Jag hade nästan glömt bort att den karismatiska och framgångsrika komediennen Tracey Ullman en gång i början av åttiotalet hade en popkarriär. Jag stod och bläddrade singlar på Mickes Skivor för inte allt för länge sedan och då blev jag påmind om att jag en gång varit förtjust i Ullmans nostalgiska och oskuldsfulla tuggummiromantik, som dessutom kändes typiskt engelsk. Åttiotalet var musikaliskt nästan som ett andra sextiotal. I kultkretsar hämtades inspirationen ofta från sextiotalet, bland genrer som mod revival, new wave, powerpop, Paisley underground, garagerock och bland C86-banden. Men sällan tog sig popmusik influerad av the Swinging Sixties upp på topplistorna då. Tracey Ullman och hennes hits, som minde om det decenniets girl groups, tillhörde undantagen. Att vara retro var ännu speciellt inte coolt i mittfåran.
Det kan säkert ses som en störning men jag äger två cd, två lp och en drös singlar med Tracey Ullman. I albumformat kan hon väl bli lite för mycket men på singel är hon när humöret är rätt perfekt på ett enkelt sätt.
SvaraRaderaKöpte Breakaway-LP:n en gång till för någon månad sedan... :-)
SvaraRaderaSe där, vi är några stycken Ullman-fans!
SvaraRaderaVad trevligt att se att det finns fler som uppskattar Tracy: det kändes alltid lite ensamt. Av någon outgrundlig anledning blev hon avfärdad på den tiden trots att det fanns en sån oerhörd charm och 60-tals girl group hyllande i det hon gjorde.
SvaraRaderaTracey gjorde sannerligen en bunt fantastiska singlar på Stiff. Men jag håller helt med om att i albumformat funkade det sämre.
SvaraRaderaJämte The Pogues var hon den som höll Stiff på fötter efter Madness' avhopp.