyday" i radioaffären i Tomelilla och ser dem som förband till Roxette på Christinehofs slott. Skivrundesemester i Göteborg och första Hultsfredsfestivalen med Chrille. Upptäcker subkulturer. Älskar ordet independent. The Godfathers, The Cult och Disneyland After Dark. Hårdrock är fortfarande coolt.

1990
Mitt första Sound Affects-nummer med omslagspojkarna Sator, som jag headbangar till på Mejeriet samma vår. Ser återförenade Buzzcocks live på Hultsfred och köper "Singles Going Steady". Upptäcker även andra Manchesterband som The Smiths, Stone Roses och The Charlatans. Höst i lumpen med Pixies, REM och den nyfunne polaren Sebastians (ny viktig influens) första blandband. Pop, punk och new wave börjar tränga undan min smak för hårdrock. Börjar umgås med Simrishamnsgänget som hårdpluggar australiensisk rock - Hoodoo Gurus, The Church och The Lime Spiders "Slave Girl". Min stil blir svart kavaj, paisleyskjorta och Morrissey-inspirerad frisyr.

* Fotografiet föreställer Magnus och Chrille (i bakgrunden) på popkonsert i Kristianstad i November 1990. Kollar på This Perfect Day [klicka här för bild] samt Teenage Head (från Simrishamn!).

1991
Katastrofalt översvämmat Roskilde och halvtrist Hultsfredsfestival. Gratiskonserter på Chrougen på AF med Green On Red, Pushtwangers och 22-Pistepirkko med flera. MTV och "120 Minutes" nätterna igenom i studentkorridoren på Parentesen i lärosätet Lund. Love, The Sonics, The Cramps, The Flamin' Groovies, Nick Lowe och Elvis Costello. Stagedivar på fyllan i korridorsköket till tonerna av "Smells Like Teen Spirit" och känner starkt att en ny tid är här. En känsla som stärks av "The Concept" av Teenage Fanclub. Eggstone dyker upp.Löser prenumeration på Now & Then.

1992
Den svenska indiepopens "Summer of Love" - tydligast på Emmabodafestivalen. Missar detta års legendariska Roskildefestival, eftersom jag måste sommarjobba. Gör min sista Hultsfredsfestival, för jag tycker att en tonårig musikointresserad mainstreampublik börjar ta över den. Är med och starta kultur- och musikföreningen Godsmagasinet i Simrishamn som under två hektiska år framöver stolt kan presentera Eggstone (3 ggr), The Girls, Souls, bob hund, Cardigans, Brainpool, Stefan Sundström och Wannadies. Trippel-CDn ”Psychedelic Years 1966-69” startar intresset för sextiotalet. Köper mina första soulskivor: Curtis Mayfields "Back To The World" och "There's No Place Like America Today". Amerikansk alternativ rock regerar - Lemonheads, Sugar, Matthew Sweet och Sonic Youth.




* Magnus i sitt studentrum på Parantesen i Lund. Observera Dictators-plattan.



1993
Amerikansk alternative rock/powerpop fortsätter att dominera med Dinosaur Jr, Hater, The Breeders och The Posies. Dock är konkurrensen hård från de brittiska öarna med Auteurs, Boo Radleys, Blur och särskilt Teenage Fanclub. Big Star blir storfavoriter! Golvas av Bob Hund i maj på Lunds Nation och knockas av mini-CDn på hösten. Nick Drake, Donovan och "Döda poeters sällskap" i tidningen Pop. Kanonkul Roskildefestival där jag möter Gud livs levande i form av Neil Young.

1994
Pavement och Weezer. Mycket 60-tal - Kinks, Small Faces, Zombies, Tages och framför allt The Byrds. New wave är av någon anledning extra fräckt detta år. Min sista Roskildefestival. Chrilles soulkampanj lyckas! Motown, Sly & The Family Stone och den ultimata samlingen "35 soulklassiker 1970-75". Massor av indiepop på Kalmar Nation i Uppsala.

1995
Blir vän med Johan Gille och hans flickvän Lotta som leder in mig i den underbara världen av singer/songwriters, folk och country. Blir "manager" (om än en misslyckad sådan) för deras popband aBLe. Gråter till The Jayhawks ”Tomorrow The Green Grass” vid första lyssningen för att den är fantastisk. Blir vän med Jonas Carlsson som leder in mig i obskyr garagerock, pop och soul från sextiotalet. Han har gett mig 22 fullproppade blanneband till dags dato. Dusty Springfield, The Remains, Tom Rush, The Left Banke och Gene Clark. Ett avgörande år för min retrosmak. Skivaffären Far Out Records i Uppsala hjälper mig att bygga upp min skivsamling.

1996
Frenetiskt skivköparår. Garagerock. Becks "Odelay" snurrar ofta. Diggar countryrock i form av Michael Nesmith, Dillard & Clark och Beau Brummels. Vännen Claes blir också en musikalisk tvillingsjäl. Sista dödsryckningarna hos mitt intresse för indie/alternative med Sebadoh och Guided By Voices. Spelar mycket gitarr på sängkanten därhemma. Spelar också in blanneband som en dåre – minst ett i veckan känns det som – och ger alla jag känner. Febrigt sextiotalsintresse med Hollies, Monkees och Turtles. Ännu mer The Byrds. Höst i Malmö med Son Volt, Wilco och Jon Spencer Blues Explosion. Underbar jul med snö, Vodka Russian, "Candy Says", Dionne Warwick och Scott Walker.

1997
Vic Chesnutt på KB i januari. Blir återigen misslyckad "manager" för hi-energy rock 'n' roll-bandet Punk Anderson och försöker starta det egna bandet My Mighty Ferguson, som dör efter ett par repningar (det gör inget eftersom Teenage Fanclub redan finns och vi skulle bara bli en D-kopia av dem). Återupptäcker The Rolling Stones. Åker för tredje året i rad till trevliga Emmabodafestivalen och fastän jag numera är ganska ointresserad av indiepopen som spelas där, har jag mycket skoj ändå. Det blir många besök på caféet/skivaffären Hos Den Blinda Åsnan. DJar med Chrille på legendariska men kortlivade krogen La Couronne för första gången. Tim Hardin, Cat Stevens, Rod Stewart, Laura Nyro, Janis Ian och Carole King.

1998
Elliott Smith, Belle & Sebastian och Ron Sexsmith. Startar sextiotalsklubben Pushin' Too Hard på krogen Estrad i Malmö. Träffar genom den en massa likasinnade. Nuggets-boxen! Upptäcker - samtidigt som jag blir förälskad i Jenny - hur jävla bra Van Morrison är. Får mer utpräglat soft och filmisk musiksmak, kanske i takt med att mitt hjärta mjuknar. Colin Blunstone, Bread, Sagittarius och John Barry. Möter det aviga rockbandet Unsound som jag försöker bli "manager" för.




* 2 flyers till 60-talsklubben pushintoohard


1999
Ian Matthews och Richard & Linda Thompson. Intensivt år med klubbar, Pushin' Too Hard blir 3D (50-60-70-tal). Nina Simone, Stevie Wonder och annan tidig sjuttiotalssoul. Börjar blygt snegla åt jazz och annan vuxenmusik. Tar nu uttryckligen avstånd från indie/alternative.

2000
Kate & Anna McGarrigle, Ronnie Lane, Jackson Browne och Dion. Singer/songwriter-mani. Svensk folkmusik och gammal schlager är coolt. Merit Hemmingson, Doris, Bo Hansson och Jan Johansson. Klubbaftonen "Jag är nyfiken blågul" på Inkonst i Malmö. Startar den årliga topplistesammankomsten Nörd 2000.

2001
Tidigt sjuttiotal dominerar. The Band. Flyttar till Stockholm. Besöker kultklubben Sunkit varje månad. Pubrock börjar kännas riktigt fräscht. Badfinger, Todd Rundgren, Ricky Nelson & The Stone Canyon Band och Emitt Rhodes. Lyssnar mycket på Moody Blues också.

2002
Går med i e-gruppen Hifive och upptäcker genast att jag älskar att skriva om musik också. Skivrundor längs S:t Eriksgatan och popquiz. Blir stammis på Mickes Skivor. Brittisk folkrock och dess pionjärer Fairport Convention. Bee Gees, The Rascals och The Youngbloods. Härliga kvällar i Bröderna Olssons källare. Gubbgung med JJ Cale och Little Feat. Flyger med ”Vals på vingar” med Sagor & Swing. Intresset för powerpop föds på nytt – Dwight Twilley och Cheap Trick. Skapar mitt sista blanneband innan kassettdäcket pajar – en epok går i graven.

2003
Gordon Lightfoot, Harry Nilsson, John Phillips, Al Stewart och Bob Dylan. Börjar känna mig tråkig, feg, gubbig och gnällig som den skivsamlarnörd jag aldrig ville bli. Första spisaraftonen för nördpolare anordnas i Uppsala med temat country/folk/singer-songwriters. Ser ljuvliga NRBQ på Akkurat. Är med i e-grupper Nörd 2000, som senare döps om till Spengo. Är fullständigt galen i pop igen! Drömmar om att starta klubb för årgångspop föds. Ungefär samtidigt föds vår förste son Sebastian – ”We’ve Only Just Begun” med The Carpenters på BB Stockholm. Efter det blir det enbart soft och mysig musik hemma i stereon för att inte förstöra babylyckan. Spelar countryrock ute på lokal (El Mundo) med kompisen Martin.

2004
Sagolik pubrockafton hemma hos mig. Ser den gamle hjälten Jonathan Richman livs levande på Mondo. Graham Nash, Grateful Dead (deras countryrockperiod), Elton John (vågar äntligen närma mig hans tidiga sjuttiotal), Dr Feelgood, Stealers Wheel och Steeleye Span. Köper bärbar CD-spelare och börjar åter lyssna på tuffare tongångar i hörlurarna. Spisarafton i Sundbyberg med smala slipsar, powerpop och brakfylla.

2005
Bränner min första bland-CD på datorn – en ny tid är här! Englandsresa med besök skivbörsar, pubar och klubbar tillsammans med polaren Claes. Sutherland Brothers, Linda Perhacs, Duncan Browne, Clifford T Ward och Nitty Gritty Dirt Band. Får en son till, nämligen Ruben.

2006
Vältrar mig i brunmurrig engelsk pop från tidigt sjuttiotal. Upplever diverse gamla rockrävar live – Big Star, The Fleshtones och Wilko Johnson. Soulmusik (till och med funk) känns särskilt kul igen, även om den har funnits där hela tiden de senast tolv åren. Spelar countryrock igen ute på lokal en sommarkväll (den gången på Street) med kompisen Martin. Två spisaraftonar hos mig med sommarlåtar och sedan soft rock / solskens-, barock- och harmonipop. Judee Sill, The Move, Brewer & Shipley och Devo. Dansar dagligen framför stereon med mina små pojkar i famnen, som får märkliga musikaliska referenser redan från början.

2007
Upptäcker att det finns en massa härlig AOR (Adult Orientated Rock) från 70-talet – tidigare förbjudet område. Börjar blogga…

/ Magnus


** Samtliga bilder är klickbara om du vill se dem i lite större storlek

Guilty Pleasures del 5: ABBA – When I Kissed The Teacher


Numera är det helt legitimt för medelålders rockkonnässörer att berätta att de gillar ABBA. Det har inte alltid varit så. Proggarna avskydde gruppens kommersialism och professionalism på sjuttiotalet. Vid åttiotalets början tyckte även vanliga tioåringar (som jag) att det var töntigt att gilla ABBA. De hade vid det laget blivit trista, medelålders och vanligt åttiotalsklädda. Då fanns det häftigare nya grupper som Gyllene Tider, Freestyle och Noice för mellanstadieeleverna att gilla istället. Jag vet inte när ABBA började få upprättelse, kanske någon gång i mitten av nittiotalet.

För 1 ½ år sedan satt jag och min sambo framför TVn och såg en ABBA-dokumentär. Min sambo storgrät nästan hela tiden. Jag fick bita mig i läppen när jag igen såg ABBA framföra "Dancing Queen" från tevesändningen på kungen och Silvias bröllopsfest den 19 juni 1976. Det var inte bara för att vi väntade barn och därmed var lite sköra, som vi rördes till tårar när barndomens hjältar visades igen. ABBA är symbolen för vår svunna barndom, ett Sverige som inte längre finns och tidsera som känns väldigt avlägsen nu. Jag minns också att jag bröt ihop i biofåtöljen fem minuter in i "Tillsammans". Lukas Moodysson tryckte in den stora röda känslomanipulationsknappen, då "S.O.S." gick igång samtidigt som Folkabussen rullade iväg från familjetragedin och mot kollektivet.

År 1976 var ABBA på toppen av sin popularitet i Sverige bland Medel-Svenssons och deras barn. Sjuttiotalets Medel-Svenssons är för övrigt höljda i närhistoriens dunkel av de gamla proggarna och deras ungar, som är tongivande i den svenska kultur- och mediavärlden. Hundratusentals barn (bland annat jag) blev i alla fall jätteglada när de fick nya albumet "Arrival" i julklapp denna jul. Jag minns vagt att familjen andäktigt satt samlade i TV-soffan och vid juletid såg en dokumentär om hur "Arrival" hade kommit till. Plattan var fantastisk och jag misshandlade den dagligen på det kärleksfulla vis som fem-sexåringar gör med vinyl. Jag hävdar än i dag att detta är det mest fullödiga albumet av ABBA.



En av de låtar som etsades in i min ryggmärg var "When I Kissed The Teacher". Under många år efteråt skämdes jag inombords över att ha gillat den. Töntig låt! Texten är ju väldigt barnslig. Det var häromåret som jag plötsligt omvärderade låten igen. Det är en fantastisk känsla att höra en uttjatad låt med nya öron. Och jag hörde för första gången i "When I Kissed The Teacher" en melodi som hela tiden lyfter mot himlaskyarna och inte minst ett förbluffande raffinerat vokalarrangemang. Körerna lyckas fånga den där berusade känslan av ungdomlig förälskelse med ivriga och närmast tungotalande stämmor. Här skymtar man särskilt Bennys stora Beach Boys-influenser. ABBAs musik handlar om detaljer och därför är närlyssning av deras låtar både spännande och överväldigande.

tisdag 24 april 2007

Cover lover pt. 5 – Summertime

Jag har valt att skriva om den kanske mest tolkade låten under de senaste hundrade åren. Detta är en riktigt evergreen som George Gershwin skrev till sitt verk ”Porgy & Bess” år 1934 – en vital sjuttiotreåring utan jämförelse. Varenda jazzmusiker och varannan crooner eller sångare har varit frestade att ge sig på denna vackra korsning mellan jazz och blues någon gång.

Av alla hundratals versioner ska jag mest uppehålla mig vid en som jag inte riktigt gillar. Jag kan inte komma på några andra låtar än ”Summertime”, som först varit populära i jazzkretsar och sedan korsat gränsen för att nå hjärtat av pop- och rockvärlden. I hippierörelsens epicentrum tog den sig in år 1968 via Janis Joplin tillsammans med Big Brother & The Holding Company. Jag tycker att ”storebröderna” skapar något alldeles fantastiskt vackert av låten; det är rentav barockpop de gör här.

Janis Joplin - Summertime på Gröna Lund 1969:


Men sedan börjar Janis Joplin sjunga… eller rättare sagt yla och skräna på sitt patenterat enerverande vis. Hon river ned den vackra sidentapet som bandet omsorgsfullt satt upp. Jag blir alltid lite misstänksam mot människor med Janis Joplin-plattor i sina samlingar.

Tacka vet jag Colin Blunstones varma och smidiga röst, som faktiskt ligger ganska nära Dusty Springfields. Engelska rockjournalister brukar också använda ordet ”breathy” för att beskriva deras röster. The Zombies gjorde den här låten ganska tidigt i karriären, troligen för att organisten och bandledaren Rod Argent var ganska jazzinfluerad. Det är framför allt Blunstones sång som bär den här versionen.

Tänk om han kunde sjunga den låten med Big Brother & The Holding Company istället för Janis Joplin – ett gästframträdande tidigt 1968 direkt efter ”Odessey And Oracle” och The Zombies upplösning. Den tanken kittlar mig!

Här är ett litet axplock av den mängd artister och band som fäst “Summertime” på stenkaka, vinyl eller CD: Louis Armstrong, Chet Atkins, Albert Ayler, Anita Baker, Chet Baker, Count Basie, Sidney Bechet, George Benson, Big Brother & the Holding Company feat. Janis Joplin, Big Country, Art Blakey, Michael Bolton, Booker T. & the MG's, The Buckinghams, Cab Calloway, The Chambers Brothers, Ray Charles, Richard Clayderman, Bill Clinton (!?), Nat King Cole, John Coltrane, Perry Como, Sam Cooke, Bing Crosby, Miles Davis, Dion, Tommy Dorsey, Nick Drake, The Drifters, Dave Edmunds, Duke Ellington, Bill Evans, Adam Faith, Chris Farlowe, Ella Fitzgerald, Free Design, Fun Boy Three, Kenny G., Peter Gabriel, Erroll Garner, Gerry & the Pacemakers, Stan Getz, Dizzy Gillespie, Al Green, Lars Gullin, Bengt Hallberg, Lionel Hampton, Herbie Hancock, Ronnie Hawkins, Billie Holiday, Lena Horne, Al Jarreau, Angelique Kidjo, Rahsaan Rolan Kirk, Lee Konitz, Gene Krupa, James Last, Peggy Lee, Barry Manilow, Glenn Miller, Charles Mingus, Modern Jazz Quartet, Wes Montgomery, Rick Nelson, Willie Nelson, Aaron Neville, The Ohio Players, Johnny Otis, Charlie Parker, Oscar Peterson, The Platters, Lou Rawls, Sonny Rollins, Sam & Dave, Pharoah Sanders, Artie Shaw, Nina Simone, Jimmy Smith, Billy Stewart, Kiri Te Kanawa, Big Mama Thornton, The Trashmen, Big Joe Turner, Sarah Vaughan, The Ventures, Gene Vincent, The Wailers (garagerockarna alltså), The Walker Brothers, Dionne Warwick, Dinah Washington, Doc Watson, Roger Whittaker och The Zombies.

måndag 23 april 2007

Bass strings pt 3: Joe Jackson – Got The Time

Jag tillhör den generationen som först fick höra den här låten med skejtarhardcore-/thrash metal-gruppen Anthrax.

"Got The Time" med Anthrax:


Först förstod jag inte att denna frenetiska catchy punkrökare var gjord av ett litet tunnhårigt baby face till engelsman som hette Joe Jackson. Han var tydligen en av de arga unga män som kom fram i kölvattnet av Elvis Costello och Graham Parker under new wawe-eran. Men jag kollade upp honom så småningom. Jag håller hans två första album kära, även om jag måste medge att det var ett tag sedan jag lyssnade på dem senast.

Det som gör "Got The Time" är främst basen. En energisk och spänstig Converse-bas med stuns ligger långt fram i ljudbilden och som bär melodin framåt. Basen är med andra ord den ständigt studsande basketbollen som håller i gång spelet. Här spelar gitarren en underordnad roll som assistenten. Det brukar annars i regel vara tvärtom.

"Got The Time", Joe Jackson, Live 2002:


Mitt i "Got The Time" hyssjas trummor och gitarr ner för att ge plats åt ett av rockhistoriens få givande bassolon. Det håller mig i spänning rakt igenom. Solot är som ett raffinerat jongleringsnummer. Det är i övrigt bara Lemmy i Motörhead som reder ut bassolon, fast på ett fundamentalt annorlunda vis.
Basisten heter förresten Graham Maby. Denne man, de fyra tjocka strängarnas häxmästare, har varit Joe Jackson trogen sedan dess. Han har faktiskt också spelat med They Might Be Giants (kommer någon ihåg dem?).

Cover lover pt. 4 - The Weight


Jag undrar om det finns nån annan låt som har präglat de sista två åren under sextiotalet lika mycket (och möjligen också det första året under sjuttiotalet)? Låten symboliserar rockens rörelse tillbaka mot rötterna – framför allt blues och country – och det lantliga livet. Men kanske kom "The Weight" framför allt att signalera att det nu var grönt ljus för rejäla skägg på män, för första gången på hundra år.

I filmen ”Easy Rider” (ett av dessa års främsta tidsdokument) förekommer givetvis låten, fast i en trogen cover av en grupp som hette Smith. Jag anar att The Bands originalversion inte fick användas av rättighetsskäl, liksom stallkamraten Bob Dylans egna versioner av hans låtar på soundtracket. Det spelar ingen roll, "The Weight" är med i vilket fall som helst.

Jag älskar att sjunga strofer ur låten i duschen på lördagmornar, då jag känner mig någorlunda avstressad och ser fram emot det kokta ägget som kommer att kröna frukosten: "I went down to Nazareth, I was feelin’ ’bout half past dead". Det som utmärker en bra coverlåt är att även en ganska kass sångare kan få till det på ett schysst sätt med den, en låt som är lätt att krama lite känsla eller sväng ur. Och vilka mirakel kan en bra sångare inte åstadkomma med en sådan låt som "The Weight"?

En av mina favoritversioner är Jackie DeShannons samtida cover. Hon är en mångsidig och lite bortglömd sångerska, som kunde rocka när hon kände för det. Härom året återutgav man Blonds enda skiva från 1969. Som alla vet var Blond alltså Tages kortlivade förlängning. Där förekommer faktiskt Robbie Robertsons komposition som extraspår (vilket också går att kika på i datorn eftersom det är ett gammalt TV-framträdande).

Ja, många är det som har klämt i med "take the load of Fanny, take the load for free", eller hur det nu ska vara. Här kommet ett axplock: Duane Allman, Amen Corner, Hoyt Axton, The Band, Jimmy Barnes, Blond, The Chambers Brothers, Joe Cocker, Jackie DeShannon, Aretha Franklin, Giant Sand, Paul Jones, King Curtis, Al Kooper & Mike Bloomfield, The New Riders Of The Purple Sage, Rotary Connection, Smith, Spooky Tooth, The Staple Singers, Ringo Starr, The Supremes, Travis, The Ventures och Dionne Warwick

Klicka här för att se ett liveframträdande från 1970 där The Band kör "The Weight".

Bass strings pt 2: The Byrds - Draft Morning


Min polare Chrille var helt febrig av all ny pop som kom från alla västvärldens hörn under åren kring 1990. Han var en av Simrishamns kommuns första prenumeranter av tidningen Sound Affects och definitivt den förste på Österlen som köpte poptidningen Now & Then. Och Chrille köpte systematiskt allt dessa tidskrifter skrev om.

Ganska snabbt förstod han att alla spår ledde tillbaka till sextiotalet och The Byrds. Han gav mig en kassett full av gudomlig powerpop, new wave och sextiotalspop. Jag överväldigades genast av den vidunderliga "Draft Morning", som flödade fram på tejpen mellan Buddy Hollys "Every Day" och Dwight Twilleys "Alone In My Room". Vi satt på garageuppfarten i en kompis nyinköpta SAAB 99 en hel kväll och lyssnade på kassetten tills bilbatteriet dog, medan en fest pågick i villan bredvid.

Om någon låt är fylld av atmosfär, så är det "Draft Morning", som börjar med en långsam inflygning (eller snarare kameraåkning) över Vietnams djungel en stilla solig morgon före strid. Möjligen insåg Francis Ford Coppola att det skulle bli tårta på tårta att använda låten i soundtracket till "Apocalypse Now".

Bara tre år före låtens tillkomst var Chris Hillman en total nybörjare som basist i nybildade Byrds. Han hade bara varit mandolinist i ett bluegrassband tidigare. När så "Mr Tambourine Man" spelades in fick gröngölingarna i bandets rytmsektion stå tillbaka för rutinerade studiomusiker. Men Hillman växte enormt snabbt mellan varje platta, både som basist och efter tag också som låtskrivare.

Det som verkligen gör "Draft Morning" är basgången, som kretsar i en elliptisk bana kring melodins axel och över Hillmans egna solglittrande mandolinplockande. Sedan bryter kanondån och kulsprutesalvor fram ur den tropiska vegetationen under himlens surrande helikoptrar och störtdykande flygplan.

När larmet dör undan finns bara basen kvar under fem andlösa sekunder. Inget annat existerar då. De sekunderna (1:49-1:54) tillhör de mest centrala ögonblicken i mitt musiklyssnande liv. Vad Chris Hillman gör i detta "break" kan jag inte beskriva, även om jag går tillbaka för att närlyssna om och om igen

söndag 22 april 2007

Guilty Pleasures del 4: Ace Of Base – Always Have, Always Will

I dag ska jag lägga ut texten om en av nittiotalets allra finaste hits. För mig är det svårt att komma ihåg speciellt många hits från detta decennium. I och för sig lyssnar jag aldrig på radio sedan ett decennium tillbaka. Men framför allt känns det inte som att melodierna hade samma benägenhet att klistra sig fast på nittiotalet, som under åttiotalet, då hitmelodierna lyste upp mörkret med grälla neonfärger. Kanske är det bara jag som har den åsikten? Så har nog i och för sig sextiotalet jämförts med sjuttiotalet och sedan sjuttiotalet med åttiotalet.

"Always Have, Alway Will" på Pepsi Chart:

Jag hade inte varit speciellt imponerad av Göteborgskvartetten tidigare, även om "The Sign" häftat sig fast längs hjärnstammen och hade en väldig fin melodi i versen. Men jag tror att det var 1998 som Ace Of Base förvånande nog drämde till med en poppig Motown-pastisch, "Always Have, Always Will". Låten är visserligen tillbakablickande, men också gediget hopsnickrad i enlighet med den hantverkstradition som är lika gammal som popmusiken själv. Hur vanligt var det med Motown-inspirerad pop på nittiotalet? Den fick radion att glöda varmt och tryggt igen ett kort tag.

Bass strings pt 1: The Temptations - Shakey Ground

Det var 30 grader i skuggan denna tisdagseftermiddag i juni förra året. Tunnelbanetåget saktade in vid Högdalens perrong. Jag hade som vanligt hörlurar i öronen, på väg hem från jobbet. Jag tog mig igenom den brokiga folkmassan. En svettdroppe rann nerför tinningen och luften vibrerade av bassträngar.



Jag överväldigades av en låt med The Temptations, som jag inte tidigare lånat mitt öra till. Det var något från den senare delen av karriären, en låt begravd långt ned i den kronologiska låtordningen på en massiv dubbel CD-samling. En halvhit från 1975, då karriären dalade efter ett mycket framgångsrikt decennium.

Låten Shakey Ground är riktigt tung funk som är svår att förknippa med gruppen och inte heller deras tidigare patenterade Norman Whitfield-funksoul (som jag aldrig till fullo uppskattat). Den här arketypiska funken är soulens motsvarighet till hårdrock, som bygger på tyngd och en slags riffande, föraktad av många.

I rulltrappan nådde jag refrängen och basen blev plötsligt skorrande och överstyrd. Ibland kändes det som om det är två basar som jobbade omlott, cirklande kring de stadiga tunga trummorna och blåset som gjorde korta markeringar här och där. Basgången gick metodiskt som en tuggande Pacman runt i mitt medvetande för att hugga in på allt som inte redan var "funkifierat". Jag ville kunna uttala det magiska ordet precis såsom Mats Nileskär gör det. Jag ville groova loss som Emrick i Stonefunkers, just där och då, mitt framför alkisarna på busstorget.

Det känns rätt logiskt att inleda med ett stycke funk i min serie om låtar som är så bra just för att basen får spela huvudrollen. Detta är en av de få genrer i populärmusiken där basisten är hjälten. Han som så ofta annars är den tystlåtne, träige och okarismatiske typen (typ Bill Wyman) i skuggorna bakom sångaren och gitarristen.

lördag 21 april 2007

Cover lover pt. 3 - Reason To Believe

I dag handlar det om en låt som singer/songwritern Tim Hardin själv spelade och sjöng på sin magnifika debutplatta från 1966. Hans egen inspelning av "Reason To Believe" är en av de fem bästa låtar jag vet, ett under av kärnfull känsla som klockar in på knappt två minuter. Jag hörde nånstans att han var en ganska lat låtskrivare som inte skrev mer text än det som var precis nödvändigt för att räcka till en poplåt (eller vad det kallas i det här fallet).

De första hundra gångerna när jag hörde den fick jag kämpa mot gråten som vällde upp i mig. Flera av hans låtar har lånats flitigt av andra, jag tänker särskilt på "If I Were A Carpenter" och "Misty Roses". Men eftersom "Reason To Believe" ligger mig varmast om hjärtat valde jag den och då i synnerhet Rod Stewarts version.

Jag är en stor beundrare av Rod Stewarts tidiga produktion, det vill säga soloplattorna från 1969-74 och det han gjorde med Faces. Tyvärr gick han senare och gjorde en Elton John, en Tina Turner eller varför inte en Rod Stewart – han förlorade alltmer omdöme för varje år och varje platta tills inget återstod. En gång i tiden var han utrustad med finaste fingertoppskänsla.

Våren 1971 stod hans stora genombrott för dörren. "Reason To Believe" släpptes som singel och blev en hygglig hit som nätt och jämnt gick in på engelska topp 20. Men den radio-DJs började framför allt vända på singeln och spela B-sidan istället – "Maggie May" – som under sommaren toppade listorna på båda sidorna om Atlanten. Rod Stewart var samtidigt både en rock 'n' roller och en folkie, något som 1971 låg helt rätt i tiden. Rod Stewart gjorde en rad fina covers på sina tidiga plattor och han satte alltid sin egen personliga charmiga prägel på dem. Bäst är nog "Reason To Believe" som han lyckades tänja ut till dess dubbla längd utan att spä ut den på något sätt. Tim Hardins mästerstycke fick en delikat behandling av Rod och hans band, vilket kanske är svårt att tro i dag.

Några andra som också har gjort "Reason To Believe" är Lynn Anderson, Glen Campbell, The Carpenters, Johnny Cash, Cher, The Critters, Bobby Darin, Jackie DeShannon, The Dillards, Ramblin' J Elliott, Marianne Faithfull, Ian & Sylvia, The Jayhawks, Scott McKenzie, Eddie Money, Rick Nelson, The Nitty Gritty Dirt Band, Stina Nordenstam, Peter, Paul & Mary, Ron Sexsmith, Vonda Shepard, Weddings Parties Anything, Andy Williams, Wilson Phillips och The Youngbloods

fredag 20 april 2007

Cover lover pt. 2 - Mr Bojangles

Den här gången är det en låt som alla (under fyrtio) kanske inte har hört. Mmmm "Mr Bojangles", jag älskar verkligen den låten. Jag har själv hört den i tre versioner. The Nitty Gritty Dirt Bands jättehärliga banjodrivna countryrocktappning var en stor hit år 1970. Harry Nilssons gjorde en fantastisk finstämd popballadcover. Nina Simones gudomliga tolkning får armhår att resa sig och ögon att tåras. De två sistnämnda versionerna av "Mr Bojangles" ligger tryggt och stadigt på min egen topp 200 för låtar.

Vad är det som är speciellt med "Mr Bojangles"? Det är en hjärteknipande berättelse om mötet med en gammal man som en gång reste runt och gav dans- och akrobatkonster med tillsammans med sin trogne hund på gator och syltor ("bars and honky tonks"). Nu är mannen sedan 20 år ensam och sörjer fortfarande sin ende vän – hunden – som dog. Texten berättar väldigt mycket utan att vara lång. Melodin är vacker och går upp i perfekt symbios med texten.

Jag kom att tänka på att Hasse Andersson mycket kan ha haft låten i bakhuvudet när han gjorde "Änglahund" – alltså en skånsk "Mr Bojangles".

Mannen som skrev låten och gjorde originalversionen heter Jerry Jeff Walker. Han är en singer/songwriter som drar lite åt countryhållet. Jag är nyfiken på den mannens musik och inte hört mycket än. "Mr Bojangles dök upp på hans debutplatta från 1968. Eftersom det är hans i särklass mest kända låt, återvände han till den flera gånger. Om han har ett eget grepp om sina låträttigheter borde han vara minst sagt stenrik.

Den här låten var som klippt och skuren för sångare och då särskilt för crooners, som ville använda det stora känsloartilleriet (av saknad, trogenhet, utsatthet och nostalgi). Inte att undra på att den var så flitigt använd särskilt runt 1970. Här kommer exempel på sådana som fäst låten på vinyl: Chet Atkins, Harry Belafonte, David Bromberg, Sammy Davis Jr., John Denver, Neil Diamond, Bob Dylan (!), Duke Ellington, John Holt, Lulu, Harry Nilsson, The Nitty Gritty Dirt Band, Johnny Paycheck, Esther Phillips, Nina Simone, Spotnicks, Robbie Williams (CD fäste han den på) och Nancy Wilson.

Jerry Jeff Walker gör Mr. Bojangles på Dinah Shore Show 1978:

torsdag 19 april 2007

Guilty Pleasures del 3: Yazz & The Plastic Population – The Only Way Is Up


Under åren 1987-89 brukade jag och ett par polare ofta åka till ett stort diskotek på lördagskvällarna. Diskoteket, jag talar om, hette Jägersbo och låg mitt ute på den skånska vischan mellan Hörby och Höör. Där fanns det tre dansgolv. Ett var mycket stort och körde mest Trackshits. Vi dansade aldrig där. Ett golv var "rockdisko" och där fick man veva på knytnäven och spela luftgitarr till exempelvis Joan Jett, Snowstorm och Sweet. Musik som generellt sett var tråkig att dansa till. Där raglade jag bara omkring de gånger jag var full som ett ägg.

De flesta gångerna jag åkte till Jägers var jag emellertid spiknykter och där enbart i syfte att dansa. Mitt favoritgolv var "syntdiskot". Där var ungdomarna inte så bonniga eller "knudiga", det vill säga som raggare men utan raggarbil (en slags paria i mina ögon). Killarna och tjejerna var lite mjukare. Jag kunde där känna mig bekväm där, utklädd i frackskjorta, schackrutiga hängslor och svarta byxor med vida ben.

Där spelades åttiotalets synthits och moderna danshits från England. Skånsk ungdom exponerades också för den nya dansflugan "acid [house]" från ö-riket. Jag brukade ofta ryckas dithän att mina glasögon flög iväg och jag fick krypa bland en stampande skog av ben, för att alltid mirakulöst återfinna brillorna hela.

Egentligen var jag ingen synthare alls. Jag gillade framför allt AC/DC, Def Leppard, Midnight Oil och U2 som sjuttonåring. Skulle inte våga erkänna öppet att jag gillade musiken i "syntdiskot". Men jag älskade att dansa där. Sedan från år 1989, då jag upptäckte en massa engelska, amerikanska, svenska och australiensiska independentband bortom hitlistorna, då åkte min kortlivade vurm för dansmusik genast all världens väg.

Jag vill nämna fem låtar som jag minns med värme från den tiden och det dansgolvet (klicka på låtarna och se videorna):

Yazz & The Plastic Population - The Only Way Is Up
S'Express - Theme From S'Express
MARRS - Pump Up The Volume
Technotronic - Pump Up The Jam
Salt-N-Pepa - Push It

Välkommen till Spengo!

Vi är en skara stadgade förvärvsarbetande familjefäder och rekorderliga ungkarlar i 35-45 årsåldern, som alla har en hemlig sida. Det syns kanske inte utanpå oss. Vi ser fruktansvärt alldagliga ut. Icke heller talar vi om det vitt och brett om det bland ointresserade, utan försöker bete oss som vanligt vuxet folk och kallprata om väder, jobb, kollektivtrafik och räntor.

Men om någon hälsar på i våra hem för första gången, så tornar hyllor upp sig framför häpna besökare. Det är hyllor som täcker hela väggar, proppfulla med tusentals skivor. Det är likt monument över våra liv (som de sett ut eller kanske fortfarande gör). Vi är sprängfyllda av fakta, åsikter och känslor kring musiken vi älskar så djupt. Vår egen yoga eller meditation är att stå på en skivbörs eller en skivmässa och bläddra vinylskivor tills fingrarna blir lika som smutsiga som efter en dags trädgårdsarbete. I våra huvuden trängs ständigt tankar på låtar, plattor, artister, grupper, diskografier och topplistor med alla jordiska ting vi måste hålla reda på.

Om vi vid sällsynta tillfällen möts, så kan vi knappast prata om något annat och vill i vår iver formligen överskölja varandra med musik. Vi önskar att dessa hett efterlängtade stunder av samvaro aldrig ska ta slut. Visst kan det kanske låta lite homoerotiskt. Men det handlar snarare om själarnas förening.

Javisst, vi kan kalla oss nördar. Insnöade kan vi säga att vi är. Vi representerar kanske inte den typen av nörd med svettdroppar i gomspalten som bor i en lägenhet med ständigt neddragna persienner och vars enda mänskliga kontakt är den stackars skivhandlare som dagligen plågas av enslingens monotona jargong. Vi tillhör inte den typen som samlar på skivor som andra samlar på sällsynta frimärken. Vi är faktiskt nördar vars händer har rört kvinnor som vi inte behövt betala för och som också åtrår oss (eller har åtminstone gjort det tidigare). Vi vill inte skryta, men det är faktiskt sant.

Men måste du som läsare vara lika nördig som oss, för att kunna uppskatta Spengo?

Det hoppas jag verkligen inte! Nu kan jag inte tala för alla skribenter på bloggen, men jag ska avge några löften. Jag ska inte slentrianmässigt nöja mig med att namedroppa obskyra band, artister och producenter när jag skriver om musik och förvänta mig att alla vet vad jag skriver om. Jag ska inte bara rapa upp en massa nördfakta. Jag ska bemöda mig att målande beskriva hur jag upplever musiken, som jag går ner på knä för. Och eftersom den är så intimt förknippad med mitt liv, ska jag bjussa på mig själv. Men jag hoppas ändå att du står ut med att läsa om skivomslag som går i brunt, om schyssta basgångar eller gubbiga företeelser som pubrock.

Återigen, varmt välkommen till Spengo!

/ Magnus S

onsdag 18 april 2007

Guilty pleasures del 2: Chicago – If You Leave Me Now


Jag har inga speciella barndomsminnen till den här sången. Men den har ju alltid spelats flitigt på radio, särskilt om natten. Det är faktiskt först härom året som jag har fick upp öronen för "If You Leave Me Now". En utsökt smäktande sång som Brian Wilson skulle kunna ha skrivit. Jag kan faktiskt lägga låten någonstans mitt emellan de mäktiga balladerna ”God Only Knows” och Bee Gees ”How Deep Is Your Love”.

Sedan finns det något charmigt i att det låter så mycket sjuttiotal. Introt med det mjuka blåset är sjuttiotal i koncentrat, den sammanlagda känslan av alla TV-serier man såg som barn (exempelvis Arvingarna, Larmet Går, Hulken och Barretta).



Undrar om Chicago gjorde fler fina låtar av det här slaget? Det måste de ha gjort. Man kan inte bara plötsligt lyckas med en perfekt poplåt som den här en enda gång.

Cover lover pt. 1 - Hey Joe

Med hjälp av min älskade internetbibel All Music Guide, har jag roat mig med att kolla vilka som spelat in en av rockhistoriens mest tolkade låtar.

Jag får erkänna att Jimi Hendrix gjorde min favoritversion, vilket är den allmänt mest välkända också. Han gjorde låten till sin genom att ge den en tydligare bluesprägel och halvera tempot (faktum är att Tim Rose redan hade hunnit göra det något tidigare), till skillnad från det snabba som alla garagerockgrupper dittills kört. Det hade det året varit obligatoriskt att hafsa sig igenom ”Hey Joe” bland dessa band. Los Angeles-gruppen The Leaves hade den första hiten med låten i en frenetisk fuzzmarinerad garagerockversion – sommaren 1966 – ett halvår innan Hendrix.

Vem som egentligen skrev den är något oklart. Var det en gammal folksångare som hette Billy Roberts som ursprungligen gjorde den och den senare omarbetades av Quicksilver Messenger Service-medlemmen Dino Valenti (född med namnet Chester Powers)? Eller var det den senare som verkligen skrev den? Valentis gamle knarkkompis David Crosby vill ha äran för att ha introducerat låten för världen i The Byrds liverepertoar redan under hösten 1965.

Mycket kan sägas om den här låten och de många versioner den finns i. Det borde skrivas en bok om den någon gång. Den legendariske rockskribenten Lester Bangs sammanfattade det hela så här: ”There was this song called 'Hey Joe' that everybody and his fuckin' brother not only recorded but claimed to have written, even though it was obviously the psychedelic mutation of some hoary old folk song which was about murderin' somebody for love, just like nine-tenths of the rest of them hoary folk ballads.”

Vilka har då rivit av Hey Joe på platta. Här kommer ett litet axplock: Bevis Frond, Black Uhuru, Body Count, Roy Buchanan, The Byrds, Nick Cave, Cher, The Creation, The Cryan' Shames, Willy De Ville, Dead Moon, Deep Purple, Fever Tree, The Gonn, Johnny Hallyday, Ice Cube, Jimi Hendrix, The Leaves, The Litter, Love, The Make-Up, Marmalade, The Music Machine, Offspring, Wilson Pickett, Robert Plant, Johnny Rivers, Tim Rose, Seal, Shadows Of Knight, Spirit och The Standells.

måndag 16 april 2007

Guilty pleasures del 1: F. R. David – Words

Jag tänkte sträcka ut en hand till er genom en bekännelse. Det handlar om bekännelser kring musik som jag gillar. Men som jag kanske inte tidigare vågat fronta med.

När jag var elva eller tolv år var jag besatt av den här låten, som 1982 var en monsterhit över hela Europa (etta över hela kontinenten och tvåa i England). Jag lyssnade oavbrutet på den från en taskig kassettinspelning från radio, med en plötslig start mitt i introt och abrupt ett stopp. Jag övade ihärdigt i med att ta ut melodin på en rudimentär leksakssynth, som jag hade fått julen dessförinnan. Och drömde om att kunna framföra den på en scen, så vackert att de söta trånande tjejerna började gråta nere vid scenkanten. Min allra första rockdröm.

Denne tunisisk-franske gitarrist och sångare lade faktiskt grunden för åttiotalets europop och hade många efterföljare, bland andra Modern Talking och Michael Cretu. Synten pumpar varm och mjuk i botten som en ryamatta. Melodin är lite ledsen ensam och lite vuxentrygg, vilket gitarrspelet förstärker. "Words" är fullspäckad med hooks! Låten är gjord av en riktig popsmed, ett raffinerat hantverk. För mig signalerade "Words" starten på mina tonår i ett romantiskt och drömskt mainstream-åttiotal med mjukhångel bland mjuka kuddar, filmen "G" och inte minst klassiska TV-programmet "Jacobs stege".

Jag köpte "Words" tillsammans med ett gäng andra åttiotalssinglar och gav dem, till min sambos förtjusning, i julklapp för ett par jular sedan. Allra först på julaftonsmorgonen, efter paketöppningen vid frukosten, lade jag på just F. R. David på stereon och fann att låten lät lika bra nu som då. Ett mästerverk som väl representerar sin era!


söndag 15 april 2007

Del 5: Tio goda skäl att gilla The Zombies!


Det finns flera andra låtar som sammanfattar allt som är stort med gruppen. Trots att jag vet att många andra musikälskare i pop- och rockvärlden hyllar The Zombies, känns de ändå på något märkligt vis som min exklusiva favoritgrupp, som en väl förborgad hemlighet. Deras musik slår an hos mig på ett sätt nästan inget annat gör. De hade en hög lägstanivå. De var geniala från start till upplösning under de fyra intensiva år som de höll på att ge ut skivor. Eftersom jag skulle kunna skriva en bok eller en lång artikel om The Zombies förträfflighet, begränsar jag mig till att skriva om en låt:

I höstas kom jag, efter flera års letande, äntligen över en CD-utgåva av oumbärliga "Odessey And Oracle" till ett lågt pris. Jag hade inte lyssnat noga på första låten "Care Of Cell 44" tidigare, eftersom den inte funnits med på någon av de Zombies-samlingar dittills ägt. Men under några oktoberveckor lyssnade jag intimt och oupphörligt på just den låten.

Colin Blunstone går helt och hållet in i rollen som en engelsk arbetarklasskvinna, som längtar efter att hennes man ska friges från fängelset. Texten är i sin form ett brev till honom, där hon på sitt enkla men uttryckfulla sätt berättar hur hon längtar efter honom och hur hon önskar att allt blir som förr när han kommer hem igen. Det är en sån kärleksfull värme och omsorg i hennes sätt att formulera sig. Hon skriver att hon sparat ihop till tågbiljetterna, då hon ska åka norrut till den stad där fängelset ligger och hämta honom. Hon har så stora förhoppningar, som nästan närmar sig desperation. Hon är så naiv och blåögd när hon hoppas att de ska vara lika nära varandra efter fängelsestraffet.

Körpartiet före refrängen skildrar så fantastiskt väl hur klockan segar sig fram. Sekund för sekund närmar sig frigivningsdagen och kvinnan nynnar otåligt vid köksbordet. Sen brister hon ut förtvivlad längtan i refrängen.

Jag säger "hon" även om jag menar Colin Blunstones röst. Hur många manliga artister i 20-25 årsåldern skulle idag ha fantasi eller inlevelseförmåga nog att i en låt gå in i en kvinnlig roll? Jag har alltid tyckt att Blunstone sjunger som en kvinna, inte bara för att hans röst är ljus, utan för att den är så känslosam, vidöppen och böjlig. Jag drar alltid paralleller till Dusty Springfield, som faktiskt själv tolkade låtar av både The Zombies ("If It Don't Work Out") och Colin Blunstone ("Exclusively For Me")

Jag tycker det är så vackert när kvinnan drömmer om att åter "watching the laughter play around your eyes" hos sin man.

På något subilt vis har The Zombies byggt in en underliggande sorg i låten. Melodin går i en tillkämpad durstämning. Är det mellotronerna som emellanåt smyger in med vemodet? Är det partiet när Blunstone går upp i transliknande falsett, då hans alter ego skriver om hur hon och hennes efterlängtade man åter ska promenera samma väg och prata samma sätt som förr? Låten är som det perfekta mötet mellan The Beatles eller Beach Boys melodier (jämför med "Penny Lane" eller "God Only Knows") och The Kinks vardagliga betraktelser med klassperspektiv (jämför med "Rosy Won't You Please Come Home" eller "Two Sisters").

Man känner att allt kommer att gå åt helvete. Mannen har hårdnat, blivit bruten eller bitter av fängelsestraffet. Det finns ingen chans att kärleken kan spira som förr. Livet kommer att bli tufft och jobben kommer att lysa med sin frånvaro för en man som blivit stämplad som kåkfarare och kriminell. Det går ju ofta åt helvete... för arbetarklassen.

Slutligen tio låtar med The Zombies:

She's Not There
Leave Me Be
Is This The Dream
Whenever Your Ready
Care Of Cell 44
Hung Up On A Dream
This Will Be Our Year
Time Of The Season
Walking In The Sun
I Could Spend The Day

Del 4: Tio goda skäl att gilla Ian Matthews!

När jag var inne på ett holländskt fans fula men hjärtliga hemsida om honom, blev jag överväldigad av Matthews diskografi; solo och i olika konstellationer är han uppe i runt 50 album. Han är än i dag vid sextio aktiv och ser på bilder anmärkningsvärt ung ut. Själv har jag bara hört var han har gjort fram till mitten av sjuttiotalet och det är hans tidiga karriär jag vill skriva om.

Som alla vet var Ian Matthews med i Fairport Convention under en kort period på 1½ år. Framför allt utmärkte han sig som sångare på ett par låtar på andra plattan "What We Did On Our Holidays": vackra countryrocklåten "Book Song", duetten med Sandy Denny "Meet On The Ledge" (en riktig Fairport-klassiker) och den virvlande folkpsychedelialåten "Tale In Hard Time". Sedan var han ganska framträdande på den fina samlingen med BBC-sessions "Heyday" som är full av country- och singer/songwriter-covers. Här hör man ett ungt Fairport Conventions smittande entusiasm.

Sen blev Ian utsparkad ur eller hoppade av bandet (beroende på vem man frågar) våren 1969 samtidigt som det styrde mot traditionell engelsk folkmusik. Som han självt har sagt var Fairport Convention inte hans band. Han var bara den manlige sångaren på högra sidan av scenen som skulle balansera den kvinnliga sångerska i bandet – precis som hos förebilderna Jefferson Airplane. Kanske hörde arbetarklasskillen från norra England heller inte riktigt hemma i bandet bland de andra medelklassbohemerna från London.

Efter avhoppet gjorde Ian Matthews sin första soloskiva som hette "Matthews' Southern Comfort" och eftersom han inte kände sig riktigt mogen att stå på egna ben, blev hans turnéband en grupp med samma namn som soloskivan. De gjorde ytterligare två plattor år 1970 (och dessutom en platta med BBC-inspelningar "Scion" som kom ut efteråt). Det var tal om att gruppen skulle signas av Rolling Stones nybildade egna skivbolag. Men Mick Jagger och de andra i Stones tyckte att Matthews' Southern Comfort var "not funky enough". Plötsligt låg bandet ändå på toppen av Englands-listan med en countryrockifierad version av Joni Mitchells "Woodstock". Då hoppade Matthews av sitt eget band.

Soloplattan "If You Saw Thro' My Eyes", som kom ut i början av 1971, verkar det finnas av hur mycket som helst i Sveriges loppisbackar och på skivbörsar i dag. Kanske trodde man då att albumet skulle bli en försäljningssuccé kort efter dunderhiten med Matthews' Southern Comfort. Vilken missräkning det var i så fall. Det känns som om ingen vill ha den skivan i alla fall. Det är synd för den är en fantastiskt jämn och fin singer/songwriterskiva med ovanligt många egna kompositioner. Dessutom medverkar de gamla bandkollegorna Richard Thompson och Sandy Denny på skivan.

Därpå kom ett pärlband att fina plattor, åtminstone en eller två om året. De flesta är svåra att hitta på vinyl, åtminstone i Sverige.

Ian Matthews gjorde väldigt gärna tolkningar av andra singer/songwriters på sina soloskivor. Han verkade vilja lyfta fram sina idoler och deras låtar. Här kan man tala om god smak när han gjorde tolkningar av bland andra Tim Hardin, Gene Clark, Paul Siebel, Richard Farina, Eric Andersen, Randy Newman, Michael Nesmith, Moby Grape, Tom Waits, Jackson Browne, Steve Young, Merle Haggard, Mickey Newbury, Jesse Winchester och Steely Dan(!).

Ian Matthews hade inte bara fingtoppskänsla, utan också en honungsvarm, känslig och lätt nasal röst. Musiken är influerad av amerikanska singer/songwriters, amerikansk folk och countryrock. Men det finns en engelsk prägel, inte minst i hans röst (som inte direkt är någon countryröst). Man kan säga att han är som en något mer inåtvänd Graham Nash.

Tio favoritlåtar (varav nio är egna kompositioner):

What We Say (från "Matthews' Southern Comfort" 1970)
Jonah (från gruppen Matthews' Southern Comforts "Later That Same Year" 1970)
Never Ending (från "If You Saw Thro' My Eyes" 1971)
It Came Without Warning (också från "If You Saw Thro' My Eyes")
Even The Guiding Light (från gruppen Plainsongs "In Search Of Amelia Earhart" 1972)
Keep On Sailing (från "Valley Hi" 1973)
Knowing The Game (från "Journeys From Gospel Oak" inspelad 1972, utgiven 1974)
Bride 1945 (också från "Journeys From Gospel Oak")
A Wailing Goodbye (från "Some Days You Eat The Bear... Some Days The Bear Eats You" 1974)
Home (också från "Some Days You Eat The Bear... )

Del 3: Tio goda skäl att gilla The Only Ones!


Det är något speciellt med band eller artister som under en ganska kort period hann ge ut två-tre plattor och en handfull singlar. Jag menar att det finns en tjusning i detta om den samlade produktionen till stor del är lysande. Det finns för skivsamlaren en charm i att det är behändigt att handskas med sådana band eller artister. Det är fascinerande med de som brinner eller glöder intensivt under några år för att sedan dö, försvinna eller upplösas plötsligt.

Ett lysande exempel på allt detta är The Only Ones som fanns mellan 1976 och 1981. Ofta försöker man bunta ihop bandet med den tidens new wave. Men det känns alltid lite fel att göra det. The Only Ones musik är svår att stänga in i en genre även om deras låtar alltid är omisskännliga. Förutom deras egna alster så spelade de (fullt logiskt) även på Johnny Thunders trevliga platta "So Alone" från 1978.

Jag köpte den engelska gruppens andra pärla till skiva "Even Serpents Shine" när jag var nitton eller tjugo och har lyssnat regelbundet på The Only Ones sedan dess. För de som bara är ytligt bekanta med dem så vill jag säga att det finns mer att hämta än kultklassikern "Another Girl, Another Planet". Börja till exempel med CD-samlingen "The Immortal Story". Här kommer slutligen tio goda skäl att gilla De Enda:

Lovers Of Today (77)
Another Girl, Another Planet (78)
The Whole Of The Law (78)
City Of Fun (78)
It's The Truth (78)
From Here To Eternity (79)
Flaming Torch (79)
Out There In The Night (79)
Curtain For You (79)
Why Don't You Kill Yourself? (80)

Del 2: Tio goda skäl att gilla The Kinks!


Nu till ett av mina absoluta favoritband. Jag har ännu inte träffat någon som sagt att de inte gillar The Kinks. Det finns något där för alla. Till och med en så anti och motvalls person som John Lydon är en gammal Kinksfan, enligt den mycket läsvärda självbiografin "No Dogs, No Blacks, No Irish". Knappt ens Beatles (som Lydon inte gillade) har så många bra låtar som bandet med stort K. Här kommer kort och gott tio goda skäl att gilla The Kinks:

I Need You (65)
'Til The End Of The Day (65)
Rosie Won't You Please Come Home (66)
This Is Where I Belong (67)
Two Sisters (67)
Days (68)
Big Sky (68)
Victoria (69)
Shangri-La (69)
Get Back In Line (70)

Del 1: Tio goda skäl att gilla Donovan!

Jag inleder denna typ av lista med att kort uppmärksamma en av mina gamla husgudar, Donovan. Han var en superstjärna som liksom ingen annan förkroppsligade det glada sextiotalet. Han var så förknippad med sin tid att han, när decenniet nått sitt slut, imploderade och försvann från popvärldens stjärnhimmel. Goda människor som Rick Rubin försökte i slutet av nittiotalet ge honom den upprättelse han så väl förtjänar. Ja, till och med onda människor, som Happy Mondays, har försökt hjälpa till. Faktum är att Donovan lever än i dag och har hälsan.
För mig är han en loj gud från hippieeran som obesvärat blandade pop, psykedelia, folk och jazz och lämnade efter sig en diger spännande diskografi. Här kommer i kronologisk ordning tio goda skäl att digga

Donovan: Sunny Goodge Street (65)
Season Of The Witch (66)
Celeste (66)
Wear Your Love Like Heaven (67)
Oh Gosh (67)
Hurdy Gurdy Man (68)
Get Thy Bearings (68)
Superlungs My Supergirl (69)
Season Of Farewell (70)
Cosmic Wheels (73)