spengo

Gimme that old time religion!

2012-01-17T19:11:00.003+01:00

Pop å andra lustigheter i all ära men gospel är ett sjuhelvete till ös och kontemplation i sina bästa stunder. Hög tid för ett spår från en av undertecknads favoriter i genren körer-som-kan-ösa-på! The Abyssinian Baptist Gospel Choir från albumet Shakin´ The Rafters. Sällan har en skiva betitlats så rätt så bokstavligen. Ursprungligen utgiven 1960, min cd-utgåva, som jag köpte när den kom eftersom originalet då var snudd på omöjligt att hitta, är förstås bara från 1991. Tja, tjugo eller 52 år sedan. Rockar lika fett fortfarande.

För att sätta tåget rätt på banan får väl ett annat gammalt favoritband styra till det hela lite

Gotta Have Pop!

2012-01-04T12:13:00.000+01:00

På lördag vänder jag och den här bloggens skapare SpengoMagnus skivor på Pet Sounds Bar i Stockholm. Kom gärna dit mellan 20.00 och 01.00, ta något att dricka, önska en låt, spisa bra musik och träffa trevliga människor.

Fredagsröj!

2011-11-18T11:50:00.002+01:00

Dr Feelgood - Going Back Home (1976)

The Fish City Five

2011-11-14T18:19:00.000+01:00

Jag facebookade och twittrade i förmiddags med anledning av att det denna november är 25 år sedan Housemartins cover på Caravan of Love släpptes och lite diskussioner och googlande senare visade det sig att det nog faktiskt också är på dagen 25 år sedan de spelade på Fryshuset i Stockholm. En konsert jag tyvärr inte gick på. Ytterligare lite nätsökande gav dock en liten senkommen tröst i form av liveuppträdandet från Old City Lites nightclub i Farnworth som ni kan se nedan . The Fish City Five var för övrigt vad de ibland kallade sig vid a capella framträdanden.

Texten har även publicerats på Herr Alarik tidigare i dag.

Den eftersträvansvärda gåshuden

2011-11-14T11:33:00.017+01:00

The Byrds är antagligen Grundkurs 1 för den genomsnittlige Spengo-läsaren. Eller kanske snarare uppropet vid det allra första introduktionstillfället för Grundkurs 1. Det finns liksom ingen att övertyga. Men detta faktum hindrar mig inte från att än en gång detaljlyssna på en Byrds-låt och se vilka nyanser som man eventuellt kan vaska fram.

I bilstereon häromdagen dök nämligen Gene Clarks fina If You’re Gone plötsligt upp, en låt som återfinns på det i Byrds-sammanhang något svaga (läs: i mitt tycke något för traditionella) albumet Turn! Turn! Turn! från 1965. Pass på, låten börjar på en gång, utan förvarning:

If You’re Gone berör mig verkligen på djupet. Textraderna förbryllar mig och ändå känner jag på något vis igen mig i dem. Den oerhörda känsligheten i Gene Clarks röst bidrar såklart till låtens starka dragningskraft.

If the daylight can be hidden by the sun

Man kan undra vad som menas med detta. Kan dagsljuset skymmas av solen? Samtidigt känns det som något mer än en paradox eller simpel ordlek.

If I know you I may never know your name

Det känns som att jag känner dig men jag vet inte vad du heter. Eller: jag vet vem du är och vad du heter men jag känner dig inte, egentligen. Någon som känner igen sig?

If you’re gone then there is nothing that remains

Om du är borta så finns ingenting kvar. Eller: om du är borta så återstår ingenting? Så rakt på sak, så självklart och ändå så hjärtskärande dubbeltydigt.

Wikipedia kallar If You’re Gone för “a poetic confession of emotional insecurity” och det är väldigt fint beskrivet tycker jag. Och så här står det om det där märkliga ljudet som hela tiden ligger och hotar i bakgrunden, som sänder kalla kårar längs ryggraden på mig: ”To highlight the wistful melancholy of If You're Gone, [Roger] McGuinn and [producenten Terry] Melcher devised a droning, Gregorian harmony part that sounds uncannily like another instrument and foreshadowed the raga rock experimentation that the band would undertake on their next album.”

Ja, det känns verkligen som att den här gåtfulla, spöklika stämningen inte borde ha kunnat skapas så tidigt som sommaren/hösten 1965. Vid varje lyssning ger den här låten mig den där så eftersträvansvärda gåshuden.

I'm gonna make you love me

2011-11-02T12:53:00.001+01:00

I dessa dagar då Beach Boys Smile till slut släpps, och det i ett flertal format, känns det bra att påminna om gruppen som gjorde Brian Wilsons devis Teenage Symphonies To God till en skivtitel. Rubriken till inlägget är förresten som de flesta läsare säkert redan noterat lånad från andra låtens titel på Jayhawks platta Smile.

Jag ger er bra vibrationer

2011-10-18T15:42:00.005+02:00

Musikklimatet de första åren på sjuttiotalet i Belfast var kallt. Terrorns grepp om staden hade satt sina spår. Människor var rädda att vistas utomhus och de primära sociala mötesplatserna, pubarna, stängde vid sjutiden. Dessutom spelade de flesta band daterad musik rotad i sextiotalet, möjligen inspirerade av Belfasts mest framgångsrika band Them, som i Van Morrison hade en av pophistoriens bästa vita soulsångare. I sammanhanget är det naturligtvis futtigt att klaga på att musikklimatet blev dåligt på grund av terrorn, men här på Spengo är det ju musik vi helst avhandlar och dess inverkan av och på samhället ger en extra dimension på lyssnandet.

Xdreamysts Right way home (1978)

En som inte nöjde sig med det mediokra tillståndet var Terri Holey, vars insatser satt åtminstone ett rejält djupt spår i berättelsen om popmusik. I mitten på sjuttiotalet beställde han en massa sjutumssinglar från England som han satt hemma och lyssnade på. Eftersom det var en rejält bunt så bestämde han sig för att börja sälja dem vidare, så var hans vips inne i musikindustrin. Skivaffär öppnades och namnet var Good Vibrations Records. Kraften från punken hade då också nått Belfast och en del mer intressanta band spelade runt om på små ställen i staden. De flesta inspirerade av den första vågens punkband från England som Sex Pistols, The Damned och Buzzcocks. Ett av banden, Rudi, lät som en kopia av The Clash. Terri blev så exalterad att han gav ut en flexidisc med bandet, så var han även skivbolagsboss, bolaget namngavs efter skivaffären.

The Tearjerkers Love affair (1979)

Terris mest minnesvärda insats är att han såg till att världen fick höra The Undertones oomtvistade popklassiker Teenage Kicks. Faktum är att Terri därmed lanserade en av pophistoriens bästa vita soulsångare Feargal Sharkey. Men enligt Terri så var det inte helt självklart att pressa låten på vinyl. Feargal var tydligen så impopulär att folk gick över gatan för att häckla honom. Terri blev dock övertygad om att han gjort rätt när John Peel i sitt klassika radioprogram John Peel Show spelade låten 2 gånger efter varandra och han höll den sedan som sin favoritlåt alla kategorier.

The Undertones Teenage kicks (1978)

Ja, hur toppar man detta? Det är naturligtvis omöjligt, men Terri släppte fram ett antal band som spelade i samma skola som The Undertones. Poppunk där melodi inte är underordnad attityd. Xdreamystas glampop och The Tearjerkers powerpop är härliga exempel på hur det kunde låta på Good Vibrations Records senare släpp.

Genom bruset och fram till hjärtat..

2011-10-17T16:45:00.003+02:00

I lördags kväll spelade jag och Martin plattor på Pet Sounds Bar. Vi satsade på låtar som var upplyftande och ganska lätta att ta till sig även om man inte hade hört dem tidigare. Baren fylldes på av folk och under några timmar var det fullsmockat i lokalen. Stämningen var hög och samtidigt dundrade modernare tongångar nere från klubben i källaren. Vi fick kämpa för att våra gamla analoga inspelningar skulle överhuvudtaget tränga igenom.

En låt som jag på förhand visste skulle slå an var Tom Petty & The Heartbreakers gamla dänga American Girl från debutalbumet år 1976. Det finns något förlösande med den. Man känner sig fri och odödlig när man hör låten, som alltid känns fräsch (ett ord jag ogärna använder, men jag hittar inget bättre).

Tom Petty & The Heartbreakers - American Girl (live 1980)

Jag avslutade ett set av låtar med American Girl innan Martin tog vid och jag rundade baren för att ansluta till några vänner som hade kommit för att lyssna. Bakom en pelare stod en väldig söt tjej och sjöng med inlevelsefullt med slutna ögon. Det gav mig en väldig tillfredsställelse och lust att fortsätta spela låtar som sträcker sig efter andras hjärtan.

Spengo goes live!

2011-10-14T13:37:00.001+02:00

Spengoskribenterna Magnus Svensson (DJ Skåne) & Martin Alarik spelar skivor på Pet Sounds Bar på Skånegatan nu på lördag den 15 oktober kl 20-01. Den store skåningen i hawaiiskjortan och den betydligt tunnare och diskretare upplänningen bjuder på den bästa blandningen av discosoul, Motown, funk, baktakt, ädelpop, powerpop, new wave, pubrock och annan rock 'n' roll - tongångar som sätter igång blodcirkulationen och gör dig törstig!

Pure power pop med The Poppees

2011-10-07T08:29:00.001+02:00

Sökte på power pop på Spengo men fick inte upp Poppees bland resultaten. Det innebär att vi inte lagt ut, enligt min mening, en av de mest fulländade poppärlorna som någonsin spelats in, vilket härmed åtgärdas.

Poppees var starkt påverkade av The Beatles och skäms inte för det, gillar man kardborrepop så gör man. För otränade öron är det säkert lite otajt och taffligt, men det är ju halva grejen. De har för säkerhets skull också omgärdat sig av för genren legendariskt folk. Jealousy, som är deras andra singel, är producerad av The Flamin' Groovies Cyril Jordan, skivbolag är BOMP! lika viktig för 70-talets retropop som fjädern är för en tyrolerhatt.

The Poppees Jealousy 1978

Vad gör man då när man peakat med sin andra singel? Man celldelar sig naturligtvis och går vidare i två band. The Boyfriends kan jag inte minnas att jag hört, men The Poppees frontman Arthur Alexanders band Sorrows är värt att kolla upp. För min del är deras debut LP Teenage Heartbreak årets stora musikaliska loppisfynd. Som brukligt är vad gäller plattor inom genren powerpop så är den inte helgjuten, det som är bra är däremot.. ja ni förstår vad jag menar. Här är titelspåret.

Sorrows Teenage Heartbreak 1980

Still digging up the bones of Strummer and Jones

2011-10-05T20:51:00.000+02:00

Av ingen särskild anledning alls mer än att det känns som lite för länge sedan som någon luftade något från Wendy James fina Elvis Costello-skrivna platta Now ain't the timefor your tears.

fuzzpunkgaragejunk

2011-09-28T13:16:00.001+02:00

Ta hela rockhistorien och kör ner den i en kvarn som blandar samt hackar upp skiten och pressar samman den till stenhårda briketter på halvannan minut. Där har du Apa State Mentals låtar!

Apa State Mental - Little Mr. Walkaround (2007)

Jag tycker inte de bara är fantastiska för att de är mina vänner sedan många år och för att vi kommer från samma del av Skåne. Från början var jag snarast kallsinnig och avfärdade musiken som serietidningsrock.

Efter att ha bevittnat ett par grymma spelningar har jag blivit stark i min tro på bandet. Apa State Mentals koncisa, avsikligt simpla och effektiva rock funkar bara om de är snortajta på scenen och de är närmast musikaliskt deffade. Den gänglige sångaren Jacob Zetterholm är omöjlig att inte titta på med sina egenartade gester, ofta med med näsan vänd uppåt mot mikrofonen, som hålls högt.

Nu på lördag 1 oktober spelar detta malmöband äntligen i Stockholm på The Liffey (Stora Nygatan 40, Gamla Stan) med två andra punkband för 80 spänn i entré och insläpp klockan 20. Gör mig sällskap framför scenen!

Apa State Mental - Eaten By Hippies (2009)

Inga trix - 30 pix!

2011-09-27T16:09:00.007+02:00

Löningsdag till ära bökade Il Dottore in ölmagen i Malmös smalaste skivaffär, vid Lilla Torg. Magen klämde, vinyljunkien stönade i sin abstinens. Livet var plågsamt. Nöden hade ingen lag. En singel från Kristianstad år 1979? Hmmm! Härligt omslag, kan vara något.. eller absolut inte.

Till doktorns glädje, när han bökat sig ut ur affären, visade det sig var en totalt okänd skånepärla. Värdig en fotvandring till Kristianstad, inom Klippan. Det som verkligen höjer alstrerna är förstås det härliga munspelet och den lika fina saxofonen. Någon som vet något om Asfa Rock?

Diskanten är lite hög på vevgrammofonen så skruva upp basen för absolut njutning!

Asfa Rock - 30 pix

Asfa Rock - Kolla tiden

BEFORE I DO ASTRAL WEEKS I HAVE TO BREAK THE CONTRACT

2011-09-25T21:48:00.012+02:00

Jag är väldigt intresserad av medeltiden. Något av det mest grundläggande för förståelse av den tiden är att motsatser utan omsvep kunde samsas. Vetenskapsmän var ofta religiösa och i kyrkan fanns motiv som inte målats i dagens. På samma sätt är det med Van Morrison. Han har i mitt tycke gjort något av den vackraste musik som släppts på skiva, Astral Weeks. Plattan präglas av en längtan efter en vision, efter uppenbarelse. Kanske inte en slump att titellåten på liveskivan han gjorde för några år sedan fick tillägget I believe I’ve transcended. Oftast behöver Morrison nästan tio minuter för att nå dit. Men när han väl närmar sig har låten tagit sig till en högre nivå än där den startade. Det är tydligast i plattans mest episka låtar; titelspåret, Cyprus Avenue och Madame George. Låtarna är knappast lika direkta och lätta att ta till sig som de på efterföljaren Moondance. Astral Weeks sålde inte mycket när den släpptes 1968 och Morrison var trött på att vara pank. Han ville bli spelad i radio och gjorde nya kortare låtar som blandar både The Band med Brown Eyed Girl. ”I had to forget about the artistic thing. One has to live” sa Morrison i en intervju senare. Man kan fråga sig hur hans karriär låtit om Astral Weeks hade blivit en framgång. Han glömde dock aldrig de långa låtarna som fick honom att levitera själsligen. Bästa exemplet är Listen to the lion på underbara Saint Dominic's Preview. Morrison förlorar sig i stämningen, i musikens känslomässiga utvecklande, och ger ordligen uttryck för sina visioner. ”And we sailed from Denmark, way up to Caledonia. And we sailed, and we sailed, and we sailed…” Liksom det gripande och fullständigt knäckande slutet på Madame George där ett avsked återupplevs med maximal emotionalitet. ”Say goodbye, goodbye, goodbye, get on the train, get on the train…”.

Lika häpnadsväckande och hänförande som dessa Morrison bästa stunder är, lika förbluffande är det att han innan Astral Weeks gjort raka motsatsen. Han spelade in kanske det sämsta som någonsin gjorts. Anledningen var Morrisons missnöje med det kommersiella skivbolaget Bang Records, för vilka han spelade in hiten Brown Eyed Girl. Trots att mästerlige Bert Berns producerade (som bl a gjorde briljanta Here Comes The Night för Them), var Morrison frusterad över att Berns ville ha handklapp och tamburin på allt. På Bang Records fanns inget utlopp för den musik han hade börjat skriva i Belfast sedan Them bröt upp 1966. Bangs tidiga version på Madame George visar detta med tydlighet, där är den en besynnerlig partylåt. Bättre lyckades de med Beside You, men det var knappast dit Morrison önskade nå. Han lyckades få kontakt med Warner Brothers som var villiga att låta honom sväva ut så mycket han ville i studion, och var sig själv helt och hållet. Berns var vid det här laget död, men hans änka drev vidare bolagets rättigheter gentemot Morrison. Enligt kontraktet var han skyldig att ge dem ett 30-tal låtar innan han fullföljt sina skyldigheter mot Bang Records. Det skulle visa sig att Morrison tog detta väldigt bokstavligt. Han gick pliktskyldigt och tydligen HÖGST motvilligt in i en studio och spelade in vad som knappast kan kallas för låtar, enbart för att bli kvitt Bang Records. Dessa inspelningar har blivit ökända under namnet The Contract Breaking Sessions.

Van Morrison uppenbarligen grovt missnöjd och uttråkad av att spela in låtar som Chick-A-Boom för Bang Records.

Van Morrison- Stomp And Scream (1967)

30 låtar ville Berns änka ha. Kontraktet sa dock inget om vilken sort. Man kan lugnt säga att Morrison utnyttjade detta. Han spelade därför in enminuters långa bitar med titlar som Twist And Shake, Shake And Roll, Stomp And Scream, Scream And Holler, You Say France And I Whistle, Want A Danish? och så vidare. Låtarna kan knappast kallas musik. I cirka en minut vardera sjunger Morrison hjärndöda texter och melodier för att fullgöra sin juridiska plikt, utan något annat instrument än sin akustiska gitarr. Det ironiska är att här används också max två ackord per ”låt”, vilket mestadels också var receptet på Astral Weeks. Här har man dock skapat det rakt motsatta, vad man skulle kunna kallas icke-musik. Det är inte ens muzak. Det är märkligt att höra samma röst som gör sin stämma till rena känslor året efter låta lika inspirerad som när han betalar en elräkning. Det finns ju givetvis humor i detta så här i efterhand, även om Morrison låter totalt deadpan i inspelningarna. Roligast är när han sjunger om wienerbröd i rader som "Want a Danish? No I just ate", där låten i princip handlar om om någon vill ha smörgåsar eller wienerbröd.

Van Morrison- Want A Danish? (1967)

Morrisons totala avsky, motvilja och rebellattityd är väldigt påtaglig i dessa galna inspelningar. Han hånar Bangs kommersialitet och brist på artistiskt djup i låtarna som har parodititlar på Bangs, Twist And Shake osv. Tydligast blir det i The Big Royalty Check, som eftersom den verkligen handlar om någonting, nästan är en riktig låt. Morrisons längtan bort från Bang Records, till möjligheten att blomma ut, var tydligen väldigt stark. Berns änka sa efteråt att hon kunde ha drivit en process mot honom, för musiken hon inte fick, men hon beslutade sig att släppa honom. Det kanske var något i The Contract Breaking Sessions som gjorde klart för henne att det fanns en viss motvilja.

Van på releasefest för Bangalbumet Blowin' your mind på Hudsonfloden. Från vänster Jeff Barry, Bert Berns, Van och hans flickvän Janet Planet. Här hade han tydligen inte behövt vänta så länge än på sin check.

Van Morrison - The Big Royalty Check (1967)

Supreme again

2011-09-23T19:03:00.016+02:00

Den omåttligt framgångsrika låtskrivartrion Holland-Dozier-Holland hade skrivit i princip varenda singel för The Supremes sedan 1963. Holland-Dozier-Holland var djupt missnöjda med sina rättigheter och inkomster och hamnade i dispyt med bossen Berry Gordy och hitmakarna lämnade Motown 1968 för att starta sina egna skivbolag, Invictus Records och Hot Wax Records.

Ungefär samtidigt började Diana Ross & The Supremes dippa. Det var nya tider då även soulmusiken förändrades och med Aretha Franklins genombrott med sin råare, gospelfärgade soul var de passé. De Svarta Pantrarna påstod att den poppiga sångtrion inte var svart nog med sin huvudsakligen vita publik. Hitsen började att utebli och albumen var ännu sämre än tidigare. När jag lyssnar på singlarna från 1968-69 känner jag att hitpotentialen är borta och likaså den tidigare sprudlande glädjen i musiken har övergått i moll.

Sent år 1969 kom nyheten att Diana Ross skulle lämna sin gamla grupp för en solokarriär och några månader senare på Frontier Hotel i Las Vegas gjorde de sin sista show tillsammans och Ross efterträdare Jean Terrell blev presenterad innan ridån gick ner. Mary Wilson tog nu över rodret och Berry Gordy - som hade dragit i trådarna - tog sin hand från gruppen.

The Supremes - Stoned Love (framträder i Soul Train 1972)

The Supremes kunde inte luta sig mot en fixstjärna i gruppen, utan koncentrerade sig på musiken i stället. Jean Terrell var en fantastiskt fin sångerska, som dock inte glömde att hon sjöng i en vokalgrupp. Under producenten Frank Wilsons vingar hittade de tillbaka till lusten igen.

Underbara Stoned Love var den största hiten för det nya Supremes, men samtidigt hade de blivit mer albumorienterade. The Supremes skaffade afrofrisyrer och svarta polotröjor på New Ways But Love Stays, kanske för att skaffa sig trovärdighet bland den svarta publiken hemma i USA.

När jag hittar en platta med sjuttiotals-Supremes köper jag den, för jag vet att det alltid finns något riktigt bra där.

The Supremes - It's All Been Said Before (1975)

En verklig favorit är albumspåret It's All Been Said Before, en kalasfin komposition av teamet Lambert-Potter. Låten har har det där klassiska, omisskännliga Motown-introt och den ligger på The Supremes (1975), vars softade omslag jag plockade upp häromåret. Jag fick ge blott 10 kronor för skivan.

Eller varför inte passa på att nämna sköna Smokey Robinson-skrivna Your Wonderful, Sweet Sweet Love?

The Supremes - Your Wonderful, Sweet Sweet Love (1972)

The Supremes är en berättelse som också handlar om att komma tillbaka i praktslag när alla tror att showen är över.

Richard X. Heyman

2011-09-21T15:49:00.002+02:00

Richard X. Heyman är en sån där typisk amerikansk pophantverkare som aldrig funderat på att lämna sitt älskade 1960-tal och musiken som drabbade honom i tonåren. Han är en doldis från New Jersey som vid det här laget fyllt 60 år, endast ett namn i initierade powerpopkretsar, som släpper sina skivor på små bolag (förutom en platta producerad av powerpoplegenden Andy Paley på Sire Records i början av 1990-talet - men Richard X. Heymans skrämmande korsning mellan moptop och hockeyfrisyr skrämde bort eventuella lyssnare). Heyman har inget emot att spela sextiotalscovers på bröllop heller, för det genererar antagligen mer pengar än skivförsäljning och andra konserter.

Richard X. Heyman - Home Again (1991)

Hittade Hey Man! på CD för 5 kronor i en radioaffär i Skurup (av alla ställen) för rätt länge sedan. Och härom veckan plockade jag upp albumdebuten Living Room!! från 1988 för 20 spänn. Vinylskivan hade en gång tillhört en svensk popnörd vid namn Arne, som stoppat in ett signerat idolfoto och hela sin korrespondens med Richard X. Heyman i konvolutet. Lite sorgligt, att Arne inte har kvar sin skiva alltså, men den är i alla fall räddad in i stugvärmen av en annan popnörd.

Richard X. Heyman - Oh No Elaine (1988)

Milan, The Leather Boy eller kärt barn har många namn

2011-09-19T22:00:00.011+02:00

Få artister har väl under sin karriär förflyttat sig mellan fler popkulturella subgenrer än Milan Radenkovich. Skitig rock 'n' roll, garagerock, blue eyed soul, sunshine pop, psych, bubblegum pop och psykedelisk rock, inget var främmande för denna jugoslav. Hans karriär var tragiskt kort vilket möjligen är anledningen till att han inte fått någon större uppmärksamhet, genreväxlingarna en annan men kanske framförallt hans tilltag att byta artistnamn ofta. I början var förvirringen ganska stor när jag försöka gräva ner mig i hans fascinerade historia.

The Leather boy On the go 1967

Från debutsingeln 1962 till 1967 släppte han ett tiotal singlar och en LP, detta under 5 olika namn, därav rubriken: Milan with his Orchestra, Milan, The World of Milan, Milan (The Leather Boy) och The Leather Boy. Visserligen var Milan en del av namnet i fyra av inkarnationerna, men rent kommersiellt var det nog inget lyckat grepp.

The Chanters Bongo bongo 1967

Under tiden skrev han också låtar åt och producerade andra artister. Den platta jag har med honom, en samling förnämt döpt till Hell Bent For Leather, samlar låtar med honom som artist på en sida och hans jobb med andra artister eller grupper på en. Tyvärr avslutades hans karriär det sista året på 60-talet, då han drabbades av en hjärntumör som tog hans liv i början av 1971.

The World of Milan Shades of blue 1966

Det som han ändå har lämnat efter sig håller allt mycket hög klass. Åtminstone för en som med lätthet har överseende med lite tafflig och, låt oss säga, grötig produktion. På nåt sätt så speglar sig hans, vad jag förmodar, rastlösa natur i varje låt. De är, oavsett genre, sprängfyllda med små finesser som gör att man vid varje lyssning upptäcker något nytt. Det ger varje låt en mycket lång hållbarhet utan att för den delen vara svårtillgänglig. Jag hoppas att de tre musikaliska smakproven ger er mersmak.

The Midlife Specials

2011-09-18T15:04:00.005+02:00

Jag var ju kanske inte för ung men ändå alldeles för ung. Hade jag bott i England kanske det hade varit möjligt att vara en del av Two Tones serietidningsverklighet redan som tio, elva år gammal men i Vilan utanför Uppsala. Inte en chans. Jag fick ta igen det några år senare. Köpa skivorna och avundas dem som gått på konserter. Första chansen att se dem kom i början/mitten av 90-talet. Bandet saknade visserligen flera centrala medlemmar men vi dansade ändå som tossiga på Roskilde och det Barowiak som enligt biljetten hade bytt namn till Sten Sture. I kväll är det dags igen. Jerry Dammers saknas visserligen fortfarande från orginalsättningen och vi har sittplatsbiljett på Cirkus och förskolelämningar i morgon bitti men jag tror det blir bra ändå. Om inte annat blir det säkert en trevlig middag på KB och så får jag ju äntligen se Terry Hall på en scen.

Vän av ordning noterar förstås att det fantastiska Elvis Costello-producerade debutplattan saknas på bilden. Den återfanns tack och lov en kort stund efter fotosessionen. Inklämd mellan Spencer Davis Group och Chris Spedding.

UPPDATERING. Var det bra? Var det dåligt? Var det mittemellan? Det var bra. Särskilt när blåssektionen gjorde entré och lite dränkte stadiumljudet från trummorna. Terry Hall var förstås cool med sin cigarett, ljuset var snyggt, bandet var snortajt och låtarna har de ju definitivt. Men ändå. Det var som att det fanns ett filter där. Som att gå på teater och aldrig helt lyckas glömma att man är på teater. Som att skådespelarna hela tiden står lite i vägen för rollkaraktärerna. Jämfört med förbandet Club Killers som var så uppenbart lyckliga över att vara på Cirkus och öppna för sina favoriter kändes det som att det mest bara var en dag på jobbet för The Specials. Ett gediget och väl genomfört hantverk naturligtvis, men utan det där riktiga lyftet som skapar magi, som jag nog mot förnuft och bättre vetande hoppats att de skulle vara så speciella att de kunde leverera. Fast kanske är det snarare mitt fel som satt på gubbhyllan näst längst bak istället för att trängas med den hoppande och dansande Fred Perry-klädda massan längst fram. KB var för övrigt stängt så det blev Riche istället.

--------
Första delen av texten har även publicerats på HerrAlarik. Vi kan kalla det fildelning.

The Style Council

2011-09-11T21:04:00.008+02:00

Trots att jag köpte Paul Wellers härliga solodebut när den kom 1992 och jag hade ett gäng album med The Jam, så förblev The Style Council ett vitt fält för mig. Tror inte att jag hört en enda låt med dem förrän häromåret genom Martins försorg förstås (han har hyllmeter med skivor som Weller medverkar på, inklusive ett stort antal bootlegs). Vet inte varför jag hade undvikit The Style Council? Kanske för att Paul Weller och Mick Talbot helt enkelt såg för sprättiga ut i snedluggar, loafers och trenchcoats på skivomslagen? Det var inte en stil jag drogs till då.

The Style Council - Shout To The Top (1984)

Shout To The Top är gnistrande, raffinerad och medryckande soul som fyller dansgolvet på nolltid, men jag förundras också över hur de är klädda i videon, som alltså är inspelad 1984. När jag tänker tillbaka på den tidens stil ser jag typ Swedish Metal Aid framför mig (det var i och för sig 1985)? Kolla in till exempel Paul Wellers ursnygga munkjacka och Dee C Lees kläder och frisyr - så subtilt, så tidlöst, så modernt! När jag ser videon till börjar fatta att modstilen, eller rättare sagt det här med att vara modernist, inte bara är en retrostil.

The Style Council - Walls Come Tumbling Down (1985)

I videon till Walls Come Tumbling Down är The Style Council bakom järnridån i Warszawa. Egentligen fanns det väl nån slags dubbelbottnad socialistisk tanke både bakom låten och videon, men det känns samtidigt som en förevändning för Paul och kompani att se extra stilfulla ut i kontrast de lite gråa polackerna på stans gator och spårvagnar. Men vilken härligt förlösande souldänga de fick serverad där i Polens huvudstad. Fyra år senare - samtidigt som The Style Council splittrades - rasade verkligen murar (och lite senare tackade gruppens ständiga måltavla, Margret Thatcher för sig).

Blue skies

2011-09-09T21:10:00.019+02:00

Det har tagits många märkliga beslut inom musikvärlden. Ett av dem korrigeras i början av november då Beach Boys Smile-inspelningar äntligen släpps officiellt. Ett annat är att Tom Waits underbara singel Blue Skies från 1974, aldrig inkluderats på något av hans album eller CD. I mitt tycke är detta en av hans allra bästa, och samtidigt mest otypiska låtar. Den andas Ray Charles i stora mängder, och är ännu mer en utveckling av de melodiska balladerna på Closing Time (1973). Dessa mer standardiserade Waits-låtar tycker jag troligen mest om från hans långa karriär. Han har gjort andra lika vackra låtar efter Asylum-tiden, bara med annat sound. Men de sentimentala och vackra melodierna är desamma i Take Care Of All My Children från trippeln Orhpans (2006), som i den enkla skönheten i San Diego Serenade, från The Heart Of Saturday Night (1974).

Tom Waits- Blue skies (1974)

Kanske fångar ingen av Waits låtar denna okomplicerade, sorgsna ljuvlighet bättre än Blue Skies. Låten spelades in till den sistnämnda LP:n, men ansågs för utstickande från det övriga albumet, och öronmärktes som singel av producenten Bones Howe (Han har även gjort storartade arbeten med 5:th Dimension, och Elvis 68 Comeback Special, så får i övrigt anses oklanderlig). Låten spelades in som demo av Waits flera år tidigare och är mer känd som sådan från CD:n The Early Years. Den är dock ett enkelt och ostrukturerat skal där. Vid studioinspelningen av låten 1974 får den sin fulla utblomning och blir ett gränslöst ljuvligt ackompanjemang till en sån där perfekt sommardag. Trots att låten handlar om att bli lämnad och att vara utblottad. ”Ain’t got no money, the covers are bare. No cigarettes and the kids got nothin’ to wear”. Det bildar en märklig, men kanske välbehövlig, kontrast till den svävande ljusa melodin. Det är inte svårt att höra Brother Ray sjunga den, precis som man enkelt kan föreställa sig Little Richard sjunga The Sonics Psycho. Waits har berättat att han ständigt spelade Ray Charles på jukeboxen, när han jobbade som diskare på 60-talet.

Bones Howe rattar in soundet åt 5:th Dimension med låtskrivaren Jimmy Webb bredvid.

Varför man aldrig släppt låten som bonusspår på CD är obegripligt. Kanske förhindrar Waits det, eller så vet kanske inte ens skivbolaget om dess existens? När en musikjournalist ringde Capitol för att fråga vad för info de hade om Bobbie Gentry, fick han svaret ”We have nothing on him, sir”. Så man vet ju aldrig. Blue Skies går att ladda ner på nätet, men jag lyckades bara hitta en dålig mp3:a. Så därför delar jag med mig av singeln jag köpte på Ebay här, för att såna låtar får inte stängas inne. De måste ut i världen och lindra smärtor, ge njutning, bekämpa ytligheten i media, och säkert också på sikt, förhindra krig som den salige Lennart Persson sa om Velvet Undergrounds tredje skiva. Amen.

Barndomshjälte

2011-09-09T00:30:00.004+02:00

Herrlaget i grannbyn Brösarp hade flyttats upp och spelade i division III fotbollssäsongen 1979. När det var bortamatcher anlitade idrottsföreningen min far att köra laget i hans buss. Det var långturer till ställen som Helsingborg, Hässleholm och Kirseberg (i utkanten av Malmö). Jag åkte alltid med, spänd på att se platser jag aldrig sett. Minns att jag och min far stod vid räcket eller satt på nån liten läktare i det skånska grådiset och följde matcherna när pågarna från vår trakt mötte lagen från städerna.

Brösarp - Tomelilla 1979

När laget steg på i Brösarp på helgmorgonen var det alltid någon av spelarna som räckte en kassett med Kal P. Dal till far. Sedan laddade pågarna inför matcherna med rock 'n' roll i bussen.

Kal P. Dal - Brunt socker (1978)

I somras spelade Chrille denna låt för mig och sa att det är sann pubrock. Lyssna bara på den pigge Kalle och trummisen Bronco Nymans reptilsnabba fills! I Skåne var Kal P. Dal folkets hjälte och han hade dessutom mycket publik längre upp i landet, trots han inte höll igen med sin breda skånska. Han hade också fans i vitt skilda läger, både raggare älskade hans sinne för simpel rock 'n' roll och punkanstruken ungdom kunde inte undgå att smittas av den oförfalskade energin.

Det retar mig att jag lyckades slarva bort Kal P. Dals autograf. Den hängde länge på min anslagstavla i pojkrummet, men försvann sen. Han skrev den till mig bakom scenen efter spelningen inför flera tusen i publiken på Alunbruket sommaren 1981 - min första konsert.

Band jag minns med värme del 6 - Able

2011-09-01T21:03:00.013+02:00

I januari 1994 flyttade jag norrut till Uppsala. Jag hade tröttnat rejält på Lund och därför bott på Möllevången i Malmö under hösten, men det gick inte att sköta studierna därifrån, utan jag hade levt en renodlad tillvaro som slacker. Min dåvarande flickvän bodde och jobbade i Uppsala, så jag hamnade också där. Det var lätt att gilla den pittoreska idyll som präglade stadskärnan, särskilt väster om Fyrisån, ungefär så som man sett staden i illustrationerna i Pelle Svanslös-böckerna som barn. Jag tyckte det var spännande att upptäcka en helt ny stad och Uppsala blev min lekplats för några år, en vacker fond för nya romanser, ymnigt festande och massvis av musikupplevelser. Flera av de vänner som jag idag regelbundet träffar, mötte jag där.

Jag började plugga på etnologiska institutionen på Åsgränd och satte rätt omgående igång att snacka med en några år yngre kille på kursen: Erik hette han och kom från Västervik. Eftersom det fanns en några år äldre namne på etnologikursen, kallade jag min nyfunne vän för Lill-Erik. Vi pratade genast om indiepop (han hade spelat i ett Popsicle-influerat band som hetat Poodle) och hans nya favoritsubgenre lo-fi. Tack vare Lill-Erik upptäckte jag Pavement den våren. Dessutom var han med i Kalmar Nation som körde liveband flera gånger i veckan. Anders Nilsson (bördig från Vena utanför Hultsfred) var bandbokare och det var indie för hela slanten. I princip alla dylika svenska band från den eran har spelat på den lilla scenen minst en gång. Såklart skrev även jag in mig vid Kalmar Nation vid följande termins start.

På hösten berättade Lill-Erik att han börjat spela oortodoxa instrument som lap steel guitar och klarinett i ett uppsalaband med namnet Able; nästan alla indieband hade ett diffust en- eller tvåstavigt namn (dessutom skulle bandnamnet skrivas aBLe). Det visade sig att även nations-profilen Anders Nilsson redan spelade gitarr där. På vintern kom en demo som lät riktigt lovande. Nån låt påminde starkt om The Cardigans pastellfärgade tweepop. Redan från början lade jag märke till melodirikedomen och de sofistikerade arrangemangen av instrument och stämmor.

Able - April Sky (demoversion 1994)

Någon månad senare såg jag Able första gången live i den vackra balsalen på Västgöta Nation, en gammal byggnad från 1600-talets början nere vid ån. Eftersom de spelade i anslutning till någon slags middag, gjorde de det dämpat denna gång. Jag blev alldeles exalterad när den ena vackra poplåten kom efter den andra. När de framförde Carole Kings gamla hit You've Got A Friend i en slags jazzvalstakt så förstod jag att detta inte var ett vanligt indieband. De var inne på samma resa som mig - bakåt. Jag beslöt mig i detta ögonblick att bli vän med Johan och Lotta, som delade på sånginsatserna och dessutom var ett par. Det blev vi också, genast! Jag skulle säga att det var som en förälskelse och jag träffade dem i princip varje dag under det dryga år jag skulle bo kvar i staden. Tämligen snart delade jag deras förtjusning i country, folk och singer/songwriters.

Så otroligt entusiastisk var jag att jag kallade mig Ables manager och försökte hjälpa dem att fixa spelningar (vilket jag misslyckades med totalt) och körde dem ett par gånger då de spelade utanför stan. Den största funktionen jag fyllde var väl att vara oupphörligt uppmuntrande - deras största supporter. Jag var så nyfiken och hängiven att jag brukade hänga med till repningarna för att lyssna.

Able - I Was So In Love (And Now I Don't Know Why) (demoversion 1995)

Johan Gille var bandets obestridde ledare. Han skrev nästan allt material och sjöng de flesta låtarna. Johan var besatt och resolut på ett sätt som fick de flesta andras viljor att stå tillbaka. Han var insprirerad av de stora låtskrivarna från förr - som Brian Wilson, Lennon/McCartney, Alex Chilton/ Chris Bell, Nick Drake, Burt Bacharach och Gene Clark - och närstuderade deras låtar. Det var nog den besläktade omsorgen i låtskrivandet som gjorde Able speciella för mig. Redan på bandets tre första demokassetter från 1993-95 finns fler fantastiska melodier än vad nästan alla andra svenska indieband lyckats skaka fram överhuvudtaget. Men Johan hade också lyssnat mycket på The Go-Betweens, The Church, Prefab Sprout och en rad band från Sarah Records under tonåren och tiden därefter.

Ett litet skivbolag från Eskilstuna (Harry Lime Records) fick kontakt med Able och det blev tal om en skiva. Förväntningarna växte. Drömmar om Japan-lansering slog ut som körsbärsblom om våren; i soluppgångens land var de som tokiga i gullig, melodisk blågul indiepop vid den här tiden. Nånstans där tröttnade Anders Nilsson på att vara med och slutade spela sina skeva motmelodier på gitarren, antagligen för att han tyckte att musiken kommit för långt bort från indierötterna.

Jag tycker i efterhand att första plattan (Prestigeless Lovesounds) är ojämn och indiekostymen började sitta illa, aningen trångt över axlarna; den matchade inte de växande musikaliska ambitionerna. Men när skivan kom ut hösten 1996 ville jag inte ens erkänna det för mig själv, utan var jätteglad över att de äntligen släppt ett album. Jag upplevde att den anlände för sent, när hela indieeran sjöng på sista versen. Inget hände, förutom att Johan och Lotta gjorde slut efter sju år tillsammans.

Able - Split (från Prestigeless Lovesounds 1996)

Separationen kom närmast som en chock även för mig, men Lotta fortsatte som medlem i bandet ett bra tag till. Hon medverkade även vid inspelningarna vid nästa skiva, Lost Love Songs. Detta var den så kallade skilsmässoskivan, men en annorlunda sådan, eftersom båda kontrahenterna medverkade och bearbetade det som hänt. Lotta Nyblads låt Sail On A Mill är en av de finaste och rakaste låtar som Able gjorde, här förstärkt av stråkar i ett underskönt arrangemang.

Able - Sail On A Mill (från Lost Love Songs 1999)

Ett litet amerikanskt bolag (Blackbean and Placenta) släppte Lost Love Songs år 1999 och den fick fin kritik av de svenska och amerikanska tidningar som recenserade albumet. Några av låtarna spelades också ganska frekvent i amerikansk collegeradio. Denna skiva är full av starka, välspelade spår och helheten känns mer sammanhållen och jämn än Prestigeless Lovesounds. Musiken på Lost Love Songs är betydligt mer vuxen till sin karaktär och man anar i flera låtar en rörelse i åt countryrocken till. Faktum är att skivan fortsätter av växa fortfarande 12 år efter att den kom.

Able - Trouble Among The Horses (från Lost Love Songs 1999)

Jag hade flyttat från Uppsala i april 1996, redan innan första plattan kom, och missade hur alla turer gick kring Able med medlemsbyten och sånt. Lill-Erik, den stabile basisten Bo Larses stannade i bandet länge och sammanlagt sex trummisar avlöste varandra under de tio år Able var verksamma. Johan fann en ny musikalisk kompanjon i gitarristen och sångaren Jonas Olsson efter Lost Love Songs.

Runt 2001-02 spelade Able in nytt material till minst ett helt album. Vid det här laget hade bandet lämnat popen bakom sig och spelade vad man kan kalla americana. Särskilt Townes van Zandt och Gram Parsons var husgudar, men också en lång rad andra singer/songwriters och countryrockband. Tyvärr blev aldrig inspelningarna mastrade eller utgivna och medlemmarna skringrades. Johan och Jonas fortsatte att dock att spela och sjunga ihop.

Able - We'll Get By (från Sweetest Wind [Lost 3rd Album] 2002)

I We'll Get By framstår Able som mer rockigt och maskulint än nånsin tidigare. Man hör också hur Johan har utvecklats som sångare över åren. Det är ganska långt från de My Bloody Valentine-covers som bandet gjorde på sina första spelningar nästan tio år tidigare. Och i Me & Kate åker inte bara munspelet fram, utan även banjon och felan. Jag önskar att dessa högklassiga inspelningar inte bara ska ligga och samla damm i nån låda.

Able - Me & Kate (från Sweetest Wind [Lost 3rd Album] 2002)

Hoppas på en fortsättning...

The early days of Daryl Hall

2011-08-29T09:53:00.012+02:00

Gulliver under ett sällsynt besök vid Visby ringmur 1969.

Något jag tycker om är musikaliskt mångsidighet. Att det ena inte utesluter det andra. Som att Ronnie Dio gjort en av 60-talets bästa garage-/poplåtar. Som att Tom Waits kanske bästa låt är en på CD outgiven, färgad av Ray Charles. Som att Daryl Hall i Hall & Oates gjort en tung rockplatta med bandet Gulliver i slutet av 60-talet. Jag misstänker att popfans förkastar denna skiva som ett skrattretande försök att vara tuff, men sånt går hem hos mig. Jag tycker det är bra rock’n’roll.

Gulliver- Lemon Road (1969)

Hall sjunger rått för ovanlighetens skull, och bandet är tight och drivande. Elektras specialitet var kanske inte att få till ett bra sound för rock, med vissa uppenbara undantag, men här stämmer det till fullo. Bäst är bandet i uppsluppna låtar som Everyday’s A Lovely Day, Seventy, Flogene och Lemon Road. Hall spelar keyboards och sjunger på denna LP som blev bandets enda. Till skillnad från den sofistikerade och briljanta popspoul som Hall & Oates kom att släppa ifrån sig under 70- och 80-talet är Gulliver en partyplatta. Och Hall ser cool ut i Batman t-shirt och läderjacka på baksidan.

Gulliver- Flogene (1969)

Rotpop

2011-08-28T21:17:00.008+02:00

I ljuset (eller kanske mörkret) av de senaste 2-3 årens alla medvetna, kontrollerade, duktiga och ofta pretentiösa soloartister framstår den där pojkfjuniga, men också spralliga hatt- och trumpetpopen som alltmer sympatisk; du vet den där subgenren som Håkan Hellström uppfann för drygt tio år sedan här i Sverige. Eller var det han som gjorde det?

Wilmer X - Rätt flicka, fel pojke (1981)

Den här låten har förföljt mig hela sommaren, men också hållt mig på gott humör när jag, på väg till stormarknaden eller vid jobbdatorn, sjungit rader som:

Å jag gjorde allt för att komma lite närmre
Å jag gjorde allt för att känna lite värme
Rätt flicka, fel pojke...

Den unge Nisse Hellberg hade ännu inte hittat sin pondus i sången, som vinglar rätt mycket på första fullängdaren. Men går det att exempelvis stå emot hur killarna bakom Nisse körar, den där speciella poptango-takten eller demonproducenten Pål Spektrums småskaliga eko? Tidiga Wilmer X var otroligt charmerande och väldigt mycket pop (dock utan hattar och trumpeter)!

Zydeco Boogaloo

2011-08-26T22:46:00.007+02:00

Spengo är tillbaka! Den trasiga datorn är lagad. Jag har en hel massa inlägg på lager. Men nu är det en sån där småtrött fredagskväll och jag öppnar med ett litet, men naggande gott inlägg.

Vi river av en zydeco-klassiker med en av portalfigurerna i genren, Buckwheat Zydeco. Den här fartblinda dragspelslåten brukar Skivdoktorn slänga på när han vill höja temperaturen i rummet och jag kan aldrig stå emot detta glädjepiller. Håll i hatten, nu bli det åka av!

Buckwheat Zydeco - Zydeco Boogaloo

Samtidigt förs vi till Louisianas landsbygd, nånstans i deltat. Utanför ett trähus står ett långt bord, klätt med tidningspapper och fyllt med kräftor kokta på cajunvis och folk flockas kring det. Det sugs, sörplas och skjöls ner med öl. När skymmer åker bourbonflskorna och instrumenten fram. Se där har du en riktigt härlig kliché av Louisiana och zydecomusik!

Ett andra skinn

2011-07-28T00:25:00.006+02:00

The Gits var ett punkband som 1989 hade flyttat från Ohio till Seattle. Bandets förgrundsperson var för ovanlighetens skull kvinna - Mia Zapata - som var influerad av såväl blues, soulmusik som av hardcore. Efter ett album och några singlar hade The Gits skaffat sig ett rykte både live och på skiva och Seattle var rockvärldens centrum 1992-93. Allt talade för att ett världsgenombrott skulle komma inom några månader med den andra plattan som höll på att spelas in.

Natten till den 7 juli 1993 promenerade Mia Zapata hem från en bar och blev brutalt våldtagen och mördad. Hon blev 27 år. Detta var en chock och ett trauma, inte minst för Seattles rockscen som engagerade sig i att lösa mordfallet då förövaren ej stod att finna. Först 10 år efteråt lyckades en man knytas till brottet med ny DNA-teknologi och upprättandet av en nationell databank av arvsmassa. Man lyckades hämta DNA ur ett salivprov, då våldtäktsmannen/mördaren (som bara varit på genomresa i Seattle) bitit i ett av brösten. Samme man greps efter ett inbrott i Florida 2002 och fick lämna ett salivprov, sålunda kunde man sedan matcha arvmasseprofilerna. I mars 2004 dömdes Zapatas mördare till 36 års fängelse, maxstraffet i delstaten Washington.

Jag fick för mer än 10 år sedan ett blandband med mestadels punk från 90-talet. Den kanske mest minnesvärda låten var Second Skin, för aldrig hade jag hört en punklåt med en mer nyanserad beskrivning av inre kamp och sällan heller en kvinnlig sångerska med en så glödande intensitet (lyssna gärna på själva inspelningen också). I slutet av frasen ..something I can not break out of.. blev Mias röst närmast guttaral, som om den kom från själens mörkaste botten.

Jag undrade härom månaden varför man aldrig hört mer om The Gits och gick in på Wikipedia. Då fick jag abrupt ta del av Mia Zapatas djupt tragiska öde.

Den här stan liknar mest en spökstad

2011-07-24T20:45:00.000+02:00

Inaktiviteten här på Spengo är ju skriande som en målning av Munch så jag försöker råda bot på det med en 30 år gammal listetta från England. För er som inte redan köpt senaste numret av Uncut kan meddelas att det är värt det enbart för bilderna på den här gruppen. Alldeles oavsett om ni är tossiga nog till att ha biljetter till konserten på Cirkus i september eller inte. För säkerhets skull tar vi den väl i två versioner? Visst gör vi det.

A13 Trunk Road To The Sea

2011-06-25T00:02:00.002+02:00

Magnus stundande pilgrimsresa i postningen härunder fick mig att tänka på hösten 1986. Jag såg Billy Bragg på Glädjehuset i Stockholm då och bland mycket annat spelade han en egen version av rockstandarden Route 66. I Billys version handlade den om A13, vägen som går från London till Southend-On-Sea. Så mycket mer behöver jag inte orda om den, han presenterar den så bra själv.

Southend Rock

2011-06-24T00:56:00.003+02:00

Jag och min vän Claes kommer att göra en pilgrimsresa. Om mindre än en vecka kommer vi att nå vårt mål. Jerusalem, Santiago de Compostela eller rent av Nidarosdomen i Trondheim undrar du kanske? Nejdå, vi styr kosan mot grevskapet Essex, en timme öster om London, där floden Themsen möter Nordsjön.

Men vad i herrans namn ska vi göra där? Essex har ju inte det bästa ryktet. I England skämtar man om Essex girls, lättfotade och slampigt klädda, sådana man i bästa fall hittar på sidan 3 i den engelska tabloidpressen. De bildar själva arketypen för den blonderade, blåsta fotbollsfrun. Nej, vi är inte där på grund av de lokala brudarna. Någon kallade för övrigt Essex för: a boil on the bum of the nation.

Både jag och Classe är musiknördar och vallfärdar till orterna Southend-On-Sea, Canvey Island och Basildon av pop- och rockhistoriska skäl. Många av våra favoritband och artister kommer ursprungligen från denna trakt. Framför allt härrör flera av pubrockens giganter härifrån - Dr. Feelgood med Wilko Johnson i spetsen, Eddie & The Hot Rods, The Kursaal Flyers, Legend med Mickey Jupp och Lew Lewis. Faktiskt kommer också storheter som Procul Harum från Southend. Läs en personlig essä av Will Birch (The Kursaal Flyers och The Records) om den lokala rockscenen på 1960- och 1970-talet. Dessutom föddes i princip syntpopen i närliggande Basildon genom Depeche Mode (Classes gamla husgudar) och en av gruppens grundare - Vince Clarke - hoppade tidigt av och bildade Yazoo med en tjej från Canvey Island, nämligen Alison Moyet.

Men inte nog med det, inne på Mickes Skivor härom året köpte jag för 10 spänn en samlingsskiva från 1979 som skildrade musiklivet i Southend vid den tiden genom dess lokala rockband. Redan när samlingen kom ut hade minst hälften av banden splittrats, gett upp eller blivit nya band. Musiken var mer eller mindre på demonivå, men ack vad bra! Andra spåret slog mig direkt på trynet med en upper cut och jag gick ner på knä med näsblod framför högtalarna.

The Jukes - I Do What I Do (1979)

För mig kan rock inte bli bättre än så här! Ett snärtigt intro, ostämd gitarr, en nonschig, tondöv sångare som spelar ett lödigt munspel (typiskt för denna trakt) och en glödande fuzzgitarr som kommer in som på en våg av feedback fram till solot. Rapp, punkig garagerock fångad i farten!

The Vicars - I'm Going Mad (1979)

Gissa sångerskan! Det är faktiskt en 18-årig Alison Moyet, som då kallades Alf, några år före att Vince Clarks syntar ackompanjerade hennes blodfyllda, bluesiga stämma. Desperat garagepunk direkt från replokalen, i all sin charm leder låten på nåt sätt mina tankar till The Undertones. Det finns faktiskt en hel hemsida om Southends punkscen (läs mer).

Jag och Claes ska djupdyka i backarna på de lokala skivbörsarna, smaska i oss jellied eel med pie & mash, dricka bitter, lystra efter cockney-dialekten, strosa på Englands längsta pir och i Southends nöjeskvarter, blicka ut över oljeraffinaderierna från vallarna kring Canvey Island och kanske få se livs levande musik på nån pub. Jag dagdrömmer igen om hur himmelskt det kommer bli till gunget av en pubrock-klassiker.

Legend - Cheque Book (1971)

Skivhyllan: The Bangles - The Real World (1982)

2011-06-15T17:38:00.001+02:00

Få riktigt bra popband har väl blivit misshandlade av sin samtid som The Bangles blev i mitten av åttiotalet. Inte så att de gick lottlösa ur decenniet, de hade flera riktigt stora hitlåtar t ex Walk like an egyptian och kanske framförallt Eternal flame. Men med en uppsjö av egna låtar och mycket välvalda covers skulle de naturligtvis vara ett band man vill slänga in på vilken välkomponerad bland-CD som helst. Nu är tyvärr musiken så nedkletad av den trista åttiotals-ljudbilden att man, de få gånger man trots allt gör det, vid lyssning snabbt hoppar mellan spåren och letar vidare i sin samling för att hitta mindre daterad musik.

The Bangles - The Real world

Undantaget är debut EP från 1982 The Real world. De gravt 60-tals-inspirerade låtarna vårdas här ömt av ett geni, Craig Leon. Har man producerat bland annat Suicides och Ramones debutalster och dessutom den bortglömda(?) 80-tals klassikern Jeffrey Lee Pierces soloalbum Wildweed, så förtjänar man alla hyllningar man kan få. Craigs storhet enligt mig ligger i att han möter artisterna i deras bekvämlighetszon och lyfter på så sätt fram det allra mest väsentliga, som alltid skall vara bra låtar. För öron vana vid pompiga och storslagna produktioner är hans verk säkert alldeles för torra och odynamiska. Men ingen av de tidigare nämnda plattorna skulle vinna på någon uppblåst ljudbild med mer luft och dynamik, han vet alltså vad som krävs och låter artisten och musiken vara det som lyfts fram. Istället kopplar han exempelvis Suicides moderna elektroniska punk med ett krispigt 50-talssound, och resutatet är svåröverträffat. För The Bangles del innebär det att han silar in lagom doser av The Byrds, The Kinks och en rejäl dos The Mamas & The Papas i produktionen.

Butterfly Collector Going Underground

2011-06-14T22:27:00.001+02:00

St Austell Coliseum, 25/06/81
Michael Sobell Ports Centre, London, 12/12/81
Brixton Fair Deal, London, 15/03/82
Isstadion, Stockholm, 16/04/82
Bridlington Spa Pavilion, 06/12/82.

Vän av ordning kanske börjar oroa sig nu. Blir det gryninga semesterdiabilder från Storbritannien? Vad gör i så fall Isstadion i uppräkningen? Handlar det om engelska ishockeylag? Nej, förstås inte. Det handlar om The Jam. Närmare bestämt om fem konsertupptagningar som på ganska kort tid dykt upp på olika musikbloggar. Det fick mig att minnas och fundera. Jag tänkte på hur det var förr. Hur annorlunda allt är nu. Intresset för inspelningar av artisters konserter har förstås funnits länge men det har aldrig tidigare varit så lätt att ta del av dem på laglig eller tveksam väg. Den som till exempel är nere med Grateful Dead kan vilken dag som helst gå in på archive.org och helt lagligt börja tanka ned 8 141 konsertupptagningar eller varför inte modestare 567 med Drive By Truckers, 376 med Little Feat, 251 med Camper Than Beethoven, 224 med My Morning Jacket, 96 med Elliott Smith eller 65 med Billy Bragg för att bara nämna några av de kändare artisterna där. Det finns en där med Evil Farmer också om någon läsare är nyfiken.

Något liknande var förstås fullständigt otänkbart när jag började gilla The Jam ungefär samtidigt som de splittrades 1982. Den som ville höra något utöver det officiellt utgivna var hänvisad till ett femtontal fullängdare och tre singelbootlegs. Samtliga förstås utgivna på vinyl (mot slutet av 80-talet och i början på 90-talet dök ytterligare an handfull upp). Hänvisad betydde i det här fallet att leta på skivbörsar, i musiktidningarnas läsarannonser, bland radannonserna i DN, på skivlistor som beställdes från samlare mot dubbelt svarsporto och i Gula Tidningen som var den tidens motsvarighet till Blocket. Jag var bra på att jaga och leta. Den enda av de där ursprungliga Jam-bootarna jag inte hittade under de där första tio årens samlande och som jag aldrig ägde och som jag till denna daga aldrig sett ett fysiskt exemplar av är den närmast mytiska japanska dubbeln Music Machine.

Utöver detta återstod sådan galenskap som skivbolagets acetater, BBC Transcription-plattor och liknande som pressats i små kvantiteter för officiella radiouppspelningar och bootlegkassetter. Bootlegkassettvärlden var en helt egen. Sida upp och sida ned med kopierade maskinskrivna rader luslästes i jakt på just den där konserten. Det kvalitetsindexerades in absurdum och hade man tur var det inte en femte generationens kopia som man eventuellt kunde lägga vantarna på. Förutsatt förstås att den som hade listan sålde sina dyrgripar och inte bara bytte mot saker som han (och tro mig det var en han) inte redan hade eller bara hade i sämre kvalitet. Jag kom aldrig så långt med The Jam. Acetaterna och BBC Transcription-plattorna var alltid för dyra och på de där kassettlistorna fanns aldrig något som inte var avspelat från de bootlegs jag redan hade.

Som ni förstås vet är dagens situation där så mycket kan laddas ned gratis utan större jakt än att skriva sökord i en ruta, följa länkar och hålla koll på några centrala bloggar något helt annat. Särskilt förstås för någon vars musikintresse sträcker sig så långt tillbaka att inte ens återutgåvor av officiella skivor med stora artister var någon självklarhet. Fick någon kompis tag på en samlingsskiva med till exempel Small Faces spelade alla av den. Jo yngre läsare, det är sant. Ville man provlyssna någon inte fullt dagsaktuell artist man läst om gick man till den mest välsorterade skivaffären eller biblioteket med hårt hållna tummar för att sedan förmodligen gå därifrån besviken. En tjänst som Spotify var bortom science fiction. Det mest fascinerande är dock att det nu dyker upp så många konsertupptagningar som ingen, eller bara ett ytterst begränsat fåtal, någonsin sett till eller hört innan. Jag antar att det har att göra med att de där ljudteknikerna som själva kopplade en bandspelare till konsertlokalens mixerbord och de där männen som rädda för upptäckt stod med dunkande hjärtan och en snurrande kassettapparat i fickan i dag är så pass gamla att delandet av den där ungdomsnostalgin de vårdat i årtionden blivit till en ny gemenskap och liten smula personlig stjärnstsus på nätet. Samma fenomen som gör att egenpressade singlar med obskyra grupper som såldes i några hundra exemplar 1974 eller 1981 i dag kan laddas ned i noggrant putsad ljudkvalitet och med bilder på såväl konvolut som etiketter till.

Det finns egentligen inget slut på den här texten precis som det förhoppningsvis inte finns något riktigt slut på det där materialet som kommer att fortsätta att hitta ut på nätet. Eller med The Jam finns det förstås det. Antalet konserter var inte obegränsat och en stor del av dem spelades förmodligen aldrig in men visst kan jag väl få hoppas på att någon gång få höra till exempel introduktionen "Hello and welcome to the Red Cow" från början av 1977?

--------------
Jag har visst övertrasserat mitt Picasa-konto så ni får vänta på bilder.

Word from Brother Z (through Brother M)

2011-06-11T11:50:00.024+02:00

Det här inlägget kommer inte följa någon djupare linje. Jag kommer inte relatera till någon tonårsupplevelse, dra artistens historik eller utveckla hur jag fann detta, vad det betyder etc. Det överlämnar jag åt lyssnaren/läsaren. Jag vill bara lägga ut fyra klockrena sommarhits. Samtliga av dessa har nått mig via min vän i Malmö, DJ:n och numera också skivaffärsägaren Sebastian Fonzeus. Han är en av plattvändarna på soulklubben Function i Malmö, som helgresiderar på Babel vid Folkets park. Passande nog har han för några månader sedan öppnat en perfekt liten skivaffär alldeles i närheten med den lämpliga titeln Rytm (svenskt/skånskt uttal). Vi delar en förkärlek för svängig musik som blir ännu bättre av poppiga förtoner. Någon direkt genre för detta kan jag inte komma på. Det närmaste är väl Blue-eyed soul. Men jag gillar inte etiketter. Efter ett livslångt musiklyssnande känns det märkligt och onödigt. Jag citerar Sam Phillips som svarade följande på vad för musik han spelade in i Memphis: Just music, man, music.

En sådan låt är den forne sångaren i engelska Marmalade, Junior Campbells Sweet Illusion. Jag kan inte säga annat än att den är sinnessjukt bra. Det är uppåtmusik, med sväng och grymma melodier. Många sådana här låtar har gjorts och fallit mellan raderna för att de inte varit den rådande trenden, och för att de varit just svårdefinierade. Men kanske var det här en stor hit? Det låter ju så i mina öron. Jag har inte forskat om den för jag vill leverera den i själva upptäckarglädjens stund.

Junior Campbell- Sweet Illusion (1973)

Mer av samma vara är västkustpopparen Ned Dohenys If you should fall. Det är en artist Zebbe tycker mycket om som jag hört väldigt lite av. Från skivan Hard Candy var det denna jag tyckte var klart bäst, en otroligt catchy och dansant poplåt med soulundertoner. Dra er egen slutsats. Men lyssna. Och dansa. För jag kan inte sitta still när jag hör den. Och jag får oftast ett stort leende på läpparna.

Ned Doheny- If you should fall (1976)

För att väga upp solskensmelodierna får det bli mörkare, men ännu svängigare tongångar. Den multientiska gruppen Equals är i princip obekanta för mig musikaliskt. Jag vet bara att Eddy Grant var med här och vad han är känd för sen är jag inte heller riktigt klar över. Måste man veta allt? Man kan väl dra paralleller till Sly & The Family Stone som Magnus så passande gjorde på Oliver Twist igår, när vi pratade om den här gruppen. Fast de sistnämnda hade även könsblandning. Black skinned blue eyed boys ansluter till tidens mindre naiva samhällssyn, och påminner om Norman Whitfields arbeten med The Temptations. Framför allt bör den avnjutas högt, och utgör ännu bättre underlag för dans än Doheny!

The Equals- Black skinned blue eyed boys (1971)

Avslutningsvis en popdänga som bara är en skön melodi spelad rakt upp och ner utan större krusiduller. Jag vet inte mycket heller om Brian Hyland, men jag har för mig att han representerade mindre upphetsande musik i början på 60-talet. Rätta mig om jag har fel och skriv en specialare med hans främsta låtar. Could you dig it kom bara på singel och andas tidigt 70-tal. Enligt Zebbe är hela lp:n på Uni av hög kvalité, men jag har inte lyssnat till fullo och kan inte skriva under. Jag slänger bara ut tråden. Låten har väl lite bubbelgumanstrykning, men också lite mer tyngd och mognad. Nästan lite attityd.

Brian Hyland- Could you dig it? (1971)

Dessa låtar har kommit till mig på bland-cd:s, mailtips eller köpts i Zebbes högst rekommenderbara affär på Almbacksgatan i Malmö. Utrymmet är litet, men ytan är fullspäckad av kvalitativ soul/funk och pop/rock. Dessutom är han synnerligen trevlig. Jag beklagar bara att jag inte bor kvar i min lya porten bredvid. Då hade det säkert kommit en andra del på den här artikeln. Ni får se den som ett tips på lite sommarhits och en push för ett nytt musikaliskt vattenhåll. Drick djupt.

Popklubben Shake Some Action på Pet Sounds Bar!

2011-06-06T12:16:00.007+02:00

I åtta års tid har jag gått med dagdrömmar om en ny popklubb och äntligen blir de verklighet. I månadsskiftet augusti/september blir det premiär för klubben Shake Some Action i källaren på Pet Sounds Bar (på Skånegatan i Stockholm). Där serverar jag och gästande plattvändare vällagrad årgångspop 1963-1983 tillsammans med nördservice, "instant feedback" och en del tokiga infall. En torsdag i månaden är det tänkt. Jag håller dig som Spengo-läsare uppdaterad.

Det blir pop på längden och bredden - beat pop, barockpop, amerikansk folkrock, sunshine pop, psychpop, powerpop, new wave och annat svårkategoriserat men melodiskt. Detta är den mest fantastiska musik som man alldeles för sällan får njuta av ute på krogen. Visst kan vi göra undantag, men jag sätter gränsen vid The Smiths debutsingel Hand In Glove från 1983 för jag tycker att Stockholm haft tillräckligt med indiepop-klubbar.

Här är en tänkbar sekvens med tre fina poplåtar som jag skulle kunna tänka mig att spela något klubbkväll i höst:

Nick Lowe - Marie Provost (1977)

Tommy James & The Shondells - Out Of The Blue (1967)

Shakane - Love Machine (1975)

Mikrohöjdpunkter i rockhistorien del 8: M/A/R/R/S - Pump Up The Volume

2011-06-02T20:41:00.008+02:00

Du kanske undrar varför jag jämt och ständigt återvänder till tonåren, varför jag inte kan släppa det förgångna och leva i nuet?

Jag kan inte komma ifrån att i tonåren och barndomen hade jag mina häftigaste upplevelser av musik, film och TV, tillsammans med annat som hände i själva livet. Jag var så påverkbar och mottaglig då, allt kändes nytt och oupptäckt. Medvetandet sprängdes gång på gång och ofta minns jag klart och tydligt vad det handlade om. Nuförtiden är jag blasé och kritisk, kan bli skedmatad med fina Spotify-listor och högklassiga YouTube-klipp och knappast något gör intryck, ingenting sätter sig i mitt minne.

Så här i efterhand kan jag tycka 1980-talet var ett ytterst fascinerande decennium, fyllt av kontraster. I yngre tonåren gick jag runt klädd i pastellfärger med dödsångest utlöst av det ständigt hotande Tredje världskriget som skulle göra slut på vår planet med hjälp av kärnvapen. Och om det inte räckte hade det kommit en ny besynnerlig virussjukdom (AIDS) som satte skräck i en trettonårig fobiker som mig. Genom listprogrammet Tracks översköljdes jag av catchy, färgsprakande popmusik och det lindrade ångesten tillfälligt.

Dock måste jag säga att även om hitmusiken ofta var medryckande och melodistark på 1980-talet så var väldigt lite musik svängig. Men en dag då jag var sexton år kom en väldigt nyskapande "låt" i radion. Särskilt nio sekunder ur den skakade om mina grundvalar.

M/A/R/R/S - Pump Up The Volume (UK singelversion 1987)

Pump Up The Volume är en lekstuga till stor del byggd av samplingar, en fest full av frenesi, glädjerusig galenskap och humor! Samtidigt är den så fulländat välgjord och inflytelserik på all dansmusik som kommit efter den. (Läs historien om tillkomsten av Pump Up The Volume och listan över varifrån alla samplingar kom.)

Visserligen hände det så mycket i Pump Up The Volume hela tiden, men klimax inträffade när en extatisk James Brown vid 1:43 skrek "watch me, watch me" och jag kastades in i ett break [1:47] med trummor och percussion som svängde så hårt att det nästan svartnade för ögonen. Jag förstod genast att detta var ett gammaldags, organiskt groove, men först igår tog jag reda på var det kom från.

Kool & The Gang - Jungle Jazz (1975)

Som du hör är detta en instrumental som bygger vidare på den funkiga hiten Jungle Boogie. Imorgon ska jag ut och finna mig minst en platta med Kool & The Gang från mitten av 1970-talet. Feel the spirit of the boogie!

Cover Lover pt.15 - Little GTO

2011-06-01T22:51:00.011+02:00

Jag smyger in ett kort men högkvalitativt inlägg, åtminstone gällande låten, i Magnus serie om återanvända låtar. Med en långhelg framför oss som ser ut att bli skönt försomrig, är saknaden av en skön glidarbil att transportera familjen i till de lockande sköna sandstränderna sydväst om Simrishamn påtaglig. Men istället för att gräva ner mig i det i-landsproblemet tänkte jag presentera en annan skönhet, låten Little GTO.

Pontiac GTO 1964

Ursprungligen är låten debutsingel med bandet Ronny & The Daytonas från Nashville. Plattan släpptes sommaren, när annars förresten, 1964. Enligt låtskrivaren och sångaren John "Bucky" Wilkin så dagdrömdes låten fram under en fysiklektion. Jag älskar surfpopens ofta lite naiva anslag. Som om artisterna inte ville tävla med de välbyggda surfarna om flickornas gunst genom att ge musiken muskler och tyngd, utan istället valde en annan väg till hjärtat genom att framstå som lite tillbakadragna och sårbara.

New York Blondes Little GTO (1978)

Men det är ju covern vi vill åt. 15 år senare spelades låten in av studiogruppen New York Blondes med en viss Madame X på sång. Har man någon gång grävt ett än så litet hål i popens historia så avslöjar rösten genast att synonymen döljer Debbie Harry, sångerska i Blondie. Blondies skivbolag var inte välvilligt inställda till att singeln släpptes därför täcktes Debbies ansikte delvis på omslaget och hennes namn går ej att finna på skivan. Låten är i New York Blondes tappning något uppväxlad och mindre tillbakalutad, men körerna sitter där de ska och Debbies lätt gnälliga "wow, wow" är ju omöjliga att motstå. Lyssna, njut och ha en skön helg.

Band jag minns med värme del 5 - Campo Mondo

2011-05-26T21:24:00.007+02:00

Massor av musik kommer inte längre än till vänkretsen kring musikerna genom stödköpta skivor eller demoinspelningar. Jag kan tycka att den vetskapen både är kittlande men också lite vemodig. Drömmar, förhoppningar och förväntningar som aldrig uppfylldes, bandkonstellationer som upplöstes och projekt som övergavs. Många av mina gamla polare har lämnat tonvis av briljanta låtar och även hela album bakom sig i livets dikesren. Så är det bara.

Ett lysande exempel är det kortlivade sidoprojektet Campo Mondo som runt 1998 lämnade efter sig en sexspårs mini-CD och jag kan inte minnas om den salufördes eller bara delades ut bland nära och kära.

De nyfunna vännerna Måns Wieslander och Ola Frick var två killar som åt, drack och andades musik och hade varsin plats lite i utkanten av Malmös sjudande musikliv. Måns var vid det här laget redan en veteran och hade gjort en offensiv vid mitten av 1990-talet med powerpopbandet Elevator Adam. Resultatet hade blivit en mini-CD och en singel, en video som hade gått varm ett tag på ZTV, en hygglig stor skara lokala anhängare och att gruppen hade fått spela förband till flera idoler/förebilder som Hoodoo Gurus och The Posies. Men vid den här tiden hade luften börjat gå ur Elevator Adam. Den några år yngre Ola hade bildat duon Moonbabies tillsammans med sin flickvän och kompanjon Carina och deras karriär låg fortfarande i sin linda. Ola höll på att bygga upp en egen studio, skrev och spelade in musik nätterna igenom och slipade idogt sina kunskaper.

Campo Mondo - Elephant Hospital (1998)

Först ut en ljuvlig komposition av Ola. I outrot av denna sköra indiepoplåt kommer oljuden in och skapar disharmoni. Detta är betecknande för det sena 1990-talet. Tongivande band som Radiohead och Wilco jobbade hårt med att demontera vackra poplåtar med störande ljud.

Campo Mondo - Enemy (1998)

Samtidigt kombinerade Måns ett singer/songwriter-tonläge med sitt sinne för det storslagna i Enemy.

- - -

Vad hände sen? Jag snabbspolar och kör tre videor.

Moonbabies - War On Sound (2005)

Moonbabies - Take Me To The Ballroom (2007)

Twin Piloda [Måns Wieslander] - Not Invented (2010)

Allt är solsken

2011-05-19T19:57:00.011+02:00

The Hollies har på något sätt aldrig varit mitt band, trots att jag är oerhört lättcharmad vad det gäller popmusik från sextiotalet. Men av en slump blev jag uppmärksammad på denna lilla b-sida från 1967 via en Spotifylista fylld med lättfotad pop från decenniet som nu ligger mer än 40 år tillbaka i tiden. Det går ju inte att motstå den nästan tillbakadragna stämsången som mässar ut vårens budskap Everything is sunshine.

The Hollies - Everything Is Sunshine (1967)

Sådana här låtar älskar jag ju gränslöst när The Beach Boys gör dem. För att inte tala om hur många gånger jag stått och sjungit med i Eggstones låtvarianter på konserter i början av Nittiotalet, ja se där fick jag referera till dem i två inlägg i rad. I alla fall, det är kanske dags att lyssna lite mer noggrant på Evolution, Butterfly och allt vad nu ett Hollies-album kan heta, och vara glad över att allt inte kommer till en med en gång utan portioneras ut under livets gång.

Känn ingen sorg för mig Janne Borgh

2011-05-16T20:38:00.007+02:00

Nej, varför skulle du göra det. Jag får naturligtvis skylla mig själv att det skulle behöva ta nästan 25 år av aktivt musiklyssnande innan jag fattade att du är en melodihantverkare av högsta klass. Härom veckan lyckades jag få tag i en cd med Malmöbandet The Moderns tre första plattor och några outgivna låtar. En cd endast släppt i Japan, och för mig det enda sättet att komma åt denna låtskatt, då vinylutgåvorna är lika sällsynta som bra låtar med Sting. Nåväl, The Moderns bildades i Malmö i slutet av 1978 av just Janne Borgh, Tony Manieri och Pär Attack. The Moderns måste, med sin 60-tals inspirerande modpop, varit ett originellt inslag i rock'n' roll-staden Malmös musikscen vid denna tid.

The Moderns The year of today 1979

Första 4-spårs EPn Got to have pop är mer pop än mod (läs mådd) och är kanske delvis lite för retro för att kännas helt fräsch idag. Men om man släpper den detaljen så rymmer den fyra ljuvliga poplåtar. Som stort Eggstone-fan associerar jag, vid upprepade tillfällen, till den moderniserade 60-tals popen från deras första plattor och jag är övertygad om att någon av medlemmarna lyssnat mer än en gång på The Moderns.

The Moderns Tell me where the action is 1979

På nästa tänkta singel har man hämtat in lite influenser från samtiden och gör tidstypisk modpop. Låtarna från 1979 Tell me where the action is och She said go är inte bara möjligen de bästa svenska poplåtarna från 70-talet, utan kanske också från alla senare decennier. Tredje singeln är mer av samma vara med vidunderliga popmelodier som får mig att spontandansa framför stereon. Men här hör man också lite av det som Janne Borgh skall syssla med under några år på 80-talet, mer om det nedan. Harmonierna är lite mer utvecklade och basspelet en gnutta mer avancerat. Ready for the 80´s verkar ha återutgivits och går att få tag på åtminstone via Ebay.

The Moderns Ready for the 80´s 1980

Bandet gjorde efter denna singel en turné i England och fick spela med så vitt skilda grupper som Echo & The Bunnymen och Screwdriver. Tyvärr var detta också slutet för gruppen. Tony och Janne som var gruppledare och huvudsakliga låtskrivare flyttade båda till Stockholm, ja se vad den staden kan förstöra. Janne fortsatte under samma namn men med nya medlemmar och släppte 1981 en svenskspråkig LP: Tro,hopp & fruktan. Jag har tyvärr inte hört den och inte heller läst några fina ord om den så vi lämnar och går vidare till Jannes nästa projekt.

Janne och Johan

I Stockholm sammanstrålar Janne med Johan Johansson, då fd trummis från KSMB, enligt Johan p g a att deras respektive flickvänner var kompisar. Det ledde till det lyckade projektet Strindbergs. Där Jannes känsla för klassiska popmelodier smälte väl samman med Johans punkiga attityd och energirika texter och musik, men det är en annan historia.

Strindbergs 100 sekunder 1983

Bass strings pt. 5: Sister Sledge - Thinking Of You

2011-05-11T21:44:00.006+02:00

Du känner till Sister Sledge genom den superuttjatade klassikern We Are Family som har utnyttjats i diverse reklamfilmer och vattnats ur ännu mer i coverversioner. Låten är som ett gammalt tuggummi som berövats på all smak, man måste ha det kvar i munnen tills man hittar en papperskorg. På Sister Sledge album från 1979 finns däremot flera andra låtar som har kvar sin stuns och som ger mersmak. Den andra stora hiten på skivan, He's The Greatest Dancer (se videon) har till exempel lyckats behålla sin fräschör. Den stora sensationen på plattan är dock Thinking Of You. Låt er trakteras av ett stycke härligt läcker, slick funk!

Sister Sledge - Thinking Of You (1979)

Det var Nile Rodgers och Bernard Edwards - från discofenomenet Chic - som skrev alla låtar, producerade och spelade gitarr och elbas på albumet We Are Family. Skillnaden mot Chic var att Rodgers/Edwards här jobbade med sångerskor med starkare soulrötter. Nu vet jag inte vem av de fyra systrarna som tar täten i Thinking Of You, men jag bara faller för hennes lätta heshet.

Dyk in i låten och lyssna! Först hör du Nile Rodgers karaktäristiska, skuttande wacka-wacka-gitarr som rör elegant sig som lätta fötter över ett dansgolv. Trummorna låter däremot ganska basic, torra och raka. Det är alltså inte beatet som gör den här låten, det är definitivt groovet, instrumenten som rör sig kring trummorna, som i det här fallet congas, gitarr och bas i intimt samspel.

Bernard Edwards bas är kung här. I introt ger Bernard blott två dova toner för att visa att han snart drar i gång och han ligger långt framme i mixen. Basen är här ett instrument som inte bara ger ljudbilden en botten, utan driver musiken framåt, gjuter liv i låten. Den jobbar ihärdigt med att hålla de gröna ljudstaplarna uppe.

Band jag minns med värme del 4 - The Sinners

2011-05-01T12:15:00.009+02:00

För drygt 20 år sedan var inte Malmö men däremot Lund själva navet för Skånes pop- och rock-liv. Efter en lång kamp och strävan kunde slutligen Mejeriet invigas 1987 med en fantastiskt fin konsertlokal, café, bio och replokaler. Sydsveriges största skivmässa hölls i sporthallen Olympen, där eldsjälen Julius Malmström också arrangerat större konserter sedan 1970-talet. Alldeles intill fanns Pub Sparta där legendariska spelningar hållits under 1980-talet med bland andra Nico. Studentnationerna (särskilt Smålands Nation) och AF-borgen stod dessutom för ett grymt utbud av konserter, och bara det var ett tungt vägande skäl för att skriva in sig vid universitetet och köpa kårleg. Dessutom fanns det en rad välsorterade skivaffärer i Lund då, minst lika många som i mer än dubbelt så stora Malmö.

När jag gick i gymnasiet och gjorde min värnplikt längtade jag hett efter att flytta från bondvischan på Österlen till Lund. Och det var inte bara för att jag ville dricka ur kunskapens källa...

Men det kom också en lång rad pop- och rockband från stan. Kungarna av Lund var otvivelaktigt The Sinners. I slutet av 1980-talet turnerade de inte bara i Sverige, utan också på kontinenten, ända ner till Spanien. Förutom Wilmer X var de Skånes populäraste rockband.

The Sinners - Hotshot (TV-debuten skedde i franska Bordeaux i april 1986)

Åren mellan 1988-93 tillbringade jag klistrad vid MTV så ofta jag kunde. Åsynen av en parabolantenn fick mig att dregla efter musikvideor. På europeiska MTV gick videon till singeln When She Lies varm. Detta var mitt första möte med The Sinners. Videon var ett tag uppe på den s k A-listan.

Det kändes då som att de kunde bli hur stora som helst. Gitarriffet i introt tar mig tillbaka till den tid när sån här musik utgjorde en enorm lockelse. Detta är en av de centrala låtarna från det sena 1980-talet för mig.

The Sinners - When She Lies (1988)

En kväll i början av juni 1989 var jag med Chrille på den årliga endagsfestivalen Tivolirocken i Kristianstad. Detta var kvällen då jag på något sätt beslöt mig för att viga livet åt musik. I nämnd ordning fick vi se The Sinners, Docenterna och Lolita Pop. Då fick jag för första gången bevittna frontmannen Sven Köhler livs levande. Han jobbade alltid hårt för att få publiken på fötter, alltid i rörelse med tamburiner och maraccas och alltid beredd att svettas. Särskilt han och gitarristen Michael Sellers var experter på coola rockposer. Jag såg dem åtskilliga gånger efter detta, men i minnet är allt en enda röra av konserter under de intensiva åren som följde.

Förväntningarna var enorma på deras andra platta Piece By Piece som kom 1990. Skivan hade spelats in i den legendariska Polar-studion med producenten Michael Ilbert. Deras musik som från början kunde betecknas som garagerock hade blivit mer bredbent Rolling Stones-anstruken rock, med undantag för den poppiga singeln Love You More This. På det stora hela var skivan en besvikelse, men det ville jag inte ens erkänna för mig själv, för jag var fortfarande ett fan.

The Sinners - Barbed Wire Heart (1990)

Mitt favoritspår var den majestätiska poplåten Barbed Wire Heart med sin underbara Rickenbacker. Inte heller den låten var typisk för Piece By Piece. Jag var totalt såld på allt med ringande jingel-jangel-gitarrer. Denna pärla återupptäckte jag faktiskt när jag häromåret lyssnade på den digra Children Of Nuggets: Original Artifacts From The Second Psychedelic Era 1976-1996 som på 4 CD-skivor samlar garagerock och powerpop från 1980-tal och 1990-tal. Det var en överraskning när The Sinners med den här låten gjorde rent hus med många andra samtida amerikanska, engelska och australiensiska band.

Då The Sinners året efter 1991 släppte ännu mer bredbenta rockalbumet Turn It Up hade jag redan kapat banden med gruppen och snart bytte jag bort mina The Sinners-skivor. Tiden hade gått åt ett annat håll, det var indiepop, alternative rock och grunge som gällde istället. Men man ska aldrig glömma hjältarna som betydde mycket i början.

Apropå Lund kommer museet Kulturen inviga en utställning i september 2011 som heter Popstad Lund 1971-1996 - om 25 år som förändrade en stad - och om alla oss som förändrades med den. Popstad Lund-projektet har redan blivit något av en folkrörelse (läs mer och gå med i Facebook-gruppen).

Det vackraste jag vet...

2011-04-29T21:33:00.008+02:00

Jag lade märke till den för en vecka sedan och just nu tror jag att det är den vackraste låt jag någonsin hört. Den rör vid alla mina känsliga punkter.

Än en gång vill jag tacka poporaklet Jörgen Johansson, mannen bakom Fading Yellow-serien, som lade låten på en samling i ytterst begränsad upplaga som kallas Son of Fading Yellow. Också tacksamhet till Chrille, som köpte och skickade skivan till mig!

Michael Konstan - Long Before (1973)

Herregud, Long Before är nästan perfekt i sin skepnad, men det är ytterst sällan jag tycker att en låt är för kort, och i det här fallet hade jag önskat att Michael Konstan hade tagit refrängen ett varv till, för den vecklar ut sig som den mest praktfulla blomma om morgonen då solens första strålar når den.

Att upptäcka ett instrument

2011-04-26T19:55:00.008+02:00

Det var i ett tvåtimmars radioprogram som firade att punken fyllde 10 år, förmodligen 1987, programledare var Bosse Löthén och Erik Blix. Som nybliven upptäckare av The Jam, The Clash och Buzzcocks tryckte jag på Rec och Play på Tandbergaren. Det blev mitt förmodligen mest spelade kassettband någonsin.

X-Ray Spex The Day The World Turned Day-glo

Idag minns jag två låtar extra starkt, The Damneds New Rose, vars inledning fortfarande knäcker mig och X-Ray Spex The Day the world turned day-glo. Saxofonen hade fram tills dess varit ett instrument jag förknippat med sköna melodislingor hos Flamingokvintetten, att blåsinstrumentens svan kunde användas på detta brötiga sätt var sensationellt.

Sedan dess har jag alltid varit förälskad i brötiga saxofoner vilket förmodligen gjort att jag lagt alldeles för mycket lyssnartimmar på pretentiös artrock från Lund, läs musikaliska projekt med Henrik Venant, för mitt eget bästa.

Igår tystnade Marianne Joan Elliot-Said, mer känd som Poly Styrene, X-Ray Spex säregna frontfigur. Jag vill inte skriva sångerska för hon var mer än det, en känslostorm som utan att tveka tog upp kampen med den gyllene svanen och som också allt som oftast vann den. Må hennes röst höras i evigheter.

Rick, my man!

2011-04-23T21:27:00.006+02:00

Rick Nelson hade allt! Han var en musikalisk begåvning, en mycket fin sångare med ett personligt tilltal, låtskrivare och multiinstrumentalist, även om han mestadels spelade gitarr. Rick utmärkte sig i tennis, baseball och karate. Jag har i klipp även sett honom göra akrobatik i flygande trapets. Dessutom var denne man otroligt snygg och hade rejält med hår på bröstet. Känd redan som barn i föräldrarnas TV-show och rock 'n' roll-stjärna som tonåring på 1950-talet. Men det tycktes finnas ett oroligt, rastlöst drag hos honom.

Nåja, utan att ytterligare spekulera i hans sinnestillstånd kan jag konstatera att Rick lyckades med konststycket att komma tillbaka inom musiken och förnya sig själv. Han hade inte mycket till övers för den femtiotalsrevival som kom på 1970-talet. Förutom en hit med låten Garden Party år 1972 gjorde han däremot ingen kommersiell succé. Även om Rick Nelson inte direkt fått äran för det är han en av de verkliga pionjärerna inom countryrocken.

Rick Nelson & The Stone Canyon Band - We've Got A Long Way To Go (1970)

Jag hittade också ett annat härligt klipp när jag var ute och trålade på YouTube - Rick på Medeltidsveckan!

Rick Nelson - Life (1971)

De undanskymda albumspårens tjusning

2011-04-22T00:48:00.003+02:00

Vissa låtar har ingen anekdot knuten till sig. Inget speciellt minne uppenbarar sig när jag hör en sån låt. Men den har ändå följt med länge. Visserligen har låten inte gjort något större väsen av sig. Ibland har den glidit in i glömskans dunkel, men har emellertid dykt upp igen när jag lyssnat på nån blandkassett som jag spelat in för längesen. Den har från början hamnat på blandbandet mest som musikaliskt lim, för att foga samman två andra höjdarlåtar. Men denna obemärkta låt är av den typen som bara blir bättre för varje gång den återkommer.

En sådan låt är I Need Your Lovin', ett albumspår med The Temptations som låg undangömt på baksidan på Cloud Nine, en av de första soulplattor jag köpte för 20 år sedan. Titelspåret Cloud Nine var en milstolpe, en ny inrikting för vokalgruppen med sin tuffa, psykedeliska produktion av Norman Whitfield och Runaway Child, Running Wild fortsatte på den inslagna vägen. Men resten av skivan är tillbakablickande på den musik The Temptations hade gjort tidigare.

The Temptations - I Need Your Lovin' (1969)

Jag är svag för det tillbakalutade hänget i låten och den romantiska, mjuka falsettsången av Eddie Kendricks i förgrunden. Och vilket njutbart vokalarrangemang! Det här påminner förstås om Smokey Robinson & The Miracles. Det sägs att Kendricks inte var bekväm med det nya Whitfield-producerade soundet och han gled ifrån de andra i gruppen för att slutligen lämna The Temptations i maj 1971.

Mmmm, dessa härliga undanskymda albumspår som endast gnistrar för den som har öronen på skaft, för den uppmärksamme.

Paddy, Paddy, Paddy

2011-04-11T13:39:00.002+02:00

Ibland när jag lyssnar på musik kan jag få en tanke att jag inte behöver någon annan musik eller möjligen annan genre än den jag hör på just nu. Det jag hör upprymmer mig totalt och all annan musik känns futtig, tråkig och lite meningslös. Vilket är en härlig känsla för det innebär att musiken betyder mycket, vilket jag vill att den skall göra. Men det är också frustrerande att inse att skivhyllan är full med annan musik som inte ger samma känsla. Ögonblicket går dock snabbt över och jag är igång igen och söker i samlingen efter nästa låt eller skiva som kan ge en liknande upplevelse.

Denna gång är det Prefab Sprout som framkallar dessa känslor då jag ser videon till Don't Sing. Vilket låtskriveri, vilket arrangemang och vilken stadga i blicken Paddy McAloon har!

Prefab Sprout - Don't Sing (1984)

Us & Them

2011-04-06T21:47:00.005+02:00

Anders H, min gode vän och tillika Spengo-kollega, han är en av de mest musikbesatta människor jag känner (läs hans egna historia). Hans skivsamling tornar upp sig i ett system av Ivar-hyllor, nästan lika monumental som Klagomuren i Jerusalem. Anders är en sällskapsmänniska, en ytterst verbal man som kan berätta musikrelaterade anekdoter och prata om hur musiken hänger ihop med livet och samhället tills korna sedan länge har gått och lagt sig. Kossorna har hunnit resa sig igen och har t o m blivit mjölkade när Anders druckit ur sista vinglaset och somnat. Och Anders är alltid knivskarp, humoristisk och intressant i sina resonemang. Han skulle kunna vara en radioman i klass med Stefan Wermelin.

Men han snackar inte bara. Anders har spelat gitarr och skrivit låtar i mer än 30 år i en lång rad band och konstellationer. Han kan som musiker själv omsätta teori i praktik och vet vad det är för ingredienser som krävs för att göra musiken magisk.

Ihop med sin fru Britt har Anders en duo som går under namnet Us & Them. När deras små barn somnat smyger de in i sitt sovrum och spelar in. Visst har familjesituationen bidragit till den dämpade och andäktiga stämningen i musiken. Ställd mot väggen skulle Anders säga att det är acid folk eller folk baroque de gör. Us & Them ansluter sig med det fingerplockande gitarrspelet, det något uppstramade anslaget och den drömska stämningen till en tradition där en rad engelska band och artister var tongivande i slutet av 60-talet och början 70-talet. Först ut en tolkning av den olycksalige amerikanske singer/songwritern Jackson C. Franks Dialogue.

Us & Them - Dialogue (2010)

I want to be alone / I need to touch each stone

Det känns som om Us & Them har lagt till ett extra lager av vintrigt svenskt vemod i denna sång. Jag får ömsom bilden av en flämtande låga på ett värmeljus i en snölykta mitt i ett tyst och kompakt mörker, ömsom kisar jag mot gnistrande snökristaller i blekt solljus.

Förra året gav det engelska bolaget Fruits De Mer Records ut en vinylsingel med Us & Them. Respektabla tidskrifter med retroinriktning, främst Mojo och Record Collector, har skrivit mycket uppskattande om den svenska acid folk-duon. Tack vare det världsomspännande nätet har duon några hängivna fans från de mest oväntade delar av vår planet, bland annat i Förenade Arabemiraten. Men här hemma är Us & Them en obskyritet som verkar i en smal och udda genre.

Us & Them - Home To Stay (2010)

Jag spelade vinylsingeln för en polare härom helgen. Han sade att det påminde om musiken till den gamla kultfilmen The Wicker Man (och visst har Spengo gjort ett inlägg om den tidigare). Jag upplyste honom om att Us & Them som av en händelse spelar in en ny skiva med nyinspelningar från just detta soundtrack. En sommarkväll förra sommaren såg vi filmen tillsammans hemma hos Anders och Britt och den gjorde intryck på oss alla.

Skivhyllan: Wilmer X - Fula fula ord (1982)

2011-04-02T22:01:00.009+02:00

Vinskribenten Bengt-Göran Kronstam på Dagens Nyheter brukar alltid tillägga i sina rankningar när ett visst vin bör drickas. En del viner mår faktiskt bra av att ligga kvar på flaska och mogna och utveckla en komplexitet ett par år till. Andra viner som Bengt-Göran uppskattar bör öppnas och avnjutas NU. Han uttrycker sig så uppfordrande att man nästan känner sig manad att springa till Systembolaget, slänga upp pengarna och ta några vällustiga klunkar strax därefter på en bakgata.

Är det ett album som bör lyssnas på nu i april 2011 så är det Fula fula ord med Wilmer X.

När jag var 18-19 år lyssnade jag mycket på Wilmer X. Jag hade alltifrån den första mini-LPn till samlingen Blod eller guld 1982-1987 inspelade på kassetter från Chrilles skivor. Trots att de var toppen såg jag ingen poäng i att köpa plattor som mina polare redan hade, utan plockade upp andra skivor istället som de också kunde få lyssna på eller spela in på kassettband om de kände för det. Vi kompletterade varandra. Det enda tidiga albumet som jag själv ägde var Fula fula ord. Jag upplevde även Wilmer X på scen flera gånger vid den här tiden. Kanske var de det mest pålitliga, helgjutna livebandet i Sverige i slutet av 80-talet.

Jag har inte lyssnat på Wilmer X på tjugo år. De fick en väldigt bred publik då i början av 90-talet med framgångar på Svensktoppen och rocksnobben i mig klarade inte av det. Men kanske är det vurmen för den befryndade malmögruppen Bäddat För Trubbel som fått mig att lyssna på föregångarna och äntligen köpa de gamla skivorna.

Det är drag och röj på Fula fula ord från början till slut och temat är genomgående åtrå och sex. Även om The Rolling Stones alltid varit en viktig influens, så är nog Fula fula ord den "stonesigaste" plattan i Wilmer X katalog. Då menar jag det i ordets bästa bemärkelse, för det unga bandet lyckas hålla det smidigt och lättfotat.

Wilmer X - Skitig (1982)

Jag kan inte undgå att jämföra med den självbetitlade mini-LPn (1980) och första fullängdaren (1981), som spelades in i Klippan med Pål Spektrum vid reglagen. Wilmer X var då poppiga, charmerande men ganska fjuniga. På dessa vinylbitar lät det som om Nisse Hellberg bar en illasittande kavaj som var för trång i axlarna, han hade inte riktigt hittat sin röst och pondus.

Fula fula ord var debutskivan på skivbolaget MNW och spelades in dess studio i Vaxholm med producenten Tomas Gabrielsson, som skulle fortsätta jobba med Wilmer X i ett par år. Soundet är varmt och fett utan att vara baktungt och bandet är ofta förstärkt med en blåssektion. Det låter inte alls 1980-tal om Fula fula ord. Det är en väsentligt skillnad mot efterföljaren Djungelliv (1983), en platta som jag gillade mycket förr, men som inte åldrats lika väl eftersom den är spretig och har en mindre lyckad produktion som också känns daterad.

Jag är förundrad över att Wilmer X så tidigt i karriären, redan vid andra fullängdsalbumet, fyller ut sin kostym så väl. Det här bandet visade så otroligt mycket integritet och självförtroende. Fula fula ord är ett sammanhållet och fullödigt album med en slags rockmusik som ingen annan gjorde i Sverige vid samma tid.

Wilmer X - Be Mej Aldrig Mer (1982)

Easy now!

2011-03-23T20:36:00.007+01:00

Jag är nere på noll nu och längtar efter lönen som kommer på fredag. Dagdrömmer om att ställa mig vid bardisken och beställa. Samtidigt är jag lyckligt lottad som snabbt kan ta mig till barer som Bröderna Olssons källare och Tiki Room, de två bästa alternativen i Stockholm till vardagsrummet därhemma. De rymmer båda en hyfsat avspänd stämning, väldigt speciella miljöer, härliga alkoholhaltiga drycker och väl vald lite äldre musik från vinylskivor. Ja, det är nedräkning nu...

När vi ändå pratar om barer är det coolaste stället nog ändå Konrad Tönz. Jag besökte denna bar i stadsdelen Kreutzberg i Berlin en förtrollad kväll i slutet av 1990-talet. Inredningen var konsekvent halvgammal kitsch, något som idag har fått den finare beteckningen vintage.

Nära ingången stod två grammofonmöbler kloss intill varandra och på vardera sida satt en anemisk kille i second hand-kavaj, skäggstubb och rufsig kalufs. De verkade leva på blott vinyl och cigaretter. Killarna spelade varannan låt från vardera skivspelare, en skönt knastrig blandning av soundtracks, jazz, funk och easy listening. Till exempel kallades en av de återkommande klubbkvällarna Pflege der Mono-Kultur. Och i källaren kunde man vissa aftnar se gamla tyska sexploitation-filmer.

Easy listening, exotica och gammal schlager började få någon slags revival under det ironiska 1990-talet, men i botten fanns en uppriktig kärlek till den musiken som med tiden blivit allt annat än utslätad. Och dessutom fanns det också en längtan till svunna tider som verkade ha varit stilfulla, men samtidigt tillbakalutade och rent av utflippade.

När jag efter ett par drinkar steg in på herrtoaletten, upptäckte jag att den var tapetserad med bilder på husgudarna Herb Alpert, Bert Kaempfert, Burt Bacharach, Frank Valdor och så vidare. Överväldigad vacklade jag ut från muggen och kvällen fortsatte vid baren med flickvännen.

Herb Alpert And His Tijuana Brass - Taste Of Honey (ur hans TV-show Singer från 1967)

Härligt att se att Konrad Tönz finns kvar och håller stilen (gå till hemsidan). Om du nån gång ändå är i Berlin, kläm in en kväll i baren!

Glampop och wacka wacka

2011-03-17T21:26:00.007+01:00

Som en försmak till en liten längre text om den excentriske Paul Roland tänkte jag bjuda på hans debutalster från 1979, utgiven under gruppnamnet Weird Strings. Oscar automobile är en charmig liten poplåt med skönt nedtonat glamgung, om ni inte tänker på T-rex har ni aldrig hört dem, Paul har också i intervjuer förklarat sin förkärlek till både glamrock och bubbelgumpop. Senare produktion innehåller dock allt mellan ödesmättade mördarhistorier och struttig vaudeville, en svindlande och fascinerande resa men mer om den senare. Låt nu lite glampop och wacka wacka gitarrer förgylla er torsdags kväll.

Weird Strings Oscar automobile

The hottest thing since rock´n´roll

2011-03-12T21:48:00.007+01:00

Jag har halsfluss och måste ta antibiotika, men jag är övertygad om att lite Dr Yogami lyssning är minst lika potent medicin. Ängelholms stoltheter var under senare delen av åttiotalet en udda fågel på den svenska garagerockscenen. Framförallt så var sångare Johan Mattson en i dubbel bemärkelse stor scenpersonlighet.
Jag hade förmånen att se dem någon gång sent på åttiotalet i ett litet tält på någon skånsk festival. Deras ganska oortodoxa möte med rocken var stundtals förvirrande för en tonåring men Johans uppenbarelse var lika fängslande som kroppshyddan var enorm. Men några tuffingar var de inte till ytan och de spelade en ganska lättfotad garagerock med vissa psykedeliska inslag som är fullt lyssningsbar även idag. Create Something great måste vara en av genrens allra bästa låtar, och låtar som får min hjärna att associera till både Monochrome Sets Eine Symphonie Des Grauens och Arthur Browns Fire är naturligtvis något alldeles extra.

Dr Yogami Create something great

Jag gillar dig, Jon!

2011-03-07T23:26:00.005+01:00

Flera spår med Yes-sångaren Jon Anderson har överrumplat mig på sistone och här kommer två exempel.

Först hör vi en låt från solodebuten Olias of Sunhillow från 1976. Psychspår från andra halvan av 70-talet måste man ha respekt för.

Och sen går vi vidare till den här mjuka bagatellen från hans album Song of Seven från 1980. Låtar som innehåller fågelsång, barnskrik och harpa måste man ha respekt för.

Därför gillar jag det mjuka 70-talet, del 5

2011-03-06T15:29:00.001+01:00

Precis som den ost som ostälskaren faller för har musiken jag som gillar ofta också en lätt doft av mögel. Skivorna har ibland stått i decennier i fuktiga källarförråd eller vindsutrymmen, bortsorterade och glömda. En viktig tid i en människas liv har stoppats i en låda lämnats stående där det är släckt och låst. När jag bläddrar vinyl på skivbörsar, loppisar eller mässor slår ibland en instängd, kvalmig lukt upp från omslagen i åldrande kartong. Men det gör mig ingenting, det är just de plattorna jag håller av mest. Här finns vittnesbörder av en tid som flytt och dessutom fantastisk musik som inte går att återskapa.

En epok som verkar stå särskilt lågt i kurs är det tidiga 70-talet - såvida det inte gäller hårdrock, symfonirock, svensk progg eller kristna singer/songwriters - som har sina dedikerade skivsamlare beredda att betala stora summor för en ovanlig bit vinyl. Läs mer om varför det softa 70-talet fortfarande är väldigt prisvärt.

Om det spelades pop i början av 70-talet så var det oftast veteraner från 60-talet som låg bakom den. Vad få vet är att The Hollies hade en formtopp vid den här tiden. Visserligan hade gruppen ett par hits då fast i en rockigare kontemporär stil, till exempel Hey Willy och Long Cool Woman (In A Black Dress), vilken låter extremt mycket som Creedence Clearwater Revival. Men albumen verkade få bry sig om ens när de kom, vilket är synd för de är proppfulla av fina spår. Förutom rock- och gospelutflykterna (som ibland funkar förvånansvärt bra) utvecklade The Hollies sitt eget sound och den lätt kolsyrade trestämmiga pop de en gång blivit kända för. De hade låtit poplåtarna mogna och lagt till ytterligare några nyanser till dem. Jag vill passa på att nämna de fina plattorna Confessions Of A Mind (1970), Distant Light (1971), till och med Romany (1972), där vår egen Mikael Rickfors medverkade när han var Hollies-medlem.

The Hollies - To Do With Love (1971)

En av de finaste låtarna från perioden är onekligen To Do With Love. Lyssna på den fingerfärdige Tony Hicks utsökta spel på den akustiska gitarren, den sköna stunsen hos bandets rytmsektion och det oemotståndliga dragspelet.

Men det finns mer hemtrevlig och varm musik från denna epok...

Ett av de bästa exemplen är gruppen McGuinness Flint, som bestod av gamla medlemmar från Manfred Mann [Tom McGuinness] och John Mayall's Bluesbreakers [Hughie Flint], keyboardisten Dennis Coulson samt multiinstrumentalisterna Benny Gallagher och Graham Lyle. McGuinness Flint hade två stora hits, When I'm Dead And Gone och Malt And Barley Blues, hemma i Storbritannien 1970-71. Det var enkla, klämmiga dängor på akustiska instrument som gav en gammaldags känsla som funkade kommersiellt vid den här tiden. Man kan säga att McGunniess Flint var ett brittiskt The Band. Förutom en ganska jordnära hållning var de musikaliskt ganska varierade.

McGuinness Flint - Klondike (1971)

Jag vill lyfta fram en spröd, underskön ballad från det andra albumet, Happy Birthday, Ruthy Baby. Jag brukar särskilt njuta av de fina kammarstråkarna i Klondike.

Modern English - I Melt With You

2011-02-25T18:24:00.004+01:00

Ett par år i åldersskillnad kan utgöra en avgörande skillnad. Min käre gamle svåger är tre år äldre än mig. Han förknippar sina sena tonår hemma i Lindesberg starkt med kultiga engelska band som The Jesus & Mary Chain, Echo & The Bunnymen, The Smiths, Killing Joke och The Sisters Of Mercy. Han verkar ha stenkoll på åren 1983-87, då jag fortfarande gick i högstadiet och diggade mindre creddiga band som till exempel Twisted Sister, Queen, Def Leppard, Trance Dance och A-ha. Han tog körkort ungefär samtidigt som jag precis hade köpt min moped, i och för sig en Zündapp KS 50 Sport.

Modern English - I Melt With You (1982)

Sist vi träffades över par flaskor vin presenterade svågern den härligt poppiga I Melt With You, som jag på något sätt helt har missat. Han var övertygad att jag skulle känna igen den. Det var ju en kulthit från början 1980-talet!

Guilty pleasures del 14: Queen - Don't Stop Me Now

2011-02-20T21:31:00.002+01:00

Queen - Don't Stop Me Now (1978)

Tiderna förändras och öronen följer med. Plötsligt är Queens gamla hit Don't Stop Me Now det mest uppfriskande och fräscha jag kan tänka mig att höra. Queen är ett band som jag länge gått omvägar runt som musiksnobb. Lustig nog hade jag inte hört låten alls förrän den slog ner som en granat för en månad sedan. Den lämnade kvar en liten krater i mitt medvetande och på dess botten låg en hopknycklad lapp där det stod supersonic. Don't Stop Me Now är så lättfotad och smidig med sin melodiska popkänsla. Freddie Mercurys röst är så otroligt levande, och inte bara hans stämma förresten. Kära Queen - fläska på bara - håll inte igen!

Cover Lover pt. 14 - Farther Along

2011-02-19T11:18:00.004+01:00

För ett par veckor sedan såg jag Winter's Bone på bio. Filmen handlar om en ung tjejs kamp för att rädda sin familj bestående av två småsyskon och en traumatiserad, psykiskt sjuk mor och deras hus och hem. Det hela utspelar sig i de fattiga trakterna i Ozarkbergen i Missouri, där tiden å ena sidan verkar stå stilla, men samtidigt är bygden dränkt i knark. Alla män verkar bedriva kriminell verksamhet i olika utsträckning och våldet bubblar hela tiden under ytan. Det är kargt och minst sagt knepigt. Vill man vara skämtsam är Winter's Bone lite som Den sista färden inifrån.

Marideth Sisco - Farther Along (2010)

När filmen nådde sitt slut satt jag känslomässigt gastkramad. Eftertexterna tog vid och den mest rörande tolkning jag hört av gospelhymnen Farther Along ackompanjerade dem. Det är Marideth Sisco, en äldre dam från Ozarkbergen, som sjunger och troligen hennes släktingar som spelar. Och Farther Along knyter så väl an till filmen med sitt budskap om förtröstan, trots att det jordiska livet är fyllt av motgång och fattigdom. Man hör verkligen i Marideths röst att hon levt allt det hon sjunger om.

Men som alltid flög biopubliken upp som fjädrar ur fåtöljerna så fort eftertexterna kom. Vinterjackorna åkte på illa kvickt och mobiltelefoner väcktes åter till liv. Somliga började recensera filmen för varandra på väg ut ur biosalongen. Det var som om de i sin brådska var rädda att fastna i fiktionens värld.

Jag satt kvar och blundade. Tårarna trängdes bakom ögonlocken.

Farther Along är inte en gammal folksång av okänt ursprung som många tror, texten skrevs 1911 av predikanten W. A. Fletcher och melodin av gospelmusikpromotorn J. R. Baxter (läs mer om dess historia). Alltså firar Farther Along 100 år nu och den är en av de populäraste gospelhymnerna i den amerikanska Södern och den har blivit en evergreen inom countrymusiken. Den finns i otaliga inspelningar. Versionerna av Elvis Presley, Johnny Cash, Trio (Dolly Parton, Emmylou Harris och Linda Ronstadt), The Million Dollar Quartet (Elvis, Johnny Cash, Jerry Lee Lewis och Carl Perkins), Sam Cooke, Mississippi John Hurt, Pete Seeger, The Flying Burrito Brothers och The Byrds utgör bara toppen av isberget. Parton, Harris och Ronstadts tolkning är fin och högstämd men lite glansig, Elvis Presleys är sentimental och lite smetig och The Flying Burrito Brothers är forcerad och fjunig.

Jag vill plocka fram en gammal liveinspelning med Hank Williams & The Drifting Cowboys från radioprogrammet Mother's Best Flour Show som sändes från Nashville och nådde radioapparaterna i Sydstaterna. Denna och många andra fina inspelningar finns samlade på boxen Revealed: The Unreleased Records, som släpptes 2009.

Hank Williams - Farther Along (1951)

När man börjat lyssna på Hank Williams är det faktiskt svårt att spela något annat. Hans röst är så personlig och intim, alltid sann och okonstlad. Hank blir fascinerande snabbt som en nära vän som man kan vara förtrolig med. Lyssna också på hur stämmorna harmonierar. Det här är folkmusik rakt av.

Ska du leta efter rötterna till popmusiken så finner du några djupa och starka rottrådar i gospelshymnerna, de frikyrkliga sångerna och psalmerna, där melodierna är tydliga och repetitiva och texterna är lätta att begripa.

Uppföljning

2011-02-16T14:09:00.015+01:00

Magnus inlägg om Chris Brittons låts likheter med Primal Scream influerade mig till att skriva ett kompletterande inlägg i genren Låtar från olika tidsperioder som överraskande påminner om varandra. Allra roligast tycker jag det är om likheterna med största sannolikhet är omedvetna.

Det första exemplet är hämtat från volym 5 ur serien Soft sounds for gentle people, med den för mig aptitretande undertiteln Mystic male - Soft sounds for gentle people presents tripped out troubadours from 1965-1970. Om ni gillar tidigare Spengohyllade albumserien Fading Yellow kan även denna serie vara något för er. Artisten ifråga heter Harumi och låten Hunters of heaven. Harumi är en för mig okänd Japan som spelade in en självbetitlad skiva i New York 1967 med Tom Wilson (han hade även klassiska Dylan-album, Simon and Garfunkels debutplatta, Velvets White Light/ White Heat m m på sitt samvete) vid producentspakarna. Den valda låten känns väldigt mycket 00-tal, främst på grund av den korta stråkfigur som återupprepas genom en stor del av låten. Det låter som en typisk 00-talssampling från något hippt DJ-kollektiv.

Harumi - Hunters of Heaven (1967)

Jag fortsätter att följa upp SpengoChrilles inlägg om Silver Apples. Jag har lyssnat en del på deras debut och tycker att inledningsspåret Oscillations påminner en hel del om Joy Division kring Closer. Samma monotona typ av basgång och liknande rullande trummor. Konstant genom låten hörs också en visselpipa vilket ju blev poppis 20 år senare inom acid house.

Silver Apples - Oscillations (1968)

Sedan kan jag ju inte låta bli att komplettera med Donovans Barabajagal som Magnus nämnde. Om man inte visste bättre skulle man kunna tro att Happy Mondays byggt hela sin karriär på just den låten. Om jag inte tror att Joy Division lyssnat på Silver Apples så finns det stora möjligheter att Happy Mondays influerats av Donovan. De har t o m gjort en låt som heter Donovan och jag har för mig att de plockade med Donovan på en turné någon gång under deras storhetstid.

Donovan - Barabajagal (1969)

Into The Groove

2011-02-14T20:59:00.005+01:00

Alla som befunnit sig på ett dansgolv när The Troggs slitna hit Wild Thing plötsligt gått igång vet att den är en av pophistoriens styltigaste låtar och hart när omöjlig att dansa till. Skam att säga har jag dock lyssnat alldeles för lite på The Troggs och kan gissa att deras album är ganska underskattade.

Gitarristen som hamrade fram de råa primitiva riffen till bland annat Wild Thing hette Chris Britton. Om han år 1966 medverkade i en av de osvängigaste låtarna någonsin, så skulle han ta igen detta med råge ett par år senare på soloalbumet Just As I Am.

Chris Britton - Sit Down Beside Me (1969)

Detta är en vittnesbörd av när Swinging London inte bara blev groovy, utan till och med funky. Chris sång är cool och lätt frånvarande, basen tar sig runt en ellipsformad omloppsbana, trumpeten piskar upp frenesi och Hammondorgeln fläskar på groovet ytterligare. Men vid 1:28 blir det percussionsfest och svänget blir fullständigt betvingande.

Wow, jag kan höra Happy Mondays här, men ännu mer av Primal Scream. Hade jag gjort husrannsakan i Bobby Gillespies hem, så är jag bergsäker på att jag hade kommit ut med ett väl tummat och kanske sönderfestat exemplar av Chris Brittons Just As I Am - en skiva som Bobby förmodligen plockat upp ur en låda på en loppmarknad i London någon gång i slutet av 1980-talet. Lyssna på den gamla hiten Loaded från Screamadelica så förstår du. Jag tror inte att Stones-klassikern Sympathy For The Devil är den enda förlagan till Loaded.

Tydligen har Chris Brittons tidigare förbisedda och obskyra platta på senare år fått upprättelse och kultstatus. Den ska överlag vara full av angenäm engelsk psychpop eller popsike. Jag har inte hört albumet, men är just nu sprickfärdig av nyfikenhet.

Fick du mersmak nu, så komplettera med hiten Barabajagal med Donovan och Jeff Beck Group från samma år. Också den en av rötterna till den dansanta Manchestervågen som kom tjugo år senare.

Tillfälligt avbrott

2011-02-08T23:27:00.006+01:00

Det har varit mycket "ärlig" rock ett tag: The Flamin' Groovies, Bo Diddley, Bäddat för trubbel m.fl. Tänkte därför pausa rockflödet med ett kontemplativt stycke av en gammal hjälte jag inte ägnat en tanke på ett tag. Det handlar om The Durutti Column och Never Know hämtat från 1981 års album LC.

Låten är 6.48 lång, ändå vill jag aldrig att den ska sluta. Kan jag inte få det där riffet en sista gång bara? Sedan är jag nöjd. För låten är faktiskt riffbaserad. Ingen tydlig refräng, sången är nedtonad utan det som fäster är den där obeskrivligt vackra tonföljden som upprepas då och då.

The Durutti Column - Never Know (1981)

Silveräpplen och kålrock

2011-02-08T10:54:00.004+01:00

Låt oss starta i Liverpool i början av 2000-talet. Gruppen Clinic har släppt några EP´s som samlats på en CD, en för mig missad debut och lockar 2002 med sin andra fullängdare, Walking with Thee. Clinic låter i sina bästa stunder som en Wanda Jackson avkomma efter en vild nattlig orgie med Alan Vega, Sky Saxon och Ennio Morricone, en lätt hypnotisk rockmusik som är monoton, melodiös och lagom syraangripen, alltså som flugpapper för mina öron. Jag tycker mycket om plattan och spelar den ofta, men efter ett tag tappar jag och Clinic kontakten och det var nog mitt fel då jag gled iväg mot mer rytmbaserad musik.

Silver Apples Ruby

Men härom kvällen så återförenades vi genom ett några år gammalt nummer av Ugly Things, i mitt tycke vår tids bästa retrotidningen om musik. Där uppmärksammas Clinics platta från 2008, Do it som en av det årets allra bästa. Men istället för en intervju med bandet låter man en av medlemmarna Ade Blackburn lista tio psykedeliska favoriter. Att läsa om artisters favoritmusik, är kul, ofta får man fina nycklar till artistens egna musik och artister är för det mesta mer prestigelösa än vad recensenter är.

Bland Seeds, Love, Residents, Monks och Red Crayolas hopplösa debut nämns också bandet Silver Apples. Mattias J har redan gett bandet en liten blänkare här. Här handlar det alltså inte om såsig psykedelia av den sort som troligtvis kräver sinnesutvidgande preparat för att uppskattas(men det vet jag ej helt säkert, har aldrig testat). I stället är det snorig stundtals hypnotisk rock spelad av ynglingar med ett lika stort intresse av att fuzzboxar som olagliga rusvaror.

Nu är Silver Apples inga osnutna ungar utan två män som skapar musik med hjälp av ett gigantiskt trumset och en musikmaskin som kallas "the Simeon" efter sin skapare och användare. Musiken kan väl inte heller stämplas som psykedelisk garagerock, krautrock är det första jag tänker när jag hör det men det är också en lite för snäv kategorisering. Första självbetitlade plattan är fylld av nästan plågsamt monotona låtar. Den gav mig vid den första lyssningen flera aha upplevelser, men det var delvis nyhetens behag. Låten Program med sina dragspelsslingor är dock fortfarande sensationell.

Uppföljaren Contact från 1969 bygger delvis på samma koncept men låtarna är mer melodiösa och håller för fler lyssningar. Rytmerna är lite mer varierade och en del låtar skulle passa utmärkt på ett fördomsfritt dansgolv. En stor favorit är låten Ruby, en countrylåt skriven av Joy May Creasy på 1940-talet, men låt er inte skrämmas, det hörs inte.

Bäddat för jubel!

2011-02-06T16:16:00.016+01:00

Bäddat För Trubbel är återigen uppe i Stockholm för att spela och de är i början av sitt set. Även här har bandet skaffat sig en klunga med hängivna fans, som jobbar på att få sina R att skorra när de skrålar med. Hemma i Malmö är de redan så stora att klubbarna nästan rämnar då de äntrar scenen. Det är mer än tio år sedan jag kände så starkt för ett nytt band.

Sångaren Hjelle presenterar en ny låt som handlar om uttryck som lean production, Six Sigma eller ISO/TS16949 - alla avancerade och förvirrande omskrivningar för nedskärningar. Publiken på Debaser Slussen står som levande frågetecken. Detta är väldigt långt från deras verklighet.

Och tio år har gått sedan jag flyttade från Malmö. Jag betraktar fortfarande Stockholm utifrån. Här i huvudstaden härskar medelklassen, den statusjagande och ängsliga. Det finns politiker som har styrt den här stan med porträtt på Margret Thatcher hängande på väggarna till sina kontorsrum. Hyresrätter har förvandlats i rask takt och i en enorm omfattning till bostadsrätter. Man gör inte bara karriär på jobbet, utan även på bostadsmarknaden. Det är jävligt noga var man bor, kanske viktigare än var man jobbar. Innerstaden och närförorterna har gentrifierats. Kaféer med surdegsbröd och sojalatte är inte bara en klyscha. Väldigt många lägger ner stora ansträngningar och summor på att se perfekta ut - ett fräscht yttre återspeglar att det inre är under kontroll. Det är fult att vara arbetarklass i den här stan. Man ser aldrig deras hem visas upp i dagstidningarnas bostadsbilagor. Mindre bemedlade förpassas längre ut i förorterna. Är man arbetslös gör man allt för att dölja det. Jag säger inte att detta inte också pågår i Malmö och Göteborg, men i huvudstaden har det gått längre.

Populärkulturen i Stockholm har samtidigt inte gjort annat än att bekräfta den här utvecklingen (det finns väl något undantag kan jag väl medge när någon ropar Florence Valentin, jaja, men det är hatt- och trumpetpop ändå). Musiken härifrån känns ofta designad, sökt, smart och trendmedveten. Därför är det förbannat skönt att höra Bäddat För Trubbel spela rock 'n' roll rakt och ärligt. Jag säger inte att de är uttalat politiska, men de visar tydligt var de hör hemma med sina arbetarklassdängor.

Ja, jag vet
Jag är född att förlora
Född att förlora
Född att må skit

Bäddat För Trubbel vågar dessutom ansluta sig till en tradition. De hävdar att de kort och gott spelar rock. De vill inte bli instängda i punkfållan. Malmö i synnerhet och Skåne överhuvudtaget har länge präglats av jordnära rotrock.

Vi spelar boogie nu för ni är tillräckligt fulla för erkänna att ni gillar det

Hade Lennart Persson fortfarande fått leva är jag säker på att han hade blivit minst lika entusiastisk. Även om Bäddat För Trubbel säkert blir trötta på tjatet om att vara arvtagare till tidiga Wilmer X, Problem och Kal P. Dal, så ligger det ändå mycket i jämförelserna både vad gäller musik, attityd och energi. Men det går att höra ekon från gamla stockholmsförortsband som Ebba Grön och KSMB både i texter och gitarriff.

Bäddat För Trubbel - Sånt är livet (live på Debaser Malmö 28 januari 2011)

Hon flytta' norrut för att förverkliga sig själv,
så hon sitter väl och raggar på en sunkig bar ikväll

Fan, vad jag älskar det här!

Mikrohöjdpunkter i rockhistorien del 7: Bo Diddley - Give me a break

2011-02-05T19:23:00.022+01:00

Spengo firar 500 inlägg och det skall firas med en mikrohöjdpunkt, eftersom det är det inslag som jag tycker känns allra mest Spengo. Att uppmärksamma det lilla och oansenliga. Att hylla de plattor som av någon anledning stod kvar i skivaffären medan hitsinglarna och guldalbumen bars hem. Att försöka se på musikhistorien ur ett annat perspektiv än det som blivit gängse accepterat. Att helt enkelt beskriva något som gör en så jävla lycklig att man glömmer omvärlden för en liten stund.

Give me a break (1962)

Jag måste erkänna att jag inte är någon stor Diddley-fantast. Det som fungerar i teorin som den konsekventa enkelheten och de envist nästintill hypnotiskt upprepade riffen, har i praktiken nästan alltid tråkat ut mig. Men jag har mjuknat något, möjligen med ålderns rätt, och närmar mig nu Bos tidiga alster med små tvekande steg.

Give me a break läste jag om i en krönika av Nisse Hellberg någonstans. Jag tror han skrev något om att den var som en gjutform för hur tidiga Wilmer X ville låta. Låten är ursprungligen från en självbetitlad platta från 1962, men jag har den på en återutgiven singel för några år sen.

För att fånga mikrohöjdpunkten får ni spetsa öronen 1.03 in i låten. Bo har under hetsande rop från maracasspelaren Jerome Green, "go ahead mess around boy", intensivt plågat gitarren ett tag. Jerome Greens insatser har förresten, säkert välförtjänt, gett upphov till utmärkta låten Bring it to Jerome. Efter en halvminut lång handtralla från Bo vill de andra också vara med och leka.

När Frank Kirkland slår igång de andra är det fantastiskt befriande. Jag älskar solo av den typen som Bo levererar här, mer hjärta och mindre teknik. Det finns en märkligt nog en stark samhörighet med de gitarrindieband jag älskade så mycket i början av mitt musiklyssnande som t ex McCarthy och Wedding Present. Men Frank Kirklands insats med de sex distinkta slagen skapar en skön kontrast, den något konturlösa gitarren stramas upp och låten förs framåt igen.

Ett popfynd!

2011-02-01T15:13:00.006+01:00

Pop Art Toasters - What Am I Going To Do (1994)

Dra på trissor, jag blev väldigt överraskad över att finna den här ovanliga videon på YouTube och den har bara visats 300 gånger hittills.

Pop Art Toasters var en kortlivad supergrupp med Nya Zeelands popelit och de gav bara ut en femspårs-EP med covers av relativt obskyr sextiotalspop. En sångarna i den här konstellationen var Martin Phillipps från den högt skattade gruppen The Chills (se en video med dem).

Kanske var Pop Art Toasters version av What Am I Going To Do världens finaste poplåt då, kanske är den det fortfarande? Jag älskade det faktum att det lät som en stor Phil Spector-produktion för ett litet popband med trängtande stämsång, Farfisaorgel, akustiska gitarrer och ekobemängda trummor. Det var oerhört fluffigt och helt befriat från kanter.

Jag hade då inte hört låten i sin originalversion med The Dovers. Men den tiden skulle snart komma. Vi kör en annan fullständigt övernaturlig garagepoplåt med The Dovers.

The Dovers - She's Not Just Anybody (1966)

The bitterest pill (I ever had to swallow)

2011-01-30T21:49:00.008+01:00

Det är så jäkla härligt att hitta låtar som får en att tappa andan med artister man för länge sen trodde sig vara färdig med. I mellandagarna hände det mig. Jag hade sett klart This is England '86. En miniserie på fyra avsnitt som är en uppföljare till filmen utan tilläggsårtal. Ett avsnitt varje dag är ett utmärkt sätt att hålla sig kvar i tv seriens stämning utan att vardagen påverkar upplevelsen allt för mycket.

Shane Meadows skapar i Tv-serien en stark bild av hur det var att leva som ung i England under mitten av 80-talet. Rädslan att förlora sin ungdom brottades ständigt med behovet att mogna för att få jobb och kunna leva ett drägligt liv. Förutom att vara en utmärkt berättare är Shane en hejare på att lägga bra musikspår. Bland annat får Dr.Feelgoods sköna All through the city ligga över ett taffligt gängslagsmål mellan våra mod-kompisar och stadens löjliga moppegäng.

Men det är inte den låten jag tänkt spela för er, utan eftertexterna gick igång tillsammans med en välbekant men inte igenkänd gitarrslinga. När sången gick igång identifierade jag Paul Wellers röst men det dröjde tills refrängen innan jag fattade att det var The Jams The bitterest pill (I ever had to swallow). Hänförd satt jag med ståpäls och var näst intill tårögd. Så starkt hade jag aldrig upplevt denna låt, som jag ändå haft i skivhyllan i snart 20 år.

The Jam The bitterest pill (I ever had to swallow)

The Jam är ett av de band som jag fortfarande uppskattar som jag haft längst förhållande till. Några av deras tidigaste låtar var med på Palmgrens punkkassett från 1987, sista terminen i grundskolan. En kassett som tyvärr är försvunnen men som betydde enormt mycket för min fortsatta inriktning på mitt musiklyssnande. Att jag ”missat” The bitterest pill (I ever had to swallow) medan jag älskar låt oss säga English rose eller Smithers-Jones för att jämföra med två lite lugnare The Jam-favoriter kan man nog hitta en förklaring till.

Eftersom jag skaffade mig singelsamlingen The Snap relativt snabbt har jag aldrig brytt mig om att köpa The Jam på sjutummmare. The bitterest pill (I ever had to swallow) är The Jams näst sista singel utgiven hösten 1982 mellan A town called Malice och Beat surrender. Två låtar som vissa dagar i mitt liv utnämnts till världens bästa. Poplåtar med ett beat som glödgar dansgolvet och mitt inresevisum till soulen innan jag ens visste var Detroit låg. Med andra ord är det inte lätt att glänsa, The bitterest pill (I ever had to swallow) sprattlar på men den ljuva melodin har ändå bara setts som en skön chans till drickapaus. När den nu istället får följa på en suverän Tv-upplevelse blommar den ut i sin fulla prakt och blir till 2011 års första riktigt stora musikupplevelse.

For funk's sake!

2011-01-27T22:08:00.007+01:00

Den för många allra mest efterlängtade lönehelgen under året nalkas. Den gastkramande vinterkylan lär nog dock lägga sordin på det värsta firandet. Men jag fyrar av ett stycke glöthet, slirig och skitig deep funk som en salut till helgen som kommer.

Johnnie King & The Fatback Band - Peace, Love Not War (1969)

Jag återupptäckte den här störtsköna låten i lördags när jag stod i köket och lagade mat, samtidigt som jag körde Chrilles sista blandkassett (inspelad innan de brännbara CD-skivorna tog över för cirka tio år sedan). Peace, Love Not War var hämtad från den överväldigande samlingen Soul Spectrum Vol. 1.

Maracasfest med The Flamin' Groovies!

2011-01-24T18:15:00.003+01:00

The Flamin' Groovies - Slow Death (live på fransk television 1972)

Slow Death är kulmen och slutet på deras Stones-period som började ungefär 2-3 år tidigare. Bakom maracas-klasarna ser vi en ung Chris Wilson, nyrekryterad som sångare efter av vildbasen Roy Loney lämnat gruppen. Dock hann Loney vara med och skriva Slow Death innan han drämde igen dörren till replokalen.

För mig är trummisen Danny Mihm den stora stjärnan i detta klipp. Vilken fröjd det är att se honom banka igång låten iförd pilotbrillor och skinnpaj! Han var rock 'n' roll-själen i bandet lika mycket som Roy Loney. Jag kan föreställa mig att han slutade när Cyril Jordan ville att de skulle bli poppigare, klippa håret och skaffa sextiotalskostymer.

Del 13: Tio goda skäl att gilla The Flamin' Groovies

2011-01-22T16:13:00.007+01:00

Herregud, denna blogg har funnits i nästan 4 år och inte någon gång har det skrivits om The Flamin' Groovies. Kanske är det för att jag inbillat mig att alla som är det minsta intresserade av pop- och rockmusik redan har hört bandet och gillar deras musik. Men det är möjligt att det inte är så längre.

På den tiden när paisleyskjortan var uniform och skribenter som Lennart Persson, John L Byström och Hans Olofsson dikterade vad jag som ung valp borde leta efter i vinylbackarna, då var The Flamin' Groovies ett högt aktat band. De hade visserligen knappast gjort något under 1980-talet, men en hel uppsjö av grupper var influerade av dem. Dessutom fanns musiktidskrifter som Bucketfull Of Brains att närstudera om de inhemska tidningarna inte räckte till för oss paisleymönstrade och där var de gudar. Dessutom indoktrinerade några polare mig med väl valda spår av The Groovies på blandkassetter. Detta var före Lokko & Co. hade anlänt med Tidningen Pop och ville att vi skulle lyssna på andra grejer som var hippare och ballare.

The Flamin' Groovies är ett av få band som kan tillfredsställa min aptit på såväl rock 'n' roll som pop. De hade det mesta som jag gillar, helt enkelt.

Den tidiga upplagan av dem var ett illmarigt, oborstat och energiskt band som gärna spelade femtiotals-rock 'n' roll när resten av rockvärlden var kvar i hippieeran. Med Roy Loney längst fram hade de ett slags gapighet och klacksparksattityd som jag gillar. Ibland kunde de ge The Rolling Stones en match rent musikaliskt på deras hemmaplan.

Yesterday's Numbers (1971)

Headin' For The Texas Border (1970)

Men det har samtidigt alltid legat The Flamin' Groovies i fatet, att de varit suveräna på musikstilar som andra grupper varit kända för. Därför har många också hävdat att gruppen var en slags traditionalister utan personlighet. Det kan man väl få tycka om man dras till det nyskapande och experimentella.

Det var efter Roy Loneys avhopp 1971 som gruppen, under Cyril Jordan som obestridd ledare, gradvis styrde mot sextiotalspop i The Beatles, The Byrds och Paul Revere & The Raiders anda. De klippte sig, tog på kostymer med stuprörsbyxor och smala kavajslag. De gick aldrig i takt med tiden, antingen var de efter den eller före. Innan närmast identiska coverversioner tog över alltmer på skivorna, skrev de låtar med oöverträffad popkänsla.

When I Heard Your Name (1978)

Yes It's True (1976)

Här är sålunda tio (ok, elva) favoritlåtar:
Headin' For The Texas Border (från Flamingo [1970])
Teenage Head (från Teenage Head [1971])
Yesterday's Numbers (från Teenage Head [1971])
Slow Death (singel [1972])
Shake Some Action (från Shake Some Action [1976])
Yes It's True (från Shake Some Action [1976])
I'll Cry Alone (från Shake Some Action [1976])
You Tore Me Down (från Shake Some Action [1976])
When I Heard Your Name (singel-B-sida [1978])
Don't Put Me On (från Flamin' Groovies Now [1978])
Jumpin' In The Night (från Jumpin' In The Night [1979])

Måste erkända jag precis börjat lyssna på mini-LPn Sneakers och debutalbumet Supersnazz från slutet av 1960-talet. Jag är säker på att listan måste revideras efter några lyssningar.

Cover Lover pt. 13 - I Love Rock N Roll

2011-01-21T20:54:00.005+01:00

Det är inte lönt att försöka räkna ut hur många gånger jag har varit på nåt landsortsdisco när discjockeyn plötsligt spunnit igång I Love Rock N Roll med Joan Jett & The Blackhearts (se videon) och berusad har man spelat luftgitarr, headbangat och gjort rockgester som en fullständig galning. Låten var en av de pålitligaste temperaturhöjarna på ett dansgolv ute på vischan på 1980-talet.

Jag tyckte att gitarrerna i I Love Rock N Roll hade sådant bett och löd. När låten blev en hit 1982 var den unik. Detta var definitivt inte new romantic eller synth, inte heller heavy metal och inte punk eller new wave, utan kort och gott ROCK. Jag skulle vilja påstå att rak rock var ovanlig på 1980-talet, särskilt på hitlistorna. Och inom rocken var Joan Jett vid den här tiden ganska ensam som kvinna (Bette Midler, nja..).

Helt nyligen förstod jag att Joan Jetts hit var en cover. Runt 1976-77 turnerade Joan med The Runaways i England och på något hotellrum såg hon den engelska gruppen Arrows framföra låten i deras egna TV-show på Granada Television och tydligen tog hon notis. Redan 1979 spelade hon in I Love Rock N Roll tillsammans med Steve Jones och Paul Cook från Sex Pistols, men lät inspelningen ligga till samlingen Flashback kom på 1990-talet. Sedan plockade hon upp den igen och gjorde den definitiva versionen med sin grupp The Blackhearts i slutet av 1981. Läs mer om I Love Rock N Roll! Tydligen har även Britney Spears gjort en cover av den ("The Horror! The Horror!").

Arrows - I Love Rock N Roll (1975)

Det visade sig när jag hörde originalet att Joan Jett gjort en ganska bokstavstrogen version av det. Arrows var en kortlivad rockgrupp som producerades av den framgångsrike Mickie Most för RAK Records.

Killarna i bandet var riktiga sötnosar och därför ansågs de vara TV-mässiga nog för en egen serie, med vid det laget hade de redan sina två inhemska hits bakom sig, Touch Too Much och My Last Night With You. Intressant nog gick singeln I Love Rock N Roll inte upp på den engelska listan.

The Beau Brummels rediscovered

2011-01-16T20:59:00.009+01:00

Jag blev inspirerad efter mitt förra inlägg om The Beau Brummels för ett par veckor sedan och fortsatte att lyssna och fylla luckor jag hade haft. Den första tiden på Warner Bros Records 1966-67 var just en sådan vit fläck i gruppens produktion. De inspelningarna har nästan aldrig samlats i efterhand, men jag lyckades finna en av skivorna från boxen Magic Hollow på Soulseek. Först ut är en fristående singel som The Beau Brummels inledde med på sitt nya skivbolag våren 1966 (efter att deras gamla bolag Autumn Records hotats av konkurs och hela stallet köpts över av Warner).

One Too Many Mornings (1966)

Här visar The Beau Brummels sin tuffare sida i en cover på en Dylan-låt. One Too Many Mornings är ett energiskt stycke garagefolkrock med fuzzgitarrintro och låten blev direkt en Beau Brummels-favorit för mig.

Warner Bros Records hade i början inte kontroll över rättigheterna till den huvudsaklige låtskrivaren Ron Elliotts låtar, eftersom hans musikförlag hade sålts någon annanstans av det sönderfallande Autumn Records. Därför övertalade gruppen av Warner att göra ett coveralbum istället med sådant material som Warner egna förlag hade kontroll över.

Beau Brummels '66 kan räknas som en bottennotering i gruppens produktion, en riktigt lam platta vid en tid då många andra band och artister nådde sin absoluta formtopp. Ett undantag var en cool tolkning av en tidig solohit med Cher, Bang Bang (My Baby Shot Me Down).

Bang Bang (1966)

Även om The Beau Brummels började falla sönder som grupp, då medlem efter medlem lämnade den och vistelserna på hitlistorna var ett minne blott, så föll saker och ting på plats på Warner. De kunde åter börja ge ut sin egen musik. Den unge producenten Lenny Waronker, som hade mycket inflytande på Warner, tog sig an The Beau Brummels och de började tillsammans arbeta med det ambitiösa, drömska och unika albumet Triangle, av många ansett som The Beau Brummels mästerverk.

Att färdas tillbaka i tiden

2011-01-08T20:18:00.008+01:00

När jag var mellan 20 och 25 hade jag en fin röd Volvo Amazon av årsmodell 1966. Åhh, vad jag älskade att köra runt i den och spela sextiotalspop på kassettdäcket. Bilen kändes bastant med sin gediget tjocka plåt och jag upplevde att jag flöt fram som i en båt.

En vårförmiddag, då jag körde uppför backen på den gatstensbelagda norra infarten till Simrishamn, dagdrömde jag att bilen nästan var fabriksny och musiken som ljöd ur bilradion var nysläppt. Det var våren 1966. Jag var en yngling med hornbågade glasögon, duffel, snävt skurna kläder och lång lugg, en popdiggare som följde populärmusikens snabba utveckling i realtid.

The Cyrkle - How Can I Leave Her (1966)

Kanske var det något i den här stilen som man fick höra om man hade tur. Underbara, oskuldsfulla How Can I Leave Her, definitivt en av sextiotalets finaste poplåtar, var B-sidan till hiten Red Rubber Ball (se videon) med den ganska kortlivade amerikanska gruppen The Cyrkle.

Plötsligt kändes allt nytt och oprövat. Världen hade vårens skira färger.

Om att klä sig i Teddy ibland

2011-01-07T09:45:00.009+01:00

Jag har aldrig lyssnat på musik på grund av att den tekniska kvaliteten eller kompetensen varit hög. Det har inte heller varit något hinder, men annat har varit viktigare. Framförallt är det melodierna som fäst mig vid högtalaren eller hörlurarna, men också uttryck, attityd och säregenhet har varit suveränt själva framförandet eller inspelningens kvalitet. Därför har jag inte heller berörts nämnvärt av de stora rösterna inom soulmusiken. Tre undantag bör nämnas Al Green, Curtis Mayfield och Levi Stubbs, men de rösterna har också haft ett oerhört låtmaterial att arbeta med, och ingången till lyssnande har snarare varit dessa. Det är väl så att jag föredragit de röster som likt kardborrens fröställningar hänger kvar trots att de inte är naturens, i traditionell mening, vackraste skapelse.

Harold Melvin and the Blue notes - Nobody could take your place

En röst som varje soulkonnässör verkar gå upp i brygga till är Teddy Pendergrass. En artist som under 70-talet förgyllde den slicka soulen först genom att ha ingått i Harold Melvin and the Blue Notes och sedan med en framgångsrik solokaririär. För mig glider karln förbi som en pulka i en nyfryst backe. Det innebär inte att jag inte uppskattar hans röst, men för mig är hans solokarriär uppbyggd på att hans röst är det som skall dominera och han får arbeta med låtar som framhäver densamma. Jag tappar snabbt intresset och även om det säkert finns guldkorn även här så orkar jag inte vaska tillräckligt intensivt för att finna dem.

Nej för mig var Teddy som störst tillsammans med Harold Melvin och producenterna Gamble och Huff. De skapade en musik första halvan av 70-talet som får en att tappa andan både av hänförelse och av danstegen som den frammanar. Symbiosen mellan melodi, arrangemang, stråkar, blås, röster och tystnad är här fulländad och Teddy bidrar här i mycket större grad till att stor konst skapas då han är en bit i ett stort soulpussel. Nobody could take your place är hämtat från Harold Melvins album To be true, 1975, deras i mitt tycke bästa platta välbalanserad mellan ballader och dansgolvsgodis.

Länge leve Fading Yellow!

2011-01-05T22:06:00.007+01:00

En av mina närmaste vänner kom upp till Stockholm strax före nyår och besökte mig. Vi vältrade oss som vanligt ohämmat i musik, för det är ju det bästa vi vet. Han hade tagit med sig ett par utgåvor Fading Yellow-serien som han nyligen fått på posten. Den här raden av samlingsskivor har gjort oss närmast besatta, för under de tio senaste åren kan Fading Yellow mycket väl vara det bästa som hänt en popdiggare med retrosmak. Har man väl fastnat, så väntar man som en äggsjuk höna på att nästa utgåva ska komma. Vi lyssnade tillsammans på den senaste delen i serien: Volume 10, The Better Side (A Collection Of Euro, UK & Australian '60s/Early 70's Pop-Sike And Other Delights). Jag måste säga att den volymen praktiskt taget är fulländad och hänger samman så väl att man kan tro att det är en och samma artist på skivan.

Mannen som så omsorgsfullt gjort samlingarna är en passionerad skivsamlare från en svensk småstad, Jörgen Johansson (läs en intervju om denne hjälte och ytterligare en artikel om honom). Allt kommer från hans egna singlar och LP-skivor.

Fading Yellow har nästan blivit en egen musikgenre. Det är pop från sent 60-tal eller tidigt 70-tal som är marinerad i melankoli, sofistikerat orkestrerad med stråkar och ibland även med blås och oftast ligger någon klaviatur och akustisk gitarr i botten. En känslig röst är omgiven av andra stämmor. Musiken är till sitt väsen mjuk och luftig utan att försöka vara något annat. Det är en ambitiös, högstämd och ytterligt melodiös populärmusik som missade hitlistorna fullständigt och lämnades i glömskans töcken. För mig är det en popmusik som kommer från en drömvärld strax bortom verklighetens horisont. Man kan inte påstå att musiken är tidlös, främst för att den inte görs längre. I vår tid är den en orimlighet.

Richard Twice - I Knew You Were The One (1969)[från Vol. 7]

Garry Benson - Holly (1970) [från vol. 5]

The Lamp Of Childhood - First Time, Last Time (1967) [från vol. 3]
Ursäkta ljudkvaliteten där, men jag kan intyga att den blivit bättre för varje utgåva.

Adjö, Gerry Rafferty!

2011-01-05T17:37:00.004+01:00

Artister med karriärens höjdpunkter långt bakom sig sörjs när de går bort, framför allt för att de var en länk till den tiden de gjorde storverk. De och deras verk utgör på något sätt ju ramen för en tidsepok. Länken bryts plötsligt. Många sörjde också sitt förlorade 1950-tal då Elvis Presley dog och en viktig del av 1960-talet rycktes bort från många människor när de fick reda på att John Lennon skjutits. Gerry Rafferty dominerade aldrig en era på samma sätt, men han satte ett par betydliga avtryck på 1970-talet, framför allt med dunderhitsen Stuck In The Middle With You och Baker Street.

Han var svårt sjuk under en lång tid innan han vid 63 års ålder slutligen avled efter att ha vårdats på sjukhus för leversvikt. Det värmer att man uppmärksammat att han har gått bort i media, även om jag tvivlar på att någon kommer att göra mer än att citera TT-telegrammet ordagrant. Jag passar dock på att hylla Gerry Rafferty med damma av ett snart tre år gammalt inlägg som är fylligare än notiserna och rymmer fler musikaliska guldkorn av honom än ovan nämnda hits.

Del 11: Tio goda skäl att gilla Gerry Rafferty >>

The Beau Brummels revisited

2011-01-01T20:31:00.012+01:00

Många pop- och rocksnobbar har genom åren beklagat att det amerikanska sextiotalsbandet The Beau Brummels inte blev mer välkänt och kommersiellt framgångsrikt, så också jag. Framgångsmässigt började de på topp med de särdeles fina hitsen Laugh Laugh och Just A Little, först ut bland amerikanska grupper vid årsskiftet 1964/65 med att replikera den brittiska invasionen av pop och rhythm 'n' blues. Men sedan kantades gruppens väg av hinder och problem. Historien om The Beau Brummels är redan skriven, faktiskt även på svenska, då av den gode Hans Olofsson för hans kortlivade tidskrift Impact (läs hela artikeln). Men efter sig har gruppen lämnat en omfattande produktion som oftast håller fantastiskt hög klass. Dessutom är gruppens diskografi snårig på ett spännande sätt och svår att reda ut på grund av deras trassliga karriär som varade åren 1964-68.

Något som jag inte hade koll på tidigare var The Beau Brummels återförening i mitten av sjuttiotalet, vilken resulterade i ett studioalbum och en liveskiva (som dock gavs ut först år 2000). Jag upptäckte nyligen att båda skivorna faktiskt finns på Spotify. Annars brukar jag hålla mig borta från återförenade sextiotalsband, för det är lätt att bli gruvligt besviken. Nu minns jag plötsligt att jag tyvärr har sett både The Velvet Underground och The Zombies på scen i modern tid. Men när de fem ursprungliga medlemmarna i The Beau Brummels återförenades tidigt år 1974 hade det bara gått nio år sedan de alla spelade ihop. I mitten av sjuttiotalet var de fortfarande bara i trettioårsåldern. Ringrosten hade ännu inte hunnit sprida sig.

The Beau Brummels - Gate Of Hearts (live 1974)

Den här återföreningen handlade i mindre grad om att damma av gamla hits. Bandets musikaliska motor Ron Elliott var galet begåvad och produktiv och han hade med sig ett helt gäng nya låtar. Större delen av liveplattan (inspelad i februari 1974 på en pub i en by utanför Sacramento) består av låtar som varken förr eller senare har givits ut på skiva. Det självbetitlade studioalbumet från 1975 bestod också av nytt material, så när som en nyinspelning av tredje singeln You Tell Me Why från 1965.

Allra mest gillar jag när denna upplaga av The Beau Brummels höll sig till den omisskännliga folkcountry som spirade på mästerliga Bradley's Barn från 1968. Den här musiken utgör kärnan i min musiksmak.

The Beau Brummels - First In Line (1975)

Ack ja, så vackert! Sal Valentinos unika röst hade bara mognat och var finare än någonsin. Karln hade för tusan kunnat sjunga kontoutdraget från banken eller inköpslistan till stormarknaden och fått det att låta själfullt och laddat med känslor.

Men jag måste också passa på att slå ett slag för Ron Elliotts fina soloskiva från 1970, The Candlestickmaker. I slutet av 90-talet, när jag hade en febrigt intensiv Beau Brummels-period, var två av mina absoluta favoritlåtar Gentle Wanderin' Ways och I Grow Old. De sjöngs båda av låtskrivaren Ron Elliott. Normalt hade han rollen som gitarrist i gruppen och sången sköttes av Sal Valentino med sin högst personliga och något påträngande röst. Men Ron hade en mörk och djup röst som påminde starkt om Johnny Cash, vilket var otroligt fräsigt i kombination med The Beau Brummels folkrock. The Candlestickmaker, Ron Elliotts enda soloalbum, är rakt igenom fin avspänd hippiedoftande americana. Den finns förvånande nog även den på Spotify och passar till exempel utmärkt åt alla Gene Clark-diggare som vill ha tag på mer bra musik.

Ron Elliott - All Time Green (1970)

This Will Be Our Year

2010-12-31T22:52:00.003+01:00

The Zombies - This Will Be Our Year

En favorit i repris! Detta är ett klipp som rör vid många hjärtan, kanske ett av de mest rörande YouTube-klippen. En amerikansk kille i min egen ålder redigerade ihop en liten video av föräldrarnas Super 8-filmer från 1960- och 70-talet till The Zombies själavärmande poplåt, This Will Be Our Year. Gott Nytt År!

Flashes of taste!

2010-12-29T19:09:00.003+01:00

The Runaways - Cherry Bomb (1976)

Going Back Home

2010-12-26T00:15:00.009+01:00

På självaste julaftonskvällen satt jag i lägenheten i Stockholm och tyckte riktigt synd om mig själv. Tidigare under dagen hade jag beslutat att inte köra ner till vinterdrabbade Österlen i mellandagarna. Känns för riskabelt med vinterdäck utan dubbar med barn i bilen och allt. Men vid juletid har jag alltid svår hemlängtan, vill träffa mina släktingar och gamla vänner i Skåne. Hembygden kallar.

Tur då att jag köpt Oil City Confidential som en julklapp till mig själv (och en DVD-spelare för att kunna se den), den hyllade dokumentärfilmen om Dr Feelgood av den mästerlige Julien Temple, mest känd för Sex Pistols-dokumentärerna The Great Rock 'N' Roll Swindle och The Filth And The Fury. Och vilken herdestund det var att se dokumentären!

Den egenartade gitarristen Wilko Johnson är otroligt underhållande med sin speedade entusiasm när anekdoterna sprutar ur honom. The Big Figure och John B. Sparks står mest och nickar och fnissar bredvid honom vid biljardbordet. Och den ömma gamla modern till den avlidne sångaren Lee Brilleaux, hon var så förbluffande förstående inför sin sons liv och karriär. Hon berättade att hon och Lees far en gång gick på en Dr Feelgood-konsert på Hammersmith Odeon när de var som störst hemma i England 1976 och det var ett sånt sjuhelvetes röj både på scenen och nere bland ungdomarna i publiken att fadern inte kunde stå emot utan öste loss bland ynglingarna. Det är så fint och bekräftande att man vill gråta. Det finns många, många ögonblick av mänsklig värme i dokumentären.

The story of Canvey Island, 1970's England and the greatest local band in the world, Dr Feelgood!

Men det är egentligen inte medlemmarna i Dr Feelgood som har huvudrollen, det är lokalsamhället Canvey Island, en uppdämd ö under vattennivå i Themsens dimmiga mynning och som är full av oljeraffinaderier. Stället är nergånget och präglat av en arbetarklass som gillar att supa, tidigare en lågklassig badort för folk från Londons East End, med några bedagade nöjesetablissemang kvar. Men för pojkarna, som såsmåningom växte upp till att bli medlemmar i Dr Feelgood, var ön ett paradis och ett spännande äventyr. Dokumentären handlar om hur orten eller platsen och dess historia har präglat bandmedlemmarna och bandet.

På något sätt handlar Oil City Confidential om rockens ursprung, hur något utvecklas från de första staplande stegen ofta på akustiska instrument bland några tonåringar i de sociala sammanhangens utkant och sedan blir ett lokalt rockband som slipar sina färdigheter och successivt når allt vidare kretsar regionalt, nationellt och internationellt. Men Dr Feelgood släppte aldrig sin lokala förankring.

Dr Feelgood - Going Back Home (live på Southend Kursaal 1975)

Kiss me quick in case I die - revisited

2010-12-18T15:15:00.004+01:00

Det finns jubileer man inte riktigt vill påminnas om men just idag är det tio år sedan Kirsty MacColls liv tog slut. Alldeles för tidigt och så vansinnigt onödigt. Här nedan en personlig favoritlista som jeg skrev på maillistan Hi-Five precis efter Kirstys död i december 2000 och som tidigare även har funnits att läsa här.

Mer om kampen för upprättelse för Kirsty hittar ni här och mer om hennes musik här.

Kirsty MacColl topp tio

1. Don't come the cowboy with me Sonny Jim
Är så mycket mer än bara en fantastisk titel. Där den ligger mitt i Kirstys bästa platta Kite visar den så tydligt vad som gör henne älskvärd - i ordets allra bästa bemärkelse- och vad det är som gör att hon känns äkta i en värld som allt oftare känns som formgjuten plast. Dels är hon tuff "don't come the cowboy with me Sonny Jim/ I've known lot's of those and your not one of them" dels är hon förstående "there's a light in your eyes tells me somebodys in/and you won't come the cowboy with me Sonny Jim" och dessutom är hon precis lika sårbar som någon av oss andra "Did somebody tell you I'm lonely as hell/I didn't expect you to know me so well”. Sen sjunger hon förstås otroligt bra också.

2. Soho Square
Från underskattade plattan Titanic Days och tårarna är faktiskt inte så långt borta när Kirsty sjunger "And you'll kiss me quick in case I die before mig birthday/one day you'll be waiting there/no empty bench in Soho Square" och sen stegrar sig stråkarna precis som i Madonnas Dear Jessie och det är alldeles fantastisk popmusik om att försöka tränga undan den där så lätt stelnande vardagssorgen och släppa fram glädjen.

3. Closer to God
Från baksidan av Kirstys mest politiska singel Free World. "are you closer to God than the folks you despice/are you closer to God than the ants and the flies".

4. Free World
En lysande urladdning mot Thatcherismens sjukhusnedläggande England satt till en snabb poplåt som hänger upp luftgitarren på din höft.

5. They don't know
Första singeln på Stiff och det är klassisk girl group uppdaterad till ett sent sjuttiotal som knappt hunnit hämta sig från punken. Gigolo Aunts har gjort en utmärkt cover och nu mer alltså Moneybrother en på svenska.

6. See that girl
En till snabb poplåt och bästa spåret på debut lp:n.

7. Caroline
Caroline har förlorat sin pojkvän och vill gråta ut hos Kirstys berättarjag -som precis blivit ihop med killen i fråga. En nästan lika klassisk popsingel som debuten. Obegripligt att så få brydde sig.

8. He's on the beach
Ännu en fantastisk snabb poplåt. Den här gången är det Lemonheads som gjort en cover.

9. Walking down Madison
Kirsty experimenterar med rytmer och en manlig rappare och det funkar hur bra som helst.

10. There's a guy works down the chip shop swears he's Elvis
Också från debuten och här är det verkligen tal om en bra titel. Och texten fortsätter "just like you swore that you'ld be true/There's a guy works down the chip shop swears he's Elvis / but he's a liar and I'm not sure about you". Enkelt, snyggt, begåvat och roligt. Jag kommer att sakna henne.

Om ni saknar självklara favoriter som A new England eller Fairytale of Ney York är det för att jag listade covers och duetter för sig. För att postningen inte ska bli för lång hittar ni dem här istället.

Kirsty är inte direkt heltäckande representerad på Spotify men hon finns åtminstone: Kirsty MacColl.

En liten påminnelse om pop

2010-12-17T22:44:00.008+01:00

I'd Rather You Leave Me med The Choir påminner mig om varför jag, av all musik, mest tycker om ren och skär pop. Redan introt på tolvsträngad Rickenbacker lyfter låten till The Byrds skimrande höjder. Trots att diskanten skär som en sågklinga och ljudet håller demokvalitet, så sprakar den här tvåminuterslåten verkligen av skir skönhet. Ack, att en så bunden formel som poplåten innebär kan bjuda på en sån komplexitet!

The Choir - I'd Rather You Leave Me (ca 1967)