Skivan börjar fint med den lite smygande titellåten där Bonnies röst glider över ett sparsamt plockande komp som hela tiden håller emot viljan att stegra sig precis lagom mycket. En refräng som "You’re gonna love yourself in the morning/ cause I’m gonna love you all night long/ you’re gonna love yourself in the morning/ and every morning from now on" kanske inte är nobelprismaterial men det krävs ju inte av kärleksförklaring om de levereras med rätt känsla. Direkt efter kommer en fin cover på Jackson Brownes Colors of the sun, från hans i mina öron bästa platta For Everyman, och jag tyckte mig höra en bakgrund i något mer politiskt i fraseringarna som kanske kan förklaras med att hon var en av de ledande i Chicagos folkmusikscen tillsammans med kändare namn som framför allt John Prine. Någon större succé hade hon aldrig men Roll me on the Water, med dess lätta gospelkänsla, från den här plattan ska enligt Wikipedia ha varit en mindre hit. Den var också en av fyra på skivan som hon skrivit själv. Klart bättre än Childrens Blues men mina favoriter bland de egna är de lugnare 25th of December och The Lion Tamer där jag åtminstone i den förstnämnda kanske även utan internetefterforskning hade kunnat tycka mig höra influenser från mer framgångsrike kollegan Prine.
Låten Guilty of Rock n’ Roll har lite Don McLean-vibbar och det är klart att det var många singer-songwriters som var sugna på en monsterhit som hans American Pie vid den här tiden. Det där lössläppta svänget, na-na-na-andet och textraderna "If music was against the law/I would have been born in jail" hjälpte dock inte Bonnie så långt utan det verkar som att intresset för henne peakade här i mittpunkten av den tidiga karriären, hon hade redan gjort tre plattor sen 1971 och skulle göra tre till fram till 1978. Sen blev det en lång tystnad. Det skulle dröja sexton år innan hon kom tillbaka med en skiva 1994 och sen dess verkar hon ha hållit igång och det har blivit ytterligare fyra skivsläpp.
Det finns som sagt mängder av artister i den här genren, där hela den amerikanska musiktraditionen försiktigt, försiktigt tassar förbi singer-songwriter-centrumet medan stråkarna läggs mot violinernas strängar, som helt förståeligt blev större än Bonnie Koloc och jag har inte hört något mer av henne men om jag ser någon annan av hennes tidiga Ovation-plattor för en tia eller två kommer jag garanterat inte att tveka. Jag har på känn att det kan finnas något bortglömt mästerverk till låt där. Inte minst på den där debuten från 1971.
Det här verkar trevligt och trivsamt. Jag gillar också sådana där plattor, som kanske inte är fantastiska, men värd varenda tiokrona man lägger på dem.
SvaraRaderaJag har också de senaste åren grävt i backarna med tio- och tjugokronorsskivor, de där skivorna från första halvan av 70-talet som världen tycks ha glömt. Det går knappt att hitta någon information om dessa artister och band på Google. Hemma hos mig får de ett varmt och tryggt hem med en kärleksfull husbonde.
SvaraRaderaDet är spännande att köpa sådant på chans som varken jag eller någon annan känner till. Oftast ser skivomslaget lovande ut och visar att det handlar om en musikgenre som jag gillar (singer/songwriter, brunmurrig engelsk pop, countryrock, engelsk folk el dyl). Kanske finns det något namn i texten på baksidan som jag känner igen. Eller så är det helt enkelt en skiva från Elektra, Dunhill eller Reprise/Warner.
Martin, du beskriver så väl känslorna av nyfikenhet och spänning som man känner vid första genomlyssningen. Vi kanske ska slå våra påsar ihop en dag och ge ut samlingsskivor med bortglömda pärlor? Bonnie Koloc vill jag gärna höra, men jag måste väl dammsuga skivbörsarna först eller komma över på en kopp kaffe för att kunna göra det.
Ja det är alltid lite spännande att lägga någon av de där 10-kronorsskivorna på tallriken. Ibland är det det ju bara bra, och ibland inte ens det, men så någon gång ibland finns det där guldkornet till låt där.
SvaraRaderaVi har ny kaffebryggare så det är bara att komma förbi Magnus.